Arkiv för december, 2015

How to be a heroine

sellis

Böcker om böcker är en favoritgenre som jag har svårt att tröttna på! Jag älskade Ulricas utmaning för några år sedan.

Äntligen kom jag igenom den: Samantha Ellis How to be a heroine med undertiteln (or, what I’ve learned from reading too much)

(too much? whut? there’s no such thing ;))

Rolig, men vore förmodligen ännu roligare om jag hade läst alla de böcker hon dyker ner djupare i. Jag har till exempel på något underligt vis missat Wuthering Heights och det jag läser om den (här och annorstädes) får mig inte att vilja dyka ner i den heller. Åtminstone inte nu. Den som gillar böcker hittar nog ändå ganska många böcker att känna igen och jag uppskattar verkligen den prydliga sammanställningen på slutet. Varenda bok och författare som nämnts indexeras med sidangivelse. Apropå rolig/roligare – det handlar mycket om författaren själv också, hennes historia och hennes författarskap. Jag gillar att läsa om hennes egen historia (irakisk jude, dotter till flyktingar, i London) och är sugen på att testa hennes mammas masafan. Referenserna till hennes författarskap funkar däremot so so eftersom jag aldrig hört talas om henne förut (”borde”jag det? jag är kass på alla dessa kanon), men det är inget som stör.

Hur man blir och är en hjältinna? Ja, det är intressant att plocka sönder barndomens/ungdomens favoriter med nutida feministiskt perspektiv (eller klassperspektiv eller… ja ni hajar), väldigt få verk ”tål” det, men kanske måste de inte alltid tåla det. Vi läser dem i en kontext och skillnaderna ger ännu fler möjligheter till tankar, det gillar jag. Sen är det som vanligt (jag känner samma sak med den i många fall helgonförklarade Moran) – feministiskt much? Tja, det beror på hur man ser det. Ellis framstår ofta som ganska fixerad vid att hitta Honom. Att längta efter kärlek är förvisso en mänsklig längtan som går utanpå -ismer, men ibland blir jag lite matt. På slutet börjar hon ändå leta efter lyckliga spinsters, nuckor, och nosar på Det Goda Livet Bortanför Tvåsamhetsnormen – det som jag just nu lever och faktiskt älskar! Hon lyckas väl sådär med det. Hoppas att hon hittar sin väg, om hon inte redan har gjort det.

Så: förvänta dig inga djupa analyser eller omvälvande insikter, men om du väl läsa något småputtrigt trevligt om klassiska böcker med normativ ”kvinnoprofil” (jag läste nog i mångt och mycket helt andra böcker som barn och ung) så är den här boken helt OK. Den följde med mig i väskan i över en månad, det är en perfekt då-och-då-bok.

——

Jag försöker tyskifiera mig och kommunicerar just nu med min vän herr C, också bokmal, om exempel på tyska barnböcker att läsa. Jag vill ha en Tove Jansson-upplevelse med något tyskt, på tyska!


Kulturtanting – we’re doing it right!

Igår traskade vi genom ett skymningsblått Berlin – i inte helt förutsägbara kringelikrokar (jag ville ge lite bonus-Berlin på vägen) – för att slutligen hamna i Martin Gropius Bau. Det tog många år innan jag kollade upp vad det var för något, det där färgglada gamla huset som så mirakulöst stod kvar i ett kvarter som i övrigt var fullständigt nermejat (på goda grunder, kvarteret hyste högkvarter för såväl SS som SA, numera är det där du finner Topographie des Terrors) efter WWII. Även detta hus skadades rejält men ansågs till skillnad från skräcknästena bredvid vara värt att rädda och restaurera.

From Hockney to Holbein, alltså. Ja, det var en rasande kavalkad av kända verk, bang bang bang – jag kan inte påstå att jag heeeelt förstod mixen eller hur den presenterades, men OK, det var på sitt vis fascinerande att se Warhol bredvid gamla kyrkoutsmyckningar. Att tänka utanför lådan är väl vad en kurator på ett konstmuseum/för en samling om NÅGON ska kunna och detta var nog en av de mest speciella presentationer jag sett hittills, men då är jag långt från någon avancerad konstvetare. Jag har tänkt gå på den här utställningen sen jag först såg reklam för den sent i somras, det var tur att jag äntligen gjorde det nu, den körs bara i två veckor till.

Min stora behållning/nyupptäckt blev Max Beckmann. Jag hade ingen koll på honom förut, först fnissade jag över ett av hans verk här (en dam med ungefär lika stor rumpa som jag står vällustigt med sagda rumpa i vädret och… ja) men sen blev jag riktigt riktigt glad av den där bilden. Jag blev tvungen att skicka länken till nån som 1) gillar att se mig så (ja vaf*, vi är vuxna) 2) var avundsjuk över att han inte kunde se utställningen själv eftersom utställningen flyttat vidare när han kommer till Berlin nästa gång. Jag ville äga en kopia av den där bilden, men antingen var just de korten slutsålda eller så tyckte ingen att de var värda att trycka upp – tillåt mig tvivla. Googlade på Beckmann och fann att han verkar ha varit något av en crazy cat artist. Det är gott om katter i hans konst.

Jag känner en mix av frustration, fascination och en bunt känslor till över alla dessa enorma privata konstsamlingar. Äga konst. Konst som investering. Verken vi tittade på igår kommer från en enoooorm privat samling. Det var så överdådigt – klassiker på klassiker på klassiker. Jag blev nästan proppmätt i hjärnan. Men OK, om de här fantastiska verken köps av någon/en stiftelse som kan ta hand om dem, som vill visa upp dem, som gör det generöst och låter verken turnera flitigare än genomsnittligt rockband – fine. Speciellt om konsten blir tillgänglig så som den t ex blir här – där det är fritt inträde till utställningen på måndagar. MEN det förutsätter såklart att man kan ta sig till en stad stor nog att ha ett museum stort nog och… ni hajar.

Jo. Ingen sa att livet är rättvist. Fördelen med internääääätet är att konst digitaliseras och kan ses om det finns tillgång till uppkoppling

Här finns tips på gratisgrejor i Berlin. Ja, det är på tyska, men det är ändå värt att kolla sidan om man ska hit. Google translate alternativt ”använd fantasi och låt dig överraskas” – skriven tyska kan ofta funka rätt bra för oss svenskar när det är formulerat på kortfattat vis som här.

Tips på engelska – men inte lika dag-för-dag-rykande-aktuella som länken ovan.

Anna hade precis köpt sin första Moleskine, så jag ville ta med henne till Moleskine-himlen på Dussmann. Jag skulle bara visa upp huset (speaking of ”överdådigt” och ”proppmätt hjärna” :)) om hon ville återvända själv senare, men vad hon glömde att berätta för mig (som absolut inte behöver fler böcker) var att hon tydligen har ett notoriskt dåligt inflytande på folk som inte ska handla något.

JA, jag köpte bl a en samling kärleksnoveller med jultema. ”Quelle HORREUR!” säger nån, och det var vad jag sa också – hur kunde jag INTE vilja se vad fantastikhjältar som Laini Taylor, Holly Black och Kelly Link kan göra av en sån grej? GIVET köp! Förutom det en bok om en vrålnörd i NYC som blir firad författare, boken sägs kunna sända vem som helst in i lesbiska äventyr (nörden är en man)… igen: givet köp!

Till slut ett tips från Anna som kallar den speciell, absurd, galen: The First Bad Man. Jag, som för stunden hostat ut den felaktigt förmodat eviga klumpen i halsen (tänk HÅRBOLL och de ljud en katt kan frambringa ibland), ser fram emot att läsa den här historien om en annan 40-nånting som också tycks lyckas hosta upp den där hårb… klumpen och och och.

Roligt var att min nya tyska boktok-kompis (som jobbar för D-koncernen ;)) ploppade upp på fejjan när hon såg bilden, hon är sugen på att läsa den här som bokklubbsbok. JA! Frågan är om vi får de mer konservativa medlemmarna i vår löst sammanhållna grupp med på det tåget. I värsta fall får vi två läsa och diskutera den bara vi då. Ju.

Navelskådande:

Hade nån berättat för mig för några år sen att och HUR min klump skulle komma att hostas upp i Berlin så hade jag skrattat tills jag grät och sagt ”no way” (nej, alla galenskaper berättas inte här), men jag är glad att jag hostat upp den samtidigt som jag är ödmjuk inför det faktum att den kan komma tillbaka hur som helst, när som helst. Den insikten får mig att njuta ännu mer av att den är borta för stunden. Jag tror inte att jag behöver förklara mer än så. Ofta har man ju stunder när man inte ens tror att det finns ett liv utan klump. Nu vet jag att det kan göra det OCH att det livet inte alls ser ut eller känns som jag trodde att det gjorde är jag betraktade alla de där andra människorna som jag bara förutsatte aldrig hade känt av klumpen. Yada yada yada.


Kvinnoliv

Det går trögt så trögt med läsandet. Tvångsläsa (som träning, ingen kan springa en mara utan att träna heller. ju.) eller inte?

Inte.

Lust lust lust är mitt ledord i läsningen nu, annars förstör jag min snuttetrasa. Det vill jag inte.

Jag fortsätter att titta och lyssna istället. Igår tog jag äntligen tag i What Happened, Miss Simone? och det blev en ganska omskakande upplevelse. Liz Garbus presenterar en kvinna som är långt mer än ”bara” en fantastisk jazzsångerska. Vi får lära känna den politiska aktivisten Ms Simone. Den mycket hårt skolade klassiska pianisten Ms Simone. Den misshandlade Ms Simone, som senare förvandlas till misshandlare. Mycket mycket sevärt och massor av bra musik, såklart.

Tidigt i filmen får Nina frågan ”vad är frihet för dig?”. Hennes svar fick mig att börja gråta och det slutade jag visst inte med sen. Jag gillar att gråta av film (åtminstone när jag är ensam och inte lockas till tårar av rena pekoral)

Sedan föreslog Netflix att jag borde titta på dokumentärfilmen om Iris Apfel också. Jag var tveksam men tänkte att den kunde kvala in på jullovsbingobrickan som ”en film jag aldrig hade trott att jag skulle se”.

Jag kände bara till Iris som ”den där rika New York-tanten med de konstiga glasögonen” men hon var visst lite mer än så. Jo, det förstod jag väl OCKSÅ på något vis, men nu blev jag riktigt förtjust i den här damen. Hon är galen men jordad på oväntade vis. I filmen fyller hennes man hundra år (hon är ”bara” 94), men nu har de visst skilts åt efter många många år tillsammans, han dog tre dagar innan han skulle fylla 101.

Två kvinnoliv. Det var en fin kväll.

———-

Idag ska jag möta upp med fellow bokmässeambassadör emeritus Anna som är i Berlin i några dagar! Vi ska kulturtanta oss bl a genom att se utställningen From Hockney to Holbein på Martin Gropius Bau. Solen skiner och det börjar bli kallare (så sent som i förrgår var det femton galna grader varmt klockan sju på kvällen…) så med lite tur blir det en fin dag!


Fortsatt jullov


Hehe. När jag tog ner broderilådan (en av bingorutorna, jag fortsatte med mina gamla kvinnokampstecken från fuldesign.se) igår så rasade den här ner i skallen på mig, en av de första böckerna jag köpte på tyska när jag precis kom hit. Saken är biff liksom. Men viiiiiilken gäspig bok! Det är inte de vassaste humoristerna som skickat in sina dråpligheter till den här direkt #jullovsbingo

(den lilla berättelsen om lokföraren som ibland öppnar rutan och hojtar ett ”ursäkta, jag är vilse, är detta vägen till München?” till nån på perrongen var en av de roligare. ni hajar.)

Den går till bokträdet! Att rensa ut böcker och magasin för att lämna en jättelast i bokträdet var en av de rutor som fick stryka på foten när jag i ett plötsligt anfall av verklighetsanpassning skalade ner bingobrickan från 36 till 25 rutor. Nu blir t o m (drygt) två rutor om dagen tuffa att nå med tanke på att tio av dem är träningspass och jag tajmade in den mycket traditionella julförkylningen i år också. Jag har varit ganska sänkt vilket har varit en utmaning att våga grotta ner sig i med tanke på att det långsamt gått upp för mig att en bra människa i bekantskapskretsen har fått ALS. Perspektiv…

  Gammal favorit-design

Jag hade hört mycket om The Affair. Jag hoppar inte på serie-hyper så ofta numera, men jag blev nyfiken. Fancy that – de två första säsongerna fanns på amazon tillsammans med ett erbjudande om att prova gratis streaming i 30 dagar.

Oh, vilken hatkärlek. Snyggt snyggt snyggt koncept – en whodunnit där varje avsnitt berättas ur två personers perspektiv. Mycket stekhett sex. Snygga människor och spännande miljöer. Men – alla blåser alla (kanske inte, men oftast), alla har ohemuuuuult många s t o r a hemligheter och en av seriens absoluta huvudpersoner (författaren Noah, 50% av det par som ”har” The Affair – men nej, det är inte han som avbildas ovan, mannen här uppe är en märklig men mycket vacker kirurg som egentligen bara har en biroll än så länge) ska förmodligen vara en riktig kvinnomagnet men jag finner honom bara egoistisk och motbjudande, inte ”ens” fysiskt attraktiv.

Och gratis streaming i 30 dagar lät ju bra, att ”bara” betala 7.99 euro i månaden sedan också – men 1) jag får välja mellan detta och netflix, jag ska inte ha båda 2) allt är i dålig och grynig kvalitet, för bättre kvalitet betalar man extra per film/serie 3) ah, och det var nästa grej, för de senaste säsongerna av många serier/de senaste filmerna kostar också extra.

Ja, men såklart. Det är inte välgörenhet de håller på med.

Så, nu har jag haft min bingewatchingvända, hoppas jag. Nu kan jag göra annat.


Kaknäs sista band för en signad jul

   

Skräckmästare Fager är tillbaka med Kaknäs sista band och andra zonsagor. Jag surade först när jag insåg att det skulle bli ett avbrott i flödet av stories kring Cornelia, CeO och de andra, men så kom jag ihåg att jag surade när det inte kom ett jämntjockt flöde av svenska kulter också. Jag lugnade ner mig en smula.

Mutanter. The shit. Egentligen en briljant grej – alla möjligheter. Ni minns ju vampyrerna. Bleksiktiga. Sensuella blodsugare. Porriga och eleganta av Rice. Mindre eleganta av Hogan/del Toro. Så zombierna. Ruffare. Roligare. Skitiga. Åh, jag älskade dem. Varulvar? Jo, det gjordes milda försök (t o m lite porriga där med), den den trenden tog aldrig riktigt.

Enter mutanter. I spel är de veteraner, men i böcker? Jag älskar postapokalyps, så ja – bring it on. Jag har tidigare bara mött dem i Metro203x-böckerna, där har de mest en biroll uppe på ytan. I ‎Dmitry Glukhovskys värld var det ändå mest tunnelbanan jag ville åt (ja, förlåt då) men jag kanske kan slita mig från underjordisk infrastruktur och njuta de försiktiga försöken uppe på ytan också. Jo, det kan jag. Ett snyggt världsbygge med invånare jag vill veta mer om. Försök till någon form av återuppfunnen civilisation. Samarbete. Handel. Men också nya strider, för vi människo… eh, ja, det vi nu blir SEN – vi har ju inte lärt oss nåt. Såklart. Språket har utvecklats och många välkända platser i Stockholm har lite nya namn nu. Sånt gillar jag.

”Undergången kom. Stockholm är i ruiner och de få människor som finns kvar kämpar för att överleva. Över ruinerna reser sig fortfarande Kaknästornet som fortfarande sänder dagliga nyheter. För någon där uppe ser dem där nere. Och pratar om en bättre framtid.

KAKNÄS SISTA BAND är en samling noveller som utspelar sig i Stockholm efter katastrofen. Vi möter de överlevande; skrotletare från Dieselverkstaden, rövarhövdingar från Blackeberg och köpmän från Kungsholmen. Alla försöker de skapa en ny värld. Alla lyssnar de på Kaknäs sändningar. Det är gripande, spännande och rörande.”

Det vore ju inte en Fager om det inte fanns humor också. Det är gott om humor i somlig fantastik, ibland är det bra, ibland blir det slapstick. Fager kan det där. Han är torr och vass på ett sätt som får mig att undra hur mycket mer skoj som bara far över skallen på mig utan att jag fattar. Men jag VILL se slusskrapan Benny. Och (tunnelbana!) vem kunde ana att i ett postapokalyptiskt Stockholm blir det en varm mysfaktor (jul, jul, strålande jul) att få byta lysrör i en inte heeeelt övergiven tunnelbanestation. Och så har vi ”Femtio sorrenter av Siv” (!) – Skitsiv! Sockersiv. Milt gråtmilda Sviniga Siv. Ja jäklar. Tur att hon bor nära Arlanda och inte i Berlin. Det fanns ju en tid då jag bevistade Arlanda nog ofta för att ha guldkort hos SAS, men jag är numera förvisad till det pöbelaktiva silverkortet och nån måtta på narcissismen får det ju lov att vara.

Jag ska inte förfalla till klyschan att skoja om att Fagers författarskap muterar, men han glider snyggt (knapplöst, för att parafrasera Jong) mellan fantastiskgenrer och lyckas fläta in allt svunnet i något nytt, för det FINNS ju en doft av svenska kulter bland de silvriga lavarna i Järva skog. Det kan möjligen sägas vara ont om molinsk dekadens, men det finns spår av svunna lyxtider i Köphuset. Kaknäs sista band är en antologi av den typ som jag egentligen vill läsa om igen så snart ögonen har löpt över de sista orden, för jag får en känsla av att jag missat mycket som faller på plats om jag läser en gång till. Jag vill ha mer av Saki och Margit Mo Diesel.

Och över den nya världen vakar Tornet. Kaknäs. Molnen talar sanning.

PS jag behöver VERKLIGEN läsa Stockholms undergång

PPS jag har inte spelat på måååååånga år, men jag blir lite sugen

PPPS ÅH vad jag vill ha något sånt här om MIN stad. Telespargel är perfekt för PA, och många av oss som bor här har redan muterat en smula. Vem vet vad som ruvar under Prenzlbergs eko-hak efter världskrig och märkliga dopingexperiment på sjuttiotalet? Det finns ju gott om aspirerande skribenter här så det är väl ”bara” att samla ett gäng och börja jobba 😉

Extra bonus: en omslagsillustration av Reine Rosenberg som man kan titta lääääänge på.

————————-

 

Kaknäs sista band blev min julaftonsläsning.
Jag muterade också. Ingen har sett mig i tomteluva förut. Jag har aldrig kokat egen rödkål heller (men jag duckade Morberg). Jag skiter ju i julen. Trodde jag. Jag har muterat. Jag kokade rödkål med glögg och granatäpple. Nu ska vi tala om aeropondi, gödsvin och svampar. Jag är ju ändå uppvuxen med Alsterlind och HAJK. Tjipp tjipp!

Skrattrynkesiv vill dessutom meddela att det där som löper från ögonen inte är plågsamma eyelinerförsök trots att de där dikena lätt kan tas för nåt ditmålat. Jag har bara skrattat vääääldigt mycket i år.


God jul!

Här sänker sig julefriden! När folk frågade vad jag önskar mig av julen sa jag ”att kunna läsa massor och dricka kaffe så sent som jag vill” så då gör jag det då! Spockissen var lite sur inatt, han ville leka, jag ville läsa. Vi hittade nån sorts kompromiss till slut 😉

Mitt jullovsbingo går vidare! Liten tjej som läser och skriver långt innan hon börjat förskolan får brev. Nya världens symfoni fick tuta medan jag skrev. Mysigt!

  


Berlin blir snudd på tomt på jul! Drog ut för att köpa lyxfrulle sent igår, började garva åt att mina fönster var de enda där det lyste i hela huset. Nåja, grannen bredvid rasade hem mitt i natten så nån mer än jag finns här.

 

God jul! Ät, sov och läs!


Första rutan – check!

   
    

Testat Entwederoderfrulle, Entweder Oder är ett av de där fiken som faktiskt är kvar sen före murens fall. Finfint bröd, bra musik och rar snubbe, bed jag hade glöbt hur jobbigt det är att äta offedtligt där bad är däbbt i däsad 😉

  

Och så surar jag. Vågade äntligen klippa mig här. 50 euro och ingen skillnad? Hon ägde inte ens en effileringssax. Jag saknar min Soooooozan!

  

Bonus: l j u s. Äntligen i allt det grågrågrå.

  

Snuva. Dyngförkyld. Jo man tackar.

 

Tröst: The Affair. Jag är helsåld!


jag soffreser

På fejjan och instagram njuter jag just nu bilder från Tasmanien, Thailand, Barcelona och Österrike. Drömmer om egna kommande resor (två inbokade under 2016, om än inte riiiiktigt lika långväga och exotiska!). Och så har jag ljudboksrest, från Nigeria till Finland. Eller från livet som kvinna till livet som mumintroll. Nu är det inte samma lika att vara kvinna i Nigeria, London, New York eller Berlin, men en del ganska grundläggande upptäckter går genom alla kulturer fortfarande. Och att vara mumintroll? Oh, det är min vardag 😉

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie var från början ett TED-talk och är sålunda en ganska kort och kärnfull text, runt 40 minuter bara. Jag lyssnade på den uppläst av Katarina Wennstam. I tryckt form delas den ut till alla andraringare i gymnasiet. Det är bra! För oss redan frälsta är texten tämligen basic, men ändå väl värd att lyssna på.

Första gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. ”Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: ‘Du är ju för terrorism.'” Istället för att värja sig mot ordet bestämmer sig Chimamanda Ngozi Adichie för att göra det till sitt, och strunta i omgivningens invändningar om att alla feminister är olyckliga och ogifta manshatare, att feminism är något i grunden oafrikanskt och att riktiga feminister inte bär läppglans.

Julens bästa bokliga upplevelse hittills fick jag tack vare Tove Jansson, jag är så glad att Scylla påminde och att boken bara fanns där, redo att lyssnas på – omedelbar behovsuppfyllnad igen.

Trollvinter. Jag föll inte för mumintrollen som barn. Det var nog för blekt och subtilt för mig då. Jag ville ha Narnia och Katla, flygande drakar och talande mumier. Bokliga fyrverkerier! Men nu är det ju så att Janssons böcker har lager, så många lager, och NU njuter jag dem. Böckerna. Lagren.

Om att vakna mitt i vintern när hela familjen sover sin vintersömn. Om att inte kunna somna om och om att tro att man är ensammast i världen, i stort sett utan familj (även om mumintrollets familj ju ska vakna igen så småningom). Om att upptäcka, bit för bit, att så inte är fallet. Om att hitta oväntade vänner. Om att ta hand om varelser som kommer över bergen för att det är kallt och det inte finns mat där de bor annars. Ja, man kanske tömmer hela mammas syltförråd men det är ingen katastrof. Man kan koka mer sylt. Om att vara väldigt väldigt introvert och försöka lära sig att hantera en Hemul så extrovert att man för en stund tror att man MÅSTE åka skidor för att den övertygande Hemulen säger så, men att till slut lära sig ett förhållningssätt till det också. Om integritet. 1957 eller 2015, det är egalt. Vilken fantastisk historia.

Ännu en kort lyssning, bara lite över tre timmar, och fint läst av Mark Levengood.


Virginia och vårt London – always to look life in the face

Jag vet, jag har inte skrivit om vår Breakfast Book Club-resa till London. London är London och detta gäng är ljuvligt. Det var en FIN resa som smakade mer.

Allra bäst var Richmond. Jag vill återvända till Richmond. Camilla hade ordnat en fantastisk heldag med promenad, mat, dryck, ljuvlig independentbokhandel (jag köpte Patti Smiths The M-train till mig själv!),och vandring vandring vandring i Virginias fotspår.

”Om jag måste välja mellan Richmond och döden, så väljer jag döden” sa Virginia Woolf.

Vi är lite oense där.

Det blev ett lustigt sammanträffande ikväll. Jag tittade runt på Netflix. Där var den. The Hours. It was meant to be. Utmärkt film, fantastisk bok.
Centrala Richmond var så vackert, inte ens stormen Desmond förtog nöjet. Promenaden genom parken när mörkret föll var magisk. Det var mycket lätt att se en angstande Virginia, rusande runt på stigarna, framför sig.
  
  
   #bbclon


Jul i Berlin 

   
 
Lunchrasten bjöd regn, gran med svarta ballongkulor och noll julkänsla. Snaaaart ledigt! Fixade jullovsbingobricka för att aktivera mig.

Vad ska du läsa i jul?


Kriget har inget kvinnligt ansikte

Plötsligt så händer det – Nobelpriset tilldelas någon vars alster jag redan hade i bokhyllan. Det kanske händer somliga ofta, men inte mig. Och så blir jag glad för att ett ofta underskattat förlag som jag gillar kanske kan få lite extra schwung nu. Hoppas hoppas!

Jag brukar skriva att jag behöver enkla saker i öronen på väg till och från jobbet. Den gångna veckan har jag lyssnat på Kriget har inget kvinnligt ansikte, och det vore synd att kalla den enkel. Lätt. Men: den är TUNG, men sällan har något så tungt varit så lättillgängligt. Jag BORDE gråta när jag lyssnar, men allt är så sakligt. JO, saklighet kan ofta verka mer rörande än rena pekoral för mig, men det var faktiskt bara en enda gång som det kom en stor tung klump i halsen när jag lyssnade. För det mesta reagerade jag på alla förfärligheter med att trycka på ännu lite hårdare där jag gick. Det är svårt att beskriva känslan.

De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg.

Svetlana Aleksijevitj var den som fick dem att tala. Och som de talade. Den hon talade med visste någon mer som kunde berätta, som visste någon mer, som visste någon mer. En flod av röster. En flod som visar att det inte går att generalisera (om det nu vore en nyhet för någon – men det tycks ju stundtals vara det trots allt, speciellt i en nutid där kvinnliga kosmonauter på fullt allvar får frågan om hur de kommer klara sin hårvård). Ja, några grät över att tvingas klippa sitt hår. Jag tror inte att man ska underskatta behovet av att gråta över något trivialt när allt är kaos och ofattbart våld. Jag reagerade också starkt över hur dessa kvinnliga yrkesutövande förväntades bjussa på sin kropp. De kunde få ”äran” bli nån hög officers fältkvinna (då gick hon säker från de andra männen) och många förväntades också att bjussa döende eller skadade soldater på en kyss eller ett kläm på tutten. Ingen enda av kvinnorna reagerade nämnvärt på det tycktes det som. Det fackar tyvärr in rätt bra med mina fördomar om synen på kvinnor i Ryssland/Sovjet då och nu.

Kunskap, perspektiv. Grymhet. Visst färgas det ofta av seger, av hur Röda armén var hjältarna som vann det stora fosterländska kriget, som WWII kallas där. Jag tänkte tillbaka på besök i Park Pobedy, den enorma och bombastiska segerparken i Moskva. Jag tänker på de tyska kvinnorna. Hur de var leksaker, kn*lldockor, för ryska soldater. Några av kvinnorna snuddar vid det. Jag tänker igen på oss människor och hur vi aldrig på förhand vet vem vi blir i kris, i krig. Hur lång tid tar det att tappa känslan för vad som är mänskligt? Vem skulle jag bli?

Jag kan verkligen rekommendera den här boken. Svälj den inte hel, utan eftertanke, men läs eller lyssna på den. Den är värd det.

————-

För mig finns inget glammigt eller ärbart med krig oavsett vilket kön som strider. Jag intresserar mig för kvinnohistoria. Jag har dessutom själv ibland gjort sånt som kvinnor inte ”ska” göra, även om det på intet vis kan jämföras med kvinnor i krig (representanter för Kuwaits energiministerium kom ut till vår station 1992 för att titta på mig, någon kvinnlig igångkörare hade nämligen aldrig tidigare arbetat i det landet, och så hade jag till råga på allt långt långt blont hår. HUR kunde en kvinna klara något så tungt och smutsigt? ja, våra datorbaserade kontrollsystem var verkligen tunga och smutsiga att hantera ;)).

Jag snöar in på saker, en period var det kvinnliga piloter i RAF under WWII. Kom till (det på sitt vis utmärkta – gå dit om du inte varit där) Imperial War Museum i London, äntrade MYCKET förväntansfull museishopen bara för att finna att det ENDA de just då sålde som kopplade till kvinnor var en bok om hur kvinnorna skötte HUSHÅLLEN under kriget. WHUT?

Lösenordsskyddad: surkål (uppd)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


till högarnas – och HAVETS – lov

Jul jul, strålande jul – för Síngelkvinna Med Två Katter the Berlin Edition innebär det ”bara” tolv dagar utan att behöva stressa till jobbet. Inga andra måsten. Vännerna flyr stan och katterna är nöjda om det finns kattmat och ren kattlåda. Det ska vi kunna fixa.

När vi pratade om vad vi ser fram emot (vi FIKADE på jobbet igår, det händer ungefär a l d r i g i Tyskland annars) sa jag ”att kunna läsa så länge jag vill och att kunna dricka kaffe sent” och de andra tyckte att det var ju en ödmjuk önskelista. Egentligen borde snyftvarianten vara ”att kunna läsa ALLS” för jag är så trött i veckorna nu att jag aldrig klarar mer än tre sidor. Tur (igen igen igen) att jag har ljudböckerna!

150217

gårdagens behålla-vettet-i-stressen-omväg hem på kvällen tog mig förbi bron vid Bornholmer Strasse.  17500 steg fick jag ihop under dagen, eller OK: mest på kvällen, jag var ute och gick till 20.45.  attans bra sätt att höra mycket bok och blåsa bort lite adrenalin ur kroppen.

Men HÖGAR sa vi. Läshögar. Det är urkul att börja plocka bland de olästa böckerna. ”Åh, vad kan passa i jul?”

OCH, joy and happiness, Det Lokala Flygbolaget hade bra flygpriser tiden mellan nyårsledigt och sportlov (finnes även här) SÅ jag hittade biljetter, direktflyg, till Madeira för 250 euro den andra veckan i januari. TAGET! Jag har semester att ta ut och det är en ”lugn” period (nåja) mellan reviewer, så det FUNKAR! Slumpen artade sig dessutom så att en trevlig kompis från Västerås ska dit med sin fru samtidigt som jag är där. De bor på grannhotellet! Vi ska inte hänga hela tiden, men lite öl på lokal får det allt lov att bli, det är vi eniga om! Vi har inte setts på två år!

SÅ, inte bara samlar jag en läshög till julen. Jag samlar en hög till en vecka borta också. Det känns så lyxigt. I mitt ”förra liv” reste vi massor, jag har saknat det.

151217a

Jag, balkong med havsutsikt (!! jaaaaaa!), en hög böcker, promenader, blommor, promenader, promenader, promenader… det är inte jättevarmt i Funchal nu (igår var det iofs 24 C och sol, det låter alldeles lagom tycker jag) men är det alldeles svinkallt i vattnet så finns en 25-meterspool (!) inomhus på mitt hotell. Det har lite träningsprofil. Det blir bra det!

Ljudet av hav mot strand, om än stendito. Det saknar jag alltid.

151217b

Och jag är ju en simpel och lättlurad liten själ. Tyskatragglet ni vet. Julens ”beting” blir att läsa om Madeira på tyska. Går att stå ut med…


Lösenordsskyddad: tågapåg

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


vino e libri

vinoelibri

Igår kväll testade jag äntligen Vino e libri på Torstrasse, det stället har stått på to do-listan hur länge som helst utan att bli av (har ofta passerat på söndagar bara för att gång på gång inse att de inte har öppet för bok och kaffe/vin på eftermiddagen).

Vino e libri. Vin och böcker. Optimalt enligt stora delar av ‪#‎boblmaf‬. Jo, foajén (med tre små bord för den som inte vill äta) var ombonad, väggarna var täckta av välfyllda bokhyllor. Fint! Men vinet? Tja, för den som inte ville beställa in en hel putell (det ville inte vi) fanns endast TVÅ sorters rött att välja på i glas, ”husets” och nåt sardinskt. Klent! OK, nu är ”vino” singularis, stället heter inte _Vini_ e libri – men dock. Vi blev paffa. ”Husets” visade sig vara gott, som tur var.

Mitt sällskap var en italiensk advokat som numera bor mitt i maffialand (…jag förstår att han valde civilrätt när det blev dags att välja :-/) men som ofta är i Berlin och ska flytta hit permanent i januari. Jag har bara bytt tåg i Neapel så jag bleknade en smula när jag fattade e x a k t hur mycket maffian styr. Jag behöver nog läsa Saviano ändå. Vi talade språk och politik, allt på en salig blandning av tyska, engelska, italienska och norska (!), ty han har jobbat i Oslo också. Hans norska är snudd på bättre än engelskan.

Samtal om hur ”vanliga” människor kan rösta på Berlusconi trots allt, om klimatfrågan, om hur kalla kriget påverkade våra respektive länder way back then, om hur det är att försöka lära sig ett nytt språk i vuxen ålder när man glömt allt om ordklasser och satsdelar, om Il Duces mindre erkända GODA sidor, om Sverige, Norge och Tyskland (och om den där fascinerande tendensen att högljutt vilja uppfostra andra som t ex går mot rött oavsett hur tom gatan är – jag blev visst [orättvist såklart ;)] gapad på i fredags och råkade visst gapa tillbaka, oh ni aaaanar inte hur befriande det kan vara att gapa tillbaka på tyska).

Alla dessa människor och samtal. Så värdefullt.

Idag blir det fler samtal! Första mötet med min nystartade bokklubb! Vi som möts idag (om alla föranmälda kommer) kommer från Australien, UK, Egypten, Spanien, Polen, Rumänien, Indien och Tyskland. GULD! I dagens samtal ska vi tipsa varandra om böcker (skön- såväl som facklitteratur) som har anknytning till Berlin. Jag tar med mig en hel säck! Meningen är att vi ska hitta framtida bokcirkelböcker. Efter denna kombinerade sena lunch och boktoksession tar jag med mig hugade spekulanter till Kulturbrauerei där det bjussas på svenskt luciatåg idag. Jag misstänker att det kan bli knökat så vi får väl se om vi kommer in.


Lösenordsskyddad: Zebra (uppd)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


ljudböckernas lov, del 38517106

vinterkvallber

Jag har mitt beting att jag ska gå minst 12000 steg per dag och det är oftast inte svårt att hålla om det inte alldeles är vråååålskräpväder (lite regn eller normalt regn räknas inte dit, men ösösregn och/eller halv storm gör – det kan dra till och blåsa VÄLDIGT hårt här tack vare slätterna runt stan). Min närmaste linje – U2 – är oftast så fullknökad på morgonen att jag undviker den. Jag tar S-Bahn istället, det betyder dessutom 2,5 m promenad redan innan jag kommit till jobbet och det är ett bra sätt att vakna till (nu lät jag just spyframkallande hurtig va?). Hem från jobbet promenerar jag, åtminstone ett par gånger i veckan (vår och sommar snudd på varje kväll).

Kvällar som den i onsdags (se ovan) är det ljuvligt att gå hem från jobbet. Det är runt 7 km närmaste vägen, men det var inte den jag valde då. Närmaste vägen tar mig bitvis genom väldigt mysiga kvarter, men efter ett år av promenader börjar jag t o m tröttna lite på dem 😉

I onsdags tog jag tåget en bit och klev av på fel station åt liiiite fel håll och gick därifrån. Bra grej! Rent tekniskt kunde man säga att tystnad eller fågelsång skulle vara bästa ”här och nu”-receptet för att göra en promenad optimal, men som ni kanske kan gissa är det ont om sån lyx både på tåg och trottoar i centrala Berlin, därav hörlurar på. Köpte ganska dyra lurar för två år sen och det är jag glad över nu. De är superbekväma och blockar omvärlden tämligen bra till och med när jag inte lyssnar på något!

Men nu ÄR det ju skönt att lyssna på något. Då var nästa upptäckt att det var svårare än jag trodde att hitta det optimala att lyssna på. För ett tag sedan började jag lyssna på Cilla Naumanns Bära barnet hem, jag hörde mycket snart att detta är en fantastisk bok MEN den fick mig att störtgråta på fem minuter blankt. Att gråta är nyttigt, men kanske inte vad jag vill göra på väg till och från jobbet. Det måste också vara något ”lagom komplicerat” (läs okomplicerat) eftersom pendlandet är extra fyllt av distraktioner. Hur drygt det än är måste jag ta hänsyn till omvärlden för att t ex inte bli överkörd.

(jag råkade bli lite tyskt arg igår morse, en gubbe vrålade på mig och då vrålade jag visst tillbaka. på TYSKA. tyska är ett brabraBRA språk att vråla på. ;))

Såååålunda har jag torskat på svensk chick lit, eller åtminstone lättvikt, de senaste veckorna.

Stockholm Confidential är en sån där bok där man kan gissa vem som är vem (den dynamiske flickfotografen t ex, inte så svårt att koppla vem som inspirerat honom, men vi får hoppas att originalet är lite oskyldigare). Mycket Stockholm, mycket mediavärld, många mord. Kul och fartfyllt. Funkade bra som pendlarlyssning.

Ett tunt blått streck är också mycket Stockholms mediavärld och uteliv, den erbjuder också chanser att gissa vem som inspirerat vad – men det är mer kärlek än thriller. Oväntad graviditet och osäker kärlek. Tankar om hur man vågar släppa in nån på riktigt när man är bortskämd med att leva ensam och bara ta sig tillfälliga älskare (oh, touche…!) när det passar in. I slutänden var den inte RIKTIGT lika ultralight som jag tänkte från början och jag blev glatt överraskad.

Bloggdrottningen 2 började och slutade och började jag igen på. Började igen? Jo, det talades om London och London vill jag alltid höra om. Mja. Nja. Författaren kan tänkas vara ute efter att tillhandahålla 100% underhållning och eskapism, men jag är nog helt fel målgrupp. Till och med eskapism ska vara mer ”lagom” för mig. Detta blev mest som en chicklittiga varianten av såna där slänga-i-dörren-farser som sätts upp på utescener på sommaren. Jag lyssnade till slutet för att se om jag skulle börja tycka bättre om den odrägliga huvudpersonen, men nej.

Den här veckan började jag lyssna på något HELT annat – den som har koll på mitt instagramkonto vet vad – men detta helt andra funkar också. Mer om det och varför en annan dag!


en nörd är en nörd är en nörd

När min vän C började tala lyriskt om Chef’s Table fattade jag i n g e n t i n g.
Jaha, toppkockar?
Går det inte tretton program på dussinet om kockar numera?

Detta är something else. Det är filosofiska NÖRDAR. Jag trodde aldrig att jag skulle älska att lyssna på en tämligen halvgalen amerikansk man som passionerat söker efter en metod att odla det perfekta VETET. Första avsnittet – där Massimo Bottura försöker rädda en massa jordskalvs-skadad parmeggiano – talade mer omedelbart till (det ostälskande… :)) hjärtat, men vete?
I love it. Denna serie är så bra att jag ransonerar tittandet och nu får jag inte se mer ikväll. *gnager knoge*

 

Nästa C-tips att beta av är Jiro dreams of sushi. Fördelen med att ha en vän som är en kreativ nörd själv är att han har näsa för kvalitetsnörderi de luxe.


Queering the world pt 37505387

Queerlequin är ett så fantastiskt namn att det är underligt att vi inte har sett det tidigare. Ett fantastiskt namn på en fantastisk idé. Romantiskt, sexigt och dunkande varmt litterärt lösgodis – som är normbrytande. Befriat från trötta strukturer som vi nästan aaaaaalltid ser.

Jag är med i kickstarterkampanjen för att förlaget ska kunna ge ut fler böcker. Gå med du också! Du kan ge hur mycket eller (nästan) hur lite du vill. Om du inte vill ge utan att veta att du får något fysiskt tillbaka kan du ge genom att placera ett förköp eller genom att boka en annons.

Att supporta förlag man uppskattar smakar lika gött som en kyss från nån man gillar att hångla med. Try it! You’ll like it!


Lösenordsskyddad: tji gorgonzola (uppd)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


En Kulturkollo-designad promenad i (en liten del av…) Berlin Mitte

NUUUU är den uppe…151202a – min första specialdesignade promenad! Kulturkollo fick den – jag ska göra fler med tiden, vi får se om jag orkar få till något under jullovet.


följ med på kollo x2

Kulturkollo har Berlinvecka den här veckan – och veeeem kan tänkas dyka upp där under dagen tror ni? Spänningen är oooooliiiidlig!

Själv drar jag på kulturtantskollo om en timme! Breakfast Book Club ska ses i London och det ska bli helt underbart.

Rapport kommer!