bekännelser

Sommarlov med Kulturkollo – #sommarläsning

Jag hade inte tänkt plocka ihop någon hög med sommarläsning i år – jag vill inte sätta press på mig själv – men så blev det ändå som det blev. Och, öööööh, ett besök på Dussmann sen högen plåtades medför eventuellt att den har vuxit lite till.

sommarlasn15

Som alltid: vilt blandat, allting vunnet.

Annonser

Sommarlov med Kulturkollo – #omläsning

När jag var yngre läste jag om hela tiden. Stephen King. Jackie Collins (! ja – på engelska, så att inte mamma skulle förstå, det var så jag som tonåring vande mig vid att läsa tjocka böcker på engelska trots att jag önskar att jag kunde nämna mer stilfulla författaresom inkörsport). Michael Ende. Och, såklart: C S Lewis, Astrid Lindgren och Maria Gripe. Åh, Tordyveln flyger i skymningen!

Som vuxen har somrarna i Ormsjö varit givna omläsningsperioder, åtminstone innan jag skaffade lånekort på det urfina biblioteket i Dorotea. Nu har jag skänkt bort stugan i Ormsjö till en kär släkting (det var inte hållbart att behålla min del i den längre) och med den försvann Agatha Christie och Ian Fleming som jag läste om och om och om igen. Jag är ganska säker på att min släkting skulle ta ner dem till Sthlm och skänka dem till mig om jag bad henne, men de där böckerna är lika med Ormsjö!

Numera har jag kortare tålamod och fler böcker. Jag har en löjligt stor andel olästa. Jag borde sluta köpa nya böcker. Det är som ni vet så mycket man borde. Jag ”behöver” inte läsa om, på gott och ont. Den här taggen fick mig att fundera (tack för det, det kan behövas ibland ;)) på vad jag vill/borde/BEHÖVER läsa om. Neil Gaimans Neverwhere är som en gosig snuttetrasa (men den har jag läst på svenska, engelska samt i tecknad version så den kanske inte borde hamna överst i högen igen) som jag har läst om ganska nyss.

En del är enkelt, så enkelt att det inte är någon sport. Mina böcker om Berlin – en del av dem – läser jag om igen när jag vill ha nya tips eller återvända till gamla. Styleguide Berlin är en favorit fylld av Post-it-notisar. Min käresta (jag vet att jag nämner honom löjligt ofta, men ni hajar ju: det känns så overkligt och mysigt och overkligt [igen] att det bara BLIR så) pluggade fem år i Berlin, men det Berlin han gjorde då, levde, har ingenting eller åtminstone inte mycket att göra med det Berlin är nu, och det vi tycker om att göra nu. Det är urkul att leta roliga saker inför våra möten. Butiker och restauranger i Berlin är en märklig blandning av färskvara och konservativ institution (kanske extra mycket här, jo, så är det) så allt jag hittar i den nu drygt ett år gamla boken bör googlas först.

Jag behöver dagen till att fundera på vad som ska bli nästa omläsning. Ses igen ikväll med ett svar, OK? Vad skulle DU vilja läsa om i sommar?

—————-

Beslut taget: jag ska ägna mig åt retroerotik (bara ordet! tjääärlek!) – från 1748 minsann.

fannyhill


att packa upp

Vad köpte jag då i Sverige? Jo, jag begränsade mig till fem pocketböcker.
(jag vet att det bara är fyra på bilden, den femte, Emilsson, har jag redan skrivit om.)
Jag hade LITEN väska. Jag vet hur det blir annars och jag har en LITEN lägenhet. Say no more.

sverigeloot1

…fast den där lilla lilla kabinväskan upptogs ändå till cirka en sjättedel av…
sverigeloot2

Hur många tåg av trä en människa behöver? No comments. Det blev bra.
hurdetblev

——————

Dagen i övrigt har bjussat på en apoteksvända för att hämta penicillin, och när jag ändå var ute passade jag på att preppa för svysk midsommar också. Denna firas dock utan kapten S som snart drar från Bayern till Polen. Å andra sidan är jag såpass hängig och asocial att jag nästan tänker att det är tur, ty vi är ännu i det rosaluddiga (nej autocorrect, jag VILLE inte skriva rostskyddsgaranti) stadium då snubben ännu adresserar mig ”dir Engel”. Illusioner brister med tiden ändå 😉

Jag ska sooooova mig genom resterande vecka och helg. Högaktningsfullt.

svysksommar


Glad påsk!

froheostern15
Dagen inleddes med Zoegas och en olycka. Dino dödade min rosa påskhare. Nej, det gjorde hon ju inte, men det var oemotståndligt att arrangera ett litet roadkill-stilleben. Som en julkrubba fast… ni vet. En påskkrubba (påskkrubb, wöööhöhöhöhö) för ateistiska hedonister. Lessons learned från det var att ja, en rosa chokladhare från Lindt kan kosta fyra euro (140 gram) och ändå smaka rätt illa. Det var min första och sista Osterhase. De är uppsmällda ÖVERALLT här så jag blev tvungen att köpa en till slut.

Jag har ledigt och jag NJUTER. Efter en lång period av stress (huset är nu överlämnat till ny ägare och vi har klarat av en tung tung deadline med den äran, det blev många långa kvällar i vårt lilla kontorsrum för att fixa det) så är jag fortfarande ganska dålig på att varva ner genom att läsa, så jag ilar fortfarande runt som ett skållat troll och fixar och tokpromenerar och ror och och och. När jag slår ner ändalykten i soffan så är det för att vräka i min säsong efter säsong av Dr House på Netflix. Aprilutmaningen som jag skrev om tidigare kommer jag redovisa i batcher istället för en om dagen. Så får det bli.

När jag ändå läser så betar jag faktiskt av lite på mitt läsa-tyska-beting. Min tyska guide om den finska huvudstaden har fått sällskap av en likaledes tysk guide om Hamburg (jag funderar på en kortresa dit nästa vecka, jag har inte varit där sedan 1988!). En för mig ny guideboksserie dessutom, jag är inte alldeles nöjd – mer om det senare!

Vad läser DU i påsk?


ääääääh jag måste ta lite anti-chick-lit också

OK, i en parallell värld så drog protagonisten av ett kommunikationsrelaterat plåster för en tid sen. Hon var nöjd med det. Nån som presumtivt skulle kunna vara fantastisk (rolig, smart och faktiskt väldigt vänlig – ett ganska snyggt ansikte [enligt protagonistens något nördiga smak] – på det var snarast besvärande ty protagonisten tänkte ”vad ska en sån med mig till? är han kattvåldtäktsman? seriemördare?” …ja, vi vet kanske lite hur den luttrade protagonisten tänker vid detta laget) betedde sig märkligt och plattformen där de möttes var ingen där protagonisten med lite eftertanke ville befinna sig vart fall, så hon skrev ”jag TROR att du vet var du kan nå mig om så är, jag kommer radera mitt konto här nu”.

Protagonisten visste mycket väl att all tidigare korrespondens raderades vid deaktivering av konto, appen var dessutom tämligen kopieringsskyddad så vare sig bilder eller meddelanden var enkla att kopiera för nåt så när ickenördigt folk.

I fredags morse blev protagonisten paff, ty i inlåddan på vanliga mailkontot låg ett mail från snubben ifråga. ”Aaaaaaargh, jag veeeeeet att du sa att du funderade på att radera ditt konto och jag BORDE ha sparat din mailadress med en gång men jag gjorde inte det för jag trodde inte du skulle försvinna så snabbt och JISSES som jag har letat men nu hittade jag dig och jag är glad för det – heeeeej! Nu MÅSTE vi ta den där kaffekoppen som du har lovat!” typ. Fast på utrikiska då.

Protagonisten flinade lite. Nä, hon mer än bara flinade, hon blev glad. Luttrad och cynisk, men ändå finns nån sorts hopp djuuuupt inuti henne om att folk som presumtivt verkar bra ska kunna vara det också. Ibland. Utan att blixten slår ner.

Det spelas så jävla många spel numera. Det är the rules och the game och gud vet allt. ORKA! Protagonisten insåg att om den där människan (vad ska vi kalla honom? DrS?) är en av de som gillar gaaaames (hon började misstänka det efter ett tag, det var därför hon tog risken att alls tappa bort DrS genom att radera den där appen för protagonisten har inget intresse av att ens fika med folk som gillar gaaaaames) så borde hon kanske vänta några dagar med att svara. Nu är protagonisten både milt autistisk och jäkligt wysiwyg (det är det enda hon tycker håller i längden, ty lögner brukar ta kraft att underhålla) så hon väntade tills det fanns lite tid över (lunchen samma dag) och skrev sen ett ”hej, kul att höra av dig – det trodde jag ärligt talat inte, jag misstänkte att du bara var en player men jag är glad om det visar sig vara fel ty det är sällan man kan hitta nån att diskutera det vi har diskuterat med, visst kan vi ta den där kaffekoppen nån dag, sure!” som svar. Typ.

Big mistake, antar protagonisten, för sedan dess inte ett LJUD. Protagonisten vet att DrS är busy och att han var bortrest hela helgen, men hon får inte ihop ständigt tjat om att ”ååååh, jag vill verkligen snacka f2f med dig, vi MÅSTE ses snart” med att vara så busy – hell, protagonisten kommer själv ofta hem seeeeent från jobbet men om hon ville träffa nån SÅ gärna så skulle hon GÖRA SIG icke-busy en liten stund, om inte annat så för att använda luren och skriva ett mail. Men det är ju hon det.

Ja jäklar. Jag Protagonisten kan inte påstå att jag hon har saknat den här sidan av singellivet. ALLS.

Gå i kloster, Ofelia!

——————————–

Alla knubbiga chicklitthjältinnor ska ju ha en snygg bögkompis. Denna hjältinnas dito kom på surprise visit förra söndagen och det var illans kul trots att hjältinnan normalt avskyr surprise visits, hon vill kunna planera sin tillvaro. Nåväl, det har talats läääänge om att eder hjältinna ska sammanföras med snyggkompisens pojkvän/sambo – men på nåt vis så kommer saker så ofta emellan att denna berömda pv snart får heta Mållgan *host* – men nu får vi se, på lördag ska det bli middag hemma hos pojkarna. Ja, om nåt inte kommer emellan igen. Stay tuned 😉


nej, men såna dära summeringsposter gör mig nervös! (varning: jätteinlägg)

Min chef varnade mig för att mitt kvarter kommer att låta som valfri natt under blitzen ikväll, så jag är hemma och vaktar djuren. Det fanns alternativ (vi erbjöds t o m att kasta oss i taxi – jag och djuren – för att fira i lugnare del av stan, men jag litar inte riktigt på unge herrns uppförande ihop med tvåmånadersbebis) men jag valde detta med frid i hjärtat, det finns gott om tid för dekadens längre fram. Eftersom jag är som jag är så lyxar jag till det för mig själv och gör snygg, jäkligt god och nyttig mat. Katterna fick Sheba för en gångs skull (”schlooooorp” sa det så var det borta) Har t o m köpt en halvflaska Moët för att fira in ett spännande nytt år. Jag ser fram emot det med tillförsikt efter ett aningens tufft 2014.

Blockar oljudet utifrån litegrand med Depeche på hög volym (wtf, det är nyår) – apropå att se framåt även musikmässigt 😉 – och slås återigen av hur fantastisk den här låten är. Rent otrooooligt sensuell (även om en del kan ha svårt att höra det bakom blippbloppet)!

De som är nyfikna på den där parallella chick-lit-storyn kan tänkas flina lite åt att hjältinnan har övertalats till dejt med annan Depeche-älskare. Han har snärjt hjältinnans intresse bl a med hjälp av nattliga maildiskussioner om muskler och benutskott, samt word battles om vilken anatomiatlas som är bäst om man vill skrämma och äckla vanligt folk en smula. Vi får se. Protagonistens tillit är skadad, en snygg läkare i lagom ålder (13 månader äldre) som dessutom är rolig (inte berlinare, men bor här sedan några år tillbaka) – vad ska han med henne till, nåt måste vara fel? Seriemördare eller kattvåldtäktsman? Men en kaffe på stan är väl harmlöst… och protagonisten finner sig mitt i allt vara otroligt smickrad över att nån är så jäkla TYDLIG med att han VILL träffa henne. Hon är inte riktigt van vid den sortens rättframhet. Men hon är skeptisk. Jävligt skeptisk. Det kommer hon förbli tills motsatsen bevisats.

(var han är ikväll? hos sin bror i annan del av landet)

Om inte han är nåt att ha så finns det andra. En av dem serverade en nyårshälsning med hjälp av T S Eliot idag, och det är sällan fel:

For last year’s words belong to last year’s language
And next year’s words await another voice
And to make an end is to make a new beginning

Och viktigast av allt är ju att trivas i sitt eget sällskap.

(den där tidigare nämnda storyn? protagonisten älskar människan i centrum av den, men känner nu att hon OCKSÅ bara vill vara vän tills vidare, det får finnas nån gräns för hur mycket man kan krångla till sitt liv både känslomässigt och logistiskt)

———————————————

141231

Jag LÄSER lite igen, hörni! Orken att skriva och analysera finns inte riktigt, men några korta ord ska jag väl kunna prestera.

Roxberg – Min pappa Ann-Christine, vilken liten pärla. Den här blev årets näst sista pendlarbok (den allra sista blir också nästa års första, den tar vi då) och jag njöt av att kunna plocka upp den och läsa på U2 till och från jobbet. Esters språk är alltid lika vackert och i en känslig historia om det där med att försöka förstå och acceptera att skäggiga stora pappan vill vara en mindre skäggig kvinna gör det sig alldeles extra fint. Ester hymlar inte med initialt svarta känslor, hon målar ingen tjusig bild av sig själv, men utan att spoila alltför mycket så kommer det känslor av acceptans och försoning även om det inte är alldeles enkelt. En mycket fin bok.

”Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop.
– Ja, det ska vi ordna.
– Men min pappa är präst och vi vill att han döper.
– Ja, helt okej, vad heter han?
– Ann-Christine Roxberg.
– Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
– Ja.
– … Jaha.”

Det finns många (nåja, men relativt sett) böcker som snuddar homo/bi, men trans hittar jag fortfarande alldeles för sällan. Det här är som sagt en liten pärla, men jag vill höra ÄNNU mer av Ann-Christine själv, av hennes röst, hennes sida. Fast hon kanske kan skriva en egen bok. Den människa som lyser igenom Esters berättelse tycks sannerligen ha ordets gåva själv också.

(3.5 av 5)

———————————————

Moa Herngren – Hon hette Jennie blev en av mina julklappar till mig själv när jag var i Sverige. Det blev visst åtta svenska pocket (jag är stolt över mig själv, en vecka i Sverige med endast handbagagestor väska OCH jag fick ner 11 böcker med hem till Berlin – tog med tre till från huset också) för att vila den stackars hjärna som annars snurrar i ett ständigt sammelsurium av engelska och tyska numera.

Klockan tickar och Sara längtar efter att få en familj. Konstnärslivet är kul men börjar kännas tomt och när den något äldre advokaten John dyker upp och de inleder ett passionerat förhållande känner hon för första gången på länge att hon har hittat rätt. Ganska snart förstår Sara dock att det finns en tredje part i förhållandet, och det inte är Johns hund Pärson som på alla sätt visar sitt missnöje med Saras intåg i hemmet. John förlorade sin fru i cancer för ett år sedan och Jennie finns kvar i hans lägenhet och liv på ett mycket påtagligt sätt.

Vilken sträckläsare! Moa Herngren är ännu en favorit i genren som jag brukar säga att jag inte gillar (”rena relationsromaner) och hon blir bara bättre och bättre. Tänker på en vän som försöker bygga en relation med en änkling (där finns dessutom en liten dotter att ta hänsyn till) och önskar att hon läste böcker, för den här boken vill jag sätta i händerna på henne även om den tjusigt medelklassiga advokat-och-konstnärsvärlden inte direkt är hennes (eller kanske just därför). Eskapism.

(3 av 5)

———————————————

David Nicholls – Us, ÄNTLIGEN läste jag så ut den, det gick trögt och det var iiiinte enbart bokens fel. När det väl blev så blev det lite halvt i panik över att lillkatten helt sonika börjat äta upp den. Bäst att skynda sig.

spockmat

”Jag såg fram emot att vi skulle bli gamla tillsammans. Du och jag, att vi skulle åldras och sedan dö tillsammans.”

”Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?”

Douglas Petersen förstår sin hustrus behov av att återupptäcka sig själv nu när deras son flyttar hemifrån.

Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans.

Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista familjesemester till århundradets resa; en resa som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna hans sons respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom på nytt.

Hotellen är bokade, biljetterna köpta, resplanen utlagd med militär precision.

Vad skulle kunna gå snett?

Svart humor (om en nörd som många av mina medboktokar ser som hopplös, men som jag ser som min kvinnl… eh, OK, manliga tvilling – ja, jag är Douglas, den überplanerande logistikmuppen som vill väl men oftast ses som en lite töntig torris) och en reseroman i ett, perfekt! Dels resan från festen där de möttes till den natt då Connie plötsligt säger att hon vill skiljas, dels den där faktiska resan genom Europa då Douglas ska vinna fru och barn tillbaka och bli number one! ”Vad skulle kunna gå snett?” Aaaahaha. Allt.

(Nicholls berättade att förvånansvärt många av katastroferna HAR hänt honom eller vänner till honom)

(Ännu en 3.5 av 5)

Jag är svårflörtad, men boken är en rar pärla för den som gillar rara pärlor. Och ja, den finns på svenska också.


och jag har inte en enda :-O

Tio kanonbra böcker om Berlin (tycker Iheartberlin) – och jag har inte en enda, trots en redan rätt diger samling. Voj. Jag försöker att inte ta det som en utmaning. Inte. Inteinteinte. Några av dem finns förvisso redan på listan över böcker som jag får köpa någon gång när det är tillåtet att slå in paket till sig själv (kanske jul, om jag nu inte bojkottar), så vi får väl se.

Just nu gör jag knappt av med pengar alls annat än på hyra och mat. Jag anade på förhand att jag skulle spara pengar på att leva ensam och det tycks vara så. Att ha bil är bekvämt, men dyrt. Trots veckans lyxbrunch på Gugelof varje söndag så har matkostnaderna droppat rejält. Nu blir det väl inte så många fler exotiska långresor att tokspara till på ett tag heller (svårare att hitta kattvakt, samt respartner saknas). Vinterns planerade Kubaresa liksom BLIR inte av nån anledning 😉 Ja, men då kan jag väl unna mig böcker då!

Jag har identifierat en möjlig weekendresepartner-in-crime på jobbet. Nu ska hon på långresa till Argentina och Mexiko, men när hon kommer hem ska jag ta tag i den spirande privatvänskapen, hon har hintat att hon vill hänga på fritiden och hon bor alldeles runt hörnet. Hon är en bit över 180 cm, mycket slank, blond och har inte ens fyllt 30, så utseendemässigt vore vi aningens ett omaka par, men vi jobbar bra ihop och har en del liknande intressen (bl a resor då) så jag tror att vi skulle kunna ha kul. Det går ju alldeles utmärkt att resa ensam också men efter många år av ensamma tjänsteresor har jag insett att jag gärna vill ha någon att studsa intrycken med när jag reser privat.

 

Vi. Får. Se. ”The future’s so bright I gotta wear shades” 😉