bokträdet

#bbcberlin

Chefen har dukat under för flunsa, jag är också halvrisig (och sömnstörd), så jag njuter ledig förmiddag hemma för att orka jobbmöten till sena kvällen sen. Att träna på att komma igång med bokbloggandet igen kan vara en bra sorts vila i sig. Kreativ vila.


BBC var det
– en Berlinhelg med en hel bunt löst sammansatta grupper som strålade samman och löstes upp i ständigt nya konstellationer. Bästa sortens häng. Alla väljer själv, fixar själv. En del gemensamma aktiviteter, annat alldeles efter egen smak. Den enda absolutabsoluuuuut gemensamma aktiviteten var söndagens brunch på Gugelhof. Vi blev MÅNGA. ”Min” tant (jag MÅSTE fråga vad hon heter) kom och sa hej och hur mår du lite extra. Jag tror att hon tyckte att det var ballt att vi var ett så stort gäng, även om det blev lite rörigt och nån glömde betala sitt te (det där var lite roligt, de flesta av oss dricksade generöst men en kanna te för drygt 3 euro som nån glömt betala orsakade ändå mycket huvudbry innan A-S förbarmade sig och betalade den också).

Men vi börjar från början (tjäääääära dagbok), med fredagens event som blev för mig ett icke-event på grund av det sjuka barnet som jag älskar och de dåliga nyheter som berövade mig nattsömnen. Det som gjorde mig grön i ansiktet av avund efteråt var att jag fick höra att den fantastiska Lotta Lundberg hade varit där och minglat generöst. Suzann skänkte mig Lundbergs Timme noll i födelsedagspresent, jag läser den nu, och det är en sån där bok där jag viker hundöron vid fantastiska citat och oneliners. Jag brukar alltid ha små lätta pocketböcker som pendlarsällskap på U2:an, Lottas bok är den första inbundna som får den äran.

Sov lika dåligt natten till lördag, så dagen förflöt i en vampyrisk dimma, jag vågade mig inte ut förrän det var mörkt. Stora delar av BBC skulle äta gemensam middag på Aposto, jag hade tackat nej till det men slank ändå in och sa hej på väg ut för att handla frukost. Det var roligt att se dem. Petra dinglade en idé om en drink på jazzklubb lite senare – skulle jag inte med? Nöööö… vete tusan. Vi får se. Vi messar!

Gick en promenad och handlade min mjölk (samt lite till – hur kunde min matkasse kosta 59 euro när jag bara skulle handla mjölk?) och åkte sen hem och gjorde i ordning en förvånansvärt fin tallrik med blinier (!) till mig själv. Jag var inte hungrig, men jag vet ju att det är när jag är trött och inte tror att jag är hungrig som jag VERKLIGEN behöver äta. Telefonen plingade till och där låg ett milt och försiktigt och inte-alls-säkert men… jo, men EN bra grej hade de kunnat göra för den älskade lilla tösen som legat med öppen bröstkorg i flera dagar, hennes bröst var nu hopsytt och de hoppades kunna väcka henne om ännu några dagar.

PANG, där flög korken ur (den billiga men goda) vitvinsflaskan. Petra messade, jazzklubben hade ohemul inträdesavgift, men ville jag inte joina dem på Fabisch? Det var bara några få kvar, några av mina absoluta favoritboktokar och få nog för att mitt socialt urtrötta jag kunde tänkas klara av att orka. Klart jag skulle ut!

pagang
messade bild samt ”jag kommer snart, 10 minuter till U-bahn”

Väl på Fabisch blev det alldeles underbart. Jag har en svag känsla av att jag pratade löjligt mycket om något/n som ligger mig varmt om hjärtat, men wtf.

nightout
bilden ärligt stulen av Petra, från vänster: sagda Petra, Karin, jag och Camilla

Mitt liv i Berlin har varit fruktansvärt torrt och ordentligt hittills (om man frånser de trots allt ganska få kvällar då min vän och jag sitter vid en elegant bardisk och glor på oanständiga bilder av hans dekadenta dejter), men babysteps, babysteps…

Har bott i Berlin i åtta månader exakt idag och kommer hem lite onykter 02.35 _för första gången._
Det är SKANDAL.
I den här stan ska man komma hem 02.35 VARJE helg.

Nä, det där var att ta i. Så oskyldigt som 02.35, det är vad normalt folk presterar en vanlig tisdag här.
Får skärpa mig helt enkelt.

Ja, så jag somnade någon gång strax efter tre, sedan tyckte unge herr Spock att jag skulle vakna 6.30. Kunde inte somna om. Äh, det är bara att ösa!

Efter bokbrunchen (nån gång ska jag läsa ut de böcker som diskuterades och skriva om dem här ;)) vallade jag delar av #boblmaf till bokträdet via min favoritlångbänk och Käthe Kollwitz (som man SKA klappa på!). Lämpade av delar av gänget vid julmarknaden på Kulturbrauerei (samt förmanade dem – de måste kolla in DDR-utställningen som är liten men fin och alldeles gratis). Ann-Sofie följde med hem till mig och några timmar senare anslöt även Camilla. Spockissen tittade och nosade lite, men den som riktigt tog chansen att gosa var som vanligt tant Izzy.

tredamer

Ragazze e sgroppini, det är the shit. Prat prat prat (samt utdelande av fantastiska julklappar) innan vi vandrade vidare till Onkel Ho. Min biotop, som Camilla så träffande beskrev det!

Ja ser ni, det var en finfin helg det, ett välbehövligt energitillskott.

Annonser

Is there life on Mars?

Long time no report – liket lever? Jo, här är det livat. Alla som deltar – på distans – i mitt nya liv mumlar ”chick lit, chick lit!”. Jag är ännu inte övertygad och garderar med att avisera risk för en skvätt gotisk skräck också 😉

Sen sist: börjat nya jobbet. Ä-l-s-k-a-r. Jag går i korridorerna på slottet och får hejda mig för att inte börja Fred Astaire-a. Mina excentriteter (hmf?) framhålls förvisso som fördelar här, men där någonstans drar jag en gräns. Kan ändå medge att det är mäktigt att gå in i det där huset varje dag – eller ännu hellre, att gå ut när mörkret börjar sänka sig och hela den fantastiska byggnaden är upplyst. Kostar på mig ett litet ”hej då Macken, vi ses imörr’n” ibland bara för känslan.

141014d”Macken”

Har aldrig gjort så mycket nytta från dag ett som här, så rent tekniskt är det lätt att tänka att det mesta jag har gjort de senaste 25 åren har varit en resa som förbereder mig för detta. Inte illa. Det är en mycket värdefull känsla.

Bonus är ett litet gym i källaren. Det har redan serverat mig en rejäl träningsvärk trots en sommar med mycket träning. Grundar där, om jag fortfarade håller i det där med tre pass i veckan i januari så ”får” jag köpa kort på Hard Candy då. Nej, det är inte Berlins motsvarighet till godishaket i Hummelsta (finns det ens kvar nu när vägen dragits om?), det är Madonnas gymkedja. Den är kalasbra och tro det eller ej prisvärd med Berlinmått mätt. Gym är m-y-c-k-e-t dyrare här än i Sverige. Saknar Friskis!

Också sen sist: mysiga middagar och utekvällar med fina vänner. För den som hoppas på smarrigheter kan jag meddela att det (av en slump, men är det Berlin så är det ;)) bara har blivit bögar och flator (snygga flator, men väldigt väldigt GIFTA snygga flator). Hittar nya fina stamställen och har hittat det perfekta plejset för söndagsbrunch – Gugelhof – jag är saligt tacksam mot Breakfast Book Club som bad mig scouta ställen inför bokfrullen i december. Dit kommer jag gå många söndagar med en bunt brevpapper och en bok. De kommer redan ihåg mig. Jag gillar känslan av att skaffa mig stamställen. Mina hoods, liksom. Vilka hoods sen!

141014f141014e

Bonus på väg till/från Gugelhof: BOKTRÄDET! Lämnade en Chelsea Cain där i söndags – det tog inte ens en timme så var den borta.
141014g
Planerar dessutom en massa roligheter med gammal vän, men den som hoppas på romans blir besviken där med. Vi har känt varandra länge och vi har både gråtit och skrattat tillsammans (mest skrattat som tur är, vi har eventuellt ungefär lika ”mogen” humor), de senaste åren har  vi genomlevt ganska många gräsligheter av nästan läskigt liknande slag – så nu har vi en lukta-på-blommorna-pakt. Det känns fint. Det är en supermänniska som jag skulle rekommendera till vilken kvinna som helst (han är till och med snygg, om det är viktigt) men det är inte läge för oss av många många anledningar. Icke desto mindre är det underbart att ha en trygg vän att lita på, någon som det går att vräka ur sig allt till, någon som inte behöver få saker förklarade. En människa som känns vuxen i varenda millimeter. Någon som är så rolig att varje mail blir en liten present att öppna. Jag är mycket mycket lyckligt lottad när det kommer till vänskap nu, jag är helt tagen av alla de människor som kliver fram, både här i Berlin och hemma.

Vad mer? Jo, mitt flyttlass har kommit. ”Bara” 49 kollin (alla som flyttat summan av ett medelålders liv vet att det är ganska lite, men jag hade ju redan en hel del här och tog verkligen chansen att rensa, rensa, rensa) varav 2/3 hade med bokhyllor och böcker att göra. Två väggar är nu täckta av knökfyllda hyllor (det tog tre timmar, sen var allt uppe, hehe), men jag måste erkänna att böckerna inte är sorterade än, jag ville bara vräka upp allt så snabbt som möjligt så att flyttkillarna kunde ta med sig sina flyttlådor när de åkte vidare mot Grenoble. En lokal vän som är insatspolis (tysk insatspolis med specialisering mot nazigrupper/demosar – say no more) tyckte att jag var tuff när han såg vad jag klarat av ensam den senaste tiden, speciellt med tanke på (brist på) kroppshöjd och räckvidd. Det kändes lite gott i magen. Mitt gamla företagsamma jag från förr är tillbaka, hon har varit som bortblåst i några år nu. Jag har saknat henne.

141014a
141014b

Nu sitter ni och hoppar. Hallåååå, böcker? Läser jag inte? var inte detta en bokblogg?

Nej. Jag läser nästan inte alls nu. Tuggar fortfarande Stasiland, den är mycket läsvärd men lite för tung för mig just nu. Varvar med Annika Ruth Perssons fantastiska bok om Hannah Arendt, men den är så härligt faktaspäckad så den måste jag också beta av i små små tuggor. Läser lite erotik (! det ni, det kan jag behöva) och lite tidningar, men det jag konsumerar allra flitigast när det finns en stund över är Veronica Mars som jag fyndade på DVD-rea (tre säsonger för 20 euro får lov att betecknas som fynd).

——————————————————————–

Mer då? Jo, jag har lite förhandsinfo om nåt riktigt coolt som sker i Stockholm senare i höst/vinter. Fundera på den en stund. Jag återkommer 😉


Bokträdet revisited

boktradigen

OK. Det är dags att lägga till en ny kategori – bokträdet.

Jag hade ju nästan gett upp det där bokträdet. Trädet i sig (egentligen trädEN) har sett allt sunkigare ut och dess innehåll tycktes bara bestå av den sortens leftovers som möglar snarare än återbrukas.

Jag är en envis människa, så jag har ställt dit lite saker ändå, i någon slags förhoppning om att ju fler vi är som försöker hålla liv i det, desto fler kommer att bli intresserade av att gå dit och titta och ställa dit/plocka saker med jämna mellanrum trots allt.

Nu inbillar jag mig inte att min Hemingway och min Lövestam har gjort mirakel, men något har hänt.

Va? Sommar och fler turister säger du? Bara det? Inte det att trädet strålar och lever upp tack vare min envisa kärlek? Du är en tråkig cyniker, säger jag 😉

Min första fångst – jaa, för hittills har jag bara ställt dit, aldrig plockat med – blev ett litet politiskt lexikon. Det kommer att sitta som en smäck i min nya bokhylla. Jo, så är det. Min första hylla är urvuxen och har fått sällskap av en annan hylla (nej, det är inte samma sort, inköpet fick anpassas till att kunna transporteras på spårvagn och sen bäras 1 km snarare än att det skulle passa ihop perfekt med den förra hyllan). Nu när jag vet att jag blir kvar mer än ett halvår så känns det oundvikligt. Jag sover i en obekväm soffa, men utan bokhyllor kan jag inte vara.