Arkiv för mars, 2017

Marina, Marina


Ett vansinnigt liv, en människa med otrolig karisma, förmodligen många rövarhistorier men mest av allt: beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet – det är vad jag får med mig efter att ha lyssnat på Marina Abramovics memoarer Walk Through Walls. 

Marina har varit all the rage i min facebookfeed de senaste veckorna, MÅNGA av mina vänner köade i timtal för att möta denna performance-konstnär på Moderna.

Boken? Den första delen, om hennes uppväxt, känns aningens vansinnig, snudd på som i Monthy Python-sketchen om vem som haft det värst. Jag tänker att hela hon är en installation. Skarvat eller ej – det är bara att ta in M A R I N A. För mig blir det mer intressant när hon väl kastar loss. Finner sin grej. Sitt hörn av konsten. Performance. Det är otroligt spännande att höra hennes tankar kring hennes mest kända verk. Hur tänkte hon? Varför? Hur (igen)? Hennes brytning och hennes mäktiga röst höjer upplevelsen några snäpp till. Den här boken skulle inte läsas. Jag skulle höra HENNE.

En röd tråd i boken är passion. Kärlek. Stundtals förtärande kärlek. Hon talar mycket om två relationer och relationen till den tyske konstnären Ulay är den som stannar i mitt minne. Så googlade jag lite och hittade en film (hon talar också om händelsen i boken) där hon under en installation på MoMA (The Artist is Present) sitter på en stol, timme efter timme, och ser okända människor i ögonen. En del av dem sitter i timtal. Andra en liten stund. Hon vet aldrig vem som sitter framför henne härnäst när hon tittar upp. Och så…

(Kunde du se filmen utan att gråta? Det kunde inte jag)

Och så KVED jag inombords och vred mig i nejnejnejSNÄLLANEJ-plågor när Ledin tillägnade En del av mitt hjärta till Marina i Skavlan. Bara nej! Ledin verkar vara en fin människa på många sätt, men NEJ!