Bokmässeankedoter

men hoppsan

menhoppsan

Jag visste ju att det var dags nu, men jag måste ändå erkänna att jag hoppar till varje gång jag tittar in på bokmassan.se och möts av mitt eget plyte. Hela artikeln hittar du här.

——————-

Åh, TRODDE jag verkligen att jag frös på eftermiddagarna i Vietnam? Vi är visserligen lite förkylda och halvfeberruggiga men de där minus tio graderna som biter i kinderna nu plågar min kropp. Jag behövde göra ärenden på stan på lunchen i dag och det var så kallt att jag tvingades värma mig med Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan, alldeles färsk i pocketutgåva. När jag ska hinna läsa den? Pja. Om nån vecka kanske jag orkar hålla mig vaken lite längre än till kl 20 varje kväll. Läsande och skrivande är satt på undantag nu, det är jobbajobba och sedan hem och sova. Så kan det vara ibland. Två dagar kvar till helg…! DÅ ska jag ta en riktig läsmorgon. Vägra lämna kudden och det varma täcket förrän jag ar läst alldeles precis så mycket som jag har lust med.

——————-


Fejkade skyltar i London Underground – suveränt!

Annonser

Hurraaaaaaa!

hurrhurrhurra

Inför 2012 visste jag inte ens att det gick att söka.
Inför 2013 visste jag, men var för feg. Det gjorde inget, min trogna bokmässevapendragare Suzann vågade och hon blev dessutom antagen.
Inför 2014 gjorde jag det – och klang och jubel: jag är en av Bokmässans bloggambassadörer 2014!

Drog av en klassisk ”lille Skutt” inför en bunt förvånade kollegor (gråter hon? skrattar hon?) när jag fick mailet om att jag var utvald så ja, jag kan erkänna att jag blev otroligt glad.

Hela listan är ännu inte offentliggjord, men jag vet redan att Anna kom med (KUL! Skönt att känna någon lite sen förut) och Bokdetektiven hejade jag på som hastigast på årets bokbloggsmingel. Lär updatera deltagarlistan vad det lider. Jag vet några riktigt vassa bloggare som inte kom med, så det här känns som en ära att försöka förvalta väl.

Update – fler:

Boktok73
Bokofil..m


prioriteringar

hejaheja

Portugisisk kollega har sin flagga på väggen idag. Tackade henne av hela mitt hjärta för att vi nu kommer att slippa läsa om varje andetag som Zlatan skulle kunna tänkas dra i Brasilien.

Bokmoster muttrade lite över min statusuppdatering på fejjan imorse – men tänk så här Sussi: Zlatan får stanna hemma, men Bokmässan tar oss ändå till Brasilien. Inte illa!


Hetsläsning pågår

Av någon jäkla anledning så har jag inte fått sova en hel natt på en vecka. Jo, jag vet att alla småbarnsföräldrar har det så, men jag är för gammal för det här. Jag har ju inte ens lyckats producera en gullig unge som plåster på såren för sömnlösheten.

(info: kommande två stycken är gnäll, hoppa till tredje stycket härifrån om du vill slippa)

elvisiuppsalaI Göteborg: ja, hääääärligt med bokmässa men att sova vid fönstret på andra våningen (läs: för nära gatan) alldeles bredvid en glasigloo i en stad som tycks vara fylld av nattaktiva och maniskt glaskastande miljövänner – inte lätt.

Hemma igen, måndag: K kommer hem från Berlin kl ett på natten, fylld av glädje efter fantastiskt fint genomfört maratonlopp – prat prat, sen: han somnar pang bom, jag själv ligger vaken två timmar till. Natten efter: tre galna katter som trampar mig i ansiktet i omgångar (bäst är när de sedan börjar slåss. på min mage. jag blöder.) Inatt: någon som ringde och sökte Alex (?) kl 03.00. Klarvaken till 5.30.

Tur då att jag har min bokmässe-loot att plöja. Är det något en kan ha nöje av när en är hålögt vaken och lite småbitter över förlorad nattsömn så är det Nina Hemmingsson. Fick en fin signatur i min Det är svårt att vara Elvis i Uppsala i lördags.

Nina berättade på Bokmässan att hennes huvudperson är nästan hon själv, fast kanske en sorts hon själv som går lite före, plöjer, som är lite som Nina vill vara. Bli. Absurd upplysning: Nina förväntas bli glad – tycks det – när folk säger att hon är mycket snyggare än sin huvudperson. Ja jäklar. Undrar om Kellerman skulle förväntas tacka om nån kliver fram och påpekar att han snyggare än Rocky?

Å ena sidan så har Ninas huvudperson det inte alltid så jäkla lätt (TROTS att hon är skönt modig, cynisk, lössläppt, tja, fortsätt rada upp bra saker i någon timme till så landar du nära sanningen), å andra sidan så studsar hon alltid tillbaka upp igen efter jävelskapet, ständigt beväpnad med någon skönt dräpande oneliner.

Det är inte lätt att vara Elvis i Uppsala är en samling serier tecknade mellan 2004 och 2012, lite från varje bok (kul, jag har inte första albumet Hjälp! så det är riktigt skoj att se hur det började) plus drygt femtio tidigare opublicerade sidor. En del av det äldre materialet är nytuschat/uppfräschat. Ingenting känns som gammal skåpmat, det känns tvärtom som om nytt och gammalt samsas lite extra bra i den här utvalda blandningen. Det är väl egentligen inte konstigare än att ett perfekt matchat blandband (ja, jag tillhör DEN generationen) kan vara bättre än ett band med bara samma artist från samma skiva. Liknelsen haltar lite (kan jag skylla på dålig nattsömn? hum?) men den välvillige läsaren förstår eventuellt vad jag menar ändå.

Jag skrattar för övrigt så att jag gråter åt strippen på sidan 107 (Mormors väninna Birgit från 2005) med tanke på vad Suzann och jag berättade om de jobbiga kn*lltanterna i rum 7B medan Nina signerade min bok.

(Internskämt. Bad taste. Förlåt.)

Jag vet inte om jag blir lite extra soft bara för att jag sover så kasst, men det känns som om jag har älskat precis allting sedan jag kom hem från bokmässan. Var det långtidsverkande knark i kaffet de sålde? Eller är en bara naturligt hög efter fyra dagar med trevligt umgänge, god mat och en och annan (eh… 20+ var det ja) infångad bok? Ibland är det gött att vara en simpel själ med enkla, köttsliga behov. Släng åt mig något bra att läsa så blir jag snäll.


Ordningen upprätthålls alltid

ordningenuppratthallsSista dagen på Bokmässan är som gjord för spontaninköp. En har handlat det en ska, tagit alla beslut, vet om en har pengar (eller plats i väskan) kvar eller ej. Jag passerade Apart Förlags monter. Vände och gick tillbaka igen. Ordningen upprätthålls alltid? What? Jag visste (såklart) att de ger ut den svenska versionen av The Walking Dead, jag visste också att de kör Game of Thrones – men detta? Plockade ner. Bläddrade. Läste baksidestext. Bestämde mig på två minuter blankt. Serienovelletter? It’s mine.

Konceptet är enkelt – en bunt av Sveriges bästa tecknare tecknar en varsin novell efter en ganska speciell given ram: varje alster börjar med orden ”Jag heter [x] och jag är död.” och avslutas med påståendet ”Ordningen upprätthålls alltid”. Jaaa, det låter ju upplyftande? Äsch då, det är väl inte värre än vilken kriminalroman som helst (jag menar – hur mycket folk ska behöva DÖ i trakterna av Fjällbacka egentligen? eller vackra lilla Visby, det känns som en av Sveriges farligaste småorter).

Somligt är verklighetsbaserat med en twist (hoppsan, där har vi bl a Thurneman från Salaligan!), annat är rena fantasifoster. Det mesta är väldigt VÄLDIGT snyggt (och en utmaning för de där som fortfarande tror att en kan se om det är en kvinna eller man som tecknat), allra snyggast var Jimmy Wallins slutbild i Brottets Bismarck, roligast var Lars Krantz bidrag Polis med Patos där det nästan känns som om han gett huvudpersonen drag av sitt eget ansikte (om än i en skruvad version). Det är för övrigt inte bara tecknarna som ska hyllas, Pär Thörn ska ha förstås också en släng av sleven. Kul idé, klockrent utfört snudd på från början till slut. Bara det där med spännvidden i stil. Urskönt.

Och hur ska det förresten gå för stackars Pär…?


Bokmässan 2013, sammanfattning

Jag är så otroligt tacksam mot Carina som var den som en gång lärde mig att det är smart att ta semester måndagen EFTER bokmässan också. Ordet ”boksmälla” är inte bara ett skämt. Fyra dagar i värme, trängsel, med allt brus, alla ljud och alla intryck är… ja, en blir helt slut. Håll då i åtanke att fru Larsdotter och jag inte deltog i det glammiga suset och duset på kvällarna, vi satt och bloggade och sippade Loka iklädda nattlinne på hotellrummet före 22 varenda kväll.

Till de där onda människorna som gnäller på Sussigulls snarkande (hon påstår att jag är den enda människan i hela världen – förutom hustrun Lotta – som har delat rum med henne och är beredd att göra det igen) vill jag bara säga att det var lättare att sova vid hennes fotända (jag fick dock en extrasäng, jag slapp kattknorvla mig vid fötterna i samma säng) än att hantera tre ivriga katter som ville jäklas med matte heeeeela natten i natt bara för att matte haft den dåliga smaken att ha varit borta i fyra dagar. Basta.

Idag ska jag bara ta det lugnt, packa upp böcker och redigera bilder. Jag hade med (den lilla) vanliga kameran också, så med lite tur kan jag byta ut en del av mina kassa mobilbilder i de tidigare blogginläggen.

Jag är f ö otroligt imponerad av mig själv, jag hade bara en liten kabinväska med kläder, hygienartiklar och dylika ting för hela vistelsen och fick ÄNDÅ utan problem ner 23 böcker (sex av dem var förvisso tunnisar från Novellix, men jag vägde upp dem med några ganska stora seriealbum). Jag lärde mig en del under de där åren då jag jobbade utomlands några månader i taget och skulle få ner arbetskläder, privata kläder, böcker och andra förnödenheter (att hitta engelska böcker i en liten håla på randen till Gobiöknen 1998 var ingen lek, det var inte ens jättelätt i det med Kinamått mätt extremt västerländska Qingdao så sent som 2009) i en väska som fick väga högst 20 kg.

Årets tjejtjusare: jag skulle vilja påstå att det blev oavgjort mellan två långa män som syntes överallt (det underlättar att båda är en bit över 190 cm – en av dem är väl två meter jämnt?) – Ernst och Martin. Nu är jag inte helt säker på att Schibbye är så värst intresserad av att vara tjejtjusare (Ernst har nog förlikat sig med det efter alla dessa år, han är nog inte dummare än att han inser vilka som gör att han kan leva ett tämligen välbetalt liv), men östrogenhalten i luften steg märkbart varje gång han var i närheten. Om jag ska vara en tråkmåns så kan jag avslöja att ingen av dem fick mitt östrogen att koka. Jag blir sällan exalterad över någon annan än Jo Nesbö eller Neil Gaiman. Och K, men han är ju inte direkt någon författare.

Årets tjusare-oavsett-kön: Caitlin. Ohotat. De flesta runt mig, oavsett kön eller sexuell preferens, blev lite till sig. Jag ser henne INTE som någon feministikon (men jag kan tänka mig att hennes teser känns mer radikala i det fortfarande LITE mer konservativa UK) men det är svårt att värja sig mot denna energi. Hon är en naturkraft.

Årets skratt/gråt/skämt/allvar: Johanna Koljonen modererade ett viktigt (pun slightly intended) samtal om kroppspanik mellan Julia Skott och Nina Hemmingsson.

kroppspanik
Koljonen, Skott och Hemmingsson

Årets ”jag ser och hör att ni älskar mig men jag kommer nog aldrig till fullo att kunna inse eller ta det till mig”: Nina Hemmingsson igen. En mässa full med pösmunkar (av alla de kön, mind you) som i många fall grovt överdriver sin egen betydelse och så denna fantastiska och begåvade människa som… ja, jag vet inte. Det är något djupt mänskligt och på något märkligt vis också tilltalande i att Nina – Drottning Nina för mig – twittrar om hur hon absolut inte vet hur en beter sig på torsdagsminglet. Somliga snudd på koketterar med sina sociala tillkortakommanden, men Nina känns inte sån.

Årets bästa (och mest underskattade?) gratisnöje: Svenska kyrkans scen ”Se människan” huserade MÅNGA intressanta samtal med populära författare (LGWP, Eva F Dahlgren, Julia Skott, Gardell m fl) och för att lyssna på dessa behövde en INTE ha något seminariekort. Kände mig dock lite svekfull som icke medlem i Svenska kyrkan. Jag bestämmer mig för att om Jesus är den Jesus som jag skulle vilja tro på om jag inte vore ateist (! ah, tocken ”logisk” meningsbyggnad) så förlåter han mig. Han ser till mina övriga humanitära hjälpinsatser, hoppas jag.

Årets mest saknade förlag: (alltid saknat, inte bara i år!) Modernista.

Årets ”jag är lite bekymrad”: Vad GÖR Kalla Kulor med sina medarbetare? Ben ser f*n inte frisk ut. Kan ingen mata kraken?

Årets bubblare: Boel Bermann. Öppen, glad och debattsugen. Skriver enligt utsago på en (något eller ännu – jag tyckte nämligen att Den nya människan var lite sunt och subtilt ilsken också) argare andra bok som jag verkligen ser fram emot att få läsa. Ös på, Boel!

Årets coolaste: Bengt G Dagrin. Vilken människa! Energisk, påläst och mycket inkluderande. Jag säger som Suzann, ”Egentligen skulle jag vilja sitta vid hans fötter och lyssna på hans mångaåriga arbete och njuta av hans underfundiga och charmerande sätt att resonera och berätta i timmar.” och det inte BARA för att han har kört fler tåg än jag (så fick jag in det lilla skrytet också). Som jag konstaterade hos Suz, jag inser att jag också behöver Stora fula ordboken (jag råkade skriva boLken först, det kallar jag finfin Freudian slip med tanke på att vi bl a diskuterade ordet ”bola”), kan inte begripa varför jag inte förstod det där och då om jag nu är så intellektuell som Suzann påstår.

Årets what happens in Bokmässan stays in Bokmässan: Ingenting. Jag är världens sämsta på att fånga upp eller registrera händelser som kan bli till smarrigt skvaller.

Årets lärdom: det är jobbigt att blogga från mobilen i fyra dagar. JätteJÄTTEjobbigt.

Årets missar: jag bommade bl a Amanda Hellberg, Caroline L Jensen, Nene Ormes, Frida Arwen Rosesund och Helena Dahlgren – men det tillhör också bokmässan: krockar och en känsla av att inte ens 48 h/dygn skulle räcka. Missade dessutom massor av kompisar/bloggare som jag alltid tror att jag ska lyckas springa på i vimlet av en slump, men icke. Å andra sidan så mötte jag Eva L förra året. Eva och jag har kommunicerat i mer än femton år, vi hade aldrig tidigare träffats men för all del sett varandra på bild och plötsligt så bara STOD hon där i en monter och vi kände omedelbart igen varandra. Serendipity!

Årets logikvurpa: Jag kom alltså hem med 23 böcker fastän jag inte skulle ha något alls? Hur går det då om jag bestämmer mig för att jag ska gå all in?

Årets folkbildare: jag själv. Jag blev ohemult stolt över att Maria sa att jag hade fått henne att börja lyssna på Rammstein.

Over and out från eder tröttlyckliga biblioholist, fångad i en vimmelpaus på bästa-lugna-gå-undan-stället-som-jag-aldrig-kommer-att-skriva-ut:
trottlyckligbiblioholist


att modigt kasta sig ut

dieverw

Jag pratar om det (sorgligt utdöda) tyska läsprojektet ibland. Det går ju väldigt vääääldigt trögt. Jag kan tänkas ha tagit mig vatten över huvudet nu, men den kostade bara tio kronor och det är väl värt ett försök. Wish me luck! (”Hals- und Beinbruch, Siv!”)