Maratonmarschen

Det blir ovedersägligen lite meta att välja en bok som heter Maratonmarschen som pendlarsällskap. OK, jag åker tåg TILL jobbet (även om transport till/från S1/S2/S25 betyder 2,5 km promenad enkel resa när jag väljer det färdsätt jag oftast nyttjar) på morgonen, men hem går jag oftast större delen av vägen om det inte är åska, hagel och drivis eller jag har en stor säck kattsand eller motsvarande att släpa på. Sådana dagar är det inga större bekymmer att få ihop en mil på stegräknaren. Sådana dagar är det dessutom välkommet att ha något bra i lurarna ty hur mycket jag än älskar Berlins (mestadels fula) innerstad och hur fantasifulla omvägar jag än tar så börjar många långa sträckor kännas trista och been there done that efter två års kajkande. Ibland tar jag rent av tåg åt fel håll för att få lite variation när jag kliver av och går resten av sträckan.

Amerika i en obestämd framtid. Mörk dito. Vi anar något totalitärt i samhällsskicket. Varför skulle folk annars acceptera det de gör i den här boken? Men OK, med nutidens allt mer groteska reality-TV-koncept kanske det är en dum fråga även om kidsen som deltar nu kanske inte dödar något mer än sitt rykte (än så länge).

Varje år arrangeras en lång lång marsch – inget givet slutmål, men vinnaren vinner allt han (för ja, det är bara unga män som går) kan önska sig. Hundra startar. De måste hålla en viss hastighet, annars får de en varning. Tre varningar? Pang. You’re gone. Därav inget givet slutmål, de går helt enkelt tills alla utom en är borta. Somliga som går är statistiknördar. De vet hur långt tidigare års vinnare tagit sig. Kan vi slå det?

Vi är med på färden. Vi följer samtal, vänskaper som hinner formas och bryta upp. Varför är just den personen med? Och den? Vad drömmer den om? Och den? Vi läser om onda fötter, om krampande tarmar och lunginflammationer som utvecklas på rekordtid på grund av sömnbrist och överansträngning.

Jag vet. Det låter aptrist.

Det är det inte.

Men det gör ont att läsa. Den som bara har läst LITE King tänker onda clowner och övernaturligheter, men han är väldigt väldigt skicklig på att skriva obehag i det ”lilla” formatet också. AJ!

Solklar Hungerspelenkänsla även om jag läst att ”näää, Hungerspelen är nåt heeeelt annat”. OH well, detta (ungdomar som tävlas till döds) har blivit ett tema i många serier (vi har fått lite temporär trilogisjuka i den dystopiska YA-världen igen?), men King/Bachman (pseudonymen han använde när den först gavs ut) gör det mycket bra.

————

Anders på Följeslagarna skrev mycket bra om den här boken en gång i tiden.

10 april, 2016 | Kategorier: dystopi, klassiker | Lämna en kommentar