Arkiv för mars, 2016

En onödig kvinna? The Hedonist Club For Love Of Books, Wine And A Nice Meal läser andra boken

Ni minns mina stapplande steg att starta upp en bokklubb här i Berlin va? Vi har haft möte nummer två (nej, egentligen möte nummer tre om vi räknar förmötet i december). Tre medlemmar av dåvarande fem (yay, jag hittade nämligen ännu en rolig medlem på en fonduemiddag, hon har ungerska rötter men har bott läääänge i Tyskland, så nu fick vi ännu en kartnål att lägga till gängets fiktiva boddaländerkarta) dök upp för att diskutera boken och äta god (men med Berlinmått mätt relativt dyr) mat på snygga snygga Akemi på Rykestrasse i Prenzlberg.

Jag älskade boken. Eller snarare: jag älskade den introverta egensinniga huvudpersonen Aaliya Sohbi som lever ensam och barnlös (vilken onödig kvinna!) tillsammans med högar och HÖGAR av böcker i en stor lägenhet i Beirut. Hon är pensionär nu, efter många år i en liten bokhandel. Det är lite oklart hur hon har råd att leva ensam (en kommentar från vår brittiska deltagare som har bott i Beirut några år, hon ogillade boken för att det var så otroligt att en kvinna skulle kunna leva ensam så) men jag tänker att en av hennes kontakter ur det förflutna (inga mer spoilers än så) kan ha något med saken att göra. Det hålls öppet – men strunt samma! Bygones!

Aaliya lever för litteratur och konst och skiter i stort sett i andra människor. Hon har älskat några få, men de är borta nu. Vad gör hon hela dagarna? Jo, varje år väljer hon ut en västerländsk bok som hon sedan översätter till arabiska. För hand. När hon är färdig lägger hon resultatet i en låda som hon sedan stoppar undan. Så bara!

Så ja, beroende på vem du frågar så kanske hon är en onödig kvinna. Hon tillför inget (synbart) längre. Hon vill inte socialisera, speciellt inte med de andra kvinnorna i huset. Häxorna. Hon gillar inte att laga mat. Vill inte ta hand om sin sjuka gamla mamma som resten av familjen vill lämpa över på henne. Har hon ens något existensberättigande? Ibland undrar hon nog själv.

Jag älskar Aaliyah. Hennes kolsvarta humor. Tänker att om jag blir över 70 så kan jag mycket väl vara lite som hon. Tänker att det rör mig inte i ryggen. Tänker att en kvinna som överlevde kriget i Libanon (”Someone shat on my floor. I procured a Kalashnikov.”) – vi får ta del av det i tillbakablickar – har överlevnadsskills som vore avundsvärda att ha.

Boken börjar med att hon råkar färga håret liiiiite för blått (hon lät sig påverkas ändå, lite, när hon hörde häxorna i trappen diskutera hennes fula vita hår) eftersom hon drack två glas vin medan hon färgade. ”You had me at hello”, herr Alameddine. Vi hade väldigt spridda åsikter, vi tre som dök upp (träffade en fjärde i söndags, hon älskade boken på samma sätt och av samma anledningar som jag, jag hade behövt henne i diskussionen, men hon var sjuk). V hatade Aaliyah och tyckte inte att boken var något vidare. C var småförtjust, men ändå ganska neutral. Och jag älskade.

En del böcker får mig att vilja göra en litteraturlista – detta är en av dem! Aaliyha är lite mer high-brow än jag i sitt urval, men hon gör mig sugen på att dyka ner i hennes boksmak. Nummer ett blir nog Marguerite Yourcenar. Hon kan bli en ”enkel” inkörsport (enkel och enkel, men inte så tung som en del andra verk i Aaliyahs bibliotek) och är en riktig citatmaskin de luxe. Jag var bara tonåring när jag skrev ner ett av hennes mest kända citat

Alkohol får mig att nyktra till

Redan efter några klunkar konjak slutar jag att tänka på dig

Nedan ser ni vår nästa bok – nu ger vi oss på Claire Messud! OCH vi (jaja, jag) har hittat ännu en medlem, vår första ”riktiga” snubbe (vi hade en som dök upp på förträffen, men han kom aldrig mer tillbaka :-O :-D).

M2 är tysk precis som M1 (jaja, jag är fånig med mina förkortningar, men de har ju inte bett att få blir omskrivna, mina medlemmar, men jag kan ändå inte låta bli att skriva för det är så häftigt för mig detta med bokklubben.), de är kompisar sen universitetet och vi är alla med i samma expatförening. Ja, vare sig M1 eller M2 är expats (just nu, M1 har bott i andra länder innan hon återvände till Tyskland), men föreningen är öppen för tyskar som står ut – rent av VILL hänga – med  oss utlänningar också.

Nu är vi alltså sex medlemmar! Jag vet inte hur många vi ska bli. Jag är ganska kräsen och selektiv med mina inviter, och tänker att det är skönt att inte vara för många. Samtidigt är det skönt att vara NÅGRA fler än nu, så att vi har lite marginal när folk måste droppa ur sammankomsterna med kort varsel. Vi får se. Nästa träff blir inte förrän första maj eftersom vi hade svårt att hitta nån söndag i april när alla är i stan. Jag kommer vara den som flänger värst av alla. Så kan det vara.

Annonser

Ett besök hos Wolfgang Herrndorf

Detta med mitt påsklov, min HEMESTER, blev lite fiasko. Jag hade visualiserat en påsk som den jag njöt förra året, med massor massor av vårsol och utflykter. Jag skulle ta tåget ut i förorterna! UPPTÄCKA! Prognosen såg lysande ut. Först. Massor av sol och runt 18 C dag efter dag efter dag efter da… men så tog jag fram min jeansjacka från dess vinterförvaring och då jinxade jag naturligtvis allt. Då blev det grått, kallt och REGNIGT.

Ö S R E G N I G T

Den som uppfann uttrycket ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” kan dra nåt gammalt över sig. Men OK, jag har fått mycket gjort hemma och en bok är en bok är en bok.

Idag på eftermiddagen upphörde så regnet (tillfälligt, det ska regna igen imorgon) och det var ju alldeles lysande, för jag ville ge mig ut på tur! Inte jättelångt, jag ville bege mig till min favoritkyrkogård en liten bit bort, för nu skulle jag hälsa på Wolfgang! Dorotheenstädtischer Friedhof är mycket vacker och har många vackra, underliga och  intressanta gravvårdar. Gammalt och nytt, vilt blandat. Den togs i bruk redan 1762.

Den lilla kyrkogården i stadsdelen Mitte huserar dessutom många kulturpersonligheter – RIKTIGT många för den som är mer bevandrad i det tyska än jag är, men till och med jag känner ju till Brecht, Hegel och Christa Wolf. Jag är utomordentligt förtjust i kyrkogårdar och har strövat runt där många gånger innan jag ens visste vilka som vilar där. Jag har gått in ibland på väg hem från jobbet, den är så otroligt vacker i eftermiddags-/kvällsljus.


  
Hej Luther!  …och mitt i allt hade nån kattnappat en övergiven, överväxt grav och ställt dit några små katthus med foliefiltar, vattenskålar och lite mat. Alla katter som vaktar denna kyrkogård – ja, de jag såg – var passande nog vackert svarta. Nästa gång jag går dit tar jag med kattgodis.
Hos Christa ska man lämna pennor.

Så hittade jag äntligen Wolfgangs grav. Någon hade lämnat flaskpost i en champagneflaska. Av mig fick han bara en tulpan. Graven var INTE lätt att hitta, jag var faktiskt på väg att ge upp efter en timmes letande (men OK, det är så vackert så hade det inte varit så kallt kunde jag ha strosat hur länge som helst) men fick plötsligt en ingivelse som visade sig vara korrekt. CU7-2-7 är hans gravnummer, men för att hitta den graven måste man förstå det nååååågot ologiska numreringssystemet. Det finns en infokarta där några av de mest kända gravarna är utmärkta (dock INTE med gravnummer…!) men den är såpass gammal att Herrndorfs grav inte finns med.

Vem är Wolfgang Herrndorf? Jo, han är kultförfattaren som skrivit boken Tschick (finns på svenska under samma namn, på engelska heter den fånigt nog Why We Took The Car). Är och är. VAR. Den döde kultförfattaren. Han drabbades av hjärntumör, levde med den i några år men tog sedan sitt liv 2013, medan han ännu var frisk nog att klara av det. Han sköt sig. En tysk vän (en av medlemmarna i min bokklubb) berättade att han var fullständigt öppen med att han tänkte göra det redan innan det var dags. Han startade en blogg 2011, jag läser den nu, jag vet inte om han skriver om sina planer på att ta sitt liv i bloggen – jag har inte hunnit så långt än.

Wolfgang var en vacker man. Han blev bara 48 år. Hans blogg – så långt jag har hunnit – avslöjar en smart människa med svart svart SVART humor. Det känns märkligt att sitta och garva åt hans ord när man vet hur det blev sen. När han startar bloggen är han inlagd på neuropsyk på Charité (bara två km från mig), i en av de gamla vackra tegelbyggnaderna som jag OCKSÅ går förbi en del kvällar på väg hem från jobbet. Jag har ännu inte förstått om han hamnade där som en följd av tumören, eller om han hade bekymmer redan innan han fick cancerdiagnosen.

Eine einzige Patientin entspricht dem Hollywood-Klischee der Irren: Nachlässige Kleidung, schlappe Haltung, wirre Haare. Nun sitzt sie zusammengesunken auf dem Sofa und starrt auf den nicht eingeschalteten Fernseher, während vor dem Fenster große Flocken fallen.

Jack-Nicholson-Momente:

– der Bällekorb in der Psychiatrie, insbesondere der fast braune, abgegriffene Basketball
– die Diskussion des Fernsehprogramms
– der Duschraum
– Einladung zum Gesprächskreis
– Einladung zum Töpfern und Basteln
– Einladung, am Ausflug in die Stadt teilzunehmen (sehe mich schon den Bus zum Hafen steuern, wo Max’ Boot liegt)

Was fehlt: Mildred Ratched.

Ann-Sofie på BBC berättar att bloggen ges ut i bokform på svenska till hösten. Den finns redan i bokform på tyska, enligt Wolfgangs egen önskan. Från början var bloggen inte offentlig, den nu publicerade versionen är något nerkortad, namn är strukna/ändrade.

Jag vet inte varför den här mannen rör mig så. Jag har svårt att förstå, acceptera, att han är död. Han är en sån som man (jaja, JAG) nästan kan bli lite avståndsförälskad i.

Jag har en inte så svag aning om att jag kommer att gå och hälsa på honom ofta.


   Ja, men ni ser ju: eftermiddagsljuset på denna plats.


Säkert kort? Tydligen inte.

Jag säger ofta att Jenny Colgan är mitt säkra kort i den lättviktiga delen av att byta liv-genren. Kanske inte fantastisk, men alltid helt OK.

And then came The Little Shop of Happy Ever After.

Det initiala upplägget är snudd på siviskt perfekt: en kvinna blir av med sitt jobb på ett bibliotek i Birmingham och börjar smida nya planer. Detta var extra träffande i hjärtat (eller hjärnan) eftersom nyheten om att min arbetsgivare måste låta 7000 – ja, tre nollor – personer gå kom ut i samband med att jag köpte boken, och alldeles då hade jag ingen aning om vad som skulle hända med mig, tankarna snurrade.

Nina är en riktig bokmal, så fast i sina böcker att hennes vänner finner det omväxlande roande (oroande?) och irriterande. Speciellt hennes flatmate Surinder, som bokstavligen tror att huset ska bågna av alla böcker Nina räddar. Köper. Tar över när bibliotek läggs ner. Ja, hon knarkar böcker.

Nina har som så många av oss andra boktokar drömt drömmar om att öppna en bokhandel. Att bli den som lyckas para rätt bok med rätt köpare. Lokal är förstås ett aber, det är dyrt att hyra affärsyta. En ambulerande butik kanske? Som en food truck, fast med böcker? Hon scannar annonser och hittar Sin Lastbil. Den perfekta lastbilen till bra pris. Enda kruxet är att den finns i en liten håla i Skottland. Ska hon orka åka dit bara för att kolla in en lastbil som hon inte ens vet om hon kan köpa, än mindre köra? Hon tar sitt avgångsvederlag och åker. Sen kan ni gissa resten. Det är ju ändå, som jag skrev i början, en att byta liv-bok.

Länge tyckte jag MYCKET om den här boken, upplägget (en ambulerande boklåda! som säljer”lyckliga slut”! SKOTTLAND! Swooooooon!) MEN så kom kärleken och förstörde allt. Jag har börjat reta mig lite på vad som utkristalliseras som Colgans ständiga recept när hon skriver böcker numera. Nu kan jag inte skriva ner det receptet utan att spoila, men ni får lita på mig. Aaaaargh. Nåja, det är irriterande. ÄNNU mer irriterande är hur platt, taffligt och heteronormativt Kategori 1 A kärleken skildras när allt väl ordnar sig. Utan att gå in på detaljer för att slippa spoila  igen så får det väl finnas en gräns för hur pinsamt platt en sexscen kan bli. Colgan kan bättre än så. Det är väl därför jag surar. Något som skulle kunna bli en trevlig sufflé -inget avancerat som man minns länge, men något riktigt gött att sätta tänderna i till en kopp kaffe – pyser ihop och blir trams. Klägg. Det nästan luktar lite bränt (eller så är det bara min bittra hjärna som stinker).

Jag brukar ta med mina lästa Colgan på BBC-resorna för att byta bort dem mot Svenska Saker Jag Saknat, men denna vill jag inte tvinga på nån av de andra. MÖJLIGEN om nån av dem vill lustmörda. Troligtvis hamnar boken i bokträdet. Bokträdet har förövrigt hostat upp sig på sistone, där finns numera ganska bra svenska böcker (länge retade jag mig ju på att jag ställde dit svenska böcker som var borta en timme senare när jag passerade igen, men att det tycktes vara ont om andra expatsvenskar som hade lust att fylla på), så kanske borde jag inte tynga ner det med en halvkass bok på engelska.

Som tur är så har jag bättre vandra-vidare-böcker som ska jag försöka locka resten av BBC med. Jag ska förvisso till Sverige bara två veckor innan jag träffar de andra i Amsterdam, men vem vet – om jag glömmer att köpa nån av mina längtans-saker kan det vara bra att ha bytesvaluta i bokform!


Lösenordsskyddad: Äppel päppel

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


På hajk i Weißensee

Jag har en luuuuugn och fin staycation. Mycket läsa. Mycket promenera. Mycket lyssna på musik, plocka och bara VARA. Jag önskar att jag kunde säga ”mycket sova” också, men lillkatten väcker mig kl sex varje morgon (utom en extra minnesvärd dag då han tyckte att jag skulle vakna FEM). Sen somnar de om så gott igen. Jag skulle ju kunna gubbsova, men so far so good: inga tuppisar (däremot ganska tidigt i säng om kvällarna).

Imorse tyckte Izzy att det var skönt att knörvla in sig med mig, trots att hon fick agera bokstöd. Jag letade inspiration i Holger Lehmanns Berliner Ausflüge, en riktigt trevlig bok (ja, ”trevlig” SKA läsas på det medelåldersaktiga viset ;)). Den är lite som en historiebok och en guidebok i ett – men mest historia. Den fokar på vad som ansågs vara Trevliga Utflykter back in the days (för drygt hundra år sen), den innehåller förvisso en del nyare bilder också, men de gamla tecknade vykorten är charmiga!

Det syns inte riktigt på bilden (tror jag), men som rubriken anger så traskade jag upp till Weißensee, med några rejäla kringelikrokiga omvägar i min egen stadsdel först.

Jag är sist på bollen av olika skäl, men nu kollar jag Weißensee och ville gärna se själva sjön där en del fina scener filmats.

Jag har sett lite av stadsdelen förut och har tyckt att det ser trevligt ut, en ganska lugn och diskret kusin till Prenzlberg (och mycket riktigt förutspås den bli en av de nya it-stadsdelarna som står på tur att riskera söndergentrifiering). Hit vill jag definitivt gå fler gånger! Det finns en småstads/by-charm här som är svårslagen. Det är en konstig känsla att tänka att det vara är några km ner till röriga fula Alexanderplatz. Det finns en del gamla Altbaus som överlevt kriget är också, men de är lägre än de typiska pampiga femvåningshusen i mina hoods. Framförallt finns här många snygga gamla stenvillor, om än många förfallna. GISSA om det kliade i fingrarna när jag passerade en del av dem?
Man passerar många Plattenbaus också (sånt som du nog tänker på som DDR-lådor), även om jag inte lägger upp bilder av dem just här (de finns dock i mitt instaflöde). Vägen upp till sjön är väl inte alltid jätteinspirerande, men det är en ganska enkel promenad i denna snudd på platta stad och det är rätt kul att gräva sig igenom alla lager av öst. Plattenbaus, orenoverade sekelskiftesbyggnader, parker med enstaka gamla röda hjältar kvar på piedestal… ja, det är värt att gå och se sig omkring.


Så sjön då. Sjö och sjö. Väl på plats känns den mycket liten! Om du inte har lust att promenera dit kan du ta M4 mot Falkenberg (jäpp!) från Alexanderplatz, hoppa av vid Berliner Allee/Indira-Gandhi-Str så är du alldeles alldeles vid sjön.


   Solen hade gått i moln när jag väl slog mig ner på badet vid sjön (OK, hade inte solen gått i moln så hade jag aldrig hittat en ledig solstol vart fall), men det var ändå fint med lite Ostalgi-strandkänsla. Sjön är inte mycket mer än en glorifierad pöl, men det är en fin liten park. I lummig sommargrönska är det nog riktigt fint!

Det roliga var att väl som jag satt där råkade en av ungarna som lekte i närheten drulla ner sin skateboard i vattnet, det ropades på någons pappa och mannen som kom och fiskade upp brädan var väääääldigt lik Florian Lukas som spelar den snälla brodern Martin i Weissensee. Han föddes förvisso i Prenzlberg/Öst-Berlin 1973, men att inbilla sig att han BOR och håller till i närheten av sjön numera också är väl lite väl…!
Boken? Matt Haig. En uppslagsbok om oss människor, menad för aliens. Purt fantastisk. En smutta-på-ibland-bok. Somligt är allvarligt filosofiskt, tänkvärt. Annat (beskrivningen av mänskliga könsorgan) får mig att garva rakt ut. Perfekt handväskbok. Äntligen hade jag dessutom kommit ihåg att köpa små överstrykningspennor som alltid kan få ligga i väskan.

…och den grå himlen – tvåååå dagar på raken, trots löften om sol och värme! – är mitt fel. Förlåt alla turister. Jag har begått jeansjackepremiär. Klart det ska bli gråmulet då! Lite snålblåst, då är det skönt med stora bulliga lurar med ljudbok i (jag fortsätter mitt Wennstam-maraton).


Påsklooooov! Jag kör bingobricka igen.

 #påsklovsbingo

Fortsätter min kampanj med att suga i mig vacker vacker tyska.

Rilke besvarar brev från en man som skickat honom sina verser för ett utlåtande. Rilke svarar med ord om konsten, om att konsten inte (om det är Riktig Konst) låter sig bedömas. Inte med ord. Många saker är så ofattbara, outsägliga, att de tar plats i ett rum dit inga ord har tillträde. Det ni 😉 inget dåligt brev till ledsen snubbe som aldrig får sina verser publicerade i tidningarna han skickar dem till.

Mindre poetiskt, men mycket användbart, hittar du HÄR (fast en del av del är ”brittiskt” stavat, vilket är ironiskt om man vill promota tyska)


Stenhjärtat

9789100125516-276x430Jaaaaa, jag erkänner, jag snortar i mig Wennstams samlade produktion i en hiskelig fart nu.

Jag har blivit Wennstamoholist.

Det känns otäckt, ty nu har jag ”bara” fyra olästa/ohörda kvar, för ja, när jag lyssnat färdigt på Shirin-serien tänker jag gå tillbaka och lyssna på Smuts – som jag troooooor att jag läste när den kom – Dödergök och Alfahannen också. Några av personerna i Shirin-serien dök upp redan där. Lyssningen under påskens planerade Staycation Rumrennerei är räddad!

Jag lyssnar inte längre bara när jag pendlar, jag lyssnar hemma också, och igår promenerade jag hem från jobbet. Med diverse kringelikrokar och stopp tar sju kilometer genom centrala Berlin sin rundliga lilla stund.

För nån vecka sen skrev jag ”tur att jag lyssnade på den sista timmen i ensamhet” om Kanske imorgon. Tja, jag skulle kunna säga samma sak om Stenhjärtat. Fast nu VAR jag inte ensam. Imorse var jag på väg mellan hem och jobb och satt på S-Bahn och bet mig i läppen för att inte börja gråta.

Stenhjärtat berör barnmisshandel, shaken baby syndrome. Liten liten Gloria, sex månader, kommer in på akuten till synes livlös. Stressad trebarnsfamilj, ledsen mamma, till synes bufflig pappa, stissiga bröder. En försvunnen barnflicka. Som vanligt serveras inte den enklaste lösningen på gåtan, men det var inte direkt den största braskklappen heller. Icke desto mindre: spännande, tankeväckande och välskrivet som vanligt. Och hjärtskärande.