Wie man Deutscher wird

Ty det hände sig en söndag att jag var på brunch med min älskade expatklubb. Jag kunde infoga ännu en spännande kvinna i samlingen nya bekantskaper, denna kvinna är tysk, jobbar för tyska UD – just nu här i Berlin (hon är dock inte ur-Berlinare) – och hon har gjort och kommer att göra fyraårsperioder på ambassader och konsulat i andra länder.

Med detta i åtanke är hon bra på att

• förstå hur det är att vara ny i ett land, och att hungra efter att förstå språk och kultur
• betrakta sitt eget land lite utifrån och därmed också fnissa åt det (utan att generalisera alltför elakt kan jag väl säga att det inte är en tysk natinoalsport att vara bra på det ;))

Hon var alltså den som tipsade om Adam Fletchers Wie mann Deutscher wird (”hur man blir tysk”). Titeln var inte helt ny för mig, jag har nypt i boken lite då och då, men alltid tyckt att den varit aningens för tunn i förhållande till priset. Hade tänkt den mest som kul souvenirbok, något att köpa till kompisar på besök, men nu när jag har läst den tror jag att den faktiskt är allra roligast om man har bott här ett tag och därmed hoppat förbi det första halva varvet (först nyförälskelse (”forming”), sedan frustration (”storming”)) i Bruce Tuckmans berömda utvecklingsmodell.

(för den nyfikne: jag tänker att jag just lämnat ”norming” och därmed börjat nosa överlyckligt på ”performing” – hurraaaaaa! hoppas nu att Berlin och jag kan få fortsätta vår relation tillsammans. det där med att min arbetsgivare ska skära ner personalstyrkan med 7000 tjänster globalt är inte så bra när man är en av de ”tärande” som sitter och kostar pengar (men förhoppningsvis gör nytta också) på huvudkontoret)

Adam Fletcher är engelsman men har bott i Tyskland ett antal år. Han driver ohämmat med både tyska och brittiska stereotyper. Med hjälp av hans bok kan man alltså bli liiiite mer tysk i femtio enkla steg (för oss svenskar är detta ännu lite lättare än för många andra då minst fem av stegen – t ex det där med att lära sig se Grevinnan och betjänten på nyårsafton – kan hoppas över av oss, ty vi är lika tyskarna i dessa fall). Boken är tunn, du läser den på tyska från ena hållet och på engelska från andra. Bra för den som vill läsa på tyska men ändå haja varenda elak nyans. Jag läser rätt obehindrat på tyska nu, men varenda nyans hade jag INTE plockat upp. Jag är en sån som VILL plocka upp v-a-r-e-n-d-a nyans.

Boken började som blogg och det känns nästan när man läser. Jag håller med bokmoster Sussi om att den var tunn (inte bara till antal sidor), jag hade gärna sett att några av kapitlen utvecklades lite till men nu är det som det är. Den är ganska roligt illustrerad.

—

Wannabetysk eller ej – jag blev otroligt glad över att få en bunt påsar med hett efterlängtad dipmix och en Damernas av Hanna och Andreas i fredags! Tänk att jag inte har varit  Sverige sedan i september!

Vi expats – de flesta av oss – vill oftast inte be folk att köpa med saker om vi inte är väääääldigt desperata (typ julkaffe) eller vet att vi kan byta grejor med andra som längtar efter tyska grejor (typ speciella nougatkulor vars namn just undsluppit mitt minne) så när frågan ”längtar du efter något speciellt?” kommer utan att vi behövt tindra med blöta hundvalpsögon blir vi löjligt löjligt glada. Det finns två butiker med svenska varor här, men båda butikerna är ohemult dyra och ligger så i helt fel ände av stan (dessutom en tråkig ände, så det går inte ens att se en resa ditåt som en rolig utflykt) att det tar obetydligt mycket längre tid (och kostar obetydligt mycket mer pengar ;)) att flyga till Sthlm.