Dora Bruder
Sent omsider vågade jag mig på Patrick Modianos Dora Bruder. Jag vet inte alls varför jag tvekade så länge – eller jo, det vet jag, jag trodde väl som vanligt att den skulle vara för tung och svår för mig.
Det var den inte. Möjligen var den för intensiv och detaljrik att ha i öronen som promenadsällskap (det är lätt att bli distraherad och tvingas ta hänsyn till världsliga ting som spårvagnar, cyklister och irrande turister när man lullar runt i centrala Berlin), så jag funderar på om den är trevlig nog att köpa i gammal hederlig pappersupplaga för att njuta igen, på annat vis. Vi får se.
Vad jag föll för? Så handlöst?
Paris, Paris, Paris och Paris. Besatthet och hängivenhet, snudd på NÖRDIGHET. Författaren såg en notis i en gammal tidning från 1941 – en efterlysning, den då femtonåriga flickan Dora Bruder hade rymt. Har någon sett henne?
En ung judinna på rymmen. Vad hände? Vem var hon? Hur gick det?
De två sista minuterna lyssnade jag på fem gånger. Hjärtat blir tungt även om vem som helst kan ana sig till hur saker slutar i ett land ockuperat av Tyskland under andra världskriget.
Det går långsamt. Jag imponeras av besattheten. Det är en bok att läsa i Paris, att ha i väskan och vandra i Modianos spår när han i sin tur vandrar i Doras.
Långsamt. Långsamt. Långsamt. Men inte tråkigt en enda sekund.
Berlintips, del 4578843
Det kan debatteras, det där med vad som ingår i en äkta kulturtantsuniform. De som inte förstår kulturtanter i hela artens ymnigt blommande spektrum tänker (oftast) slentrianmässigt ”Gudrun Sjödén”. Det är förvisso sant, jag känner kulturtanter som knarkar Gudrun i veckan och sniffar lite extra Marimekko på söndagar, men det sköna med att vara kulturtant är bredden (och då avser jag inte mitt eget akterparti).
”Jag är kulturtant, så jag klär mig hur fan jag vill”. Ungefär.
Faktum är att bland de kulturtanter som jag hänger med så är Dr Martens ett av de vanligast förekommande märkena. Vi är många som har upptäckt att de är svårslaget sköna (när man väl gått in dem, det är nästan legendariskt att man SKA lida lite när de är nya) och att livet är för kort för att trådas i smala, spetsiga och obekväma skor. ”Man ska vara varm om fötterna” sa alltid min mormor. Hon skulle älska den här delen av min kulturtantsuniform. Hon dog tyvärr innan jag vågade börja utforska den här delen av shoppinghimlen.
I många år var det London som gällde. Varje vår letade jag upp nån av favoritbutikerna där för att fylla på Martens-förrådet. Jo, jag började samla. Jag vill dock inte kalla det missbruk även om jag erkänner att jag köpte långt fler par än jag behövde.
Det tog oväntat lång tid innan jag letade upp den största butiken här. Jag var tvungen att skänka bort MASSOR av skor (Myrorna i Västerås fick nästan tio par Martens) när jag slimmade livet för att få plats i lägenheten här, men nu måste jag erkänna att samlingen byggs upp igen. Det är dock på bekostnad av andra skor. Och jag är noga med ”ett par in, ett par ut”.
Jag ska komma till saken. Butiken på Dircksenstrasse 49 är f a n t a s t i s k. Den ligger mellan Alexanderplatz och Hackescher Markt, mitt i turiststråket alltså, men ändå på en elegant svängd gata (alltså, svängen är elegant – inte gatan i sig) som är lätt att missa. Det vore synd, åtminstone om du förutom Martens också gillar gatukonst, S-Bahn är upphöjd här och det finns mycket kul att kolla på på tegelväggarna under järnvägen.
Två våningar, otroligt brett utbud (t o m lite kläder och väskor), ofta bra priser – alltid är det någon modell som är kraftigt nedsatt. Personalen brukar påstås vara otrevlig, men jag har aldrig haft några problem. Tvärtom.
Klart Mr Spock ska ha en ny låda! Ja, jag var där igår.
Hej då gamla trasiga (och dammiga, sorry) trotjänare.
Hej nya blanka par! (nä, jag kastar inte de gamla, de adopteras ut till nån som nog tycker att det trasiga adderar lite eeeeextra coolhetsfaktor)
Föll till föga för diskret präglat gulligull. De var dessutom några hundralappar biligare än de ”vanliga” just nu.
Nu ska de bara gås in! So far so good. Traskade en halvmil med dem igårkvällutan att få ont. Så här fint ljus är det i Mauerpark soliga vårkvällar.
(inte så) Anonyma Biblioholister 