biografier

The Other Side of the Wall

I söndags var jag trött men smått euforisk efter en ”yeah-still-got-it”-natt då jag dansade till 6.15 utan att tillgripa kemisk stimulans (”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas any more.” – ja, den känslan slog denna tant straight out of Surahammar mer än en gång när jag både tackade nej till vitt pulver och gröna rökdon i en rökig klubb i tegelbågarna under S-Bahn vid Spree). På det viset var jag betydligt mycket mer hardcore än en del av de andra, tio-tjugo år yngre, besökarna 😉

Pratade med min nyaste favoritmänniska (jaja, en av dem, men senaste tillskottet i favoritskaran då) Grönis om det där och när jag först råkade säga att jag inte dansat hela natten sen ”last century” påpekade den unge mannen hjälpsamt att ”du menar last millenium”. Ja. Tack som f*n.

Jag hade illans kul och jag vill göra’t igen! Jag var milt sagt tveksam på förhand, inte minst tack vare det där med åldern (A gjorde kanske inte saken bättre på förhand när han sa ”jo, men det finns EN som är rätt gammal, typ i din ålder… eller ja, han är åtminstone 40” – lol!!) men jag kände mig inte som morsor-på-stan en minut och det jag älskar med detta gäng (de hyr ett hak, bjuder in 300 kompisar och öser sen på – flera av dem är DJs och turas om) är att de gör det för att dansa och festa. Inte för att visa upp sig. Folk kom i jeans, t-shirt och gympadojor. Det fanns inte ett SPÅR av den cooooooolnesstävling jag ofta suckat över hemma. I had a feeling we were not at Stureplan (eller ens i Västerås) heller. På det bra viset.

150125

Jag stod i toalettkön och den vackra kvinnan framför mig sa ”du, BLUNDA, och riv av en lapp” och pekade på en upptejpad A4 med klippta flikar (a la ”ring-det här-numret-för-hundvakt”-lappar på icas anslagstavla, ni vet). Jag blundade, sträckte fram handen och rev en lapp.

”Bau dir eine Bude im Kopf”
Bygg mig vad i huvudet?

Ah. Bude? Bod? Bo? ”Ja, nåt sånt” sa tjejen. ”Du är inte härifrån va?” sa hon sen och jag medgav att nej, jag är ju en svennebanan. ”Ah. Och du känner dig inte helt helt hemma än? Du liksom letar ‘hemma’?” [Eh… ja, på många vis]. ”Ja, då är det det det handlar om. Du ska bygga DITT hemma i DITT huvud”

Ja j*klar. Hittade lappen i behån (!) när jag kom hem. Den sitter på väggen i hallen nu, fast jag kanske borde ha den limmad i pannan. Hmf.

Nåväl, jag var i säng kl 07.00 men var uppe igen tre timmar senare tack vare pigga husdjur som väl hade sovit som grisar hela natten när jag var borta. Det BLEV brunch på Gugelhof (det hade jag inte trott att jag skulle orka på förhand) i sällskap av en essä om Nietzsche och von Druskowitz och sen blev det en lååååång promenad trots att det var grått och hurvigt.

150115aNebel-Spargel – det är gråruggdimmigt när inte ens linslusen-vi-kallar-tv-torn syns.

Prenzlberg – Alexanderplatz – Gendarmenmarkt – Stadtmitte – Friedrichstrasse – Monbijou Park – Rosenthaler Platz (och ett frustrerat tjut när Vino e Libri inte hade hunnit öppna än, grmpf, jag tänkte ju ääääntligen sitta där med mina libri nu när jag hade tre stycken med mig i väskan) – Prenzlberg/hemma. Nätt liten runda. Mötte Markoolio på Unter den Linden och kände att det onekligen var lite starstruck-roligare på den tiden då jag brukade möta Till Lindemann.

—————————–

Jag hade tänkt mig en eftermiddag med en fin kopp kaffe och min nyaste grafiska självbiografi – Simon Schwartz The Other Side of the Wall – där på Vino e libri, men nu fick det bli kaffe och bok hemma istället. Detta är rent tekniskt en barn/ungdomsbok, men det brukar som bekant inte störa mig och gjorde det inte den här gången heller.

theothersideofthewall

Simon Schwartz föddes 1982 så han är lite yngre än mina DDR-polare, men det var ändå mycket intressant läsning. Simons mor kom från en familj som alltid var lite tveksam till regimen, men hans fars familj var mycket lojal och därför blev det extra traumatiskt när hans mor och far tog beslutet om att ansöka om att få flytta till väst.

Rent formellt hade man under en period RÄTT att ansöka om det, men det betydde ju inte att det var enkelt eller att det sågs med blida ögon. Simons föräldrar trakasserades i tre år innan tillståndet ändå kom. Och farföräldrarna… ja, kunde fadern nånsin hitta tillbaka till dem? En fin bok med extra bonus i form av ett tecknat åttiotals-Berlin. Gillar’t!

—————————–

Grönis föräldrar var mycket aktiva i motståndsrörelsen i sin stad (nej, inte Berlin) och ett ständigt mörkt moln i form av hot om interneringsläger (naturligtvis ”fanns” de lägren inte officiellt) hängde över familjen. För dem föll muren i rättan tid, kan vi säga. Internering för föräldrarna hade inneburit barnhem med ”korrekt” fostran för Grönis och hans syster. Det kanske inte kommer som någon stor överraskning att Grönis är politiker idag. Med en pol mag (och diverse kulturantropologi och annat intressant godis) är han en otroligt engagerad och kunnig människa som jag skulle kunna lyssna på i TIMTAL trots/tack vare att våra politiska åsikter är både lika och olika (vi RÖSTAR inte lika, kan vi säga). Ja, han är skitsnygg också och jag hör vad ni tänker. ”Om inte om fanns”. Låt oss stanna där.

Annonser

….men också:

image

Det första Ernest skriver om Scott Fitzgerald är mycket mycket vackert.


it’s not you Ernest. it’s me.

amoveable

SOM jag har kämpat. Den började jättebra, den kändes lika relevant som On Paris men någonstans mitt i boken så blev A Moveable Feast bara tråååååååkig. Det blir möjligen lite metaboktokssmarrigt i de sista kapitlen när Hemingway avhandlar Scott och Zelda Fitzgerald, men nej. Inte ens storyn om när Ernest tvingades besiktiga Scotts snopp (Zelda påstod att den aldrig nånsin skulle kunna göra en kvinna nöjd) är speciellt kul. Varför, Ernest?

Jag vaknade 1.15 inatt och var tvärpigg. ”Sömnpiller!” tänkte jag och sträckte mig efter boken, men nej. Jag läste förvisso ut den (yes!) men låg ändå vaken till kl 4.

Jag undrar jag om inte detta blir den första boken att få gå till bokträdet på Szredskistrasse. Om inte K vill läsa så blir det så. Den är ju på engelska gubevars, så många kan ha glädje av den.

———————————

Världsbokdagen kom och gick utan att det märktes på bloggen – det blir några retroaktiva rader istället. Hur firade jag den?

Jag köpte inte en enda bok. Däremot befäste jag – om inte annat inför mig själv – att detta är på riktigt genom att köpa mitt första månadskort till de allmänna kommunikationerna. Kontoret ligger i liten håla ca 25 km utanför centrum, så det är inte direkt promenadavstånd även om transporten (en timme från port till port) innebär en massa gående också. Nyttigt.

monat

Sist men inte minst: jag blev med lägenhet just på världsbokdagen. Jag har någonstans att ställa min första bokhylla i Berlin (nu ligger böckerna i en hög i ett fönster på jobbet så att jag ska slippa släpa dem fram och tillbaka till Sverige). En pytteliten tvåa (40 m2) på rara Gleimstrasse. Gleimstrasse ligger i mina drömmars Prenzlauer Berg, men inte i den gentrifierade och intill oigenkännlighet lyxrustade delen. För 25 år sedan löpte muren 50 meter bort. Ja. DEN muren. Mitt hus byggdes 1910. Om väggar kunde tala…

———————————

Jag har en liten fin boklåda i mitt nuvarande hus. I fönstret står en av de allra populäraste populärvetenskapliga böckerna just nu, skriven av en ung läkare. En tarm med charm, minsann. Jag är vansinnigt sugen men är rädd att min tyska inte är bra nog än.

darmmit

Men snart! Läser tidningar alltmer obehindrat, har de senaste dagarna bitit ihop och sagt ”Deutsch bitte!” på två möten – kanske inte fattar allt men mycket nog för att kunna tillgodogöra mig det jag behöver. Som tur är så är kollegorna som jag lunchar med jättebra, de kör på tyska tills det tar emot, sedan byter vi till engelska utan vidare kommentarer. Ber jag dem att rätta mina misstag så gör de det, på ett fullständigt ickemästrande sätt.

I vissa fall är min tyska bättre än motpartens engelska och då är det bara att köra. Det är ju enda sättet! Att prata engelska snabbar ju inte direkt upp inlärningen.


att hitta mönster – och att skapa dem

…alternativt: skillnaden mellan att hitta behov – och att skapa dem, hm….!

Pål länkade till en väldigt intressant artikel på SvD, Minnet styr vad vi gör i framtiden. Läkaren och forskaren Pontus Wasling berättar bl a om hjärnans faiblesse för att skapa mönster – allra helst där inga finns.

Vår språkliga och dominanta vänstra hjärnhalva är en tvångsmässig berättare. Den gillar inte att det saknas en förklaring till vad vi gör och försöker hitta ett orsakssammanhang till det som händer oss även om det inte finns något. Den har svårt att acceptera att den automatiska intuitionen styr oss så mycket (även kallat ”System 1”, bland annat av Nobelpristagaren Daniel Kahneman i boken ”Tänka, snabbt och långsamt” ). Vår vänstra hjärnhalva vill att det logiska jaget bestämmer (även kallat System 2, som kräver ansträngning och eftertanke).

–Vi vill så gärna skapa en mening med vad som händer, få det att hänga ihop med andra delar av vår livshistoria.

Här hittade jag både ett mönster och ett behov. För en stund så tänkte jag nämligen att jag behövde, VERKLIGEN BEHÖÖÖÖÖÖVDE, Pontus nya bok Minnet, fram och tillbaka men så insåg till och med jag att jag redan har ungefär 600 (drygt) olästa böcker mer än jag behöver. Förnuftet segrade just den här gången. Jag klädde av mitt konstruerade behov inpå bara skelettet och lät bli att beställa boken. Jag borde kanske trycka en t-shirt: ”Impulskontroll – plötsligt så händer det”.

Fråga mig igen om en vecka så får vi se. Hum.

Jag återkommer ganska ofta till människans behov av att skapa mönster, finna mönster, människans inneboende drift att maniskt sätta saker i sammanhang som oftast inte finns. Det finns en trygghet i mönster, men frågan är om tryggheten inte kan hoppa upp och bita oss i röven när den vilar på en så konstruerad grund. Men det är en annan diskussion som kanske bör föras en sen natt runt en bricka med ost och många flaskor vin. Jag får också känslan av att det är de som allra mest skulle behöva släppa tron på mönster som inte finns som absolut inte vill göra det. Självuppfyllande profetior, ni vet. Inte alltid bra.

(ateisten i mig mumlar något om ”religion”, men den stenen ska vi kanske inte ens vända på…)

franzk

MÖNSTER. Upp på banan igen: jag knöt ihop två trådar igår, en rolig slump – en serendipity. Fast egentligen så var det ingen slump alls för jag tror faktiskt att min tråkiga ingenjörshjärna gjorde ett ganska medvetet val åt mig. Jag köpte ju Kafkas Die Verwandlung på bokmässan och det kan tyckas vara en söt slump att jag fick hämta Michael Kumpfmüllers Livets härlighet (en roman om Kafka och hans sista kärlek Dora Diamant) på biblioteket bara några dagar senare, men nu var det faktiskt jag som hade lagt ett inköpsförslag på den boken till biblioteket redan innan bokmässan och det faktum att jag hade gjort det ökade med största sannolikhet risken för att jag skulle bli sugen på att köpa Kafka på bokmässan också. Jag ska inte påstå att jag blint nosade mig till Kafka i den lilla monter där jag nu gjorde mitt tiokronorsfynd, jag letade inte ens efter Kafka, men när han låg där och skimrade diskret och dessutom visade sig kosta en liten liten tia jämnt så högg jag. Om jag inte hade börjat intressera mig för hans sista år så är sannolikheten ganska stor att jag inte hade köpt boken just den här gången. Så simpel är jag.

Tror jag.

Som tur är så blir var och en salig på sin tro. Min är – enligt många – ofta jordbundet tråkig, men det fungerar ganska bra för mig.


En storm kom från paradiset

Det var Bodil Malmsten som påpekade nödvändigheten i att läsa Johannes Anyuru för mig. Nej, inte personligen – förstås – även om hon har ett anslag i sina texter som känns djupt personligt, som om hon skriver något alldeles till mig, eller till och med som om hon uttalade orden till mig över en stor kopp kaffe på ett fik.

Om Anyuru skrev hon i sin senaste bok Så gör jag. Läs allt av honom!

enstormkomfranJag har inte haft järnkoll på Anyuru, men när han har passerat medvetandet så har jag mest tänkt på honom som poet.

Poesi och jag är – Malmsten till trots (hennes poesi tycker jag om, även om det är hennes skönlitterära texter jag uppskattar allra mest. ja, och loggböckerna. förstås.) – inte bästisar. Jodå, jag har fortfarande som så många andra tonårens obligatoriska Boyesamling stående i bokhyllan, och lite Fröding (jag är ändå född i Värmland), kanske en skvätt Öijer – men annars: poesi, jag, nej, sällan, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.

Så passerade jag snabblånehyllan på biblioteket och såg en stjärtfena i ögonvrån (ja, så jag är en obotlig tekniknörd… men K är värre, han plockade modellen på en halv sekund blankt, men då är han å andra sidan flygingenjör, jag är blott starkströmmare). Tvärvände. Ah, det är ju den DÄR! Johannes Anyurus senaste bok. INTE poesi. Den tar jag!

(nej, inte poesi, men ofta väldigt poetisk – jag funderar fortfarande över meningen ”Regnet låter som en applåd under jorden”, smakar på den, försöker höra det – men misslyckas ärligt talat!)

Johannes skriver om sin far, den artonårige pojken som på vinst och förlust cyklar iväg till en uttagning där det ska sållas fram presumtiva stridspiloter. Han blir antagen och åker till Aten (sent sextiotal) för att påbörja sin utbildning. När hans utbildning närmar sig sitt slut tar Amin makten hemma i Uganda och Anyurus far, P, vill inte flyga för Amin. Han flyr till Rom, letar andra pilotjobb, får ett anställningskontrakt för att flyga besprutningsplan (!) i Zambia (han vill flyga, vill vill vill!) och återvänder söderut. Fast det skulle han inte ha gjort. Han blir tillfångatagen.

Därifrån och hur han till slut hamnar i Sverige, det får ni läsa om själva. Vägen till Göteborg är inte direkt spikrak.

Jag var ett barn när Idi Amin kuppade till sig makten i Uganda. Nyhetsflödet var inte lika massivt på den tiden, så de stora nyheter som kom kändes desto mer intensiva (katastrofer, diktatorer, krig någonstans i Afrika idag? det drunknar. tänk efter.) och Idi Amin satte sig i minnet. Hur vi kallade honom Idi-ot Amin hemma. Pappa försökte förklara vad som hände (ja, pappa, patriarken, men det är en annan historia till en annan text. kanske.) men det var inte direkt enkelt att förstå. Alla dessa döda. Räckte det inte med svältkatastrofen i andra delar av Afrika? Denna enorma kontinent, jag greppade inte storleken som barn, om jag ens gör det nu.

Det är andra gången på kort tid som jag läser en man som skriver om sin fars livsresa. Johannes mamma verkar uttryckligen ha bett sin son att inte skriva om henne, så hon figurerar bara så snabbt som hon måste för att man ska förstå hur P kom till Sverige och hur Johannes kom till. Jag hoppas att hans mamma ändrar sig någon gång. Jag vill läsa om hennes resa också, från socialhögskolan ut i världen.

Kommer jag att läsa mer Anyuru nu? Otvivelaktigt. Jag sveptes inte med i stormen, men nog är han bra. Det finns många många frågetecken kvar efter att jag har läst klart, men det kanske finns fler böcker som tangerar detta som vill ut ur Johannes huvud? Det är omöjligt för mig att läsa de sista orden, om att stå där bredvid en död förälder, utan att gråta. Kanske för att jag har gjort det två gånger, eller ännu troligare: för att Johannes kan skriva så att det känns. Det kan han.

En av mina f d kollegor flydde från Uganda med sin familj. De var rika, en fin familj, kunde betala, så deras väg gick inte via ett hemlöst liv på en busstation i Nairobi, men det är ändå en resa att göra. Hon återvände till Uganda på semester för några år sedan, hon har varit i Sverige i nästan hela sitt liv så hon beskrev det som något otroligt exotiskt.

Den där livsresan som så många gör. Alldeles för få har någon som Johannes som kan föreviga den åt dem.

#Blogg100 – 20


långt innan Wallraff var så mycket som en glimt i sin faders öga

Vi talar ofta om Bang, men Ester Blenda Nordström var också en kvinnlig journalist som tidigt gick sina egna vägar. Ester reste vida världen runt och körde både bil och motorcykel innan Bang ens hade börjat skolan. Under åren 1911-1917 skrev hon kåserier och reportage i SvD under signaturen Bansai. Inget märkvärdigt i dag, men för hundra år sedan var det det.

Synd att hon blivit så bortglömd! Kanske kan återutgivningen av en av hennes mest uppmärksammade böcker råda bot på det?

Rubrikens Wallraff? Han föddes 1942. De flesta känner till honom. Nu är det väl ingen som direkt påstår att Wallraff var först med det han gjorde, men det han gjorde har satt spår i litteraturhistorien så till den grad att det han gjorde fortfarande kallas just för att wallraffa. Han skrev en mängd reportage och böcker som byggde på att han, ofta utklädd, levde som en annan person, i en annan miljö, för att komma sanningen närmare.

enpigaDet var precis det Ester Blenda Nordström gjorde också, flera gånger dessutom.

I boken En piga bland pigor från 1914 skriver hon om sin månad som piga på en bondgård i Sörmland. Storstadsbönan, den för tiden mycket moderna och djärva fröken Nordström, ville skildra livet som tjänstefolk på landet som insider. Hon sökte jobb som piga på en relativt stor gård och satte igång. Jobbade och smygskrev. Smög också med tandborstandet, för såna fjompigheter hotade annars att avslöja henne. Hon började tala dialekt och bondade med gårdens andra piga som hon delade bäddsoffa med.

Många gånger fick hon bita sig i tungan för att inte avslöja sig när hon behandlades som mindre vetande. Ni minns en sån där liten grej som det där med kvinnlig rösträtt va? Det var bara några få som talade om det 1914, och de betraktades som tokstollar, inte minst på gården där Nordström arbetade.

Vilket slit. Vilket liv. Från morgon till kväll, sju dagar i veckan. Drängarna har mer ledigt än pigorna, av någon outgrundlig anledning. Bonnmoran sliter också hund, men husbonn han ligger mest och läser veckotidningar. Ester Blenda får löss i håret, blåsor på fötterna och evighets-sår på händerna och hon är så trött att hon skulle kunna somna stående, ändå konstaterar hon hur vilsamt det är att inte ha tid eller ork att älta pseudobekymmer. Att veta varje dag exakt vad som ska göras och sen bara göra det. Beta av grej efter grej. Att det där med att ätajobbasova ätajobbasova ätajobbasova ändå är helt OK. Nu kan man väl ganska krasst konstatera att det är rätt lätt att känna så om man bara behöver leva det livet i en månad, men jag kan i viss mån relatera till det hon skriver.

Efter en månad fabricerade Nordström en älskad mosters död så att hon kunde lämna gården och återvända till Stockholm igen. Hon skrev en reportageserie om livet på gården, alls inte speciellt elak eller degraderande (ja, hon var eventuellt lite kritisk mot ouppfostrade ungar och den där lata husbonn då), men när någon trots hennes dimridåer lyckades avslöja vilken gård hon hade arbetat på så blev bonden inte glad.

Det är emellertid en annan historia. Reportageserien blev berömd och hon sålde massor av böcker. Jag förstår det, hennes texter håller alldeles utmärkt att läsa ännu i dag, 99 år senare.

Jag önskar att jag kunde säga att hennes gärning blev lång, men hon drabbades tråkigt nog av en hjärnblödning redan 1938. Hon hämtade sig aldrig efter det och dog tio år senare – nersupen, bitter och utfattig sägs det.

#Blogg 100 – 8


första böcker-om-böckerboken 2013

Per Christian Jersild. Vilken stjärna. Jag skrev redan under bokmässan 2012 att Ypsilon är ett måste, ändå skulle det alltså behöva dröja flera månader innan uttalandet realiserades. Man är ett märkligt djur.

Jag samlar på Jersilds böcker, så egentligen BORDE jag ”få” köpa Ypsilon trots inköpsstopp (det är sannerligen en skatt att ha kvar i bokhyllan! många böcker lämnar jag utan tvekan vidare till byteshyllan på jobbet men detta skulle vara en av de där böckerna som inte lämnar hemmet förrän jag också gör det [i horisontalläge]), men nu blev det ett lån på biblioteket.

ypsilon1Om Jersilds Medicinska memoarer (min text om den boken finns tyvärr inte kvar eftersom jag var dum nog att inte spara ner min blogsome-blogg när de hotade att stänga, grmpf) handlade om hans yrkesliv som läkare så kan jag känna att Ypsilon handlar ganska mycket om hans yrkesliv som författare. JOOOO, det är skönlitteratur, men det kommer spridda små stänk av historier som SKULLE kunna spegla lite av det som försiggick i Jersilds liv omkring åren då han skrev några av sina största böcker.

Det börjar med att Jersild slumrar i sin läsfåtölj. I handen har han en bok som han somnat ifrån (skullealdrighändamig). Abrupt uppvaknande: det ringer på dörren. Alltså… den där killen, killen utanför, han är så bekant. Reine sa du? Reine Larsson. Ah, Reine från Barnens ö. Reine letade alltså upp Jersild, men mötet med Reine ger mersmak, trots en liten förvirrad känsla av obehag. Vilken resa det blir, geografiskt så väl som mentalt.

Galet, skruvat, sorgligt, kul. Svart humor. Smart svart humor. Att läsa Jersild är dessutom bildande på det sättet att han serverar små portioner filosofi på ett sätt som får en att vilja lära sig mer (en del av de moderna filosofer han spinner loss på är väldigt välkända, andra kanske inte riktigt är typen som en okulturvetare som jag har koll på – men som jag vill få koll på. böcker som leder vidare in i andra böcker, bästa sorten).

Jaha, Reine sa vi. Vilka fler då?

Bland dem han får kontakt med finns Lennart Siljeberg från Grisjakten, Evy Beck från Djurdoktorn, Bernt Svensson från Babels hus och några till. Eftersom det gått så lång tid har de förstås alla mycket att berätta. De dras också in i nya förvecklingar – med varandra och inte minst med sin författare.

Jersild går loss mycket på filosofi. Forskning. Han nämner termen bias. Det är där min självinsikt slår till. Min bias. Jersild är för mig en sådan fantastisk författare att han eventuellt skulle kunna skriva om den gamla hederliga telefonkatalogen en aning och jag skulle ändå tycka att det är bra. Så – jag vet inte om det är min förutfattade mening som gör det: men detta blir ännu en älskad Jersildbok att lägga in i minnesbanken. Stark fyra. Eller femma minus. Nåt sånt.