Kanske imorgon

 ”Ingen får göra besök i mitt huvud just nu, för där har jag inte städat på länge.”

Kanske imorgon av Felicia Welander. Citatet ovan var så bra. Jag började lyssna på den här boken för att den var i så lagom format (runt sex timmar, det är ungefär tre dagars jobbependling) OCH lite för att utmana mig själv. Beskrivningen lät inte som något jag normalt dyker ner i. Det lät skrämmande nära något som skulle kunna bli pekoral (det blev det inte) och sen började jag undra varför jag tänkte så. Bäst att lyssna.

Berättelsen kretsar kring Eva och Monika, som är lika gamla, bor i likadana huskroppar, på samma gata, men i helt olika världar. Båda försöker överleva en stor sorg, men har helt olika strategier för att göra det. Den livsglada Monika försöker njuta allt hon kan. Hon lever i nuet i 180 km/tim Carpe fucking diem och allt där emellan. Den inåtvända Eva går till jobbet, dricker sitt kaffe, handlar sin mat och funderar samtidigt på hur hon ska kunna ta livet av sig. När de här två världarna möts uppstår en ofrivillig vänskap och de ger sig av på en resa på Monikas vrålande motorcykel. En resa som kommer förändra allt för dem båda.

Svåra val och stora händelser. En Thelma och Louise-känsla (trots enormt motstånd från ena parten initialt, jag hajade aldrig riktigt vad som hände när det förändrades, det kanske hände medan jag bytte tåg ;)) som jag verkligen gillar. Föredömligt lagomt format.

Boken är skickligt inläst av Alexandra Rapaport (möjligen kunde hon ha skippat att försöka tala dialekt), men ibland är det svårt att hänga med – det tar en stund innan jag förstår vems röst jag hör. Vems tankar. Vems huvud jag traskar runt i. Det är nackdelen med pendlarläs… lyssning, ska jag överleva kryssandet bland irrande turister, vansinniga cyklister och aggro-bilister så kan jag inte foka på boken jag hör i varje sekund. Ibland inser jag att jag har missat något och hoppar tillbaka, ibland inte. Kanske är hoppen mellan personerna tydligare när man läser.

Oavsett vilket. Skriver Welander mer så läser jag.

Och i ärlighetens namn var jag glad att jag lyssnade på den sista halvtimmen hemma i soffan och inte i ett tåg/ute på gatan nånstans mellan Kreuzberg och Prenzlberg. Jag fulbölade. FULBÖLADE. Det blev till sist så grisigt att katterna vaknade, den gamla luttrade tanten somnade om igen, men lillskiten (Mr Spock) blev så förtvivlad att han pep (!) och klättrade upp i min famn, sen vägrade han lämna mig resten av eftermiddagen.

IMG_8168

tänker du börja böla igen? nej? säker? jag finns här vettu matte, inte böla mer nu.

Advertisements

4 svar

  1. Jag tyckte också mycket om den. Riktigt vacker och finstämd berättelse. Men jag är glad att jag inte lyssnade på den, om Rapaport försökte prata dialekt 😉

    15 mars, 2016 kl. 13:53

    • Hon försökte låta som en norrländsk Erik. Uh-oh…

      15 mars, 2016 kl. 15:21

  2. Har just börjat lyssna på den som variation till de senaste deckarna.
    Den dök bara upp i boktipslistan i ifånen
    Men då kanske jag spar slutet till en stund när jag är ensam då…
    om det är sorgligt
    Glad Påsk !

    21 mars, 2016 kl. 14:47

    • Gör det! Detsamma kommer jag att skriva om boken jag lyssnar på nu… :-/
      Glad påsk! Hoppas du får en riktig läspåsk! 🙂

      23 mars, 2016 kl. 07:46

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s