böcker

Tigrar i rött väder

Jag måste få ur mig det med en gång: Liza Klaussmans Tigrar i rött väder är en av de där böckerna som får mig att undra om jag är alldeles dum i huvudet. Alla andra verkar nämligen älska den. Jag tycker bara att det är utstuderad och – tråkig.

Liza Klaussmanns debutroman Tigrar i rött väder utspelar sig på USA:s östkust under fyrtio-, femtio- och sextiotal. Nick och hennes kusin Helena har vuxit upp tillsammans på den gamla släktgården Tiger House, själva symbolen för östkustglamour där de levt ett liv i tryckande sommarvärme, med solblekta båtbryggor och nattliga cocktailpartyn.

Under tiden efter andra världskrigets slut tycks världen stå öppen. Helena ger sig i väg till Hollywood för att söka äktenskaplig lycka, medan Nick är på väg att återförenas med sin unge make Hughes, som just ska återvända från kriget. Men snart börjar den gyllene fasaden spricka. Helenas make är inte mannen han verkat vara, och Hughes kommer tillbaka från kriget sluten och distanserad.

Åter i Tiger House, på 1960-talets rand, försöker Nick och Helena nu tillsammans med sina barn Daisy och Ed återerövra frihetskänslan från förr. Men allt ska komma att förändras när barnen gör en hemsk upptäckt: någon har blivit mördad i närheten av det vackra sommarstället. Släktingarna kastas ut ur sina invanda banor, hemligheter kommer i dagen, och inget i deras liv kommer någonsin att bli sig likt igen.

Jag återvänder hela tiden till omslagsbilden. Den kyliga blicken. De elegant smala armarna och den fantastiska röda färgen på baddräkten. Den andra kvinnan, som tittar bortåt – mot havet? Hur de sitter nära varandra, men ändå en mil ifrån.

Den här romanen blir för mig väldigt mycket som en bild som jag försöker titta på via en alldeles för långsam nätuppkoppling. Det ska nog vara så, det är en del av det eleganta. Där kommer bilden, men den är jättepixlig. Nästan bara lite dimmiga pasteller. Rad för rad så blir det lite mindre pixligt, och ännu lite mindre, och sen är bilden där. Så som den ska vara.

Alldeles så känns det att läsa Klaussmans familjeskildring. Historien hoppar fram och åter i tiden, den hoppar mellan huvudpersonerna. Jag brukar ofta tycka väldigt mycket om det berättandet, när man tas igenom samma situation igen och igen, men kanske med en ny detalj beroende på vem som står i centrum: det där samtalet som avlyssnas av y som hör något lite annat än vad x egentligen sa, för att sedan dra vidare till z som på svarade på ännu något helt annat. Ingen vet allt, men alla vet en liten del och du som läsare får (nästan) hela bilden.

Jag borde alltså älska det här. Älska hur historien vecklar ut sig (ja, det vecklar verkligen ut sig, snarare än utvecklas). Älska porträtten (trots det lite väl övertydliga slutet, vi förstod redan att Y är ganska galen – fast det är Y förvisso inte helt ensam om). Men nej. Det är för långsamt. För dysfunktionellt. Ledan, tristessen, det ständiga ”dags för en cocktail”.

Jag tror att jag har ett behov av att finna någon att tycka om, någon att känna för. Jag hittar ingen sån karaktär. Jag rent ut avskyr Nick. Om detta vore TV så vore det en orgie i menande blickar, i händer som knyts i återhållen vrede. Det är pasteller när jag vill ha knallfärg. Inte ens mordet är speciellt juicy. Det är mest en ful fläck på ett kristallglas, besvärande, irriterande. Jag antar att det är ännu ett sätt att belysa den dekadenta tristessen.

Nej, detta var inte för mig. Jag behöver lära mig att tiden är förbi, jag älskar inte längre familjedraman. Jag dras inte till livet på USA:s östkust under efterkrigstiden. Jag har aldrig fascinerats av familjen Kennedy. Jag kräks på elegant dubbelmoral. Det är en snygg bok med en del fina passager (även om jag ibland studsar inför vad jag misstänker är en aningens klantig översättning) men det var aldrig en bok som gjorde att jag längtade hem för att få fortsätta läsa.
2,5 av 5.

Annonser

Mo Yan…

…aha! Medelålders asiatisk man, men inte Murakami. Jag har inget som helst förhållande till vinnaren eller hans skapande, men det faktum att han är kritiserad i hemlandet gör hans författarskap lite extra spännande. Dissidenterna anser att han går regimens ledband, att han skönmålar rådande politik. Frågan är hur mycket av det vi andra kan se och förstå. Jag har läst mer om Kinas historia än de flesta, misstänker jag, men jag tror aldrig att jag kommer att förstå.

Coolt: ”Mo Yan”, meaning ”don’t speak” in Chinese, is a pen name. His given name is Guan Moye (simplified Chinese: 管谟业; traditional Chinese: 管謨業; pinyin: Guǎn Móyè).

Böckerna utspelas i hans hemprovins, Shandong. Jag har jobbat några vändor där så OK: jag ska läsa åtminstone en av hans böcker, om inte annat så för att jag tyckte om Qingdao. Jag vill se Shandong genom Mo Yans ögon. Kanske Ximen Nao och hans sju liv?

Ximen Nao är död. Den rike godsägaren i Gaomi härad sköts ihjäl av upproriska bönder och nu befinner han sig i dödsriket där underjordens härskare, kung Yama, ska bestämma över hans framtida öde. Men Ximen Nao är så övertygad om sin egen oskuld och så envis i sin vägran att bekänna några brott att kung Yama till sist ger med sig och låter honom återvända till livet. Fast det går förstås inte riktigt som Ximen Nao förväntar sig. Istället för att få tillbaka sitt gamla liv återföds han som åsna, och under de kommande femtio åren ska han få uppleva Kina efter revolutionen i skepnad av både åsna, oxe, gris, hund och apa innan han till sist blir människa igen. Hela tiden i samma familj, hos den strävsamme fribonden Lan Lian som vägrar att inordna sig i kollektivet och därför blir något av en levande legend på den kinesiska landsbygden.

(katjing. beställd. fick göra tillfälligt avsteg från nollinköpspolicyn)

——————–

Hårda ord är i omlopp nu.


lyckan när man finner det DÄR… DET.

Vet du vart vattenbuffeln i slutet av vår gata tog vägen, eller den där dykaren som vi hittade nära den underjordiska gången? Vet du varför hundar skäller om natten och vad som blir av alla dikter som ingen läser?

Jag läste om Shaun Tans Berättelser från yttre förorten och tänkte ”Hm…! Hm…?”

Varför hundar skäller om natten kan man ju gissa, vattenbuffeln i slutet av gatan – ja, det är kanske normalt i Australien (vi ser det sällan här i Brukshåla! vi har kossor nån kilometer utanför stan, men det är ju inte riktigt samma sak. nån kringirrande dykare har jag inte heller sett på länge) – men killen har ju fått en massa prestigefyllda PRISER, det måste ju finnas nåt där. DET.

Oh yes. ”Det” är bland annat illustrationer. VILKA illustrationer. Spännvidden, de olika uttryckssätten, idéerna. Det låter sig inte riktigt beskrivas, du behöver faktiskt slå upp boken och titta själv.

Ibland är illustrationerna just det vi vanligtvis tänker om en illustration, en liten bild som visar en scen ur berättelse, men minst lika ofta ÄR illustrationerna berättelsen.

Lever han bara på sina fantastiska bilder då? Nej. ”Det” finns också i berättelsen, hur han lyckas sätta ord på hur annorlunda man tänkte och tolkade saker när man var barn. Verkligheten tar lite andra vägar i ett barns huvud, även om det är lätt att glömma det som vuxen (men nu när jag läser så minns jag nåt som de vuxna sa var en rot – vi VISSTE att vi hade grävt fram en del av ett skelett från stenåldern vid tomtestugan i Mariebegrsskogen! hur en sten som enligt mor och far satt fast i marken faktiskt kunde flyta iväg ut i en sjö så att man satt där på stenen och var alldeles otroligt skeppsbruten i flera timmar. TACK Shaun Tan för att du fick mig att minnas mina egna absurditeter från 197x).

Jag faller som en sten för vattenbuffeln i slutet av gatan (Uppsynen. UPPSYNEN!). Det absurda, en del skulle kanske säga poänglösa. Vi tänker ofta att en historia måste ha en poäng, ett katjing, en tydlig slutpunkt, ett ”aha!”. Jag blir normalt frustrerad när det där tydliga saknas, även om jag börjar lära mig. Många av Tans historier är… ja, inte poänglösa, men inte helt glasklara heller. De bara ÄR, och när jag skriver det så vet jag att jag inte kan förklara det på ett sätt som en skulle ha fått mig själv att vilja läsa.

Jag antar att jag egentligen inte tillhör den primära målgruppen. Kanske är barn bättre på att ”ta” det där som jag initalt ser som det absurda och poänglösa eftersom de inte har drunknat i den vuxna platta ”verkligheten” än? Fast nu spelar det ju ingen roll om jag tillhör målgruppen eller inte. Jag faller, som sagt, som en sten. Den här boken går inte in i bokhyllan efter läsning. Den ligger kvar framme och bläddras i OFTA. Preciiiis så här önskar jag att jag kunde skapa.

Jag tror att en del av historierna kan vara lite för svåra eller otäcka för mindre barn (stickgubbarna, de är läskiga, uff), men bläddra i boken kan man göra med vilken unge som helst. En del av uppslagen inbjuder till en lång lång stund av betraktande. Det är väldigt lätt att hitta sina egna sagor i Shaun Tans bilder.

Katjing. En solklar hemma till Shaun Tan från mig. FYND.

PS han jobbade med Wall-E också. Bara en sån sak.


att ärva böcker

Jag skickar iväg en hiskelig massa böcker till kompisar (en del vill de ha, annat tvingar jag helt sonika på dem ;)) och bär dessutom iväg mååååånga böcker till lånehyllan på jobbet, men i morse ställde Kristoffers kusin Johan fram fyra kassar med böcker på golvet – ”plocka vad du vill ha, resten ger jag bort till Stadsmissionen”. Jag mumlade om alla massor av olästa böcker som redan ligger och pockar på min uppmärksamhet därhemma, men klarade ändå inte av att lämna dessa fynd:

Ett par riktiga klassiker och en relativt – jämfört med de andra – färsk bok, De imperfekta, som jag har sneglat på länge. Fynd! Som tur är så kan vi langa lite böcker tillbaka till Johan också. Han är en flitig löpare, så han fick bl a en Gysing av oss tidigare i sommar.


slutomdöme – The Woman in Black, bokvarianten


Att filmen skrämde vettet ur mig vet ni redan. Att historien i boken skiljer sig VÄLDIGT mycket från den i filmen har jag också berättat.

Det är ju svårt det där att lyckas chocka lika mycket i text, åtminstone på just det HÄR sättet. Filmens otäcka scener fabriceras mycket av musiken, hastigt uppdykande scener/bilder – det blir aldrig lika omedelbart i skrift. Susan Hill är ganska diskret, subtil, det är inget slask, inget blod, inga stora åthävor. Hon skriver mycket vackert, men tyvärr är det något som fattas IGEN, det blir ännu en trea. Jag vet inte varför jag så bestämt väntar mig mer, jag har fått för mig att hon ska kunna leverera fullpoängare [det kan hon garanterat till många läsare, men ännu inte till mig] så jag har svårt att ge upp henne trots att det finns så många skräckförfattare och så lite tid.

Den här boken är inte skräck. Det är en rar spökhistoria. JAG VILL BLI RÄDD! Hon har skrivit många böcker som har blivit till läskiga filmer, men de är alla ganska kraftigt tweakade. Om du har läst mer Susan Hill än jag har: finns det nån RIKTIG fullpoängare? Jag har läst The Woman in Black och The Small Hand.

Har jag missat den bästa? Om jag ska ge henne en chans till, vilken bok borde jag välja?


Rikitikitavi

Jag gick ju och lyssnade på Sörberg, Gardell och Wolff på Pride. De hade ett samtal om ”Att skriva HIV”, och det var en fin stund. Rikard är ännu aktuell med självbiografin Rikitikitavi, nyutkommen i pocket. Jag hade nog inte tänkt köpa den så snabbt, men det där samtalet gjorde mig nyfiken.

Jo, Rikard är cool, en estradör, en riktig underhållare. Fascinerande röst, karismatisk. Och boken handlar ju om så mycket mer än HIV.

Karisman lyser igenom när han skriver. Det är drastiskt, dramatiskt, han gör inget för att dölja att han nog är, och var, ganska komplicerad att vara nära. Samtidigt serveras också små historier som talas i ganska tysta toner. Jag antar att det var dynamiken i det, det stora och lilla, som fick mig att svepläsa boken (för tonåren i Karlstad, som jag var nyfiken på, gick såklart ändå ganska spårlöst förbi).

bilden av Rikard är tagen av Joi Grinde

Jag blir förvånad över bristen på rubriker, eller har jag bara missat dem? Är det för att han är en man som älskar män som det där med att sinnet runnit över och han har gett sina älskare stryk då och då inte hamnat på Aftonbladets löp? Jag har svårt att tro att den heteroman som slagit sina kvinnor och skrivit om det så öppet hade kommit lika lindrigt undan. Nu framställs det ibland som något passionerat – ”vi slogs i Skara, vi slogs i Stockholm, vi slogs i Rom” (jag erkänner, jag minns inte städerna exakt, men andemeningen) – och vi slogs kanske låter ömsesidigt men han berättar också om hur han varit den som slagit. Gett rejält med stryk. Som skrämt nån halvt från vettet, på grund av svartsjuka. Som slagit sönder möbler. Det blev ju ett jäkla liv när han förlovade sig med en 30 år yngre man, men detta plockades alltså inte upp. Pressen. Man förstår sig aldrig på dem 😉

Nåväl, det handlar om kärlekar och familjen och drömmar och en inte helt spikrak väg till att bli stjärna. Om idoler och vänner, kollegor och teateruppsättningar. Om kärleken till dottern. Om hans farmors smärtsamma och fruktlösa kamp för att försöka rädda släktingarna från nazisterna i Tyskland (om detta må vi berätta – Sverige under kriget… INTE trevligt).

Saker jag trodde skulle vara ganska ointressanta blir spännande när Rikard skriver om dem. Jag tycker mycket om att läsa om hans pappa, ingenjören. Och hans mamma, vars insats Rikard inte till fullo förstod förrän det nästan var för sent (ja, det är väl storyline 1A för många av oss).

Och så HIV då. Och AIDS. Allt som hände. Ja, det är starkt.

Bonus: många många vackra bilder.

Rikitikitavi? Rikards mammas smeknamn på honom.
Den här boken åker hem till min halvsyster nu, hon tycker mycket om Rikard så det blir en mycket bra recycling!


50 år med Alex

Anthony Burgess klassiker A Clockwork Orange fyller 50 år och Mordernista ger ut boken i jubileumsutgåva. Det är första gången den ges ut i helhet på svenska, med det ursprungliga slutkapitlet från den brittiska originalversionen. Caj Lundgren har gjort översättningen.

Jag måste säga att jag är väldigt väldigt nyfiken, jag är så fläckvis ickeallmänbildad att jag inte ens visste att sista kapitlet har varit ändrat/censurerat (?) fram till nu. När jag nu läser om det känns det som en sorts omvänd censur, ett sug efter att göra det våldsamma våldsammare, utan att förstöra det hela med eftertanke. Intressant, och en tidsanda i sig att filosofera kring…!

Boken finns i min bokhylla (nej, det är naturligtvis inte den nyutgiva jubileumsutgåvan!) men det är evigheter sedan jag senast läste den (skulle säga att det snudd på känns som MER än femtio år sen, men så kanske det kan kännas så här en trött lördagsmorgon efter första post-semester-jobbveckan), det var betydligt mer nyss som jag lånade filmen på bibblan och såg den. Det är dags för repris.

Första gången jag exponerade mig för Alex var lite som att åka berg-och-dalbana på den tiden man knappt förstod vad som väntade (mina föräldrar var vänliga nog att ta med mig på sådana äventyr mycket tidigt, i början av 70-talet var det inte så noga med säkerheten på tivolit i Klampenborg). Jag hade läst och hört, kunde termen ULTRAVÅLD och ändå var det nåt helt annat än jag nånsin kunde tänka mig. Jag älskade det. Jag är knappast unik.

”Burgess tar oss med på en resa in i en mardrömslik framtid där våldsbesatta gäng styr över den nattliga staden. Han skrev boken efter att hans fru rånats och misshandlats av desertörer från den amerikanska armén i ett mörklagt London under kriget. Vreden över händelsen fick Burgess att reflektera över den mänskliga friheten: Hur fri kan människan tillåta sig att vara när hon också känner sina onda krafter? Och å andra sidan, vad är priset för en inskränkning av friheten?”

Alex och hans gäng har satt avtryck, det refereras till dem i mainstream populärkultur mycket oftare än de icke-Burgess-invigda egentligen har en aning om (sjukast kändes det kanske när Elin Lanto för ett par år sen gjorde en Alex-rip-off i mello, snacka om kontraster – när det uppmärksammades och bashades en aning så bytte de några detaljer till nästa gång numret skulle uppföras, och jag antar att mascara på bara ena ögat inte fungerade *host*). Det går såklart i vågor, som allt annat. Det lär bli en revival nu.

(det är onekligen en ganska enkel men rätt effektiv [kunde bara inte med att skriva ”slagkraftig” men nu gjorde jag det visst ändå] outfit för en klämmig kväll på maskerad)

En del av mina VÄLDIGT belästa vänner och bekanta (hej Sofia! ;)) talar om klassikerskräck. Ibland är det befogat (jag får också en bitter bismak av kejsarens nya kläder när jag försöker ta mig an en del klassiker) men A Clockwork Orange önskar jag att alla skulle våga ta sig an, om inte annat för att se filmen. I Alex värld talas ett delvis eget språk, men det går snabbt att komma in i det. Alex värld är motbjudande och fascinerande och svår att värja sig mot.

Jag har ingen omläsningshög, tro det eller ej, men jag borde fixa en, och apelsinen borde få hamna där. Det är svårt med den klassiska boktoksklyschan ”så många [nya] böcker, så lite tid”. Balansen mellan att läsa om gammalt som man VET är bra, mot att chansa på nåt nytt, obrutet territorium som inte sällan håller lägre kvalitet men ÄR just obrutet territorium.

PS mina föräldrar introducerade en perfekt drog för mig. jag ÄLSKAR att åka berg-och-dal-bana. den FYSISKA åkattraktionen alltså. mer emotionella diton gillar jag INTE.