botns16

With a red cover


jag lyckades motstå frestelsen/den dåliga smaken att kalla posten ”vi-th a red cover”

Jag var mycket måttfull under min helg i Stockholm för två veckor sedan. Jag köpte bara tre böcker. Kim Thúys Vi var en av dem. Hon är en av de litterära husgudinnorna en casa Andersson.

Små textfragment, alltid så vackert att det tål att läsas igen och igen. Att dyka ner i de här texterna är som att botanisera i en delikatessdisk. Kanske ost? Eller rent av choklad? Eller båda. Delikatess exekverad i text, det är allt du behöver veta. Om en flicka – född i samma apans år som jag (men på andra sidan det västerländska nyåret) – som växer upp i en tämligen välbärgad familj, men som blir en av alla båtflyktingar som tar sig från Vietnam på sjuttiotalet. Riskera livet för räddning. En också i dagsläget aktuell bitande ironi. Flickan Vi kastas runt i världen under flykten men hamnar till slut i Kanada. Resorna slutar inte där. Hon pluggar bl a juridik och hennes arbete tar henne med på många långa resor – till slut också tillbaka till Vietnam, men nu till den norra delen. Om liv och försoning och kulturkrockar och egen vilja. Mycket mycket mycket bra. Nu funderar jag på att plocka fram och läsa om hennes tidigare böcker också.

Med regionens svåra historia i åtanke (Vi reser bl a till Kambodja också) hade den här boken lika gärna kunnat hamna i min ruta för ”set during a war or conflict” på min botns16-bricka, men nu blev det så här. Jag laddar fortfarande för att orka använda den sistnämnda rutan till att läsa om någon av alla de förfärligheter som skedde här i min stad. I det som just nu är mitt land.

Jag längtar inte till Bokmässan så som jag gjorde förr, men jag hade mycket mycket gärna lyssnat på henne där. Ska du dit?

***

Jag blev så nostalgisk av att läsa om (bl a) Vietnam igen att jag började bläddra bland bilderna jag tog när vi åkte runt i södra Vietnam för ett par år sen. Saigon heter numera Ho Chi Minh City, HCMC, men ”alla” sa Saigon ändå. Nordsidan vann kriget. Staden döptes om. Att kalla sin stad vad man vill kalla sin stad kan vara en liten frihet i sig.


Det vackra postkontoret. Blandade känslor inför spår av forna franska dagar. Den här imperialismen. Och sen ”frihet” och inbördeskrig. Och inbördeskriget förvandlades till något större och det blev masslakt av både människor och natur. Alla människor som dog skrikande ute i djungeln. nere vid floden. jag undrade så vad hon tänkte på.
Ho Chi Minh badar i ett litet hav av lotusknoppar framför stadshuset

…och så for vi runt kring Mekongdeltat

 
soluppgång

Annonser

Hästar, män och andra djur

Ni har hört det förr – den här stan har en förmåga att sammanföra folk vars verkligheter aldrig ens skulle snudda varandra i många andra städer. Den förmågan ligger högt upp på listan av anledningar att älska Berlin. Jag lär mig så mycket varje dag (att lära mig saker är meningen med livet, för mig) och fyller med råge myten (vi är så många som säger så att det snudd på blir fånigt, och jaaaaa så kan man säkert säga om många många städer, men Berlin: extra knasig stad. jag lovar.) om att ”Berlin har förändrat mig”. Berlin HAR förändrat mig. På vissa vis har jag radikaliserats på sätt jag som aldrig trodde var möjliga. Men jag är ju mitt i livet också, eller snarare redan på andra sidan krönet, och då händer det saker! Ofta relationsmässigt, alltid kroppsligt. Oundvikligen.

Min förändring är förmodligen orsakad av en kombination (stad/historia/liv/umgänge/biologi), men den som tror att man nödvändigtvis behöver vara 22 när man flyttar hit för att suga ur allt det götta har vansinnigt fel!

”Men du är väl på tok för ung för klimakteriet?” sa min relativt nya kompis D apropå en diskussion vi hade. Oh well. Jag drog fakta om hur och varför. Han berättade att en av hans bästa vänner – ”lustigt nog är hon också svensk!” – har skrivit och ännu skriver bl a om klimakteriet. Jag känner bara till två svenska ikoner i ”rätt” ålder som (delvis) lever i Berlin.

”Nina eller Lotta?” undrade jag. Nina. Ah, Nina!

Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har en viss väninna som ofta förser mig med resultatet av sina bokhyllerensningar. Jag måste också sända en tacksam tanke till Suzanns fru som förvägrar henne att helt enkelt köpa fler bokhyllor. Omedelbar behovsuppfyllnad. Jag gick och lade mig 21.30 igår (en lördag i Berlin, jag tar dekadensen till nya höjder!) och sträckläste. Jo, för den fanns ju där i min politik/filosofihylla: Hästar, män och andra djur.

Essäer av det slag som jag tycker så mycket om. Om Nina och om de hästar, män och andra djur som Nina älskar och har älskat. Om hur vi förhåller oss till djur, rent etiskt och moralfilosofiskt. Om litteratur. Om liv! Och hästar och kvinnor och ledarskap. Hon diskuterar och refererar till böcker som jag har läst och tipsar om ännu fler böcker som jag (nu) vill läsa. Vilken skattkista!

Hon petar också in små satser om sitt eget skrivande. Om hur hennes ena livsmentor säger ”skriv om hästar, skit i männen!”. Den andra ger rådet ”skit i hästarna, fokusera på männen!” (n b, det där är inga direktcitat, det är hur min profana hjärna tolkar och minns det hela). Korta meddelanden från hennes förläggare som initialt är tveksam till allt det spretiga. För spretigt ÄR det. Jag gillar det. Så till slut ett erkännande från förläggaren: det funkar faktiskt. Ös på!

Åh gode tid så jag behövde den här boken just nu! Den tangerar så mycket i mitt liv just nu, och så många händelser de senaste åren, att det var med ett lättat ”aaaaah…!” jag läste också en del av de smärtsamma passagerna. Med det sagt: Nina är så jävla rolig. Också.

Nu har jag två horisontella bingorader. Men det känns rätt sekundärt.

***

Nu MÅSTE jag lyssna på Det sista ägget (2010)! Jag tog en barrunda (långt mer prat än öl) med den forna Karlstadbon herr Jörnmark för några veckor sen (han har gjort lite mer än bara råkat födas i Karlstad, men ibland måste man vara lokalpatriot och lyfta det viktiga). Han pratade om sin kompis Katarina och hennes programserie i P1. Han deltog själv i serien på ett hörn. Jag noterade seriens namn men hann sen glömma bort den. Nu skriver Nina också om den, flera gånger, så nu har jag lagt ett bokmärke på hemsidan.

Klimakteriet, den absolut sista ägglossningen, när något är förbi för alltid – trots att det är långt till döden. Ska vi sörja eller skåla i champagne att vi inte är fertila längre, att vi är post-objekt och kan ägna oss åt oss själva i fortsättningen? Hur gammalt är det sista ägget egentligen? Och hur mår männen? Åldras de ensamma? Vad ska man göra när man gjort allt, göra om det eller lägga av?

Bättre upp: screw bokmärket, jag ska börja lyssna nu direkt. Jag har inte tid med er längre. Vi hörs på andra sidan programserien, jag lär binge-lyssna.

***

Har nu binge-lyssnat. Fantastiskt, om än väldigt heteronormativt.

 


En egen strand

Där satt den! Trosell har inte bara funnits på TBR-listan i mer än två år, jag såg nu när jag tittade tillbaka att jag började läsa den här boken i maj. Maj 2015.

Lustigt nog så fackar Aino Trosells En egen strand in perfekt i den senaste tiden läsning – öar och syskon. Systrar. Här Hanna och Judit.

Hanna och Judit har tröttnat på the rat race, på att känna sig utarbetade och ouppskattade. De säljer allt, överger vänner och familj och drar på äventyr. Till Söderhavet. De hittar en öde ö som kan bli deras om så bara till låns, de har råd att betala för lite bekvämligheter – en båt, ett litet hus, ett kylskåp. De har nån som är beredd att förse dem med förnödenheter då och då. Här ska de njuta, prata, vila. Bli de bästa människor de kan bli.

Och så höll de varandras händer, såg den färgsprakande solnedgången och allt blev fint till livets slut! The end!

”En egen strand är en roman om flyktdrömmar, fast man redan har flytt. Om konstens och kärlekens janusansikten. Om att gå sönder, och ändå gömma sin dröm.”

Paradiset? Nej, så blir det naturligtvis inte. Judith S hade rätt i sin Atlas över avlägset belägna öar: det blir ofta ett helvete av det där förment uppenbara paradiset.

Systrarna då. Samtal, långa samtal. Konflikter. Sjukdom. Katastrof. Livshotande katastrof. En syster är döende, den andra måste rädda henne – till viket pris som helst? Ja, kanske. Det blir dyrt. Och bokens slut innehåller en vändning som på ett vis får mig att vilka läsa om den från början igen, eller åtminstone att bläddra tillbaka för att leta efter efter hintar. Vi hörs igen i maj 2018.

Nej, skämt åsido – jag vet inte varför boken tog så låg tid att läsa ut. Delvis kan det bero på att den ofta utgjorde handväskbok, så läsandet hackades upp i de korta stunder då jag hann plocka upp den och njuta. Många formuleringar är så bra att jag läser dem flera gånger, jag älskar när författare kan få mig att känna detta ”aaaah…!”, men alla dessa mina omläsningar hackade också upp läsningen. Jag hittade inte tillbaka in i flödet. Flowet. Men nu ska jag inte komma med fler bortförklaringar. Det enklaste är att jag kände att storyn var på väg mot en katastrof som jag inte orkade ta in alldeles då.

Jag har blandade känslor runt den här boken. Det som är bra är så otroligt bra. Det som inte är bra känns lite segt. Idisslat. Den vore intressant som bokcirkelbok!


Årets fynd

 

Äntligen en BINGORAD! Det satt långt inne, men löstes på ett innovativt men underbart sätt. Jag saknar inte direkt böcker som är ”set in the place where I live”, men den här kändes som ett ovanligt coolt om än inte till 100% glasklart val!

Judith Schalansky som skrev denna ljuvliga atlas över avlägsna öar föddes i DDR. Hon var bara barn när hon såg en dokumentär om Galapagosöarna och berättade för sin mor att dit, dit ville hon. Modern sa nåt i stil med ”mhmmmm”. Detta var under en tid då bara OS-laget släpptes ut ur DDR – nja, det är en sanning med modifikation, men enkelt var det inte. Nu föll ju muren när Judith var nio år, men det innebär inte att det var enkelt att resa efter det heller. Inte för alla.

Judith hittade till biblioteket. Ni vet: bokälskarens andra sätt att resa. Enorma gamla jordglober och kartböcker blev hennes bästa vänner. Hon tittade, läste, drömde. Och skrev. Långt senare hade hon både förmåga att skriva och designa i sin hand och då föddes den här fantastiska boken.

Femtio m y c k e t udda öar. Jo, några av dem har du nog hört om förut, andra inte. En del bebodda. Andra obebodda. Alla kan de – via Judiths hjärna –  dra in oss i spännande, otäcka, komiska, absurda eller (i få fall) underbara historier och legender. En del av dem har kopplingar till f d berlinare.

Vad som är sant? Vad är sanning?

Varje ö får två uppslag. Första uppslaget: en karta och kortfattade fakta. Nästa uppslag: en historia om eller från ön. En del är som korta noveller. Andra mer som faktatexter. Jag älskar allt. En varning är dock på sin plats om du är fyrtioplussare: den lilla ljuvliga pocketutgåvan (lite mindre än svensk pocketstandard) kräver läsglasögon om du inte läser i alldeles fantastiskt bra ljus (för mig hjälpte inte ens det, men jag har som tur är stans tjusigaste läsglasögon).

Och dessa öar? Spontant tänker vi ofta paradis. En liten ö. Så… hanterbar. Sand. Kristallklart vatten. Palmer. Så har många tänkt. Som barn ritade jag dröm-öar. Jag var en liten logistikninja redan då, jag älskade kartor och att klura ut vad man kan tänkas behöva. Jag är inte ensam. Det är ingen slump att vi gillar Robinson (OK, gillade innan den BARA blev dokusåpa). ”Paradise or hell?” undrar Judith. Utopiska drömmar blir lätt till helveten. Öar tycks trigga människor med en önskan om att få bli diktator. Somliga öar är i princip svårare att nå än månen.

Fantasieggande, allmänbildande, skapar sug efter mer kunskap. Optimalt!

Och självklart måste jag försöka ta mig in i (vad som bör vara…) Judiths bibliotek. Det saneras och renoveras, så jag vet inte om de där fantastiska jordgloberna finns att se, men det är värt att prova. Man måste dessutom registrera sig och betala några hundralappar för att få tillgång till alla delar och salar, men det finns en möjlighet att få tillgång gratis under några dagar, om jag gillar vad jag ser kan jag gärna köpa ett årskort sen.

Jag, som älskar böcker som leder mig in i andra böcker, tänker att den här boken lite löst kopplar till

Ön av Lotta Lundberg (ligger halvläst i mina gömmor, oklart varför den inte avslutades, kanske dags att leta upp igen)

Euphoria av Lily King (en av mina ”på-gång-just-nu”, relativt långsökt koppling men på något vis ändå inte)


Gånglåt – mitt mittkryss

ganglat.jpgMittkrysset på BOTNS-brickan är fritt. Valfritt. Bör därmed sparas med omsorg, till något speciellt, åtminstone om man gärna gärna gärna vill få till en bingorad (jag tror jag är uppe i 13 kryssade rutor nu, men ont om bingo än). Elin Olofssons Gånglåt får mitt mittkryss. På förlagssidan sägs det ” en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls” och deeeeet mina vänner kan låta väldigt väldigt skönt för en trött (motvillig) amatörterapeut i de dysfunktionella relationernas stad: Berlin. (*

Nu ska jag vara ärlig med en gång, den ljuvliga omslagsbilden till trots (jag får drömmar om morgonkaffe på förstubron iklädd nattlinne och lånade träskor, om lakan torkade av sol och vind [utan avgasdoft], om kvällar när det enda man hör är vindsus i talltoppar och möjligen en hund som skäller en km bort) så är inte Gånglåt nån mysig liten sinekur. Jag talade om vassa syskonrelationer efter att ha läst Världens vackraste man, i Gånglåt har vi det igen. Syskon som tror att de vet mer än de vet. Som valt olika vägar. Det skaviga.

Sonia, som artist kallad Salida, är en numera tämligen avdankad artist och låtskrivare. Hon återvänder till hembyn Gärningsberg tillsammans med sin assistent Harpan – nu vill hon skriva en självbiografi med hjälp av systerdottern Jenny. Jennys mamma, Gun-Britt, blev kvar i byn och driver nu servering och stuguthyrning på gården. Det går knackigt. Gun-Britt brukade också tycka om att sjunga, men det var alltid alltid allt ljus på Sonia. Sen drog Sonia från byn och Gun-Britt blev kvar. Gun-Britt den plikttrogna som arbetar på RIKTIGT.

Sonia hade lovat den unge Harpan en sommar i paradiset, det luuuuugna vackra paradiset. Jo, nog är det vackert. Men lugnt? Njä. Det tar ingen lång stund innan de pyrande konflikterna flammar upp igen. Det muttras och skälls, men det liggs faktiskt också! Det finns kärlek, om än inte enkel. Och det finns bärplock, och bjääääärn (björn) och en hel massa som får mig att längta tillbaka till Ormsjö. (nja, syskongnabb och rykten på byn kan jag vara utan, men det hajade ni nog redan).

Elin Olofsson har skrivit en fin bok om en märklig sommar. Jag lyssnade på den – som så ofta – när jag var på gående fot i den här stora, illaluktande men också spännande storstaden. Jag funderar ju ofta på ”hur ska man bo, hur vill JAG bo, nu och sen? När?”

Halva jag kommer ju från en by som Gärningsberg. När jag är klar med storstan kanske det blir till ett sånt liv jag återvänder. Jag vet inte. Det finns både fördelar och nackdelar med anonymitet. Jag tror att den här boken var precis vad jag behövde just nu, utan att det för den sakens skull ska tolkas som att boken är djup och knölig. Det är den inte. Den rinner lätt in i skallen. Den har omysiga relationer (delvis), men det hemtama blir mysigt. För mig.

*) nu ska jag inte vara elak mot min fina stad, men det ÄR märklig dejtingstämning här, det skojas om sexveckorsförbannelsen, allt brakar alltid efter sex veckor. Utbudet är så enormt, alla jagar alltid efter något bättre och det är gott om snubbar som missbrukar ordet polyamori här. Jag har utsetts till någon slags expert av många yngre bekanta, men börjar (ibland känner jag mig bara för… svensk) tröttna lite på att höra samma bekymmer igen och igen.


Elfte krysset – brådmogen tristess

Jag minns inte varför – men jag var inte värst imponerad första gången jag läste Bonjour tristesse. När jag funderade på hur jag ville fylla min ”written by someone under 21”-ruta blev det ändå den som fick äran till slut, jag plockade min fina pocket från 2001 från hyllan och satte igång.

Jag tycker mer om den nu. Visst kan man le en smula trött åt den bortskämda och brådmogna Cécile, men det är stört omöjligt att blunda för Sagans fantastiska observationsförmåga. Hon var 18 år när hon debuterade med den här romanen.

Historien är enkel. Cécile spenderar en lättjefull sommar på Rivieran tillsammans med sin något omogne far, en rik och tjusig kvinnokarl. Cécile är b l a s é, hon blir – trots en förbjuden romans – uttråkad av allt det fina och iscensätter intriger, hon leker med både sin far och de kvinnor som beundrar honom. Det är inte snällt. Det slutar illa.

Jag är glad att jag läste den igen även om jag fortfarande inte tycker att den är fantaaaaaaaastisk. Man måste ju inte tycka att alla klassiker är fantaaaaaastiska, men det ger ändå ofta(st) något att läsa dem.

 


störst av allt

storstavallt.jpgFörlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.

I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.

Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?

”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”

Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.

Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.

Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!

Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.