Blogg100

när nördar kommer samman

image

Min sambo (cykelnörden) och jag (boknörden) har korsbefruktat våra nördområden i fem år. Den här boken, lånad av en kollega idag, kommer vi att läsa båda två. Den känns jobbigt aktuell. IGEN.

———————————————-

Låååååång dag på jobbet (att överleva fyra möten, bara det) och sedan en trevlig middag med kollegorna. Komma hem 21.30. Skotta. Skotta. SEN bokblogga? Då blir det inte mer än så här. Därför vill jag rekommendera att du läser vad Suzann skrev i dag istället. Mycket nöje!

#Blogg100 – 16


bokrearek

…eller, ”på spaning efter den bokreaextas som flytt”:

image

Det är inte ens tre veckor tills Bokrean startar den 26/2. Jag rekade lite på lunchen idag, men jag fann inte ett spår av vad som komma skall. Ingen skylt. Inga kataloger. Ingen pepp alls. Här önskas fortfarande ”Gott nytt(igt) år”, den 6/2. Hälsohetsen regerar över bokfesten – huvva.

Mina personligheter bråkar lite.

Hon den praktiska, den digitalfixerade söknörden
, hon argumenterar för att det ändå är så mycket lättare att söka metodiskt i nätbokhandlarnas reahyllor. Bättre priser, dessutom.

Hon den där URSPRUNGLIGA oldschoolboktoken i mig däremot, hon som älskade bokrea långt innan nätbokhandlarna fanns, hon är fortfarande torsk på kataloger i papper. Gärna fyra olika. Lägg till ett kollegieblock, för jämförelse. Rita tabell. Jaa, för hand, på papper! F*ck excel! Göra en första genomgång där man markerar alla drömböcker. Det utopiska, allt som man utan att tveka skulle dra hem om man hade fet plånbok och obegränsat antal lediga hyllmeter. Så gallrar man lite. Prioriterar om. Tänker smart. Skriver sin slutliga lista och LÄNGTAR.

Man tänker också att man faktiskt måste blanda upp lite, handla i vanlig butik också. Butiken måste hållas vid liv. Jag vill ju kunna gå till den fysiska butiken. Bläddra. Sniffa. Klämma. Känna. Drömma. Spontanshoppa. En penningmässig transfusion då och då för att få behålla stället dit man styr snoken för att trösthandla fyra-pocket-till-priset-av-tre någon random regnig torsdag när förmiddagens möten fått en att vilja byta jobb och emigrera.

br2013

Bokia är på gång på nätet, men Bokus eller Adlibris då? Njet. Men för all del – borea vore kanske smarrigt! Nåt stort, billigt och ursnyggt med egen brygga i Mälaren tack!

Nej, mitt letande gav inte många resultat, vare sig på stan (betänk vad jag gick igenom! halv snöstorm, bara för att kunna rapportera till er!) eller på nätet.

Bokrean ÄR inte vad den var. Ständigt låga priser i nätbokhandlarna har garanterat en stor del i det, men visst är det lite sorgligt? Jag minns när det var en fest, när det var något jag såg fram emot flera månader i förväg.

Mina inköpsmönster har förändrats sedan dess, precis som min ekonomi (ööööh, ja, jo, jag ser att det korrelerar). Då köpte jag ett lager som nästan skulle räcka hela året (kompletterat med någon enstaka pocket per månad). Nu handlar jag regelbundet (så regelbundet att vissa dänger DSM-V i skallen på mig) och har oftast redan köpt det mesta av det som jag förr om åren skulle ha väntat till rean med att köpa, men alltid är det någon udda pärla som får följa med hem. De allra bästa fynden är i ärlighetens namn mycket sällan det man kan finna i standardkatalogen. Det allra bästa, GULDET, är det butikerna själva vill bli av med. De där böckerna som stått och dammat nånstans. De där som nästan ingen vill ha. Böckerna man knappt visste fanns. Där. DÄR kan man göra underbara fynd.

Jag vet också att jag klamrar mig fast vid något som är en nostalgisk utopi, förmodligen starkt överdriven i mitt minne. Men ändå! Jag är nog inte ensam?

#Blogg100 – 15


ja, varför BLEV Mary Ingalls blind egentligen? [varför vi älskar nördar som inte släpper taget]

En del saker, allra helst minnen av böcker och film/TV, sitter verkligen hårt i sedan barndomen. Ibland inbillar jag mig att det sitter extra hårt i oss som nu är medelålders (och äldre). Det fanns förvisso många böcker när jag var liten också (vi hade just övergivit kilskriften och det blev enklare att transportera det skrivna ;)) men utbudet (och hur lätt det var att få tag i det utbud som fanns) går inte att jämföra.

(nej, jag ska inte älta det där med svartvita tjeckiska skuggfigurer. det är så gjort.)

Minns ni Lilla huset på prärien?
Det kanske är en generationsfråga, men för mig som är född 1968 var det en OTROLIG grej, jag var elva år när TV-serien gjordes. Både mamma och jag satt klistrade. Jag älskade böckerna, jag älskade TV-serien. Jag läste böckerna igen och igen och igen och igen. Och igen.

En av de där dramatiska sakerna som satte sig var när Lauras storasyster Mary blev blind. Scharlakansfeber alltså. Jag som var barn och visste att det var en barnsjukdom blev livrädd, men mamma lyckades väl mumla nåt om ”inga mediciner på den tiden och hum hum hum”.

ÄNTLIGEN har nån grävt i hur det EGENTLIGEN gick till.

Dr. Beth Tarini, one of the co-authors of the paper, became intrigued by the question as a medical student.

”I was in my pediatrics rotation. We were talking about scarlet fever, and I said, ‘Oh, scarlet fever makes you go blind. Mary Ingalls went blind from it,'” recalls Tarini, who is now an assistant professor of pediatrics at the University of Michigan. My supervisor said, ”I don’t think so.”

Tarini started doing research. Over the course of 10 years, she and her team of researchers, pored over old papers and letters written by Laura Ingalls Wilder, local newspaper accounts of Mary’s illness and epidemiological data on blindness and infectious disease in the late 19th century. What they found was intriguing…

Vad? Nej du. Lösningen på mysteriet får du läsa själv!

Tack till J som länkade till lösningen! 🙂

#Blogg100 – 14


Nick och Norah, filmvarianten

nicknorahfilm

Seg och rastlös – what to do? Fiiiiilmtajm. Jag var sugen på att kolla på något lättsmält och New York-doftande, gärna bokrelaterat, och resultatet Nick and Norah’s Infinite Playlist var inte så tokigt alls. Vi fnissade, höll för ögonen (jag säger tuggummi och Port Authority så hajar den som har sett filmen vad jag menar) men… här letades det efter Fluffy i en hel film och sen fick vi inte HÖRA resultatet? Va?

Jag avverkade bokvarianten av Nick & Norah i somras, den är inte min favorit-Cohn/Levithan, men bok vs film: jo, men de är helt OK båda två. Det är lätt (speciellt för en boktok de luxe) att slentrianmässigt tänka att boken är bättre än filmen, men i det här fallet är det hugget som stucket för mig. Kudos för sjuk humor och bra musik.

#Blogg100 – 13


böcker om böcker igen: Bläckhjärta

Bläckhjärta? Jag hittade den i en lista: böcker om böcker.

Jag tycker att meta-nästan-allting-i-hela-världen är väldigt kul, och metaboktok är sannerligen inget undantag. Bläckhjärta är den första delen i en trilogi och det känns alldeles underbart att veta att det finns mer! Den här gången tänker jag emellertid inte hetsläsa. Jag var på god väg att äntra OPAC för att boka del två och tre nuuuuu-pronto-med-en-gång-helst-igååååår, men jag hejdade mig. Den här trilogin tänker jag njuta i lagom takt. Upplägget är för lovande för att jag ska vilja riskerna att bli trött på böckerna av fel anledning.

blackhjartaVi tar det med en gång – den här boken beslås med etiketten 9-12 år. Oooooh, om jag hade fått den här boken (varför knussla? hela trilogin!) när jag var tolv år, den hade passat perfekt i min samling. Böckerna om Lånarna, Narnia, Bröderna Lejonhjärta, Maria Gripes böcker; Bläckhjärta hade suttit som en smäck. Den är dock – precis som de flesta böckerna av ovan nämnda författare och en diger guldklimpsbunt till – en bok som man kan njuta av som vuxen också. Vilken tur att det i vissa avseenden aldrig är försent att skaffa sig en lycklig barndom…!

Jag tolkade titeln Bläckhjärta som något man kan hitta bultande i bröstet på en skribent som brinner för den hen gör. Bläck som något positivt. Pennans makt, och allt det där. Det var en feltolkning. Bläckhjärtat är en man med ett hjärta svart som kol. En iskall vidrig typ.

Meggie står på gränsen till tonåren när hon får lära sig allt om honom och hans terrorvälde. Fram tills dess har hon levt sitt liv relativt lugnt tillsammans med sin far, bokbindaren Mo. Hennes mor är borta sedan många år, Meggie känner en saknad men verkar på något vis vila i en sorts acceptans, hon lever ett bra liv med sin far och mängder av böcker. Plötsligt en kväll får de besök av en underlig man och efter den kvällen blir ingenting mer som förut. Det är fara å färde och Meggie är den som kan rädda det mesta. Snudd på allt. Den kommande tiden bjuder på smärta, resor, faror och äventyr MEN också på bekantskap med en äldre släkting, Elinor. Elinor är en tjurig medelålders kvinna som lever i ett stort hus med massor massor massor av böcker, och man kan lätt tro att hon tycker mer om böcker än om människor. (um… hette hon Siv? nej, OK, vilken tur)

Författaren älskar också böcker, det inser jag när jag läser. Varje kapitel inleds med ett citat ur en annan bok, ett citat som knyter an till kommande kapitel och det är ingen överraskning (vare sig med tanke på kärleken till böcker eller hur man kan facka in också denna bok) att det är bl a Ende, Lindgren och Lewis som citeras.

Det är när jag läser böcker som Bläckhjärta som jag inser (ännu fler av) fördelarna med e-böcker. Detta är en tjock bok, nästan 600 sidor, och den VÄGER. Den väger närmare bestämt 848 gram och nu är jag förvisso en vän av styrketräning och smygmotion och sånt, men den här boken är på gränsen. Jag fick den i ansiktet när jag somnade. Say no more.

Bläckhjärta är skriven av den tyska författaren Cornelia Funke – hälsa på henne! Hon bor, precis som bokens Elinor, i ett fint fint web-hus.

Ännu fler läslustskapande bloggposter om Cornelia Funkes trilogi om Meggie, Mo och de andra hittar du hos Bokstävlarna.

Andra böcker-om-böcker-boken för i år, samt #Blogg100 – 12


the perfect drug

amazondeluxeja, det är en skitstor bild. ja, dessa skönheter förtjänar det.

…eller snarare the perfect dealer. Nackdelen OCH fördelen med att hänga på amazon.co.uk är ju att man kan göda så många av sina missbruk. Mitt Martensmissbruk till exempel. Det har vilat sedan i oktober, men nu är det rea och pundet ligger lågt. £53 senare så är de mina. ”Katjing” sa det.

Klick klick. Come to mama.

Och så drog jag ner min vapensyster i träsket också, så nu kan vi åka till Syninge och vara rödblanka på andra vis än bara i våra extatiskt boknödiga anleten. Det där med att ”spegla” varandra får en ny innebörd när man betraktar the shiny shiny…

Vi bryter där.

Planerna för dagen då?

image

Jag är ju en sån där kulturtant och vi ska ju tycka om att matcha saker på stundtals lätt absurda vis (gärna med inslag av rött, rosa och orange). Sålunda läser jag i dag en röd bok under en röd filt, med röda raggsockor – allt till mina senaste Martens ära. Kaffekoppen är visserkligen limegrön men det finns något i de röda kronbladen på en del av blommorna i mönstret som plockar upp nyansen hos mina raggsockar PERFEKT.

Hintade jag YA-paus igår? Verkligen? Men detta är ju fantastik-YA och metaboktok. JU.

#Blogg100 – 11


Himlen börjar här – men jag kanske har slagit i molntaket?

Jag har lite problem med att vara lagom. Att göra lagom. Läsa lagom. Blanda lagom. Om man som jag är 44 år så kanske man kan blanda in en YA-bok lite då och då, blandad kost ni vet, men man kanske inte ska förvänta sig att man klarar av en jättedos utan att tröttna?

himlenborjarJandy Nelsons debutroman Himlen börjar här har nämligen fått så otroligt mycket beröm, ändå blev det ingen sträckläsare för mig.

Lennie är sjutton år och lever ett tryggt liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey. Men när Bailey plötsligt dör förändras Lennies liv dramatiskt. Förlamad av sorg drar hon sig undan alla i sin närhet, men vad gör man när man plötsligt drabbas av passionen?

Jag kan förvisso relatera till grundproblematiken – får man bli nyförälskad när man är ledsen och sörjer? Är det OK att plötsligt upptäcka att det pirrar i magen och att man faktiskt tänker på något ANNAT än sin döda syster? Det är ingen som säger åt Lennie att hon inte får vara förälskad, det ligger i henne själv. Nu vet alla vi som har varit där att det är nog svårt att som vuxen veta exakt NÄR man ”får” skratta, hångla och tänka på annat igen. Som tonåring – nej. Usch. Minns det väl, det var INTE lätt.

Jandy Nelson skriver vackert! Det finns många poänger med den här boken, men jag borde inte ha läst den så tätt inpå Gayle Forman. Jag måste lära mig att komma ihåg att jag föredrar fantastik-YA. Jag är inte speciellt förtjust i kärleksromaner för vuxna, varför får jag då för mig att jag tycker mer om kärleksromaner bara för att det är YA?

Blandad kost är bäst. Det får nog bli en bunt udda noveller signerade Sarah Hall härnäst. Eller lite välskriven zombieana? Vi får se.

————————————————————-

Dagens i-landsproblem som jag surar rejält över
: Augustprisvinnaren Ingrid Carlberg pratar om sin bok Det står ett rum här och väntar på dig. Berättelsen om Raoul Wallenberg på Surahammars bibliotek torsdagen den 7 februari kl. 19.00. ”Yes, det ska jag gå på” tänkte jag och planerade hetsläsning av boken imorgon. Men vänta nu, datumet 7/2 lät så bekant. Äsch. Måste allt skoj hända samtidigt? Den 7/2 har jag bokat in en middag med en av mina brittiska favoritkollegor, i Sverige one night only. En tågsnackarmiddag middag med Bob, Damian och Jonas bokar man inte av.

#Blogg100 – 10


What we in Sweden call galghumor

Humor hänger naturligtvis ihop med kulturkonsumtion. Nu undrar jag lite vad som kom först, min kärlek till skräck, zombies och slask, eller min stundtals alternativa humor?

image

Jag skrattade rakt ut när jag läste den här rubriken i lokalblaskan idag, trots att det egentligen inte var roligt alls. ALLS.

Jag skyller som sagt på min kulturkonsumtion, och på den galghumor som under många år var överlevnadstaktiken i min familj, familjen Cancer. Pappa dog 1981 av tarmcancer, mamma dog 2011 efter att ha drabbats av två OLIKA sorters cancer på tio år (tarmcancer och multipelt myelom) och så mycket kan jag säga att det blev många ambulansfärder och vändor till dödens väntsal.

Ofta var det smärta, bitterhet och gråt, men minst lika ofta var det skratt, sjuk humor och riktigt riktigt groteska skämt på vår egen bekostnad.

Vi skämtade om sjukdomen, om döden, om vad som händer efter döden och minsann – vi fick till några kremeringsskämt också, men jag besparar er dem nu.

#Blogg100 – 9


långt innan Wallraff var så mycket som en glimt i sin faders öga

Vi talar ofta om Bang, men Ester Blenda Nordström var också en kvinnlig journalist som tidigt gick sina egna vägar. Ester reste vida världen runt och körde både bil och motorcykel innan Bang ens hade börjat skolan. Under åren 1911-1917 skrev hon kåserier och reportage i SvD under signaturen Bansai. Inget märkvärdigt i dag, men för hundra år sedan var det det.

Synd att hon blivit så bortglömd! Kanske kan återutgivningen av en av hennes mest uppmärksammade böcker råda bot på det?

Rubrikens Wallraff? Han föddes 1942. De flesta känner till honom. Nu är det väl ingen som direkt påstår att Wallraff var först med det han gjorde, men det han gjorde har satt spår i litteraturhistorien så till den grad att det han gjorde fortfarande kallas just för att wallraffa. Han skrev en mängd reportage och böcker som byggde på att han, ofta utklädd, levde som en annan person, i en annan miljö, för att komma sanningen närmare.

enpigaDet var precis det Ester Blenda Nordström gjorde också, flera gånger dessutom.

I boken En piga bland pigor från 1914 skriver hon om sin månad som piga på en bondgård i Sörmland. Storstadsbönan, den för tiden mycket moderna och djärva fröken Nordström, ville skildra livet som tjänstefolk på landet som insider. Hon sökte jobb som piga på en relativt stor gård och satte igång. Jobbade och smygskrev. Smög också med tandborstandet, för såna fjompigheter hotade annars att avslöja henne. Hon började tala dialekt och bondade med gårdens andra piga som hon delade bäddsoffa med.

Många gånger fick hon bita sig i tungan för att inte avslöja sig när hon behandlades som mindre vetande. Ni minns en sån där liten grej som det där med kvinnlig rösträtt va? Det var bara några få som talade om det 1914, och de betraktades som tokstollar, inte minst på gården där Nordström arbetade.

Vilket slit. Vilket liv. Från morgon till kväll, sju dagar i veckan. Drängarna har mer ledigt än pigorna, av någon outgrundlig anledning. Bonnmoran sliter också hund, men husbonn han ligger mest och läser veckotidningar. Ester Blenda får löss i håret, blåsor på fötterna och evighets-sår på händerna och hon är så trött att hon skulle kunna somna stående, ändå konstaterar hon hur vilsamt det är att inte ha tid eller ork att älta pseudobekymmer. Att veta varje dag exakt vad som ska göras och sen bara göra det. Beta av grej efter grej. Att det där med att ätajobbasova ätajobbasova ätajobbasova ändå är helt OK. Nu kan man väl ganska krasst konstatera att det är rätt lätt att känna så om man bara behöver leva det livet i en månad, men jag kan i viss mån relatera till det hon skriver.

Efter en månad fabricerade Nordström en älskad mosters död så att hon kunde lämna gården och återvända till Stockholm igen. Hon skrev en reportageserie om livet på gården, alls inte speciellt elak eller degraderande (ja, hon var eventuellt lite kritisk mot ouppfostrade ungar och den där lata husbonn då), men när någon trots hennes dimridåer lyckades avslöja vilken gård hon hade arbetat på så blev bonden inte glad.

Det är emellertid en annan historia. Reportageserien blev berömd och hon sålde massor av böcker. Jag förstår det, hennes texter håller alldeles utmärkt att läsa ännu i dag, 99 år senare.

Jag önskar att jag kunde säga att hennes gärning blev lång, men hon drabbades tråkigt nog av en hjärnblödning redan 1938. Hon hämtade sig aldrig efter det och dog tio år senare – nersupen, bitter och utfattig sägs det.

#Blogg 100 – 8


ja, men precis så där ser det ut…

…när jag ska hämta ner katten från bokhyllan. Lite mer kortklippt numera bara.

sivblurb

Pussfnuttarna på Eskapix dammade upp en fruktansvärt snygg blurb-bild som header på sin Facebooksida. Nä, jag vet, det syns knappt, men det är yours truly som citeras. Klicka på bilden så ser du bättre. Det rara djuret vinner också på att ses i fullformat.

I februari serverar de nästa antologi, Brinn era Djävlar! Brinn!

I Brinn Era Djävlar! Brinn! kliver du in i en värld med noveller av Pål ”De döda fruktar födelsen” Eggert, Sofia ”Sexpuckona Anfaller” Albertsson, Stewe Sundin, Gunnar Blå, Johannes Pinter och Christina Nordlander.

What’s not to love? Jo, en sak. Jag saknar ett namn. Malin. Ska jag behöva vara utan Malin? Nä, hoppas inte. Men Pål är med, Pål som snart kommer med en ny fullängdare också.

Herr Holmströms gäng nöjer sig inte med antologier, de skissar dessutom på en gratistidning. Nog måste det gå att få ihop minst 2000 personer som kan tänka sig att läsa en gratistidning om alternativkultur inom konst, mode, musik, film och litteratur? ”Får vi ihop 2 000 gratisprenumeranter släpps första numret i slutet av april. Är intresset lågt blir det ingen kulturtidning – och Sverige förblir sitt grådaskiga jag…”

Just go there and sign up. Annars bussar jag katten på dig.

#Blogg100 – 7


En inställd spelning är en spelning det också

Den andra januari deklarerade jag att nu, nu är det nya tag.

(igen)

Inga fler bokinköp förrän tidigast den första februari.

ojvojvoj130128den här bilden är rykande aktuell, based on a true story, ett nedslag i inboxen 130128

Nu är jag där och tullar. Drar lite. Töjer. För nu är det förvisso bara den tjugoåttonde januari men jag beställde ju långsam gratisfrakt. Böckerna landar inte i Brukshåla förrän… ja, tidigast flera DAGAR efter den första februari. Och då är kanske det där inställda löftet inte helt inställt ändå? LITE mindre inställt än Lundells spelning den där gången, om inte annat?

—————————-

I väntan på mitt syndiga paket från amazon så läser jag en lånebok. Inte en av de fem redan påbörjade biblioteksböckerna. Nej då. Jag kastar glupskt i mig den senast nerladdade: Mikael Niemis Fallvatten. Jag hinner knappt tugga. Jag bara sväljer.

fallvattenI dessa dagar är det det perfekta katastrofscenariot: naturen hämnas. Nu ska vi få, vi människor.

Det är inget virus. Ingen atombomb.
Det är vatten. Bara vanligt vatten. Lule älv.

Egentligen är det kanske ett utslag av människans inneboende omnipotens, av vår tro på oss själva som skapelsens krona (att vi därmed skulle vara ”värda” att hämnas på), som lurar mig att skriva att naturen hämnas. Naturen skiter nog i oss. Den bara är. Hot som bara är, är nog de läskigaste av dem alla. Välkommen till mardrömmen.

”En dag händer det ofattbara – plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg.

Bland de som drabbas finns den urbane samen som kör sport-Saaben för sitt liv samtidigt som tsunamin växer i backspegeln. Här är den självmordsbenägne helikopterpiloten som söker döden mot berget men kommer att flyga ikapp med fallvattnet, hans gravida dotter och den förlupna hustrun, här finns den utbrända lärarinnan – och kraftverksarbetaren som äntligen får chansen att visa fruntimren vem som faktiskt är starkast.

Deras öden flätas samman i den desperata kampen mot katastrofen.”

Jag tvekar en lång stund. Hur genrebestämmer man den här boken? Niemi behäftas ofta med två ord som snudd på garanterar att jag inte vill läsa en bok när de kombineras (”mustig skröna”), så just de orden bör jag undvika.

Jag landar i skräck. Och spänning. För han är effektiv, den där Niemi. Han får mig att läsa vidare och vidare fast det är äckligt, fastän håren reser sig (nu skojar jag inte, någon sällsynt grafisk beskrivning av sönderskurna senor triggade faktiskt den innervering som får de små små musklerna som reser kroppsbehåringen att arbeta. ”swooosh” sa det, impulsen sköljde över kroppen och jag såg ut som ett ulligt piggsvin innan jag ens hann rynka pannan och tänka ”äckelpäckel”) vid ett flertal tillfällen. Snabba beslut, panik, mord och våldtäkter.

Är det bra då? Jag vet inte. Det är på tok för spretigt. För många människor att följa, eller snarare för många kast mellan hopp och förtvivlan per capita. Men han fick mig fast, det får jag ge honom. Och det vidrigaste i boken är såklart inte älven, det är människorna. Vi, skapelsens krona (ja, jag upprepar mig). Han är inte direkt subtil. Det mänskliga förfallet i stunder av stress och panik, det är inte tjusigt. Allt är draget in absurdum (”in absurdum” är förvisso orden jag tänker om det mesta jag har läst av Niemi, även om detta nog är det mest extrema jag har läst av honom hittills), men han har nåt. Hans sarkasmer vet var de tar.

Snacka om kontraster. Åsa Ericsdotter fick mig att rysa med få men välriktade ord igår. Idag forsar en pladdrigt mångordig Niemi, hårt drabbad av cliffhangersjuka, över mig med samma resultat. Båda får mig att rysa, om än av vitt skilda anledningar.

(åh jisses. ”forsar”, det var faktist en pun alldeles alldeles unintended)

—————————-

Bokbulimiker, hojtade den värmländske exkollegan till mig på en fikarast för femton år sen. FEMTON ÅR SEN, ni hör ju, jag ältar det än. Han menade inget illa, men ibland har han lite rätt. Nåja, det är till de nuvarande kollegernas fromma. På samma sätt som andra missbrukare skamset gömmer uppslitna godispåsar i strumplådan eller smyger till glasholken och krossar sina tomma ölflaskor i skydd av mörkret, på samma vis bär jag iväg många av de urvattnade pappersresterna till byteshyllan på jobbet.

Men jag har det under kontroll. Jag kan sluta när jag vill.

#Blogg100 – 6


Äktenskapsbrott

Mitt helgbeting den här helgen har varit att skrota en massa gamla färgglada magasin för att reducera Högarna (ja, med stort H) på mitt rum och gå ner med resterna till återvinningscontainern. Klippa ut recept, resereportage och boktips som jag vill spara.

130126a

magasinslakt pågår. ja, jag har många kitschiga grejor vid skrivbordet. jag älskar dem alla. minnen de luxe. kamelen från Tunis får ett Fuck Cancer-halsband. Fatimas hand vakar över Drutten från Moskva. så ska det vara hos mig. jag har rivit tapet mellan fönstren utan att sätta dit någon ny. vi har ju bara bott här i 2,5 år.

Jag tar mina kräset utvalda (nåja) klipp och limmar in dem i snygga svarta anteckningsböcker (halva reapriset, min favoritgrej, när man bunkrar upp med massor av likadana. tack Åhléns). Eller så gör jag som nu, när jag tog med klippet raka vägen ner till datorn och letade upp boken från klippet i fråga i OPAC. Japp, så starka var orden i just det klippet. Jag letar för att kunna citera men har visst drällt bort det redan. ”Oh, den finns som e-bok!” Omedelbar (gratis) behovsuppfyllnad. Ah…!

Boken? Den heter Äktenskapsbrott och är skriven av Åsa Ericsdotter. Det där med omedelbar behovsuppfyllnad inverkade menligt på betinget att slakta magasin (läsa nu? jaa!) och på något symboliskt sätt så är det ju ganska snyggt, för ”omedelbar behovsuppfyllnad” är också en av de etiketter som jag tror att man kan limma på huvudpersonerna i Ericsdotters roman.

Niklas är gift med Karolina men ligger med Pia. Niklas berättar ingående om alla detaljer – analesex, oralsex, allt som hon egentligen inte vill veta – för en tredje kvinna. Denna tredje kvinna (som också är rösten, berättaren) är en av de som Niklas brukade bara otrogen med förr. Fast då var det inte som det är nu, förklarar Niklas. Med henne gick det ju att bara lägga av. Med Pia är det omöjligt. Pia är som knark.

aktenskapsbrottKruxet är att den tredje kvinnan också känner Karolina, Karolina skrattade vid något tillfälle och sa ”man kunde nästan tro att Niklas och du ligger med varandra” (hehe, men det gör ni ju såklart inte, hehe). Den tredje kvinnan skäms varje gång hon möter Karolina. Inte så mycket för DET, mer för vetskapen om Pia. ”Du Karolina…” – men så förmår hon inte mer.

”Mina tre bästa vänner, alla otrogna, det är obegripligt.
Jag läser i Forskning & Framsteg, det är hos min svåger, att barnafödande smittar. Blir kollegorna gravida sluter vi upp som lämlar. Samma med arbetslöshet, står det, bilinköp, bröllop, you name it.
Redan tidigt var det så här. Jag köpte en hamster, alla köpte hamstrar. Snattade jag så snattade alla.
Jag antar att jag borde bli vegan. Ställa mig på barrikaderna.”

(svart humor. I love it.)

Niklas vill inte välja. Han vill inte ens ”bara” ha Pia, trots allt det beroendeframkallande (sexet! hur SMAL hon är! och hon messar bilder av sitt nyrakade kön!). Han vill ha både Karolina och Pia. Han vill ha barn med båda. Vara gift med båda. Där nånstans går det riktigt åt helsike om man nu inte redan tycker att det gjorde det förut.

Det är väldigt dialogdrivet, ganska kortfattat, koncist, rakt på.

Jag tycker om det och jag hatar det.

Tycker om det för att det är så snyggt och effektivt. För att författaren kan förmedla så mycket, plantera så otroligt mycket i mig, med så få ord. Det är skickligt.

Hatar det för att jag är en barnsligt naiv ”rätt ska vara rätt”-människa som blir ledsen och besviken när folk är så dumma mot varandra. All respekt till polyrelationer, till de som har valt att leva i öppna förhållanden, till de som vill, orkar och vågar ifrågasätta den kärnfamiljskäcka tvåsamhetsnormen, men då ska det vara en ömsesidig öppen överenskommelse, annat avskyr jag (jag. moraltanten.). Det kanske inte är den bästa boken att läsa för den som lätt påverkas till att bli… aningens desillusionerad. Men jäklar så bra.

Ur vulkanens mun är härmed nerpetad från tronen som ”mest magontsframkallande moderna svenska relationsroman” en casa Andersson. Huääääh.

#Blogg100 – 5


istället för nyårslöftet (som jag inte gav) om att börja träna

#Blogg100 – andra sommaren

Suzann hängde på ganska snabbt, jag funderade lite – men det är väl klart att jag ska vara med. Ett inlägg om dagen (minst) var ju min ambition redan från början när jag återstartade bokbloggandet. Nu läser jag inte direkt en bok om dagen, men detta har ju ändå aldrig varit någon ren recensionsblogg. Jag vill nog inte ens ha det så.

Ofta skäms jag när jag läser långa välskrivna recensioner hos andra boktokar. Jag orkar sällan analysera. Problematisera. Jag vill på något vis bara sprida ryktet om en del av den populärkultur (och därtill relaterade ting, som döskallebroderier) som kommer i min väg.

Nog ska jag klara av att lägga upp något varje dag. Jag tror – tyvärr – att den delen av mitt arbetsliv då jag reser mycket är över för denna gång (jag har ju ofta kunnat mobilblogga då också, men ibland har det varit svårt att hinna hitta gratis hotspots eftersom jag är en snål en som föredrar just såna – gratis hotspots). När jag reser privat är det oftast så att jag kan hitta NÅGON form av wifi, jag har ju faktiskt mobilbloggat (om än kortfattat) boktok från både Moskva och Grekland. I Budapest (april. längtar jag? jaa.) finns det mycket för en boktok att blogga om, så jag tror inte att den resan ska behöva utgöra något problem heller.

att bokblogga på resande fot kan vara omistligt – om inte annat för att dokumentera och tipsa om boklådor i staden man besöker. på bilden min gamla favorit-Hugendubel i Berlin, numera tråkigt nog saligen insomnad.

Jag har inte ambitionen att prestera meningslösa skitinlägg bara för att få det gjort – även om det säkert blir så en del dagar – men jag vill återigen träna upp öronen och blicken, den där delen av mig som tänker ”berätta! blogga!”. Jag var duktig på det i perioder förr, jag kanske kan bli det igen. Jag har en tendens att spruta ur mig en hel massa inlägg de dagar då jag har energi att skriva – det kommer jag att fortsätta med. Bara ett om dagen räknas, och jag ser ingen mening med att medvetet ”spara” inlägg till någon annan dag. Det är snarast kontraproduktivt för hela idén.

Bara det att det är vår när utmaningen är över. Bara en sån sak. Som en muckarkam (jag muckar från vintern, tack tack) i bloggform.

#Blogg100 – 4


en annan Zombie

oateszombie

Meet Quentin P.

He is a problem for his professor father and his loving mother, though of course they do not believe the charge (sexual molestation of a minor) that got him in that bit of trouble.

He is a challenge for his court-appointed psychiatrist, who nonetheless is encouraged by the increasingly affirmative quality of his dreams and his openness in discussing them.

He is a thoroughly sweet young man for his wealthy grandmother, who gives him more and more, and can deny him less and less.


Joyce Carol Oates
tar sig an en psykopat vars förlaga sägs vara Jeffrey Dahmer. Jag vet redan att hon är en språklig magiker, en kameleont som kan skriva nästan vad som helst hur som helst men när hon blir Quentin P är det svårt att fatta hur hon kan skriva som hon gör. Hon blir Q och han skriver och berättar, och så ritar han lite grand. Barnsliga teckningar som bara gör det så ännu mycket mer creepy. Riktigt riktigt nasty om mannen som vill ha en egen zombie att älska. Han förföljer snygga unga män för att se om den killen, är det HAN som blir den perfekta sexleksaken? En partner utan egen vilja, som kramas när Q vill kramas och som lydigt särar skinkorna om det är på det humöret Q är. Det verkar ju vara så lätt att lobotomera någon. Några välriktade slag med en ishacka bara.

Som sagt. Vidrigt. Och mycket bra.

image

språket – hur hon blir Q

#Blogg100 – 3


How I Live Now

Det händer att man snubblar över en författare som man anser borde vara Omtalad med stort O. Nu har jag läst min andra bok av Meg Rosoff, nu känner jag mer och mer att hon borde vara det. Omtalad. OMTALAD.

(ja, jag är på mitt ÖVERTYDLIGA HUMÖR idag)

Kanske har hon bara inte hunnit slå i Sverige? Hon kanske är jättestor i hemlandet? Vet inte.

howilivenow

Fifteen-year-old Daisy is sent from Manhattan to England to visit her aunt and cousins she’s never met: three boys near her age, and their little sister.

Her aunt goes away on business soon after Daisy arrives. The next day bombs go off as London is attacked and occupied by an unnamed enemy.

As power fails, and systems fail, the farm becomes more isolated. Despite the war, it’s a kind of Eden, with no adults in charge and no rules, a place where Daisy’s uncanny bond with her cousins grows into something rare and extraordinary.

But the war is everywhere, and Daisy and her cousins must lead each other into a world that is unknown in the scariest, most elemental way.

I Rosoffs böcker (ja, alla de två som jag har läst hittills – jag kände i samma stund som jag skrev det där att jag kanske uttrycker mig lite väl svepande nu) finns något absurt, diskret magiskt. Något lite skevt. I How I Live Now är det bland annat tidsbestämningen som ställer till det för mig. Av någon anledning vill jag prompt veta ”men, vilket krig?”

När man ser vilken miljö Daisy landar i är det lätt att först tänka ”andra världskriget!” men så tänker jag ett förnumstigt och lätt överanalyserande ”men då flög folk fortfarande inte riktigt vardagsaktigt över Atlanten än?” och när Daisy så deppar ihop över att hennes mobil inte fungerar i UK så inser jag att njä, OK, det är nutid, eller framtid. Undrar varför det känns så viktigt att tidsbestämma? Varför jag lägger energi på det? Inte heller får vi veta något specifikt om själva kriget. Vem och varför?

Varför lockas jag så av boken då, trots alla dessa obesvarade frågor? Det är överlevnad, punkt slut. Barnens överlevnad, för när bomberna smäller i London stängs landets gränser och en bunt tonåringar samt en nioåring får klara sig själva eftersom moster Penn inte kan ta sig tillbaka in i landet just då. Jag tänker nästan på Barnen från Frostmofjället ibland, fastän det är många många år sen jag läste den boken. Som en lite förgrening från Carhullan Army, men lite snällare, i fjortisvarianten. Därmed inte sagt att det är vare sig snällt eller oskyldigt. Så, det är en bok som besvarar (alldeles för) få frågor, men som enligt mig är ett alldeles underbart äventyr, en sträckläsare. Det här kunde plättlätt ha blivit en tjock bok, en riktigt maffig tegelstensroman, men nu blev det inte så. Jag blir inte klok på om jag är imponerad eller besviken över Rosoffs val att servera oss historien på det sparsmakade vis hon nu väljer att göra det.

(jag gillade Justin Case också. mycket. YA med udda twist, what’s not to like? bokar ännu en bok signerad Rosoff på biblioteket och ser sannerligen fram emot att få läsa den.)

#Blogg100 – 2


tröstlöst utfrätt vackert vid Stilla havet

Min vän Boktoken i Skarpnäck skänkte mig Malin Nords Stilla havet i julklapp. Jag blir alltid glad över böcker, och ännu gladare när de är så speciellt utvalda som jag vet att den här boken var.
stillahavet

”De möts vid Stilla havet. En romans utan minnen och framtid, bara ett enda långt kaliforniskt ögonblick. De kör bilen rakt ut i landskapet. Lysande fåglar lyfter och skriker i flockar. Hon befinner sig långt hemifrån, långt från snön som faller som sorgen när någon faller. Hon dricker för att sjunka genom mörkret. Ingenting är lika skönt som berusningen, ingenting så hårt som hud. Det finns aldrig avsända brev, exakta bilder av minnen som liknar drömmar, en saknad i kroppen som också är våld. Det finns ingen tröst.

Stilla havet är en roman om längtan att förstöra. Melankolins, desperationens och de oändliga strändernas bok.”

Det är en tunn bok, inte många ord. Texten är fragmentarisk, det är mycket vackert skrivet med nutid och återblickar och teser ur aldrig sända brev, lösa anteckningar nerskrivna på allt och inget. Många tankar går till den älskade brodern som sitter i fängelse hemma i Sverige. Den icke namngivna huvudpersonen är så destruktiv att det faktiskt snudd på gör fysiskt ont att läsa, speciellt för en gammal alkisunge som jag, med därtill (åtminstone i mitt fall) vidhängande kluvet förhållande till alkohol.

Maken till roadtrip. Den namnlösa och Jean möts på en strand vid Stilla havet. Det är så självklart det där mötet, men ändå kommer jag aldrig att förstå vad de ser hos varandra. Varför de ses igen och beslutar sig för att dra söderut tillsammans. Jag får bara ont i magen av det sagda såväl som av det outsagda. This is not for the fainthearted, att läsa och till fullo våga ta till sig den här boken kräver mod. Jag har inte det modet just nu, så jag tror att jag behöver läsa om den en annan gång. Nu tänker jag, fröken ängslig Svennebanan, bara ”men jisses, var RÄDD om dig” mest hela tiden.

PS en extra ros till Katarina Bonnevier, Marie Carlsson och Sara R Acedo för omslaget. Så perfekt! Jag vat inte hur många gånger jag har tittat på det. Igen. Och igen. Och igen. Bligat. Stirrat. Tittat närmare.

#Blogg100 – 1