Blogg100

Only in…

onlyinbudapest

Sssssch, jag drömmer. Tillbaka en annan dag.

#Blogg100 – 34

Annonser

ormar och piercing

Jag skrev om min bokrika torsdag i förrgår. Ett av bokpaketen kom från Suzann. Det är sällan den kvinnan skickar något slätstruket, så icke heller denna gång. Suz lägger dessutom ofta vikt vid att hitta Det Perfekta Kortet (om så för att det är sällsynt förfärligt ibland) och den här gången var kombon extra intressant. Kina möter Japan. Chi Peng och Hitomi Kanehara.

ormarDenna fascinerande bok måste du bara läsa, skrev hon. Jag är en lydig boktok (öh… ah… nä, men när det gäller fascinerande absurda böcker är jag stundtals lätt att övertala), så det gjorde jag. Försökte sortera mina tankar. Ta in. Svårt.

I Ormar och piercing möter vi en nihilistisk ungdomskultur i konflikt med det traditionella. Lui är nitton år och öppen för allt, en tjej på drift i en fascinerande värld där en avtrubbad generation måste klyva tungor, pierca eller tatuera sig för att över huvud taget känna någonting. I saklig ton beskriver hon möten med män och kvinnor i ett Tokyo där krocken mellan lustdrift och dödsdrift ofta blir smärtsam. Ormar och piercing är samtidigt ett triangeldrama som får hisnande konsekvenser.

Jag läste vad Tim Andersson skrev om boken på dagensbok.com och insåg att där står det, allting, vad kan jag tillägga?

Inte mycket, mer än att du absolut inte ska hoppa över Ryū Murakamis efterord. Jag brukade inte alltid läsa förord eller efterord förr, men nu gör jag det alltid, och finner (heureka) att det nästan alltid är värt det. (duh. ja. jag vet.) Hitomi Kaneharas Ormar och piercing, alltså. Boken finns med i årets bokreautbud. Vågar du? Vill du? Jag kunde inte läsa utan att rysa. Boken gör fysiskt ont att läsa, och det är ingen bok för dig som vill ha svar på dina frågor. Det är bara att åka med och förbli undrande men aldrig uttråkad.

”Jag förstår verkligen inte Japan” tänkte jag när jag läste, men insåg i samma stund hur otroligt dumt jag tänkte. Det är nog en hel massa japaner som skulle vara minst lika undrande om de läste den här boken. Jag förstår ÄNDÅ inte Japan, men det vete tusan vilken icke-japan som gör det. Jag har jobbat mycket i Asien, men aldrig i Japan, bara med japaner. Jag gjorde några månader vardera i Kina och Sydkorea 1998 och 1999. Kina var på ytan så främmande i den fattiga provins där jag var. Sydkorea var så mycket mer som hemma på YTAN, men när jag talade med mina lokala kollegor där jag arbetade kände jag mer igen mig i Kina än i Sydkorea. . På Sri Lanka delade jag några år senare kontor med en japansk transformatorexpert från Mitsubishi. Han var 55 år och färgade håret knallrött och berättade att alla hans jämnåriga manliga vänner gjorde detsamma. ”Vi är mycket fåfänga!” log han. Jag var 32 och färgade också håret knallrött, men hade aldrig tidigare lärt känna en 55-årig man som gjorde det. Allra helst inte en transformatorexpert 😉

Tio år senare återvände jag till Kina igen, det blev fyra resor på drygt ett halvår till en rik stad i en rik provins. Det går inte att generalisera detta gigantiska land, än mindre klumpa ihop och tala om ett ”Asien”. Att semesterresa är dessutom en sak, att arbeta där är en annan. Jag älskar hur man kan tala med sina kolleger. Man lär känna varandra och förtroendet gör att samtalen efter ett tag blir annorlunda än de blir när man turistar.

Ytan i Qingdao 2009 var mer lik vår (storstadsyta, för man kan ju inte generalisera lilla Sverige heller), men jag insåg att jag aldrig kommer att förstå. Men vem säger att jag måste?

Min sambo har ofta varit sugen på Tokyo. Många är det. Jag vet inte riktigt varför jag sällan har varit det, men suget ökar. Nu gjorde jag en bokresa. Bokresor kontra fysiska resor – ja, de går inte att jämföra men jag älskar båda sorterna. Speciellt som bokresorna stundtals tar mig till platser som jag aldrig skulle våga besöka på en fysisk resa. Ormar och piercings är en sån resa. Jag skulle aldrig våga göra den utan att den filtreras genom tryckta ord i en bok.

(nej, det är inte TOKYO jag är rädd för, men det förstod du förhoppningsvis ändå)

Att behöva känna smärta för att känna något alls är långt från något unikt för den här boken, det behöver man inte besöka nihilistiska japanska ungdomar för att förstå. Jag hade en vän som skar sig. Äsch. Formulera om: jag har många vänner som har skurit sig i perioder, men just den här vännen – om hon hade levt idag så hade jag velat ge henne den här boken.

image
Det fantastiska vykortet av Chi Peng som gjorde boken sällskap i kuvertet från Suzann kommer från Secret Love-utställningen på Östasiatiska. Vi borde verkligen gå och se den före 31/3 då den stänger, dags att inleda förhandlingar med den bättre hälften (som förvisso sällan är svårövertalad när det gäller spännande utställningar).

#Blogg100 – 32


jag ringer mina bröder

jagringermina[Följande mening utgör en stor fet klyscha, men vad kan man göra när det är så det är:] Det finns stora, tjocka, tuuuuunga och påträngande böcker som säger väldigt lite, och så finns det små, tunna skrifter som säger massor. Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder tillhör den senare kategorin. 125 sidor i en liten bok. En liten bok med stort slut.

Den sista sidan är en käftsmäll i sig. Jag blev tvungen att fotografera den, gjorde en fin bild: jag ville ha den kvar, men jag tänker inte beröva dig upptäckten genom att lägga ut bilden.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak i går. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city.

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls).

Det är en extremt dialogdriven historia (telefon, inre dialog, kundtjänstdialog) så jag kan ana att storyn sitter som en smäck i Malmö Stadsteaters uppsättning med samma namn. Jag kan tänka att den till och med passar ännu bättre uppsatt på scen än i läst form, åtminstone för en sån som mig. Jag hade svårt att hänga med i vem som sa vad i de långa dialogerna. Jonas låter orden bara vara, replikerna hänger där i luften – äh, vadå HÄNGER: de susar fram och tillbaka mellan de kommunicerande utan att eskorteras av några ”sa han”, ”sa hon” eller ”sa jag”.

Jag är fortfarande inte helsåld, det blir inga överbetyg, men jag tycker att du ska läsa den här boken. Läs och fundera. Känn paranoian. Det gjorde jag. Kudos för det: att lyckas plantera en så obehaglig känsla i läsaren, med så få ord. Nyttigt att känna på.

#Blogg100 – 31


tysk torsdag och when it rains it pours

Bokmoster brukar köra tysk torsdag emellanåt, jag var sugen på att hänga på idag men var inte helt säker på hur jag skulle få ihop det, men SE – där dök kollegan D upp med en smarrig påse böcker som hans sambo KvinnanMedDenGodaBoksmaken S hade samlat ihop. I påsen fanns en bunt presumtiva pärlor och en av de böcker jag roffade åt mig var Elke Schmitters Fru Sartoris. En vanlig kvinna. Lycka! Jag har hört bra saker om den, men eftersom den inte är helt pinfärsk så snubblar man sällan över den av en slump när man vältrar sig över butikshyllorna i jakt på något inspirerande.

130221

Ja, ni ser ju. Tre fynd gjorde jag. Därmed trodde jag att dagens boklycka var gjord – men icke! Senaste Eskapix-boken, min nyligen beställda (om man får ett presentkort på alla hjärtans dag så FÅR man handla böcker för det, även om man borde ha bokinköpsstopp) Levithan OCH en bok från Suzann OCH en bok från Cecilia väntade i brevlådan. Wooohooooo!

Annan bra-sak är att det verkar bli en tripp till Berlin om några veckor. Gött! Jag behöver lite tysk luft under vingarna. Vi får se om jag hinner uppsöka Dussmann denna gång. De har onekligen generösa öppettider, så det hänger väl snarare på ork än tid (ska jag verkligen behöva ARBETA också? va? vavavava?).

#Blogg100 – 30


retro (eller antik)

image

Jag plockade den idag, min färgglada pappersblomma. Bokreakatalogen. Den för mig klassiska (sorry Bokia, men ni slås ju ändå snart ihop) från Akademibokhandeln. Det är faktiskt första gången på flera år som jag plockar åt mig den! Nu har jag FORTFARANDE inget jättesug efter att handla, men vi bläddrar väl lite och ser vad vi hittar?

Vad jag tycker att du ska köpa:

Rona Jaffe: Det bästa av alltdärför
Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap – en nördig underbar pärla
Max Brooks: Världskrig Z – har du inte testat zombieana, gör det nu
Anders Fager: Samlade svenska kulter – för att du behöver mer svensk skräck

Vad jag skulle köpa OM jag köpte något:

Inger Edelfeldt: Samtal med djävulen – för att jag aldrig har blivit besviken på henne
Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen – metaboktok!
Marie Hermanson: Himmelsdalen – eftersom jag litar på Anna
Thomas Mann: Bergtagen – för att jag har tänkt köpa den i så många år
Babro Alving: Personligt 1 & 2 – för att jag vill ha allt allt allt av denna kvinna

Kruxet är att många av de böcker jag vill ha redan finns utgivna som pocket. Det är mycket få böcker som jag älskar så mycket att jag absolut vill ha dem inbundna numera. Alltså: hellre pocket än billig rea även om priset i stort sett är detsamma. Och hur var det nu då? Jag skrev ju så nostalgiskt om det där med att bläddra i papperskatalog för ett tag sedan. Är det som förr?

Nej. Fast det är snajdigare papper i katalogen numera 😉
(det kanske är DET som förstör känslan? nej, såklart inte. I’ve lost that loving feeling, så är det bara. oh yes I have.)

—————————————–

Sorg: mitt bibliotek meddelade idag att de har slagit i penningtaket så nu stänger de e-boksutlåningen till den 2/4. Senast det hände var när alla skulle läsa Zlatans bok. Någon gång i ett annat liv så kanske jag kan förstå mig på förlagens prissättning. Eller så gör jag aldrig det. Någonsin.

#Blogg100 – 29


the perks II

En fin bok blir en fin filmse den! Fin story, skön humor, underbart soundtrack och Ezra Miller – EZRA MILLER. Vilken stjärna.

#Blogg100 – 28


Nördens hårda liv, del 2752609476

Jag var så otroligt trött igår så jag tog The Group och gick upp för att lägga mig och läsa strax efter 21. Jag började inte läsa med en gång, men när jag väl började läsa Candace Bushnells förord (hon var väl het när den gavs ut för umpte gången 2009 och ansågs antagligen därför som helt rätt person att skriva förordet till denna ”Sex and the City”-prequel anno 1933) så tog det bara några minuter innan jag spratt upp igen. Candace skriver nämligen om Mary McCarthys fantastiska förmåga att föra historien framåt genom soliloquy.

Soliloquy? WHAT?
(jag anade inte ens att Bushnell kunde så fina ord ;))

Kutade nerför trappan (K såg paff ut, jag springer sällan i onödan) – detta måste googlas.
NU! NUMEDENGÅÅÅÅÅNG! Jo. Sånt är livet som nörd utan tålamod.

A soliloquy (from Latin: ”talking by oneself”) is a device often used in drama when a character speaks to himself or herself, relating thoughts and feelings, thereby also sharing them with the audience.

Soliloquy motsvarar det jag trodde var en monolog – men det visar sig att en monolog ändå har en (tigande) motpart. Världens mest kända exempel?

Tack vare den ursköna sidan howjsay.com så kan man lyssna på hur det låter också. Gör’t.

Jag var så trött så jag kom inte mer än femtio sidor i boken igår, jag kan inte säga att jag hunnit notera någon ”soliloquy” ännu. So far so good. Det är inte en fantastisk bok, men jag tycker om den.

#Blogg100 – 27