Till ön. DEN ön. Och en annan ö.
Jag har muttrat lite över Jenny Colgans böcker på sistone. Att hon mal på tomgång. Att det ibland känts som om hon har Koncept 1 A färdigt i en mall i datorn och bara byter namn på huvudpersonen, inriktning på den företagsamhet personen tvingas skapa och namn på den nya plats där huvudpersonen tvingas slå sig ner. I de fall där det blivit flera böcker om samma person har mönstret dessutom varit
Bok 1: flytt, nytt liv, hitta boende, nyföretagsamhet, oj allt blev succé
Bok 2: trubbel i paradiset, företagsamheten äventyras, huuuuur ska det gå? (Svårtippat!)
Bok 3: oj! En BEBIS! Hur ska DET gå?
Well. Jag skulle inte gnälla om det inte vore för att jag tror att Colgan kan bättre. Alla måste leva, försörja sig, men risken man tar om man skriver böcker i en rasande fart är ju just denna: de läsare som har hängt med ett tag vädrar tomgång och drar vidare.
Sålunda var det lite av ”okej, ett sista försök” nu. Mönstret (för första boken om en person) är förvisso inte nytt. Vår hjältinna får ett till synes omöjligt jobbuppdrag på en avlägsen ö i norra (NORRA) Skottland. Colgan har valt att använda en fiktiv ö denna gång (hon har tydligen överösts av åsikter och rättelser förr, när hon skrivit om platser som finns, som hon trodde att hon ”kunde”), hon väver in folktro och det känns lite förnyat och kul trots att grundreceptet egentligen är väldigt likt det mesta hon skriver numera. Jag snudd på hoppas att denna bok får (för-)bli en solitär. Jag gillade den!
Och – den var mitt sällskap i den stad som bokens hjältinna tvingades överge. Min favoritstad! Vi gjorde en ljuvlig nördresa av det. Vi stick-nördade. Tåg-nördade. Vetenskaps-nördade. Promenad-nördade. Kort sagt: jag hade en underbar helg i London med Ann-Sofie och Marie. Jag var dessutom otroligt kontrollerad och duktig och kom hem med TVÅ ynka nyinköpta böcker, och de böckerna köpte jag för att bli av med alla mina mynt på Gatwick.
(inte så) Anonyma Biblioholister 
