En onödig kvinna? The Hedonist Club For Love Of Books, Wine And A Nice Meal läser andra boken
Ni minns mina stapplande steg att starta upp en bokklubb här i Berlin va? Vi har haft möte nummer två (nej, egentligen möte nummer tre om vi räknar förmötet i december). Tre medlemmar av dåvarande fem (yay, jag hittade nämligen ännu en rolig medlem på en fonduemiddag, hon har ungerska rötter men har bott läääänge i Tyskland, så nu fick vi ännu en kartnål att lägga till gängets fiktiva boddaländerkarta) dök upp för att diskutera boken och äta god (men med Berlinmått mätt relativt dyr) mat på snygga snygga Akemi på Rykestrasse i Prenzlberg.
Jag älskade boken. Eller snarare: jag älskade den introverta egensinniga huvudpersonen Aaliya Sohbi som lever ensam och barnlös (vilken onödig kvinna!) tillsammans med högar och HÖGAR av böcker i en stor lägenhet i Beirut. Hon är pensionär nu, efter många år i en liten bokhandel. Det är lite oklart hur hon har råd att leva ensam (en kommentar från vår brittiska deltagare som har bott i Beirut några år, hon ogillade boken för att det var så otroligt att en kvinna skulle kunna leva ensam så) men jag tänker att en av hennes kontakter ur det förflutna (inga mer spoilers än så) kan ha något med saken att göra. Det hålls öppet – men strunt samma! Bygones!
Aaliya lever för litteratur och konst och skiter i stort sett i andra människor. Hon har älskat några få, men de är borta nu. Vad gör hon hela dagarna? Jo, varje år väljer hon ut en västerländsk bok som hon sedan översätter till arabiska. För hand. När hon är färdig lägger hon resultatet i en låda som hon sedan stoppar undan. Så bara!
Så ja, beroende på vem du frågar så kanske hon är en onödig kvinna. Hon tillför inget (synbart) längre. Hon vill inte socialisera, speciellt inte med de andra kvinnorna i huset. Häxorna. Hon gillar inte att laga mat. Vill inte ta hand om sin sjuka gamla mamma som resten av familjen vill lämpa över på henne. Har hon ens något existensberättigande? Ibland undrar hon nog själv.
Jag älskar Aaliyah. Hennes kolsvarta humor. Tänker att om jag blir över 70 så kan jag mycket väl vara lite som hon. Tänker att det rör mig inte i ryggen. Tänker att en kvinna som överlevde kriget i Libanon (”Someone shat on my floor. I procured a Kalashnikov.”) – vi får ta del av det i tillbakablickar – har överlevnadsskills som vore avundsvärda att ha.
Boken börjar med att hon råkar färga håret liiiiite för blått (hon lät sig påverkas ändå, lite, när hon hörde häxorna i trappen diskutera hennes fula vita hår) eftersom hon drack två glas vin medan hon färgade. ”You had me at hello”, herr Alameddine. Vi hade väldigt spridda åsikter, vi tre som dök upp (träffade en fjärde i söndags, hon älskade boken på samma sätt och av samma anledningar som jag, jag hade behövt henne i diskussionen, men hon var sjuk). V hatade Aaliyah och tyckte inte att boken var något vidare. C var småförtjust, men ändå ganska neutral. Och jag älskade.
En del böcker får mig att vilja göra en litteraturlista – detta är en av dem! Aaliyha är lite mer high-brow än jag i sitt urval, men hon gör mig sugen på att dyka ner i hennes boksmak. Nummer ett blir nog Marguerite Yourcenar. Hon kan bli en ”enkel” inkörsport (enkel och enkel, men inte så tung som en del andra verk i Aaliyahs bibliotek) och är en riktig citatmaskin de luxe. Jag var bara tonåring när jag skrev ner ett av hennes mest kända citat
Alkohol får mig att nyktra till
Redan efter några klunkar konjak slutar jag att tänka på dig
Nedan ser ni vår nästa bok – nu ger vi oss på Claire Messud! OCH vi (jaja, jag) har hittat ännu en medlem, vår första ”riktiga” snubbe (vi hade en som dök upp på förträffen, men han kom aldrig mer tillbaka :-O :-D).
M2 är tysk precis som M1 (jaja, jag är fånig med mina förkortningar, men de har ju inte bett att få blir omskrivna, mina medlemmar, men jag kan ändå inte låta bli att skriva för det är så häftigt för mig detta med bokklubben.), de är kompisar sen universitetet och vi är alla med i samma expatförening. Ja, vare sig M1 eller M2 är expats (just nu, M1 har bott i andra länder innan hon återvände till Tyskland), men föreningen är öppen för tyskar som står ut – rent av VILL hänga – med oss utlänningar också.
Nu är vi alltså sex medlemmar! Jag vet inte hur många vi ska bli. Jag är ganska kräsen och selektiv med mina inviter, och tänker att det är skönt att inte vara för många. Samtidigt är det skönt att vara NÅGRA fler än nu, så att vi har lite marginal när folk måste droppa ur sammankomsterna med kort varsel. Vi får se. Nästa träff blir inte förrän första maj eftersom vi hade svårt att hitta nån söndag i april när alla är i stan. Jag kommer vara den som flänger värst av alla. Så kan det vara.
Ett besök hos Wolfgang Herrndorf
Detta med mitt påsklov, min HEMESTER, blev lite fiasko. Jag hade visualiserat en påsk som den jag njöt förra året, med massor massor av vårsol och utflykter. Jag skulle ta tåget ut i förorterna! UPPTÄCKA! Prognosen såg lysande ut. Först. Massor av sol och runt 18 C dag efter dag efter dag efter da… men så tog jag fram min jeansjacka från dess vinterförvaring och då jinxade jag naturligtvis allt. Då blev det grått, kallt och REGNIGT.
Ö S R E G N I G T
Den som uppfann uttrycket ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” kan dra nåt gammalt över sig. Men OK, jag har fått mycket gjort hemma och en bok är en bok är en bok.
Idag på eftermiddagen upphörde så regnet (tillfälligt, det ska regna igen imorgon) och det var ju alldeles lysande, för jag ville ge mig ut på tur! Inte jättelångt, jag ville bege mig till min favoritkyrkogård en liten bit bort, för nu skulle jag hälsa på Wolfgang! Dorotheenstädtischer Friedhof är mycket vacker och har många vackra, underliga och intressanta gravvårdar. Gammalt och nytt, vilt blandat. Den togs i bruk redan 1762.
Den lilla kyrkogården i stadsdelen Mitte huserar dessutom många kulturpersonligheter – RIKTIGT många för den som är mer bevandrad i det tyska än jag är, men till och med jag känner ju till Brecht, Hegel och Christa Wolf. Jag är utomordentligt förtjust i kyrkogårdar och har strövat runt där många gånger innan jag ens visste vilka som vilar där. Jag har gått in ibland på väg hem från jobbet, den är så otroligt vacker i eftermiddags-/kvällsljus.
Hej Luther!
…och mitt i allt hade nån kattnappat en övergiven, överväxt grav och ställt dit några små katthus med foliefiltar, vattenskålar och lite mat. Alla katter som vaktar denna kyrkogård – ja, de jag såg – var passande nog vackert svarta. Nästa gång jag går dit tar jag med kattgodis.
Hos Christa ska man lämna pennor.
Så hittade jag äntligen Wolfgangs grav. Någon hade lämnat flaskpost i en champagneflaska. Av mig fick han bara en tulpan. Graven var INTE lätt att hitta, jag var faktiskt på väg att ge upp efter en timmes letande (men OK, det är så vackert så hade det inte varit så kallt kunde jag ha strosat hur länge som helst) men fick plötsligt en ingivelse som visade sig vara korrekt. CU7-2-7 är hans gravnummer, men för att hitta den graven måste man förstå det nååååågot ologiska numreringssystemet. Det finns en infokarta där några av de mest kända gravarna är utmärkta (dock INTE med gravnummer…!) men den är såpass gammal att Herrndorfs grav inte finns med.
Vem är Wolfgang Herrndorf? Jo, han är kultförfattaren som skrivit boken Tschick (finns på svenska under samma namn, på engelska heter den fånigt nog Why We Took The Car). Är och är. VAR. Den döde kultförfattaren. Han drabbades av hjärntumör, levde med den i några år men tog sedan sitt liv 2013, medan han ännu var frisk nog att klara av det. Han sköt sig. En tysk vän (en av medlemmarna i min bokklubb) berättade att han var fullständigt öppen med att han tänkte göra det redan innan det var dags. Han startade en blogg 2011, jag läser den nu, jag vet inte om han skriver om sina planer på att ta sitt liv i bloggen – jag har inte hunnit så långt än.
Wolfgang var en vacker man. Han blev bara 48 år. Hans blogg – så långt jag har hunnit – avslöjar en smart människa med svart svart SVART humor. Det känns märkligt att sitta och garva åt hans ord när man vet hur det blev sen. När han startar bloggen är han inlagd på neuropsyk på Charité (bara två km från mig), i en av de gamla vackra tegelbyggnaderna som jag OCKSÅ går förbi en del kvällar på väg hem från jobbet. Jag har ännu inte förstått om han hamnade där som en följd av tumören, eller om han hade bekymmer redan innan han fick cancerdiagnosen.
Eine einzige Patientin entspricht dem Hollywood-Klischee der Irren: Nachlässige Kleidung, schlappe Haltung, wirre Haare. Nun sitzt sie zusammengesunken auf dem Sofa und starrt auf den nicht eingeschalteten Fernseher, während vor dem Fenster große Flocken fallen.
Jack-Nicholson-Momente:
– der Bällekorb in der Psychiatrie, insbesondere der fast braune, abgegriffene Basketball
– die Diskussion des Fernsehprogramms
– der Duschraum
– Einladung zum Gesprächskreis
– Einladung zum Töpfern und Basteln
– Einladung, am Ausflug in die Stadt teilzunehmen (sehe mich schon den Bus zum Hafen steuern, wo Max’ Boot liegt)Was fehlt: Mildred Ratched.
Ann-Sofie på BBC berättar att bloggen ges ut i bokform på svenska till hösten. Den finns redan i bokform på tyska, enligt Wolfgangs egen önskan. Från början var bloggen inte offentlig, den nu publicerade versionen är något nerkortad, namn är strukna/ändrade.
Jag vet inte varför den här mannen rör mig så. Jag har svårt att förstå, acceptera, att han är död. Han är en sån som man (jaja, JAG) nästan kan bli lite avståndsförälskad i.
Jag har en inte så svag aning om att jag kommer att gå och hälsa på honom ofta.
Ja, men ni ser ju: eftermiddagsljuset på denna plats.
Säkert kort? Tydligen inte.
Jag säger ofta att Jenny Colgan är mitt säkra kort i den lättviktiga delen av att byta liv-genren. Kanske inte fantastisk, men alltid helt OK.
And then came The Little Shop of Happy Ever After.
Det initiala upplägget är snudd på siviskt perfekt: en kvinna blir av med sitt jobb på ett bibliotek i Birmingham och börjar smida nya planer. Detta var extra träffande i hjärtat (eller hjärnan) eftersom nyheten om att min arbetsgivare måste låta 7000 – ja, tre nollor – personer gå kom ut i samband med att jag köpte boken, och alldeles då hade jag ingen aning om vad som skulle hända med mig, tankarna snurrade.
Nina är en riktig bokmal, så fast i sina böcker att hennes vänner finner det omväxlande roande (oroande?) och irriterande. Speciellt hennes flatmate Surinder, som bokstavligen tror att huset ska bågna av alla böcker Nina räddar. Köper. Tar över när bibliotek läggs ner. Ja, hon knarkar böcker.
Nina har som så många av oss andra boktokar drömt drömmar om att öppna en bokhandel. Att bli den som lyckas para rätt bok med rätt köpare. Lokal är förstås ett aber, det är dyrt att hyra affärsyta. En ambulerande butik kanske? Som en food truck, fast med böcker? Hon scannar annonser och hittar Sin Lastbil. Den perfekta lastbilen till bra pris. Enda kruxet är att den finns i en liten håla i Skottland. Ska hon orka åka dit bara för att kolla in en lastbil som hon inte ens vet om hon kan köpa, än mindre köra? Hon tar sitt avgångsvederlag och åker. Sen kan ni gissa resten. Det är ju ändå, som jag skrev i början, en att byta liv-bok.
Länge tyckte jag MYCKET om den här boken, upplägget (en ambulerande boklåda! som säljer”lyckliga slut”! SKOTTLAND! Swooooooon!) MEN så kom kärleken och förstörde allt. Jag har börjat reta mig lite på vad som utkristalliseras som Colgans ständiga recept när hon skriver böcker numera. Nu kan jag inte skriva ner det receptet utan att spoila, men ni får lita på mig. Aaaaargh. Nåja, det är irriterande. ÄNNU mer irriterande är hur platt, taffligt och heteronormativt Kategori 1 A kärleken skildras när allt väl ordnar sig. Utan att gå in på detaljer för att slippa spoila igen så får det väl finnas en gräns för hur pinsamt platt en sexscen kan bli. Colgan kan bättre än så. Det är väl därför jag surar. Något som skulle kunna bli en trevlig sufflé -inget avancerat som man minns länge, men något riktigt gött att sätta tänderna i till en kopp kaffe – pyser ihop och blir trams. Klägg. Det nästan luktar lite bränt (eller så är det bara min bittra hjärna som stinker).
Jag brukar ta med mina lästa Colgan på BBC-resorna för att byta bort dem mot Svenska Saker Jag Saknat, men denna vill jag inte tvinga på nån av de andra. MÖJLIGEN om nån av dem vill lustmörda. Troligtvis hamnar boken i bokträdet. Bokträdet har förövrigt hostat upp sig på sistone, där finns numera ganska bra svenska böcker (länge retade jag mig ju på att jag ställde dit svenska böcker som var borta en timme senare när jag passerade igen, men att det tycktes vara ont om andra expatsvenskar som hade lust att fylla på), så kanske borde jag inte tynga ner det med en halvkass bok på engelska.
Som tur är så har jag bättre vandra-vidare-böcker som ska jag försöka locka resten av BBC med. Jag ska förvisso till Sverige bara två veckor innan jag träffar de andra i Amsterdam, men vem vet – om jag glömmer att köpa nån av mina längtans-saker kan det vara bra att ha bytesvaluta i bokform!
På hajk i Weißensee
Jag har en luuuuugn och fin staycation. Mycket läsa. Mycket promenera. Mycket lyssna på musik, plocka och bara VARA. Jag önskar att jag kunde säga ”mycket sova” också, men lillkatten väcker mig kl sex varje morgon (utom en extra minnesvärd dag då han tyckte att jag skulle vakna FEM). Sen somnar de om så gott igen. Jag skulle ju kunna gubbsova, men so far so good: inga tuppisar (däremot ganska tidigt i säng om kvällarna).
Imorse tyckte Izzy att det var skönt att knörvla in sig med mig, trots att hon fick agera bokstöd. Jag letade inspiration i Holger Lehmanns Berliner Ausflüge, en riktigt trevlig bok (ja, ”trevlig” SKA läsas på det medelåldersaktiga viset ;)). Den är lite som en historiebok och en guidebok i ett – men mest historia. Den fokar på vad som ansågs vara Trevliga Utflykter back in the days (för drygt hundra år sen), den innehåller förvisso en del nyare bilder också, men de gamla tecknade vykorten är charmiga!
Det syns inte riktigt på bilden (tror jag), men som rubriken anger så traskade jag upp till Weißensee, med några rejäla kringelikrokiga omvägar i min egen stadsdel först.
Jag är sist på bollen av olika skäl, men nu kollar jag Weißensee och ville gärna se själva sjön där en del fina scener filmats.
Jag har sett lite av stadsdelen förut och har tyckt att det ser trevligt ut, en ganska lugn och diskret kusin till Prenzlberg (och mycket riktigt förutspås den bli en av de nya it-stadsdelarna som står på tur att riskera söndergentrifiering). Hit vill jag definitivt gå fler gånger! Det finns en småstads/by-charm här som är svårslagen. Det är en konstig känsla att tänka att det vara är några km ner till röriga fula Alexanderplatz. Det finns en del gamla Altbaus som överlevt kriget är också, men de är lägre än de typiska pampiga femvåningshusen i mina hoods. Framförallt finns här många snygga gamla stenvillor, om än många förfallna. GISSA om det kliade i fingrarna när jag passerade en del av dem?
Man passerar många Plattenbaus också (sånt som du nog tänker på som DDR-lådor), även om jag inte lägger upp bilder av dem just här (de finns dock i mitt instaflöde). Vägen upp till sjön är väl inte alltid jätteinspirerande, men det är en ganska enkel promenad i denna snudd på platta stad och det är rätt kul att gräva sig igenom alla lager av öst. Plattenbaus, orenoverade sekelskiftesbyggnader, parker med enstaka gamla röda hjältar kvar på piedestal… ja, det är värt att gå och se sig omkring.
Så sjön då. Sjö och sjö. Väl på plats känns den mycket liten! Om du inte har lust att promenera dit kan du ta M4 mot Falkenberg (jäpp!) från Alexanderplatz, hoppa av vid Berliner Allee/Indira-Gandhi-Str så är du alldeles alldeles vid sjön.
Solen hade gått i moln när jag väl slog mig ner på badet vid sjön (OK, hade inte solen gått i moln så hade jag aldrig hittat en ledig solstol vart fall), men det var ändå fint med lite Ostalgi-strandkänsla. Sjön är inte mycket mer än en glorifierad pöl, men det är en fin liten park. I lummig sommargrönska är det nog riktigt fint!
Det roliga var att väl som jag satt där råkade en av ungarna som lekte i närheten drulla ner sin skateboard i vattnet, det ropades på någons pappa och mannen som kom och fiskade upp brädan var väääääldigt lik Florian Lukas som spelar den snälla brodern Martin i Weissensee. Han föddes förvisso i Prenzlberg/Öst-Berlin 1973, men att inbilla sig att han BOR och håller till i närheten av sjön numera också är väl lite väl…!
Boken? Matt Haig. En uppslagsbok om oss människor, menad för aliens. Purt fantastisk. En smutta-på-ibland-bok. Somligt är allvarligt filosofiskt, tänkvärt. Annat (beskrivningen av mänskliga könsorgan) får mig att garva rakt ut. Perfekt handväskbok. Äntligen hade jag dessutom kommit ihåg att köpa små överstrykningspennor som alltid kan få ligga i väskan.
…och den grå himlen – tvåååå dagar på raken, trots löften om sol och värme! – är mitt fel. Förlåt alla turister. Jag har begått jeansjackepremiär. Klart det ska bli gråmulet då! Lite snålblåst, då är det skönt med stora bulliga lurar med ljudbok i (jag fortsätter mitt Wennstam-maraton).
Påsklooooov! Jag kör bingobricka igen.
#påsklovsbingo
Fortsätter min kampanj med att suga i mig vacker vacker tyska.
Rilke besvarar brev från en man som skickat honom sina verser för ett utlåtande. Rilke svarar med ord om konsten, om att konsten inte (om det är Riktig Konst) låter sig bedömas. Inte med ord. Många saker är så ofattbara, outsägliga, att de tar plats i ett rum dit inga ord har tillträde. Det ni 😉 inget dåligt brev till ledsen snubbe som aldrig får sina verser publicerade i tidningarna han skickar dem till.
—
Mindre poetiskt, men mycket användbart, hittar du HÄR (fast en del av del är ”brittiskt” stavat, vilket är ironiskt om man vill promota tyska)
Stenhjärtat
Jaaaaa, jag erkänner, jag snortar i mig Wennstams samlade produktion i en hiskelig fart nu.
Jag har blivit Wennstamoholist.
Det känns otäckt, ty nu har jag ”bara” fyra olästa/ohörda kvar, för ja, när jag lyssnat färdigt på Shirin-serien tänker jag gå tillbaka och lyssna på Smuts – som jag troooooor att jag läste när den kom – Dödergök och Alfahannen också. Några av personerna i Shirin-serien dök upp redan där. Lyssningen under påskens planerade Staycation Rumrennerei är räddad!
Jag lyssnar inte längre bara när jag pendlar, jag lyssnar hemma också, och igår promenerade jag hem från jobbet. Med diverse kringelikrokar och stopp tar sju kilometer genom centrala Berlin sin rundliga lilla stund.
För nån vecka sen skrev jag ”tur att jag lyssnade på den sista timmen i ensamhet” om Kanske imorgon. Tja, jag skulle kunna säga samma sak om Stenhjärtat. Fast nu VAR jag inte ensam. Imorse var jag på väg mellan hem och jobb och satt på S-Bahn och bet mig i läppen för att inte börja gråta.
Stenhjärtat berör barnmisshandel, shaken baby syndrome. Liten liten Gloria, sex månader, kommer in på akuten till synes livlös. Stressad trebarnsfamilj, ledsen mamma, till synes bufflig pappa, stissiga bröder. En försvunnen barnflicka. Som vanligt serveras inte den enklaste lösningen på gåtan, men det var inte direkt den största braskklappen heller. Icke desto mindre: spännande, tankeväckande och välskrivet som vanligt. Och hjärtskärande.
fyra ord
Ååååååh vad jag gick loss på detta!
jo, du vågar visst!
hörru, det går över!
plugga mer, snälla du
sluta inte med träningen
du kommer bli överraskad
sorg tär, du överlever
du är heeeeelt ok
———–
vad säger ni? (detta kommer jag fundera på länge. inte på grund av nostalgi, för det mitt 47-åriga jag säger till 17-åringen inuti kan jag lika gärna låta mitt framtida jag säga till mig själv NU)
Svikaren
Fotbollsspelaren Sebastian Lilja vill få mer speltid och byter lag från Gnaget till Bajen. SVIKARE! Han är Svikaren. För fotboll är på liv och död för somliga. Otvivelaktigt. Han har fått ta emot mycket skit öppet, men han har dessutom fått ta emot hot som han inte riktigt berättat om. Sånt får man ta?
Så var det hat igen. Och död. Blodigt mord. Ett mord som på vissa vis påminner om ett mord (även om jag har för mig att slutresultatet då kallades ”dråp”, vilket kändes groteskt men kunde förklaras bort med juridiskt finl… FULLIR) i Västerås för många år sen. Mer om den kopplingen kan jag inte skriva utan att spoila, så då gör jag inte det.
Mer än sjuttio hugg får Sebastian ta emot. Han hittas död hemma. Hur är det nu, enkelt case eller? Njä. Inte riktigt så enkelt. Men inte jättesvårt heller. Däremot spännande och ännu en gång smart skrivet av Katarina Wennstam i Svikaren. Om våld och våldskultur, om osunda ideal och en patriarkal kultur som (ännu en gång, allihop tillsammans!) BÅDE kvinnor och män skulle tjäna på att slippa. Det är märkligt att det ska vara så svårt att förstå, det där.
Jag läste kritik mot Wennstam, att alla hennes spänningsromaner på något vis mynnar ut i tesen att allt är heteronormens och det patriarkalas fel. Jag vet inte hur heteronormen kom in i det hela (jo, det finns en homosexuell huvudfigur i serien, och heteronorm spelar in i en del – men långt från alla – hennes fiktiva fall) men att hon är sällsynt skicklig på att skildra offer för osunt patriarkat, skulle det vara något fel? Njä. Det kallar jag en styrka. Hon är sällan så ensidig som en del av hennes beclackare vill få det till (hur många av hennes böcker har de läst?), hon om någon är riktigt skicklig på å-ena-sidan/å-andra-sidan-diskussion.
Det har spritts en skämtbild apropå polisen i Östersund som manade kvinnor till försiktighet – det är en bild av massor av snutar som skiljer människor åt. Jag minns inte den exakta bildtexten nu, men det är något i stil med hur polismakten nu sätter in alla klutar för att skydda kvinnorna mot överfall. Nej förresten, det var visst bara svenska män som ska skyddas från varandra på grund av en fotbollsmatch. Jo.
(ja, jag vet kopplat till läktarvåld att inteallamän, jag vet också att endelkvinnor)
Japp, jag drar igenom Wennstams samlade produktion som pendlarlyssning nu. Hennes böcker är perfekta för det, och det blir som en drog att följa Shirin, Charlotta och de andra.
Kvinniskan, myten, legenden
Stolt över att ”göra en Siv” numera inte bara betyder att man äter ostbricka till middag, det betyder dessutom att man stoppar en bok i väskan och upptäcker nya platser medelst rälsburna fordon. 👍❤️🙏
Vem sa att romantiken är död?
Följande misslyckade utbildningsinsats avbryts härmed.
(Detta är i n t e från en enbart-hookup-site. Det är på en sida där jag efterlyser nya kompisar av alla kön. Och att vi är grannar innebär att vi bor i samma stadsdel ihop med ungefär 160000 – ja, hundrasextio tusen – andra invånare)
Jag kan oftast stava till aquaintance också. Åtminstone är jag inte är lika less som jag var när jag skrev.
Vissa fredagskvällar är det bäst att bara gå och lägga sig tidigt ihop med en bra bok. Lullade runt och njöt min ljuvliga (förutom en del invånare då 😬) stad i fyyyyyra timmar efter jobbet igår. Bra grund för god sömn.
Skuggorna
Veckans pendlarbok, Katarina Wennstams Skuggorna, plockade jag efter att Kattis indirekt hade påmint mig om hur aktuell den känns. Det är en fristående bok i serien om Shirin Sundin. Jag har inte läst de andra böckerna i serien, så jag tvekade först (jag är en sån där anal människa som vill läsa alla böcker, i rätt ordning, om det finns en serie alls).
Slår man upp ordet ”talionsprincipen” får man veta att det är en juridisk grundsats enligt vilken brottslingen tillfogas lika stor skada som den han åstadkommit. Populärt uttryckt i Andra mosebok: ”liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma”. Man kanske kan säga att den fortfarande tillämpas som idé: ju grövre brott, desto längre straff.
Men för ”skuggorna” är fängelse eller böter inte nog.
För dem gäller bränt för bränt, sår för sår.
Bokstavligen.
”Skuggorna” är alltså ett gäng som ger sig på män som straffats för kvinnomisshandel. Skuggorna är exakta. Har en man sparkat en kvinna x antal gånger mot huvudet, x antal gånger i magen etc så är det vad han får tillbaka. Allt han gjort, punkt för punkt från rättegångsprotokollet. Det tar en stund innan det blir uppenbart vad som pågår, men när bitarna faller på plats inleds jakten på den självutnämnda rättinstansen. Vilka är de? Plötsligt står polisen i TV och varnar män för att gå ensamma. För att följa med okända hem. För att släppa in folk de inte känner.
Jag gillar hur Wennstam vänder på perspektiven. Det är ständigt aktuellt, just nu med polispropåer i både Tyskland och Sverige som återigen begränsar kvinnors frihet – ”undvik detta och detta och detta, för säkerhets skull” – samt med alla dessa kommentarer som poppar upp då och då om att bilda medborgargarden. Om att rättsväsendet tappat greppet. ”Dags att agera”.
Jag gillar också hur hon debatterar flera sidor av saken genom samtal/bråk/debatter poliser sinsemellan, jurister sinsemellan… hon hjälper på så vis min egen inre debatt medan jag läser, för det finns många ”å ena sidan/å andra sidan” som studsar runt i mitt huvud. Wennstam kopplar också sin story till andra kända fall både officiellt (Peter Mangs) och inofficiellt (en viss sångare förekommer här som musikproducenten ”David” med en fallbeskrivning som är väldigt bekant för den som följde den aktuella historien för några år sen).
Historien drivs framåt på ett smart och effektivt sätt, Wennstam kan verkligen lägga upp det – bang-bang-bang. Jag är inte överväldigad, men det var en väldigt bra pendlarbok. Underhållande, spännande och ”lätt” utan att på minsta vis vara trivial.
Jag gillar egentligen inte att bli fångad i serier, men nu är jag redan fast. Jag ger upp. Jag vill veta mer om Shirin, Charlotta och de andra, så risken är nog ganska stor att jag plockar övriga böcker i serien nu. I rätt ordning, för att inte reta min inre OCD ännu mer 😉
Jag tänker på Rädslans geografi av Anja Snellman (jag saknar henne! det har mig veterligen inte kommit något nytt från Snellman på länge nu) och på en låååååång tanketriggande bloggpost som Suzann skrev häromveckan.
Att hata
har inte köpt dem. än. 😉
Jag visste att det var illa, men när det tyska rasistiska partiet AfD höstade in nära 25% i regionsvalet i en närliggande region i söndags blev jag ledsen och rädd för umpte gången sen jag flyttade hit. I den lilla staden Bitterfeld (ironiskt namn, huh?) röstade mer än 31% på AfD.
Allt detta hat. Jag började följa Berliner Morgenpost på fejjan för att få en anledning att läsa lite casual-tyska, men när jag ser kommentarerna ångrar jag mig snudd på. Just nu pågår en intensiv strid mellan ur-Berlinare och inflyttingar. Just nu och just nu, det striden är gammal. Inflyttingar? Ja, nu handlar det inte ”bara” om flyktingar, inte ”bara” om såna som jag (utlänning, men i vissa ögon ”rätt” sorts utlänning) utan om tyskar från andra städer också. Allra helst wessis. Nu hårddrar jag men i striden mellan ossis och wessis sparkas det OFTA fortfarande hejvilt i vissa kretsar. Ingen sida är snällare än den andra, men just i fallet Berlin känns det ofta som om gamla ur-Berlinar-ossis är arga över alla som flyttar in och orsakar lägenhetsbrist, höjda hyror och allt annat som man kan komma på är dåligt (vi är förmodligen orsaken till fotsvamp också).
Jag kan förstå på många vis. Lyxsaneringar och gentrifiering suger. När alla delar av Berlin öppnades för hela världen var det inte på alla vis enkelt att hänga med för den som pluggat ryska istället för engelska i skolan. Å andra sidan, titta upp ur ankdammen, är NÅGON storstad befriad från detta fenomen? I NÅGOT land?
När Hanna var här för nån vecka sen köpte hon en bok om ossi-wessi-konflikten, jag blev också sugen på den. ”Märker man detta även som utlänning alltså?” undrade Hanna. OM man gör, säger jag. Delvis kanske det beror på att ämnet intresserar mig och att jag ofta frågar folk om deras bakgrund, delvis på… ja, äsch, säg så här: man behöver inte leva och arbeta här någon längre tid för att börja märka av det. De flesta har inget emot mina frågor, men en presumtiv dejt blev så förbannad att han ställde in dejten på grund av frågan (som kom på tyska enhetsdagen efter en lång diskussion om allt möjligt som har med Tyskland att göra). Överkänslig much? Började asgarva när jag berättade om den snubben för en (tysk wessi) tjejkompis och hon blixtsnabbt sa ”han måste ha varit ossi, de är så bittra”. Ja, ni ser ju.
Mitt första halvår i Tyskland jobbade jag ute i grannregionen. Ossiland. Jag förstod efter ett tag att jag ansågs lite oartig eftersom jag hade missat att man 1) går runt och tar alla i hand på morgonen 2) återigen tar alla i hand och säger ”tack för idag” på kvällen. Ossi thing to do. Wessi-kollegorna avskydde det. Speciellt i flunsatider. Och på grund av tiden det tar. Liten detalj av måååånga. ”They are a totally different BREED” sa en av mina extremaste (ex-)kompisar föraktfullt om den andra sidan.
Så JA, det finns många spänningar kvar i detta land, trots att muren föll 1989. Muren inuti folks huvuden talas det ofta om. Det tar nog en generation till innan den försvinner. Till och med ännu mer? Jag har både ossi- och wessivänner, for the record. Jag ser poänger såväl som fördomar från båda håll.
Jag bor i forna öst-Berlin, de som bodde i min lägenhet blickade ner på muren och såg väst-Berlin varje dag, på lite avstånd. Jag undrar hur det kändes. En del av mina ossivänner hatade regimen och råkade illa ut på grund av den. Andra är mer neutrala. En vän (född i början av 60-talet) försvarar DDR med näbbar och klor, hen tillbakavisar en del av de upplevelser som den av mina vänner som råkade mest illa ut talar om (”det är inte möjligt, sånt hände inte”) – men OK, allt föll på plats när hen sedan berättade att fadern hade en högt uppsatt position i partiet way back then. Kanske lite bias där.
Övriga spänningar? Ja, det finns andra stora grupper (Berlin kallas ibland Turkiets tredje största stad) som har kommit hit de senaste årtiondena. Somligt funkar, annat inte. Flyktingarna är lök på laxen för somliga. Ibland känns det som att bo i en krutdurk och då är detta ändå en fridsam och traditionellt ganska ”mellow” stad.
Så, jag inledde med orden ”allt detta hat”. Det är lätt att tänka att det är de andra, DE DÄÄÄÄÄÄR, MEN så insåg jag vilka känslor som väcktes i mig när jag såg TV-serien Weissensee (jag är sist på bollen, jag vet) om forna Öst-Berlin. Jag såg att avsnitt i söndags som fick mig att vilja DÖDA figuren Falk. Jag hatade intensivt. En figur i en TV-serie. För att inte tala om hur jag känner när jag ser Pegida. Jag vill slå dem på käften. Sparka. Moget, Siv.
Mer sofistikerad än så är jag alltså inte. Nu var figuren Falks beteende i just det avsnittet designat för att väcka starka känslor, rent av hat, men ändå. Vi brusar nog alla upp ganska lätt ibland. Ibland kanske det bara är välutvecklad impulskontroll som stoppar slagsmål, men de där känslorna som äter i tysthet varje dag? Slentriantankarna?
Hur kommer vi ur detta? Denna undran sysselsätter mig hela tiden. Plågar mig. Jag är skiträdd. Inte för de nyanlända. Jag är mest rädd för de gamla ingrodda. Rasister, homofober, sexistiska och misogyna bakåtsträvare. DEN klicken, oavsett ursprung. Den klicken som numera är för stor för att kallas ”klick”.
Berlin party nights
Jag skojade lite för ett tag sen om vad kulturtanter ska göra och inte göra (mest göra) och vilka ohemult goda möjligheter min stad bjuder för den som vill få sig en doft av det dekadenta livet. Den doften drar jag ner djuuuupt i lungorna ibland. Och ibland inte.
Igår råååååkade jag ta en sväng förbi Dussmann (jag skulle bara hämta upp en bokklubbsbok samt en tyskatraggelbok rekommenderad av Pålitlig Källa) ooooch så är det ju påsk snart så jag skulle få köpa lite blandade bildande påskpresenter. Jag är mycket nöjd med min loot! Det blev en bra mix, det mesta Berlinrelaterat. Modebloggare kör ju tjusiga unboxinginlägg ibland, ni får se vad jag köpte vad det lider, jag lär skvätta lite då och då. Jag har höga förhoppningar på årets påsklov, det blir staycation veckan efter påsk och då visualiserar jag mig själv som 1) fortsatt Berlinexplorer med fokus på förorter 2) cafémänniska beväpnad med bok
Nåväl. Dussmann. Dekadens. Och brist på densamma. Jag köpte mig bland annat en bok med gamla bilder från min stadsdel. Det finns liknande böcker om många klassiska stadsdelar i Berlin, men jag vill lära mig mer om just mina hoods till att börja med. Den var egentligen lite dyr (19 EUR för inte sååååå många sidor), men jag anade att den var utgiven på pyttelitet förlag, då blir det lätt dyrt. Bygones!
Oh well. Ibland chansar man! Jag gick alltså till sängs före 21.30 (jaja, det var måndag och jag är allergitrött!) ihop med en bok med gamla svartvita foton. Hardcore!
Det finns mycket kul i boken, men det är en ganska underlig blandning av bilder och jag kom på mig själv med att undra hur bilderna egentligen valts ut. På plussidan finns insikter om hur gator och parker (och tunnelbanestationer :-D) har döpts om igen och igen. Ni vet, vad som är poppis under nassetid är inte helt comme il faut under kommunistiskt/socialistiskt styre, en del av det allra mest extrema från DDR-åren – hörde jag ett Stalin? *host* – är inte helt poppis efter att DET styret har fallit. På minussidan finns det där med att ganska få bilder har ett årtal angivet, många av dem är dessutom ganska intetsägande och av dålig kvalitet. Det borde finnas en UPPSJÖ av bilder från Prenzlberg att plocka från, men igen: litet förlag kanske inte har råd/möjligheter att plocka av allt.
Stolpe ut på detta spontanköp. Det är OK. Jag har haft stolpe in på många andra köp. Styleguide Berlin till exempel – igår såg jag att den finns på engelska nu! Hett tips till er som är på väg hit och vill hitta mysiga fik och roliga butiker.
Kanske imorgon
”Ingen får göra besök i mitt huvud just nu, för där har jag inte städat på länge.”
Kanske imorgon av Felicia Welander. Citatet ovan var så bra. Jag började lyssna på den här boken för att den var i så lagom format (runt sex timmar, det är ungefär tre dagars jobbependling) OCH lite för att utmana mig själv. Beskrivningen lät inte som något jag normalt dyker ner i. Det lät skrämmande nära något som skulle kunna bli pekoral (det blev det inte) och sen började jag undra varför jag tänkte så. Bäst att lyssna.
Berättelsen kretsar kring Eva och Monika, som är lika gamla, bor i likadana huskroppar, på samma gata, men i helt olika världar. Båda försöker överleva en stor sorg, men har helt olika strategier för att göra det. Den livsglada Monika försöker njuta allt hon kan. Hon lever i nuet i 180 km/tim Carpe fucking diem och allt där emellan. Den inåtvända Eva går till jobbet, dricker sitt kaffe, handlar sin mat och funderar samtidigt på hur hon ska kunna ta livet av sig. När de här två världarna möts uppstår en ofrivillig vänskap och de ger sig av på en resa på Monikas vrålande motorcykel. En resa som kommer förändra allt för dem båda.
Svåra val och stora händelser. En Thelma och Louise-känsla (trots enormt motstånd från ena parten initialt, jag hajade aldrig riktigt vad som hände när det förändrades, det kanske hände medan jag bytte tåg ;)) som jag verkligen gillar. Föredömligt lagomt format.
Boken är skickligt inläst av Alexandra Rapaport (möjligen kunde hon ha skippat att försöka tala dialekt), men ibland är det svårt att hänga med – det tar en stund innan jag förstår vems röst jag hör. Vems tankar. Vems huvud jag traskar runt i. Det är nackdelen med pendlarläs… lyssning, ska jag överleva kryssandet bland irrande turister, vansinniga cyklister och aggro-bilister så kan jag inte foka på boken jag hör i varje sekund. Ibland inser jag att jag har missat något och hoppar tillbaka, ibland inte. Kanske är hoppen mellan personerna tydligare när man läser.
Oavsett vilket. Skriver Welander mer så läser jag.
Och i ärlighetens namn var jag glad att jag lyssnade på den sista halvtimmen hemma i soffan och inte i ett tåg/ute på gatan nånstans mellan Kreuzberg och Prenzlberg. Jag fulbölade. FULBÖLADE. Det blev till sist så grisigt att katterna vaknade, den gamla luttrade tanten somnade om igen, men lillskiten (Mr Spock) blev så förtvivlad att han pep (!) och klättrade upp i min famn, sen vägrade han lämna mig resten av eftermiddagen.
tänker du börja böla igen? nej? säker? jag finns här vettu matte, inte böla mer nu.
När Tyskland är gulligare än du tror
Dagens korta lunchpromenad (du ser mitt ”lilla” kontor i bakgrunden) tog mig förbi en rar skylt.
Ungefär ”när jag blir stor så ska jag bli en vacker ört/vildblomsteräng så att fjärilarna fortsätter att flyga i Kreuzberg – snälla, gå inte på mig”
Det är kärlek det.
åh åh åh tjeeeeejer…
Dagens bästa citat kommer från Mary Wollstonecraft:
”I do not wish women to have power over men; but over themselves”
Mary var inte tappad bakom en vagn, och det var inte hennes dotter heller. Vilka kvinnor! Mary d y är mest känd för att ha skrivit Frankenstein, en av mina bästa böcker någonsin. I mina bokhyllor bor både mor och dotter. Såklart.
Och till dem som undrar varför jag postar det här citatet idag, när vi västerländska kvinnor äääääär så jämställda, vill jag bara säga tack å hej å somna om, vakna igen imorgon med lite klarare ögon. Fantastiskt det där med hur vissa människors ”feministiska” uppvaknande kom samtidigt som (och enbart för att) de trodde att de kunde använda oss kvinnor för att piska upp hat mot islam. Igen. Trötta idioter.
—
Jag skulle ljuga om jag påstod att det var med kvinnodagen i åtanke – men de senaste dagarnas läsning och lyssning har handlat om kvinnor, kvinnor, kvinnor. Männen har haft viktiga biroller, stundtals förfärliga dito, men kvinnor. K-v-i-n-n-o-r.
Jag åkte till Estland, Sovjet och Berlin (!) med Sofi Oksanen när jag lyssnade på boken Utrensning. Det var sannerligen en berörande och omskakande resa. Början av nittiotalet, Berlinmuren föll ganska alldeles nyss och det förändrade Europa på många vis. På goda vis. På mindre goda vis (jo, faktiskt, det finns nog en del som ser det så).
Aliide lever ensam på sin gård, men plötsligt en dag finner hon en ung kvinna, Zara, avsvimmad utanför huset. Aliide är misstänksam (är flickan en tjuv? ett lockbete? vem är hon?) men tar in den unga kvinnan. Sakta men säkert tråcklas deras respektive liv upp. Båda har hemligheter. Båda har haft det svårt. Båda har tagit felaktiga beslut.
Droger, trafficking, svartsjuka, familjeförräderier… försoning? VILKEN resa. Jag har skyggat för den här boken, jag förstod att den var tung, jag var redo nu. Fantastisk.
Ännu en gång vill jag inte bara prisa en fantastisk författare (jag BUGAR! vilket språk! vilken… vilken fantastisk historielektion!), jag vill också skicka en uppskattande applåd till den utmärkta uppläsaren Gunilla Nyroos.
—
Jag återvände österut, Simone de Beauvoir tog mig också med på en resa: Misstag i Moskva.
Kortroman eller långnovell, välj själv, men det var en riktig liten pärla. Det är omöjligt för mig att inte lyssna in Simone och Paul i paret André och Nicole – ibland har jag undrat hur hon (Simone alltså men för den delen Nicole också) stod ut med denne självupptagne man (hon? HON? min IKON!) men OK, jag förstår, lite.
Misstag i Moskva utspelas i mitten av sextiotalet, ett gift par åker till Moskva och… ja, vad gör de? Samtalar för lite? Blir besvikna. Blir trötta. Känner ålderdomen krypa på. Nicole betraktar ofta maken lite ömt och distanserat, tänker om och talar till honom som vore han ett litet barn. Blir trots detta besviken då han liksom ett barn småljuger för att slippa ta eventuella bråk när sanningen riskerar att bli obekväm.
Ljuvligt språk, en smart smart smart historia (frågar du mig så var inte Sartre den mest lysande filosofen i den familjen) som nog kan servera en igenkänningsfaktor för alla som någon gång haft en relation som blivit lite trött, finfin översättning – som sagt: en riktig pärla som inte bara påminde mig om MINA junikvällar i Moskva utan dessutom fick mig att längta tillbaka till Paris! Åh, vem följer med? Kaffe, vin, böcker, promenader och långa sessioner med penna och block vid små bord på trottoaren! Vill!
PS. Omslaget! Kärlek!
(jag hälsade f ö på bl a Simone sommaren 2014, Cimetière de Montparnasse är underskattad!)
—
Det är dessutom min namnsdag idag.
Emotser hyllningar i kommentarsfältet. Tack på förhand :-*
Wie man Deutscher wird
Ty det hände sig en söndag att jag var på brunch med min älskade expatklubb. Jag kunde infoga ännu en spännande kvinna i samlingen nya bekantskaper, denna kvinna är tysk, jobbar för tyska UD – just nu här i Berlin (hon är dock inte ur-Berlinare) – och hon har gjort och kommer att göra fyraårsperioder på ambassader och konsulat i andra länder.
Med detta i åtanke är hon bra på att
- förstå hur det är att vara ny i ett land, och att hungra efter att förstå språk och kultur
- betrakta sitt eget land lite utifrån och därmed också fnissa åt det (utan att generalisera alltför elakt kan jag väl säga att det inte är en tysk natinoalsport att vara bra på det ;))
Hon var alltså den som tipsade om Adam Fletchers Wie mann Deutscher wird (”hur man blir tysk”). Titeln var inte helt ny för mig, jag har nypt i boken lite då och då, men alltid tyckt att den varit aningens för tunn i förhållande till priset. Hade tänkt den mest som kul souvenirbok, något att köpa till kompisar på besök, men nu när jag har läst den tror jag att den faktiskt är allra roligast om man har bott här ett tag och därmed hoppat förbi det första halva varvet (först nyförälskelse (”forming”), sedan frustration (”storming”)) i Bruce Tuckmans berömda utvecklingsmodell.
(för den nyfikne: jag tänker att jag just lämnat ”norming” och därmed börjat nosa överlyckligt på ”performing” – hurraaaaaa! hoppas nu att Berlin och jag kan få fortsätta vår relation tillsammans. det där med att min arbetsgivare ska skära ner personalstyrkan med 7000 tjänster globalt är inte så bra när man är en av de ”tärande” som sitter och kostar pengar (men förhoppningsvis gör nytta också) på huvudkontoret)
Adam Fletcher är engelsman men har bott i Tyskland ett antal år. Han driver ohämmat med både tyska och brittiska stereotyper. Med hjälp av hans bok kan man alltså bli liiiite mer tysk i femtio enkla steg (för oss svenskar är detta ännu lite lättare än för många andra då minst fem av stegen – t ex det där med att lära sig se Grevinnan och betjänten på nyårsafton – kan hoppas över av oss, ty vi är lika tyskarna i dessa fall). Boken är tunn, du läser den på tyska från ena hållet och på engelska från andra. Bra för den som vill läsa på tyska men ändå haja varenda elak nyans. Jag läser rätt obehindrat på tyska nu, men varenda nyans hade jag INTE plockat upp. Jag är en sån som VILL plocka upp v-a-r-e-n-d-a nyans.
Boken började som blogg och det känns nästan när man läser. Jag håller med bokmoster Sussi om att den var tunn (inte bara till antal sidor), jag hade gärna sett att några av kapitlen utvecklades lite till men nu är det som det är. Den är ganska roligt illustrerad.
—
Wannabetysk eller ej – jag blev otroligt glad över att få en bunt påsar med hett efterlängtad dipmix och en Damernas av Hanna och Andreas i fredags! Tänk att jag inte har varit Sverige sedan i september!
Vi expats – de flesta av oss – vill oftast inte be folk att köpa med saker om vi inte är väääääldigt desperata (typ julkaffe) eller vet att vi kan byta grejor med andra som längtar efter tyska grejor (typ speciella nougatkulor vars namn just undsluppit mitt minne) så när frågan ”längtar du efter något speciellt?” kommer utan att vi behövt tindra med blöta hundvalpsögon blir vi löjligt löjligt glada. Det finns två butiker med svenska varor här, men båda butikerna är ohemult dyra och ligger så i helt fel ände av stan (dessutom en tråkig ände, så det går inte ens att se en resa ditåt som en rolig utflykt) att det tar obetydligt mycket längre tid (och kostar obetydligt mycket mer pengar ;)) att flyga till Sthlm.
Feeling very Mata Hari
Förra söndagen var fuktigt gråkall, jag var trött och seg och ville väl helst stanna under täcket, men det är då jag alldeles speciellt behöver ta mig ut. Jag hade jobbat skiten ur mig veckan innan och behövde blåsa bort stressen. Först brunchade jag med ett kul gäng (och fick ett roligt boktips), sen beslutade jag mig för att nyttja sista chansen på mitt ABC-kort (för normal jobbpendling behöver jag bara AB, så det är vad jag normalt har) och sticka ut till Potsdam. Potsdam är en mycket vacker liten stad i Brandenburg strax utanför Berlin. Du tar enkelt S-Bahn (S7, eller S1 och byt tåg i Wannsee) från centrala Berlin. Det dräller av slott och vackra hus, parker, mysiga caféer och VATTEN! Jag saknar ofta stora vatten i Berlin, det är väl inte direkt Väner-/Mälarkaliber på sjöarna ute i Brandenburg heller, men det finns många vackra platser.
Väl vid Potsdam Hbf tog jag spårvagn 93 till Glienecker Brücke. Bron var under DDR-åren legendarisk som ”spionernas bro”. Det var en lucka mellan öst och väst, men till skillnad från t ex Checkpoint Charlie var den här vägen bara till för diplomater, militär och just spionutbyten. Potsdam var öst. På andra sidan vattnet fanns utkanten av Väst-Berlin.
Det är en så otroligt vacker bro. När jag först hörde talas om den tänkte jag mig något helt annat, kliniskt, fult – men den här bron byggdes 1835. V a c k e r! Ibland säger man ”om väggar kunde tala”. I detta fallet? ”Om fackverk kunde tala”. Mindboggling.
Ena brofästat pryds av två ”sjökentaurer” (nu exponerar jag min okunskap om fantastik-fauna, de kanske heter något alldeles eget), hovarna har paddelform. ”Kvinnliga” kentaurer har jag inte sett många av, men denna är mycket vacker. På högersidan finns en mer vanligt förekommande skäggprydd variant.
Spielberg har gjort film, Le Carré har skrivit om Spionen som kom in från kylan. Jag? Jag har vare sig sett filmen eller läst boken. Det finns på listan! Hurra för listan!
Jag har inte bara en ”Koffer” i Berlin, jag har 5,5 Billysar och en bokklubb…!
Ni har kanske sett den, skämtbilden med texten ”I tried starting a gang once. It turned into a book club.”
Tja, jag gick åt andra hållet. Berlin gör gärna sånt med en. Jag saknade min fantastiska svenska bokklubb – som faktiskt varit på besök i Berlin minsann – så jag försökte starta en egen. Vi är dock redan lite mer av ”gang” än mild bokklubb. Vi kallar oss ”The Hedonist Club for Love of Wine, Good Food and Books”. Say no more. Såna är vi!
”Vi” är ett löst sammansatt gäng, lite i startgroparna, antalet varierar per träff men det som allt mer utkristalliseras som Järngänget med stort J är fyra kvinnor (en man deltog faktiskt på första träffen, men vi skrämde visst bort honom? vad ääääär det med män och bokklubbar?) mellan 39 och 63 år. Vi kommer från Polen, Tyskland, Storbritannien och Sverige, men vi har alla levt och arbetat i andra länder också. Vi vill nog gärna se oss som kosmopoliter.
Jag drog igång det hela inom ramen för en förening för expats. De flesta där – även många tyskar – kommer från andra städer än Berlin, så upplägget för första mötet var att alla skulle ta med och presentera sin favorit-Berliniana, för visst vore det coolt att samlas kring litteratur om och från Berlin? Tänk brett! Skön- såväl som facklitteratur. Det finns ju huuuuuur mycket som helst! (du finner listan över de böcker vi presenterade nedan, knock yourself out…!)
Oh jisses. Jag är naiv. Naiv, och vad folk än tror alldeles för befriad från diktatorstendenser för att riktigt gå iland med mitt tänkta uppdrag. Vi hade en DIGER hög med underbara böcker att välja mellan, ÄNDÅ blev det till slut en bok som ingen tagit med sig som valdes (avd. ”oj, en bokklubb är inte rätt plats för sökande efter full konsensus”). En ganska lättviktig bok som jag misstänkte att jag skulle avsky redan innan jag började läsa: Sven Regeners Berlin Blues (Herr Lehmann på tyska).
(varför ingen av de andra böckerna? spridda omdömen , fritt ur minnet – men jag är inte bitter 😉 – om böckerna i högen var: för tung, för svår, för ”öst”, för tecknad, finns bara på tyska, etc etc etc)
Nåväl. Jag är generellt sett dålig på att vara busig (Duktig Flicka Galore), men i ett liv med insikten ”så många böcker, så lite tid” struntade jag helt sonika i att läsa ut boken om den förfärlige Herr Lehmann när jag fortfarande avskydde den efter 80 sidor. Funderade en ganska lång stund på om jag som ledare MÅSTE läsa ut den, men bestämde mig för att det är en form av statement att INTE läsa ut den också, eftersom jag kunde formulera vad jag avskydde. Vi enades om att vi inte ville ha det som det stundtals var i skolan (tvångsläsning!). Nån fördel ska man ha av att vara medelålders! Det hela slutade med att vi gemensamt suckade över boken i tio minuter innan vi övergick till att dricka vin och tala om annat (politik bl a – och i förlängningen kopplade det politiska samtalet faktiskt till den grava bryr-mig-inte-om-nånting-slacker som Herr Lehmann är).
Berlintemat? Det har vi redan övergett. Nästa bok på menyn blir Rabih Alameddines An Unnecessary Woman. Vad kan jag säga? En bok som börjar med att huvudpersonen råkar färga håret liiiiite för blått på grund av att hon drack för mycket vin medan hon pysslade med barret måste åtminstone jag älska. Lägg därtill faktorer som Beirut och metaboktok. What’s not to love?
Och det där med en Koffer in Berlin? Njuuuuuut…!
——–
Alone in Berlin och Tales from the Underworld – Hans Fallada
Der Tastenficker – Flake
The Berlin Stories – C Isherwood
The Innocent – Ian McEwan
Stasiland – Anna Funder
Berlin – city of stones – J Lutes
Look who’s back – T Vermes
City of endless night – M Hastings
Gay Berlin – R Beachy
Roads to Berlin – C Nooteboom
Leaving Berlin – J Kanon
Two brothers – Ben Elton
den här texten skrev jag ursprungligen till Hannas Europafest
(inte så) Anonyma Biblioholister 