bokförlag

tjena alla monsterdiggare

…ni missar väl inte Eskapix? Det gjorde nämligen jag, alldeles för länge.

Jag är nästan glad att jag lackade ur på tidningen-vars-namn-jag-inte-ska-nämna (jag vill inte ha en sån där besökstopp till) så att jag äntligen fick tummen ur och beställde den.

Tidskriften har blivit till en liten snygg bok i perfekt format – eller ja, den skulle gärna få vara ÄNNU tjockare – och med ett sparsmakat och/men vilt blandat innehåll. Essäer och noveller i en skön blandning. Allt håller hög klass, men mina favoriter blev Malin Rydéns skräcknovell om Djupet (jag som älskar vatten fruktar ändå djup och tanken… eh, mardrömmen om vad som händer nedanför kontinentalsockeln är fascinerande) och Lova Lovéns underbara Dead Woman. Stewe Sundins novell är den som har fått allra mest beröm, och den är en gediget fin skräckis med många bottnar, men det var tjejerna som fick mig att skrika ”katjing!” när jag plöjde det här numret. CJ Håkansson var faktiskt den enda författaren som jag kände till förut och han levererar också.

ALLA levererar, det är det som är så skönt, och som faktiskt också skiljer Eskapix från tidningen-vars-namn-jag-inte-ska-nämna där nivån alltid var betydligt mer ojämn (fast i rättvisans namn kan man inte dra fulla slutsatser av ett nummer vs flera års konsumtion).

Nu hamnar inte Eskapix och tidningens-vars-… ja, äh, ni vet – de simmar inte i samma ankdamm för hur mycket tidningen-vars förmodligen än vill vara en spännande outsider så räknas de nog mer till etablissemanget än de vill tro (;)) medan Eskapix ännu kan stoltsera med epitetet ”alternativ”.

Eskapix lämpar sig för den som tål det groteska och lite grisiga blandat med klassisk gotik och en och annan zombie. Många starka skildringar med barnet i centrum. Not for the fainthearted, men för den med ett hjärta. Faktiskt.

I want more. Much more.

Psssst – passa på, den här fina boken kostar bara 79 spänn under maj månad. Köp köp medan den ännu finns kvar.


Några hugade spekulanter?

Jag blev otroligt glad (och löjligt smickrad) när jag hittade ett mail från en smart (åtminstone i vanliga fall ;)) och boktokig exkollega som tyckte att det här jobbet var perfekt för mig. Rosenlarv är störtcoolt och jobbet låter huuuuuur kul som helst, men jag försummar alldeles för många saker redan och jag känner mig inte kompetent nog.

Nån annan som är intresserad? Suzann, du skulle vara perfekt, men du är ju inte direkt lite uppbokad sen förut!

(den fina Rosenlarvloggan är ritad av Joanna Hellgren)


var går gränsen för chick-lit?

Frågan är alldeles ärlig och ickeironisk. Den har slagit mig många många gånger. Har den relevans? Jo, det beror på vem du frågar. Många skyr allt chicklittande som pesten, så en boks framgång kan sannerligen avgöras ganska snabbt beroende på vilken genre-stämpel den behäftas med. I rättvisans namn så är det garanterat så att termen chicklit drar TILL sig läsare också, men sällan av den creddiga typen. Nå, det är en annan diskussion.

Författarens kön, spelar det roll? Det tror jag. Vad tror du?

”Doug har träffat sitt livs kärlek, och förlorat henne. Knappt trettio år gammal är han en deprimerad, alkoholiserad änkling. Han vill helst vara ifred men motarbetas av sin tvillingsyster, sin tonåriga styvson och stans alla singelkvinnor.”

Jonathan Troppers bok tangerar i mitt tycke det som ofta kallas chick lit. Känslor, humor, tragik, misslyckade dejter, ett galet bröllop, oväntade nya vänner/familjemedlemmar… ja, Konsten att tala med en änkling hade garanterat hetat chick lit om Jenny Colgan eller Jane Fallon hade skrivit den.

Doug skriver krönikor, främst om saknaden efter hustrun, och alla dååååånar. Kvinnorna vill slita kläderna av honom (och lyckas ibland) och männen hummar och dunkar honom i ryggen. Addera märklig men naturligtvis intressant familj inklusive sjuk kirurgpappa och alkad mamma. Katjing! Bestseller!

Den ÄR fin. Jag vare sig gråter eller skrattar högt när jag läser (det kunde man annars förvänta sig att göra om man ska tro en del av de mer översvallande recensionerna) men den är alldeles alldeles tillräckligt bra för att jag inte ska sura över sömnlöshet.

Den har ett ganska trevligt språk, översättningen är helt OK även om jag misstänker att det är en bok som jag ÄNNU hellre hade läst på engelska. Den har legat i vill-ha-korgen på amazon MÅNGA gånger, men jag hann aldrig beställa den (man kanske inte kan tro det när man läser om mitt bokmissbruk, men många böcker ligger i önskelistan i MÅNADER innan jag kommer mig för att beställa dem) innan jag slutligen fick den i gåva på svenska. Gillade du Nick Hornby back in the days så är detta absolut något för dig. Cirka tre boktoksflin av fem möjliga.

Gilla Böcker förlag kände jag inte till sen tidigare. Ännu en svensk uppstickare – I like!


Månpockets junisläpp – min favorit

Det fanns mycket att tycka om i Månpockets junisläpp (en bunt hamnade hemma hos mig i dag *harkel* jag som skulle ligga lågt med bokinköpen), men jag vill tipsa om en spänningsroman som jag svepläste i vintras: Robert Karjels De redan döda.

Thailand, januari 2005. På ett ödsligt strandhotell möts några överlevare efter tsunamin, var och en med egna skäl att förbli ”saknad”. Det är N., eller Svensken, Mary med en katt tatuerad i svanken, den vapenkunnige Vladislav och den bittre pakistaniern Reza. Samt amerikanen Adderloy. Den senare verkar inte bara ha obegränsade ekonomiska resurser, han övertalar också gruppen att medverka vid ett bankrån i Kansas för att finansiera sina nya liv. De tar sig in i USA, förbereder sig minutiöst, men när första skottet faller havererar planen och deras tillvaro övergår i en flykt på liv och död.

Stockholm, 2007. Säpo-agenten Ernst Grip beordras att ge sig av till USA. Han förs till militärbasen på Diego Garcia – en atoll i Indiska Oceanen. Väl där ska han hjälpa FBI att förhöra en terrormisstänkt och svårt torterad fånge som man tror är svensk. Sakta men säkert vinner Grip mannens förtroende, men samtidigt börjar han förstå att säkerhetsagenterna är minst lika intresserade av honom själv som av fången i den orangea overallen. Och när namnet Adderloy dyker upp i utredningen inser Grip att hans eget ljusskygga förflutna är på väg att hinna ikapp honom. Snaran dras åt.

Min första bokdate med Karjel kom med De hängdas evangelium för några år sedan. Den presenterades som en svensk, lite smartare variant av Da Vinci-koden. Det var ju rätt populärt att göra den referensen under några år, men det verkar som tur var gå över nu. Nåväl, jag tyckte att den var lite så där, jag hade hoppats på mer. Jag tycker att han lyckas väldigt väldigt mycket bättre med De redan döda.

Det talas ibland om alla de som försvann i tsunamin, eller snarare de som passade på att försvinna. Det försvinner massor av människor varje år – många av dem hittas aldrig döda – var tar de vägen? Drar de bara? Vem har inte lekt med tanken? (Jo, jag har, om än inte speciellt ofta numera, men nääää, jag skulle aldrig göra det mot nära och kära)

Tsunamin var väl ett alldeles utmärkt, om än groteskt(*, tillfälle för de hugade som befann sig på plats och överlevde. Frågan är bara hur länge det känns som en frihet att klippa alla band (förutsett att man har de ekonomiska förutsättningarna etc). Att starta om allt på nytt, utan någon annans förutfattade meningar och förväntningar, kanske kan te sig lockande, men som sagt: hur länge?

Karjel är yrkesmilitär och känns lite som en Hamilton på riktigt (pilutta dig, Janne G!). Han är bara tre år äldre än jag, har haft viktiga utlandsuppdrag och är utbildad att flyga en hel massa roliga flygetöj som jag också gärna skulle lägga tassarna på. Jaaaa, jag är avundsjuk. Och så skriver han en bra bok dessutom? Hupp.

Grattis Robert! Väl bekomme.

*) äh, det där var ju rätt dumt tänkt. När är det INTE groteskt att bara försvinna, egentligen? Nåja. Det är en helt annan tankekedja och ett helt annat blogginlägg.


Härdsmälta

För Jimmy Corby var pengar det nya rock n roll. Livet var en enda lång adrenalinstinn och kokainfylld fest. Hade han inte träffat Monika skulle han troligtvis ha dött eller i alla fall hamnat på avgiftning. Men Jimmy hade lika tur i kärlek som han hade i aktieaffärer och i stället för att gå ner sig så steg han bara högre och högre på den pengadyrkande finanshimlen. Rika, bortskämda, framgångsrika och ansvarslösa levde Jimmy, Monika och deras vänner, med av en armé av hemhjälp, ett drömliv. Sen kom kraschen. Och med den globala finanskrisen upptäcker Jimmy att vem som helst kan hantera framgång. Det som verkligen betyder något är hur du hanterar motgångar.

Ben Elton gör comeback på svenska med en djupt underhållande och sylvasst bitande satir om de rika och privilegierade, om girighet och vänskap som sätts på hårda prov. Och som alltid när det gäller Elton gör han det elegant, tänkvärt och dråpligt roligt.

Ben Elton, COMEBACK? Jag blir alldeles paff! Har han varit ute? Ja, kanske. Han kommer tillbaka på Basil förlag, en avknoppning av Kalla kulor (uppstickare, uppstickare, jag hjärta uppstickare). Basil koncentrerar sig på brittisk humor. Brittisk humor är inte att klassa som blott ”humor”. Brittisk humor är att klassa som LIVSMEDEL.

Den enda Ben Elton-bok som jag inte har tagit mig igenom (det var många år sedan, iofs) är ”Post Mortem”. Plötsligt skrev han en detektivroman, och så långt som jag hann läsa innan jag tröttnade så hade han dessutom fullständigt glömt bort att strössla den med de snygga  sarkasmer som jag älskar . ”Härdsmälta” är inte den bästa Elton jag har läst, men han är i bra form och boken var ett riktigt bra sällskap under två sömnbesvärliga nätter.

Jag tror minsann att jag har en oläst Elton stående i väntehyllan nu när jag tänker efter. Yesssss! Det är som att hitta en bortglömd saltlakrits-Plopp i väskan!


Tävlingstips

Om du vet vad Birgitta Stenbergs debutroman hette OCH är sugen på att vinna tre pocketböcker så tycker jag att du ska bege dig till Norstedts per omgående. Svaret ska in senast den 30 januari 2011. Lycka till!


Skynda att fynda!

Som vanligt sitter man här ute i Brukshåla och bligar avundsjukt, såååååå avundsjukt, mot den Stora Staden i Öster… Nej då, det finns asfalterade vägar också här, och vi KAN åka till Stockholm – men det är ingenting jag är sugen på med nyopererad mage.

För den som är aningens piggare, och sugen på att julklappsfynda (kom ihåg att man får köpa julklappar till sig själv…!), kan jag verrrrrrrrkligen rekommendera ett besök på Modernistas julbazaar. Ta dig till Söder, om du kan. Modernista är i mitt tycke ett av de allra coolaste förlagen, där kan du garanterat hitta en bunt riktigt bra fynd.