Arkiv för augusti, 2016

Sov gott, Oliver 

  
På min vägg hänger två signerade foton av Oliver Rath. I bokhyllan har jag en stor fin fotobok. Bohème Berlin.

Jag brukade alltid haja till när jag passerade galleriet på Rosenthaler Straße. Rath Gallery.  Bilderna i skyltfönstret! På väggarna därinne! Oh! 

Till slut vågade jag mig in. Det tog flera månader. Stället var (för) übercoolt.

Ville ha nästan allt. 

In my dreams. Köpte de två (små) bilderna och boken.

Spännande. Subversivt. Humor. Sex. Aldrig ointressant. Jag älskar det.

Oliver Rath dog för några dagar sen. Han blev 38 år. Man tänker på hans partner och två små barn. Släkt och vänner. Och så blir man egoistiskt arg över alla bilder han aldrig kommer att kunna ta. De events och vernissager han aldrig mer håller. Det är så sorgligt, alltihop.

PS jag fick till det med en mycket vacker människa tack vare Olivers bok en gång. Personen bläddrade och blev så till sig att hen glömde vara blyg och sen så hånglade vi kanske lite. Det är fint. Oliver hade gillat det.


Lihammer igen – Där gryningen dröjer


iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.

Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!

Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.

Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.

Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.

Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?

Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.

Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).

Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer,  är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.

Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.

Kort sammanfattning: läs Lihammer.

*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden

***

PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.

PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.

PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.


näst sist – sommarens nummer ett (*

klasostergren

Klas Östergren. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

 
Han låter initialt lite torr. Docerande. Mäh, hann jag tänka. I tre sekunder. Sen var det kört.

Allmänbildat. Roligt. Om böcker och författare och om liv. Om ord. Ordnödigt och ordnöRdigt. Dessutom en helt oustanding musik-kombo.

I give you Klas Östergren. Jag är golvad.

(tuppen, hönorna och mården! älskar’t!)

*) det är ju ett program kvar av denna sommars Sommar i P1, men detta blir svårslaget


Words to live by

  
Gamle Nietzsche är roligare än många tror. En citatmaskin av rang. Man måste dansa livet. Minsann.


40 – constant reader


min semester. läsa läsa läsa, ibland med kattkrig intill. ibland krigar de med varandra, ibland krigar de mot de böcker som skenbart snor fokus från dem. det är svårt att förklara för lillskiten att när jag är hemma med en bok i näven så är jag just HEMMA vilket innebär fler mattenärhetschanser än om jag är ute och ränner runt i andra ärenden. det ligger förvisso alltid minst en bok i väskan då med, men det kanske vi ska tala tyst om i Spockissens sällskap.

Nina Lekanders bok födde ett sug efter att läsa fler krönikor om livet och om litteraturen. Dags att gå in på ännu en bok som fick följa med hem från Sverige: Linda Skugges 40 – constant reader.

Linda ska [när boken skrivs] snart fylla 40 och är arg, eller kanske besviken. Hon tänker på Linda Skugge och ”Linda Skugge” och är arg och bitter, hon verkar känna sig missförstådd. Hon döms hårdare än andra. Är det för att hon erkänt sig rösta borgerligt? Eller för att hon är så smal? Är det lättare att bli älskad av alla om man är mullig och hbtq? Nja, det skulle kanske inte mulliga hbtq-personer hålla med om, men detta är Lindas bok om Linda. Hon filosoferar runt det faktum att en del andra författare och debattörer kommer undan med saker som hon aldrig skulle komma undan med (djupt mänskligt, hand upp den som aldrig känt så – oh, det blir nog ingen skog av vajande händer?). Jag fnissar nöjt när hon sågar en del (författar-)fenomen som jag också ställt mig frågande till.

Det måste vara skitsvårt med den veritabla Golgatavandring det innebär att gå från att vara en whiz-kid som skriver massor av krönikor och får mycket bra plats i En Stor Tidning (äh, flera) till att få kämpa kämpa kämpa för att få in jobb. Att inte kunna få knäck som bokrecensent fastän man är en mycket bra skribent med järnkoll på populärkultur i allmänhet och litteratur i synnerhet.

Inte så mycket om böcker som jag trodde, men nog mycket för att jag skulle vara nöjd. Hon skriver så effektivt, så effektfullt. Repetitiva satser hamras in. Stilistiskt perfekt. De som retade sig på henne förut kommer nog att reta sig nu med. Jag blir inte klok på om hon bryr sig eller inte. Hela boken skulle kunna ses som ett illtjut om att joooo, hon bryr sig – men ändå inte. Jag förstår henne, men jag förstår henne inte. Och det är ju därför jag återvänder till henne, långt efter att jag övergivit många andra krönikörer ur samma generation.


With a red cover


jag lyckades motstå frestelsen/den dåliga smaken att kalla posten ”vi-th a red cover”

Jag var mycket måttfull under min helg i Stockholm för två veckor sedan. Jag köpte bara tre böcker. Kim Thúys Vi var en av dem. Hon är en av de litterära husgudinnorna en casa Andersson.

Små textfragment, alltid så vackert att det tål att läsas igen och igen. Att dyka ner i de här texterna är som att botanisera i en delikatessdisk. Kanske ost? Eller rent av choklad? Eller båda. Delikatess exekverad i text, det är allt du behöver veta. Om en flicka – född i samma apans år som jag (men på andra sidan det västerländska nyåret) – som växer upp i en tämligen välbärgad familj, men som blir en av alla båtflyktingar som tar sig från Vietnam på sjuttiotalet. Riskera livet för räddning. En också i dagsläget aktuell bitande ironi. Flickan Vi kastas runt i världen under flykten men hamnar till slut i Kanada. Resorna slutar inte där. Hon pluggar bl a juridik och hennes arbete tar henne med på många långa resor – till slut också tillbaka till Vietnam, men nu till den norra delen. Om liv och försoning och kulturkrockar och egen vilja. Mycket mycket mycket bra. Nu funderar jag på att plocka fram och läsa om hennes tidigare böcker också.

Med regionens svåra historia i åtanke (Vi reser bl a till Kambodja också) hade den här boken lika gärna kunnat hamna i min ruta för ”set during a war or conflict” på min botns16-bricka, men nu blev det så här. Jag laddar fortfarande för att orka använda den sistnämnda rutan till att läsa om någon av alla de förfärligheter som skedde här i min stad. I det som just nu är mitt land.

Jag längtar inte till Bokmässan så som jag gjorde förr, men jag hade mycket mycket gärna lyssnat på henne där. Ska du dit?

***

Jag blev så nostalgisk av att läsa om (bl a) Vietnam igen att jag började bläddra bland bilderna jag tog när vi åkte runt i södra Vietnam för ett par år sen. Saigon heter numera Ho Chi Minh City, HCMC, men ”alla” sa Saigon ändå. Nordsidan vann kriget. Staden döptes om. Att kalla sin stad vad man vill kalla sin stad kan vara en liten frihet i sig.


Det vackra postkontoret. Blandade känslor inför spår av forna franska dagar. Den här imperialismen. Och sen ”frihet” och inbördeskrig. Och inbördeskriget förvandlades till något större och det blev masslakt av både människor och natur. Alla människor som dog skrikande ute i djungeln. nere vid floden. jag undrade så vad hon tänkte på.
Ho Chi Minh badar i ett litet hav av lotusknoppar framför stadshuset

…och så for vi runt kring Mekongdeltat

 
soluppgång


Vad jag gör istället för att åka till Visby

  
Havregrynsgröt och böcker vid mitt älskade köksbord. Häng med världens bästa bokklubb (och frulle med Elizabeth Hand :-0) hade också varit otroooooligt mysigt, men jag måste bryta min eviga sjukspiral nu!

Lingonsylt är ett återkommande ämne i forum för utlandssvenskar. ”Nej, tranbär bliiiir inte samma”.

Här i Tyskland ska man leta efter (Wild)Preiselbeeren. Har man tur hittar man något som inte är ALLDELES sockrat till döds! Den från Harvin är okej.