bokhandlar

när jag INTE handlar på Dussmann

Det var lite synd om mig i förrgår. Eller nääää, det var INTE synd om mig, men efter ett übersocialt dygn med snudd på oavbrutet snack så kändes det tomt. Anyhooooo – Dussmann. Dussmann kunde kanske erbjuda ett höstprogram så jag slapp missa fler författarkvällar a la min jättetrevliga slumpupplevelse med Davis Nicholls. Andiamo!

duss1

Men jag skulle BARA plocka program. Inte handla.

duss2

Redan vid de brunskjortade gaydelfinerna började det klia, men NEJ! NEJ Siv!

duss3

…and then came Lena. Jag hade ju tänkt att jag skulle få köpa den, jag hade bara glömt det. Och Exberliner (inte som i f d Berlinare, mer expat-Berlinare) har jag ju aaaaaalltid velat testa. Ja men vatusan. Det är ju jul snart, och jag får besök flera helger på raken (vill veta vad som händer för Perfekt Värdskap) och… äh, men vänta nu. Jag är över 18. Jag tjänar mina pengar själv.

(ja, jag vet att jag ska/borde läsa på tyska, men jag brukar köpa tyska tidningar också. vänta nu. över 18? gör som jag vill? just ja ;))

Ja, så går det alltså när jag INTE handlar på Dussmann. Det har blivit betydligt dyrare de gånger jag handlar. På riktigt. Hum.

Och apropå värdskap kan jag bli alldeles alldeles fascinerad över hur avlägset bekanta som verkar tro att jag driver hotell. Jag är en privat människa med hög integritet, så folk är välkomna att komma till Berlin, vi kanske hinner ses (men jag jobbar betydligt mer än de flesta tycks inse vilket betyder att jag sällan är hemma före 20 på vardagar, och därmed oftast ägnar helgerna åt träning, städning, tvätt och vila – som så många andra, jag har dessutom sett Berlin 1A hundra gånger redan så jag kanske inte har lust att sällskapsgöra alla Berlin 1A-saker igen), men det är bara de allra allra närmaste som får bo hemma hos mig och den som inte har fått eller får en inbjudan till just detta hem tillhör INTE den skaran. Övriga får vända sig till Ett Vanligt Hotell. Är tuff på den punkten. Det får folk ta.

————————————-

Så kan det gå. Och efter sex ”snälla veckor” var det dags att skrämma upp huvudkontoret några grader. Igår drog jag på mina röda lack-Martens för första gången. Folk stack in huvudet på vårt rum och kommenterade dem (positivt), men vad alla de där tänkte som höll käften vet jag ju inte.

Frankly Scarlett, I don’t give a damn.

duss4

(ja, här har man cykeln i hallen, åtminstone om man vill ha kvar sin cykel)

————————————-

Detta med att bolla rollbeskrivningar för fordonsarkitekter med ultra-ultra-ingenjör som plötsligt utbrister ”Zwei Seelen wohnen, ach! in meiner Brust” (Faust – go google!). Jag blev impad.

Jag har sannerligen aldrig tråkigt på jobbet och alla ni som generaliserar och limmar etiketten ”kulturellt svagbegåvade” på ingenjörer får ställa er i skamvrån nu!

Annonser

David på Dussmann – en kul slump

…och så var det de där serendipiteterna igen (nej, det är nog inget svenskt ord. var inte. men blev just :))

Jag jobbade alldeles för länge, var seeeg men bestämde mig ändå för att åka till Butiken med stort N på Friedrichstrasse för att fylla på kaffekapselförrådet. Jag får finbesök snabbare än jag kunde ana (DET är en absurd historia som jag kanske berättar nån gång… i den där romanen om mitt liv) och den människan ska skämmas bort så lyxfrulle planeras. Kaffe kirrat. Bra.

Alltså… jag var ju ändå så nära. Och jag fyller år imorgon. Då får man handla till sig själv.

MOT DUSSMANN! NO FEAR!

Men… men? Vad står det? Gratis författarföredrag av David Nicholls? Om 45 minuter? Saken är biff. Jag vill ändå ha Us.

141024bSuverän moderator, en riktigt trevlig timme. Alldeles gratis inträde. Var inte jättepepp på boken innan, men är det definitivt nu.

‘I was looking forward to us growing old together. Me and you, growing old and dying together.’

‘Douglas, who in their right mind would look forward to that?’

Douglas Petersen understands his wife’s need to ‘rediscover herself’ now that their son is leaving home. He just thought they’d be doing their rediscovering together.

So when Connie announces that she will be leaving, too, he resolves to make their last family holiday into the trip of a lifetime: one that will draw the three of them closer, and win the respect of his son. One that will make Connie fall in love with him all over again. The hotels are booked, the tickets bought, the itinerary planned and printed.

What could possibly go wrong?

Alla författare är sannerligen inte sociala genier, men David Nicholls är det.
”Siv. Siv? Är det du? Är det en förkortning av nåt?”
”Nä. Det är svenskt.”
”Åh. Hur länge har du bott här?”
”Ett drygt halvår”
”Rätt nice va?”
”Japp. Bor i Prenzlberg. Living the dream” (han berättade under föredraget att han hade hyrt cykel och hjulat runt i Prenzlberg i tre timmar tidigare idag)
”Oh, jag lämnar hotellet imorgon och flyttar dit, jag har hyrt lägenhet i tre dagar. Vi kanske ses?”
”Absolut, detta är bara en fyramiljonersstad. That’s likely. Enjoy your stay!” (Jag. Charmtrollet.)

Hade livet varit en roman skriven av honom så HADE vi träffats.
Sen hade jag blivit överkörd och dött.
Nothankyousir.

141024cMen en snygg och charmig karl är det. Jomen.


Boktok i Paris del 2

image

image

image

image

Cimetière de Montparnasse bjuder ännu fler litterära idoler. Planterade naturligtvis också en penna hos Marguerite.

image

image

image

Shakespeare and Company-loot.  Ljuuuuvlig liten labyrint. Hemingway hade kredit. Jag köpte min berlinrelaterade bok – har glott på den länge men inte vågat chansa på den tyska utgåvan – för att få den berömda specialstämpeln. Borde kanske ha köpt något parisigt, men hittade ingenting intressant som jag inte redan har i gömmorna 😉

image

En dag med ösregn, annars toppenväder. Nya fräknar, picnic och lata stunder i gräset med en bok. Perfekt. 


it’s not you Ernest. it’s me.

amoveable

SOM jag har kämpat. Den började jättebra, den kändes lika relevant som On Paris men någonstans mitt i boken så blev A Moveable Feast bara tråååååååkig. Det blir möjligen lite metaboktokssmarrigt i de sista kapitlen när Hemingway avhandlar Scott och Zelda Fitzgerald, men nej. Inte ens storyn om när Ernest tvingades besiktiga Scotts snopp (Zelda påstod att den aldrig nånsin skulle kunna göra en kvinna nöjd) är speciellt kul. Varför, Ernest?

Jag vaknade 1.15 inatt och var tvärpigg. ”Sömnpiller!” tänkte jag och sträckte mig efter boken, men nej. Jag läste förvisso ut den (yes!) men låg ändå vaken till kl 4.

Jag undrar jag om inte detta blir den första boken att få gå till bokträdet på Szredskistrasse. Om inte K vill läsa så blir det så. Den är ju på engelska gubevars, så många kan ha glädje av den.

———————————

Världsbokdagen kom och gick utan att det märktes på bloggen – det blir några retroaktiva rader istället. Hur firade jag den?

Jag köpte inte en enda bok. Däremot befäste jag – om inte annat inför mig själv – att detta är på riktigt genom att köpa mitt första månadskort till de allmänna kommunikationerna. Kontoret ligger i liten håla ca 25 km utanför centrum, så det är inte direkt promenadavstånd även om transporten (en timme från port till port) innebär en massa gående också. Nyttigt.

monat

Sist men inte minst: jag blev med lägenhet just på världsbokdagen. Jag har någonstans att ställa min första bokhylla i Berlin (nu ligger böckerna i en hög i ett fönster på jobbet så att jag ska slippa släpa dem fram och tillbaka till Sverige). En pytteliten tvåa (40 m2) på rara Gleimstrasse. Gleimstrasse ligger i mina drömmars Prenzlauer Berg, men inte i den gentrifierade och intill oigenkännlighet lyxrustade delen. För 25 år sedan löpte muren 50 meter bort. Ja. DEN muren. Mitt hus byggdes 1910. Om väggar kunde tala…

———————————

Jag har en liten fin boklåda i mitt nuvarande hus. I fönstret står en av de allra populäraste populärvetenskapliga böckerna just nu, skriven av en ung läkare. En tarm med charm, minsann. Jag är vansinnigt sugen men är rädd att min tyska inte är bra nog än.

darmmit

Men snart! Läser tidningar alltmer obehindrat, har de senaste dagarna bitit ihop och sagt ”Deutsch bitte!” på två möten – kanske inte fattar allt men mycket nog för att kunna tillgodogöra mig det jag behöver. Som tur är så är kollegorna som jag lunchar med jättebra, de kör på tyska tills det tar emot, sedan byter vi till engelska utan vidare kommentarer. Ber jag dem att rätta mina misstag så gör de det, på ett fullständigt ickemästrande sätt.

I vissa fall är min tyska bättre än motpartens engelska och då är det bara att köra. Det är ju enda sättet! Att prata engelska snabbar ju inte direkt upp inlärningen.


And she went bananas at Kulturkaufhaus Dussmann

image

Så det… ja, så det BLEV? Klev av på Friedrichstrasse idag. Äntligen skulle jag kolla Dussmann.  Oh. OH.


Sista kvällen i Saigon (inkl. nördloot)

Dags att packa väskan, i morgon går bussen till den lilla fiskebyn vid havet.  Vi är inte HELT klara med Saigon, men det är inget att gräma sig över. Det är inte alla länder vi vill återvända till, men Vietnam är definitivt värt fler besök.
image

Trappen på vårt hotell är vansinnigt stilig, på väggarna hänger bilder från Saigon förr i tiden. Hittade en bok på samma tema redan första dagen, jag har gått och tänkt på den sen dess och i dag blev den min. Köpte dessutom en färgglad, gräslig och alldeles underbar busskarta över Saigon plus en gammal tågposter. Både kartan och tågpostern kommer att smälta in fint i hall 1, där vi har tågtema, och i hall 2 med kart-dito.

image

image

Artbook är en fin butikskedja främst inriktad på böcker om konst, men de har engelska romaner och fackböcker om Vietnam också. Lägg till fina anteckningsblock, kalendrar, posters och fototryck. Bra priser. Jag betalade 200 :- för min fotobok och två posters.

Slutligen en bunt blandade bilder från dagen i Ben Tre ( Mekongdeltat) och kvällen i Saigon:

image

image

image

image

image


CCL all the way

cclkasse

Jag har skrivit, pratat och tjatat så mycket om min döda katt de senaste dagarna att jag tror att ungefär halva bekantskapskretsen har låst in mig i CCL-facket och kastat bort nyckeln för alltid. Jag kan lika gärna ta det ända in i kaklet – Strand i New York är en fantastisk boklåda med rolig merchandise. De var tidigt ute med de tygpåsar som de flesta butiker numera har. Att bära runt sina böcker i en tygkasse från Strand är extra snajdiga boktokpoäng för många.

Idag gjorde de reklam för sin senaste design på fejjan – OMG, en crazy-cat-lady-boktok-kasse! Blir det bättre?

Och – oh the irony – butiken ligger bara några kvarter från Astor Place.

Fina Astor. F*n vad vi saknar honom. Om ni undrar.

strandkasse

Jag har redan en kasse från Strand OCH levande katt(er) kvar, men det hindrar ju inte att jag behöver en katt… förlåt, en kasse till.

Och kanske en katt. Men då är jag rädd att K flyttar och honom vill jag behålla.
Om Strand har jag skrivit förr. Omistlig butik för bokälskare på vift i New York. Jag blev inte sådär pang pang bom woooooow kär i New York som så många tycks bli, men Strand, Central Park och MoMA gillade jag skarpt.

PS den förfääääärliga gröna vävtapeten är äntligen på väg bort nu. Woohooo!