Gråt i Gorkiparken
Solen sken nästan igår (vi är inte bortskämda med sol i Berlin på vintern) och jag hade slut på kaffe, så jag bestämde mig för att INTE ligga kvar och dra mig. Ut och traska! Jag vänjer mig aldrig vid att jag ”går ner på stan” och köper kaffe och att det där ”ner på stan” innebär – som idag – en butik i TV-tornets skugga.
Jag packade två böcker och en penna i väskan. Jag tänkte att en brunch på ett populärt men för mig nytt café kunde vara en bra ide. Jag stannade till på Café Gorki Park nära Rosenthaler Platz. Mysiga lokaler i den där stilen som många nog tänker när de tänker Berlin (gamla möbler, lite slitet, labyrintlika lokaler), rysk meny. Jag åt en fiskbrunch (!) – det var fisk på längden och bredden (rökt lax, tonfisk etc) – men det blev onekligen lite mycket till slut. Gott men inte fantastiskt. Återvänder jag hit blir det mer för stämningen och läget än för maten i sig.
…och just som jag plockade upp telefonen så insåg jag att Bodil Malmsten hade dött. För mig var hon en husgudinna, hon fick mig att läsa Montaigne, hennes texter är BILDANDE utan att skriva på näsan. Ingen kunde som hon skildra det vardagliga, det absurda, det ilskna, det reflekterande, det roliga… ja, husgudinna sa jag.
Modernista planerar ett praktverk (de beskriver det inte som ett praktverk, det är JAG som lägger in den betydelsen i det hela): en 988 sidors utgåva av Loggböckerna: 2006–2014 släpps i augusti. Jag gav bort mina loggböcker (men behöll en fin diktsamling) när 14 Billyhyllor måste bli ynka 5,5 för några år sen, så jag kommer nog att köpa den för jag ångrade mig bittert redan innan Bodil dog.
Nåväl, jag satt där på caféet och kunde inte låta bli att gråta en skvätt. Det kändes knasigt, men OK då. Jag gråter normalt INTE när mina idoler dör, men jag hade fått på tok för lite sömn och just cancer har haft en lite för stor del i mitt liv, så det var nog den samlade tanken på Bodil och många andra döda som rann ur tårkanalerna där och då.
Fiskbrunch
Rara lokaler!
Ni ser ju Martina Montelius? Jag lyssnade på boken – fantastiskt roligt uppläst av Martina själv! – som pendlarbok, men jag insåg snabbt att jag ville ÄGA den också. Äga, stryka för särdeles intressanta, roliga och snygga passager. Min bokliga partner i crime, Suzann, kände samma sak. Sagt och gjort. Fixat! Suzann har också skrivit om boken och citerar många passager som fick mig att skratta högt när jag lyssnade!
Montelius blandar snyggsvenska med brutala satser (pun intended) sprängfyllda med s k fula ord. Den kontrasten parad med Montelius svarta humor gjorde detta till något av det roligaste – igen: trots mycken svärta – jag läst/lyssnat på på LÄNGE.
Hennes hjältinna, kulturtanten Boel, är trött på att just vi kulturtanter ska förväntas vara fogliga och asexuella kulturbärare efter ett liv då vi sannerligen skaffat oss både kunskaper och goda grunder till passion också för annat än tygkassar, poeter och färgglada halsdukar. Kulturtanter borde supa, knulla och knarka! Boel skulle kanske veta att det kanske de redan gör, åtminstone såna i Berlin- lol!
Boel åker inte till Berlin, men hon åker på litteraturkryssning för att fixa till allt det där. Några dagar efter att jag hade läst ut boken så skrattade jag rakt ut igen. En kompis i Sverige hade skickat ner en Vi läser till mig och vaaaaaad tronar väl inte där, på en helsida? Jo, reklam för en *tadaaaa* litteraturkryssning!
(nja, jag stannar nog här ändå ;))
Nu hoppas jag att jag snart kan få lyssna på Främlingsleguanen också, uppläst av Martina själv. Jag har inte hittat den på Storytel än, men en (måttligt) stillsam kulturtant i Berlin kan väl ändå få ÖNSKA?
Sol och spår. En sorts porr i sig. Tågnördskulturtantsporr. Bästa sorten.
(inte så) Anonyma Biblioholister 