Gånglåt – mitt mittkryss

ganglat.jpgMittkrysset på BOTNS-brickan är fritt. Valfritt. Bör därmed sparas med omsorg, till något speciellt, åtminstone om man gärna gärna gärna vill få till en bingorad (jag tror jag är uppe i 13 kryssade rutor nu, men ont om bingo än). Elin Olofssons Gånglåt får mitt mittkryss. På förlagssidan sägs det ” en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls” och deeeeet mina vänner kan låta väldigt väldigt skönt för en trött (motvillig) amatörterapeut i de dysfunktionella relationernas stad: Berlin. (*

Nu ska jag vara ärlig med en gång, den ljuvliga omslagsbilden till trots (jag får drömmar om morgonkaffe på förstubron iklädd nattlinne och lånade träskor, om lakan torkade av sol och vind [utan avgasdoft], om kvällar när det enda man hör är vindsus i talltoppar och möjligen en hund som skäller en km bort) så är inte Gånglåt nån mysig liten sinekur. Jag talade om vassa syskonrelationer efter att ha läst Världens vackraste man, i Gånglåt har vi det igen. Syskon som tror att de vet mer än de vet. Som valt olika vägar. Det skaviga.

Sonia, som artist kallad Salida, är en numera tämligen avdankad artist och låtskrivare. Hon återvänder till hembyn Gärningsberg tillsammans med sin assistent Harpan – nu vill hon skriva en självbiografi med hjälp av systerdottern Jenny. Jennys mamma, Gun-Britt, blev kvar i byn och driver nu servering och stuguthyrning på gården. Det går knackigt. Gun-Britt brukade också tycka om att sjunga, men det var alltid alltid allt ljus på Sonia. Sen drog Sonia från byn och Gun-Britt blev kvar. Gun-Britt den plikttrogna som arbetar på RIKTIGT.

Sonia hade lovat den unge Harpan en sommar i paradiset, det luuuuugna vackra paradiset. Jo, nog är det vackert. Men lugnt? Njä. Det tar ingen lång stund innan de pyrande konflikterna flammar upp igen. Det muttras och skälls, men det liggs faktiskt också! Det finns kärlek, om än inte enkel. Och det finns bärplock, och bjääääärn (björn) och en hel massa som får mig att längta tillbaka till Ormsjö. (nja, syskongnabb och rykten på byn kan jag vara utan, men det hajade ni nog redan).

Elin Olofsson har skrivit en fin bok om en märklig sommar. Jag lyssnade på den – som så ofta – när jag var på gående fot i den här stora, illaluktande men också spännande storstaden. Jag funderar ju ofta på ”hur ska man bo, hur vill JAG bo, nu och sen? När?”

Halva jag kommer ju från en by som Gärningsberg. När jag är klar med storstan kanske det blir till ett sånt liv jag återvänder. Jag vet inte. Det finns både fördelar och nackdelar med anonymitet. Jag tror att den här boken var precis vad jag behövde just nu, utan att det för den sakens skull ska tolkas som att boken är djup och knölig. Det är den inte. Den rinner lätt in i skallen. Den har omysiga relationer (delvis), men det hemtama blir mysigt. För mig.

*) nu ska jag inte vara elak mot min fina stad, men det ÄR märklig dejtingstämning här, det skojas om sexveckorsförbannelsen, allt brakar alltid efter sex veckor. Utbudet är så enormt, alla jagar alltid efter något bättre och det är gott om snubbar som missbrukar ordet polyamori här. Jag har utsetts till någon slags expert av många yngre bekanta, men börjar (ibland känner jag mig bara för… svensk) tröttna lite på att höra samma bekymmer igen och igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s