the no go zone

simmameddeJag lyssnade på Lars Myttings Simma med de drunknade tidigare i våras. Det kändes inte som en bok för mig när jag läste vad andra skrev (långsam familjehistoria, släktkrönika, hemligheter – sånt som lockar många, men sällan mig) men den skulle diskuteras i en bokklubb som jag gillar, så jag gav den mer tid än jag normalt gör när jag när tveksam till en bok.

”Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta.
Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting, som Edvards tillvaro vänds upp och ner.

Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia”

Edvard är inte Norges mest världsvane pöjk när historien börjar, men han lyckas ändå förtrolla spännande kvinnor och hitta sin väg på något magiskt vis. Han vann mig någonstans mitt i sitt livs första indiska måltid (oh well, indisk och indisk, men indisk mat avnjuten på brittisk ö), det var då jag bestämde mig för att fortsätta lyssna på boken efter en – för mig – aningens långsam start. Historien knorvlar sig fram, den vindlar än hit, än dit, så man måste ha lite tålamod. Jag, som normalt har brist på just tålamod, tyckte att historien var värd det där tålamodet.

Jag kom att tänka på boken igen för några dagar sedan, när Messy Nessy Chic publicerade en post om de områden i Frankrike som fortfarande är stängda, långt långt efter att världskriget tagit slut. När en kollega som läser en enda bok per sommar frågade mig vad hon skulle läsa i år svarade jag Simma med de drunknade. Ingen fullträff, bitvis ojämn, men fascinerande på sitt vis.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s