Hoffmanns äventyr, den ljudliga stumfilmsversionen

Jag är ju sannerligen ingen kulturell finsmakare (RAMMSTEIN FTW!), men jag kan njuta det mesta om det paketeras i en för mig attraktiv variant. Enter Opera on Tap! Jag var på en vinprovning i höstas och började prata med en snubbe som visade sig vara operadirigent och röstcoach. Han bjöd in mig att komma och kolla på ett event – öl och opera, alldeles gratis (jaja, ölen kostar), på en snygg bar i Neukölln. Öl och opera? Jag var nyfiken och drog med mig två svenska operaälskande vänner som var i stan av en slump just den tisdagen. The rest is history.

Där satt vi, tre medelålders tanter (vi höjde medelåldern radikalt), med tappade hakor. Det var ungt och opretentiöst. Sångarna är ännu icke superetablerade, men skolade, och har en passion och en energi som kan frälsa de flesta. Jag skojar inte. Jag har sett dem några gånger till sedan dess och när de drog igång en kickstarter-kampanj för att sponsra rep och lokal för en alldeles speciell uppsättning fanns ingen tvekan. Take my money!

Hoffmanns äventyr är erotisk fantastik, rätt och slätt. Offenbach, Barbier och Carré baserade historien på den gotiska skräckförfattarens E T A Hoffmanns liv (han var både tonsättare och författare, men det skrivna är det mest berömda). Hoffmann dog i Berlin 1822 bara 46 år gammal, aningens försupen.

OOT-gänget hade hittat den perfekta skådeplatsen för helgens spektakel (ja, tyvärr, de har ännu bara råd att leverera två uppsättningar – det är tragiskt för detta förtjänas att ses av MÅNGA): Ehemaliges Stummfilmkino Delphi i Weissensee. Vilka lokaler!  Stumfilmsbiografen Delphi hade sin storhetstid på 1920-talet, stängdes och glömdes bort. Den undgick att bombas under kriget, men förblev stängd under hela DDR-eran. Det finns ingenting som antyder lokalens skönhet från utsidan så den fick relativt sett vara ifred i en stad som på den tiden hade GOTT om stängda och glömda hus i denna då sunkiga del av stan.

  
Tur för oss, och tur att den som till slut öppnade upp hade vett att inte renovera sönder det hela (Weissensee gränsar till det vrålgentrifierade Prenzlberg – ja, mina hoods, så varenda hus kan teoretiskt sett bli värt en mindre förmögenhet. Priserna har rusat här i många år nu.) Lokalerna är PERFEKTA för uppsättningar av lite ovanligare slag i nuvarande skick. Renovera och det blir bara en lokal i mängden.

Opera, säger ni. Är inte det torrt?

Nej. Det har varit utmanande och könsöverskridande sedan långt innan Christer Lindarw rakade benen för första gången. Unga män spelas ofta av kvinnor, många roller är flytande – är det en kvinna, är det en man? Whoooo caaaares! Gidon Saks och Caroline Staunton har dragit det könsöverskridande ett varv till. Min vän dirigenten – som för kvällen satt vid flygeln i bästa stumfilmsstil – spelade iklädd glittrig topp, vadlång tantkjol och stilettklackar. Det var rätt jobbigt att hantera pedaler i stilettklackar misstänker jag, men Tim gjorde det med den äran. Ensemblen har en ljuvlig sopran som dessutom är make up-artist, så hon såg till att leverera en extra twist: alla var sminkade till gråskala för att hylla stumfilmstemat. Mycket snyggt, även om mejken suddades ut under kvällen, det är en väldigt fysisk föreställning.

Historien i korthet: Hoffmann sitter på en bar med två studenter. Han är rätt full och minns tillbaka – han berättar om de tre största kärlekarna: Olympia, Antonia och Giulietta. Nu är han lite sugen på Stella. Hela tiden finns hans musa och bästa vän där för honom: Nicklaus/Nicklausse. Igår gjordes karaktären av Anne Byrne i korsett och tunn mustasch (nej, den syns inte på bilden nedan). När ska Hoffmann förstå vem han VERKLIGEN borde välja som sin partner?

  

Lindorf kommer till baren där Hoffmann orerar om sitt liv. Han vill också ha Stella. Han är rätt tydlig med det och tänker att Hoffmann ska bli så packad att Stella väljer rätt snubbe.

Men nu minns vi tillbaka: OLYMPIA. I de flesta uppsättningarna är Olympia en docka som ska förvrida huvudet på män. Igår var hon en looooove machine. Anne Sorbara hade korsett, strumpeband/strumpor, anständiga (storleksmässigt) men sexiga trosor. Bara. Utan att bli explicita kan vi säga att fröken Sorbara kan förvrida huvudet på vem som helst – mig vann hon redan i november.

OOT-gänget nyttjar hela lokalen. Vi sitter alla på ett golv vid vanliga bord och stolar, plötsligt dyker någon upp i mörkret bakom oss och sjunger. Olympia själv hade smugit upp på en stol på ett bord medan vi andra var upptagna med vad som hände i andra änden av lokalen. Plötsligt en spot på Olympia. Hon åmar sig på stolen och det råder inga tvivel om vilken stämning hon är i. Hoffmann dras till henne och det tar ingen lång stund förrän han bär henne runt sittande på axlarna. Han har ansiktet begravt i hennes skrev och plötsligt förstår vi verrrrrkligen varför hon tar de allra högsta tonerna i sin aria (länken leder till en mer traditionell och betydligt tristare uppsättning). Sorbara levererar felfri koloratur med en dansande karl i skrevet. KUDOS till Sorbara! Efteråt halvligger hon på stolen, blossande på en cig. Det tar dock inte lång stund innan hon studsar vidare till nästa karl. Loooove machine, sa jag.

Trist nog så befann sig Olympia för långt bort  för att jag skulle få nån riktigt bra bild. Telefonen hade immat igen vart fall om jag hade suttit närmare. Ni ser ju flinet. Hon är nöjd.

Jag har inte många riktigt bra bilder från akterna om Antonia och Giulietta (de utspelades mestadels på den faktiska scenen en bit bort), men la voix de mère uppe på balkongen var fin.

Antonia? Fantastisk sångerska. Hoffmann och hon var förlovade, men hon försvann plötsligt. Hon är inspärrad hemma, hennes far vill gömma henne. Modern hade förtrollats av den onde Dr Miracle, varje ton hon tog gjorde henne allt sjukare och hon sjöng sig till döds. Antonia hotas av samma öde och förses bokstavligen med munkavle. Hoffmann hittar henne, lockar henne att sjunga men förstår snart varför hon inte kan göra det. Den onde doktorn hittar dem, trollar fram en skenbild av Antonias mamma (sjung min dotter sjung!) och lurar Antonia att sjunga sig till döds.

Elak doktor, förtvivlad Hoffmann, döende Antonia och sörjande far.

Giulietta, den fagra kurtisanen i Venedig. Ni ser ju det där med att nyttja hela lokalen. Medan Giulietta berättar sin historia sitter de tre varianterna Hoffmann – ung, mindre ung, inte alls ung – alldeles bredvid oss nere på golvet. Akten om henne är ganska rörig – här mördas det i parti och minut. Giulietta snor själar (”spegelbilder”) åt den onde Dapertutto. Hon betalar såklart med tjäääärlek och snärjer sudd på Hoffmann också – men han klarar sig på håret. Tyvärr är han dubbelmördare innan den kvällen är över. Det var inte direkt vad hans trasiga själ behövde.

Wrap up nedan. Nicklausse hälper till att summera. Nå, hur går det nu då – fattar Hoffmann att Nicklauss/Nilausse är the one?

DET berättar jag inte.