Arkiv för december, 2015

How to be a heroine

sellis

Böcker om böcker är en favoritgenre som jag har svårt att tröttna på! Jag älskade Ulricas utmaning för några år sedan.

Äntligen kom jag igenom den: Samantha Ellis How to be a heroine med undertiteln (or, what I’ve learned from reading too much)

(too much? whut? there’s no such thing ;))

Rolig, men vore förmodligen ännu roligare om jag hade läst alla de böcker hon dyker ner djupare i. Jag har till exempel på något underligt vis missat Wuthering Heights och det jag läser om den (här och annorstädes) får mig inte att vilja dyka ner i den heller. Åtminstone inte nu. Den som gillar böcker hittar nog ändå ganska många böcker att känna igen och jag uppskattar verkligen den prydliga sammanställningen på slutet. Varenda bok och författare som nämnts indexeras med sidangivelse. Apropå rolig/roligare – det handlar mycket om författaren själv också, hennes historia och hennes författarskap. Jag gillar att läsa om hennes egen historia (irakisk jude, dotter till flyktingar, i London) och är sugen på att testa hennes mammas masafan. Referenserna till hennes författarskap funkar däremot so so eftersom jag aldrig hört talas om henne förut (”borde”jag det? jag är kass på alla dessa kanon), men det är inget som stör.

Hur man blir och är en hjältinna? Ja, det är intressant att plocka sönder barndomens/ungdomens favoriter med nutida feministiskt perspektiv (eller klassperspektiv eller… ja ni hajar), väldigt få verk ”tål” det, men kanske måste de inte alltid tåla det. Vi läser dem i en kontext och skillnaderna ger ännu fler möjligheter till tankar, det gillar jag. Sen är det som vanligt (jag känner samma sak med den i många fall helgonförklarade Moran) – feministiskt much? Tja, det beror på hur man ser det. Ellis framstår ofta som ganska fixerad vid att hitta Honom. Att längta efter kärlek är förvisso en mänsklig längtan som går utanpå -ismer, men ibland blir jag lite matt. På slutet börjar hon ändå leta efter lyckliga spinsters, nuckor, och nosar på Det Goda Livet Bortanför Tvåsamhetsnormen – det som jag just nu lever och faktiskt älskar! Hon lyckas väl sådär med det. Hoppas att hon hittar sin väg, om hon inte redan har gjort det.

Så: förvänta dig inga djupa analyser eller omvälvande insikter, men om du väl läsa något småputtrigt trevligt om klassiska böcker med normativ ”kvinnoprofil” (jag läste nog i mångt och mycket helt andra böcker som barn och ung) så är den här boken helt OK. Den följde med mig i väskan i över en månad, det är en perfekt då-och-då-bok.

——

Jag försöker tyskifiera mig och kommunicerar just nu med min vän herr C, också bokmal, om exempel på tyska barnböcker att läsa. Jag vill ha en Tove Jansson-upplevelse med något tyskt, på tyska!

Annonser

Kulturtanting – we’re doing it right!

Igår traskade vi genom ett skymningsblått Berlin – i inte helt förutsägbara kringelikrokar (jag ville ge lite bonus-Berlin på vägen) – för att slutligen hamna i Martin Gropius Bau. Det tog många år innan jag kollade upp vad det var för något, det där färgglada gamla huset som så mirakulöst stod kvar i ett kvarter som i övrigt var fullständigt nermejat (på goda grunder, kvarteret hyste högkvarter för såväl SS som SA, numera är det där du finner Topographie des Terrors) efter WWII. Även detta hus skadades rejält men ansågs till skillnad från skräcknästena bredvid vara värt att rädda och restaurera.

From Hockney to Holbein, alltså. Ja, det var en rasande kavalkad av kända verk, bang bang bang – jag kan inte påstå att jag heeeelt förstod mixen eller hur den presenterades, men OK, det var på sitt vis fascinerande att se Warhol bredvid gamla kyrkoutsmyckningar. Att tänka utanför lådan är väl vad en kurator på ett konstmuseum/för en samling om NÅGON ska kunna och detta var nog en av de mest speciella presentationer jag sett hittills, men då är jag långt från någon avancerad konstvetare. Jag har tänkt gå på den här utställningen sen jag först såg reklam för den sent i somras, det var tur att jag äntligen gjorde det nu, den körs bara i två veckor till.

Min stora behållning/nyupptäckt blev Max Beckmann. Jag hade ingen koll på honom förut, först fnissade jag över ett av hans verk här (en dam med ungefär lika stor rumpa som jag står vällustigt med sagda rumpa i vädret och… ja) men sen blev jag riktigt riktigt glad av den där bilden. Jag blev tvungen att skicka länken till nån som 1) gillar att se mig så (ja vaf*, vi är vuxna) 2) var avundsjuk över att han inte kunde se utställningen själv eftersom utställningen flyttat vidare när han kommer till Berlin nästa gång. Jag ville äga en kopia av den där bilden, men antingen var just de korten slutsålda eller så tyckte ingen att de var värda att trycka upp – tillåt mig tvivla. Googlade på Beckmann och fann att han verkar ha varit något av en crazy cat artist. Det är gott om katter i hans konst.

Jag känner en mix av frustration, fascination och en bunt känslor till över alla dessa enorma privata konstsamlingar. Äga konst. Konst som investering. Verken vi tittade på igår kommer från en enoooorm privat samling. Det var så överdådigt – klassiker på klassiker på klassiker. Jag blev nästan proppmätt i hjärnan. Men OK, om de här fantastiska verken köps av någon/en stiftelse som kan ta hand om dem, som vill visa upp dem, som gör det generöst och låter verken turnera flitigare än genomsnittligt rockband – fine. Speciellt om konsten blir tillgänglig så som den t ex blir här – där det är fritt inträde till utställningen på måndagar. MEN det förutsätter såklart att man kan ta sig till en stad stor nog att ha ett museum stort nog och… ni hajar.

Jo. Ingen sa att livet är rättvist. Fördelen med internääääätet är att konst digitaliseras och kan ses om det finns tillgång till uppkoppling

Här finns tips på gratisgrejor i Berlin. Ja, det är på tyska, men det är ändå värt att kolla sidan om man ska hit. Google translate alternativt ”använd fantasi och låt dig överraskas” – skriven tyska kan ofta funka rätt bra för oss svenskar när det är formulerat på kortfattat vis som här.

Tips på engelska – men inte lika dag-för-dag-rykande-aktuella som länken ovan.

Anna hade precis köpt sin första Moleskine, så jag ville ta med henne till Moleskine-himlen på Dussmann. Jag skulle bara visa upp huset (speaking of ”överdådigt” och ”proppmätt hjärna” :)) om hon ville återvända själv senare, men vad hon glömde att berätta för mig (som absolut inte behöver fler böcker) var att hon tydligen har ett notoriskt dåligt inflytande på folk som inte ska handla något.

JA, jag köpte bl a en samling kärleksnoveller med jultema. ”Quelle HORREUR!” säger nån, och det var vad jag sa också – hur kunde jag INTE vilja se vad fantastikhjältar som Laini Taylor, Holly Black och Kelly Link kan göra av en sån grej? GIVET köp! Förutom det en bok om en vrålnörd i NYC som blir firad författare, boken sägs kunna sända vem som helst in i lesbiska äventyr (nörden är en man)… igen: givet köp!

Till slut ett tips från Anna som kallar den speciell, absurd, galen: The First Bad Man. Jag, som för stunden hostat ut den felaktigt förmodat eviga klumpen i halsen (tänk HÅRBOLL och de ljud en katt kan frambringa ibland), ser fram emot att läsa den här historien om en annan 40-nånting som också tycks lyckas hosta upp den där hårb… klumpen och och och.

Roligt var att min nya tyska boktok-kompis (som jobbar för D-koncernen ;)) ploppade upp på fejjan när hon såg bilden, hon är sugen på att läsa den här som bokklubbsbok. JA! Frågan är om vi får de mer konservativa medlemmarna i vår löst sammanhållna grupp med på det tåget. I värsta fall får vi två läsa och diskutera den bara vi då. Ju.

Navelskådande:

Hade nån berättat för mig för några år sen att och HUR min klump skulle komma att hostas upp i Berlin så hade jag skrattat tills jag grät och sagt ”no way” (nej, alla galenskaper berättas inte här), men jag är glad att jag hostat upp den samtidigt som jag är ödmjuk inför det faktum att den kan komma tillbaka hur som helst, när som helst. Den insikten får mig att njuta ännu mer av att den är borta för stunden. Jag tror inte att jag behöver förklara mer än så. Ofta har man ju stunder när man inte ens tror att det finns ett liv utan klump. Nu vet jag att det kan göra det OCH att det livet inte alls ser ut eller känns som jag trodde att det gjorde är jag betraktade alla de där andra människorna som jag bara förutsatte aldrig hade känt av klumpen. Yada yada yada.


Kvinnoliv

Det går trögt så trögt med läsandet. Tvångsläsa (som träning, ingen kan springa en mara utan att träna heller. ju.) eller inte?

Inte.

Lust lust lust är mitt ledord i läsningen nu, annars förstör jag min snuttetrasa. Det vill jag inte.

Jag fortsätter att titta och lyssna istället. Igår tog jag äntligen tag i What Happened, Miss Simone? och det blev en ganska omskakande upplevelse. Liz Garbus presenterar en kvinna som är långt mer än ”bara” en fantastisk jazzsångerska. Vi får lära känna den politiska aktivisten Ms Simone. Den mycket hårt skolade klassiska pianisten Ms Simone. Den misshandlade Ms Simone, som senare förvandlas till misshandlare. Mycket mycket sevärt och massor av bra musik, såklart.

Tidigt i filmen får Nina frågan ”vad är frihet för dig?”. Hennes svar fick mig att börja gråta och det slutade jag visst inte med sen. Jag gillar att gråta av film (åtminstone när jag är ensam och inte lockas till tårar av rena pekoral)

Sedan föreslog Netflix att jag borde titta på dokumentärfilmen om Iris Apfel också. Jag var tveksam men tänkte att den kunde kvala in på jullovsbingobrickan som ”en film jag aldrig hade trott att jag skulle se”.

Jag kände bara till Iris som ”den där rika New York-tanten med de konstiga glasögonen” men hon var visst lite mer än så. Jo, det förstod jag väl OCKSÅ på något vis, men nu blev jag riktigt förtjust i den här damen. Hon är galen men jordad på oväntade vis. I filmen fyller hennes man hundra år (hon är ”bara” 94), men nu har de visst skilts åt efter många många år tillsammans, han dog tre dagar innan han skulle fylla 101.

Två kvinnoliv. Det var en fin kväll.

———-

Idag ska jag möta upp med fellow bokmässeambassadör emeritus Anna som är i Berlin i några dagar! Vi ska kulturtanta oss bl a genom att se utställningen From Hockney to Holbein på Martin Gropius Bau. Solen skiner och det börjar bli kallare (så sent som i förrgår var det femton galna grader varmt klockan sju på kvällen…) så med lite tur blir det en fin dag!


Fortsatt jullov


Hehe. När jag tog ner broderilådan (en av bingorutorna, jag fortsatte med mina gamla kvinnokampstecken från fuldesign.se) igår så rasade den här ner i skallen på mig, en av de första böckerna jag köpte på tyska när jag precis kom hit. Saken är biff liksom. Men viiiiiilken gäspig bok! Det är inte de vassaste humoristerna som skickat in sina dråpligheter till den här direkt #jullovsbingo

(den lilla berättelsen om lokföraren som ibland öppnar rutan och hojtar ett ”ursäkta, jag är vilse, är detta vägen till München?” till nån på perrongen var en av de roligare. ni hajar.)

Den går till bokträdet! Att rensa ut böcker och magasin för att lämna en jättelast i bokträdet var en av de rutor som fick stryka på foten när jag i ett plötsligt anfall av verklighetsanpassning skalade ner bingobrickan från 36 till 25 rutor. Nu blir t o m (drygt) två rutor om dagen tuffa att nå med tanke på att tio av dem är träningspass och jag tajmade in den mycket traditionella julförkylningen i år också. Jag har varit ganska sänkt vilket har varit en utmaning att våga grotta ner sig i med tanke på att det långsamt gått upp för mig att en bra människa i bekantskapskretsen har fått ALS. Perspektiv…

  Gammal favorit-design

Jag hade hört mycket om The Affair. Jag hoppar inte på serie-hyper så ofta numera, men jag blev nyfiken. Fancy that – de två första säsongerna fanns på amazon tillsammans med ett erbjudande om att prova gratis streaming i 30 dagar.

Oh, vilken hatkärlek. Snyggt snyggt snyggt koncept – en whodunnit där varje avsnitt berättas ur två personers perspektiv. Mycket stekhett sex. Snygga människor och spännande miljöer. Men – alla blåser alla (kanske inte, men oftast), alla har ohemuuuuult många s t o r a hemligheter och en av seriens absoluta huvudpersoner (författaren Noah, 50% av det par som ”har” The Affair – men nej, det är inte han som avbildas ovan, mannen här uppe är en märklig men mycket vacker kirurg som egentligen bara har en biroll än så länge) ska förmodligen vara en riktig kvinnomagnet men jag finner honom bara egoistisk och motbjudande, inte ”ens” fysiskt attraktiv.

Och gratis streaming i 30 dagar lät ju bra, att ”bara” betala 7.99 euro i månaden sedan också – men 1) jag får välja mellan detta och netflix, jag ska inte ha båda 2) allt är i dålig och grynig kvalitet, för bättre kvalitet betalar man extra per film/serie 3) ah, och det var nästa grej, för de senaste säsongerna av många serier/de senaste filmerna kostar också extra.

Ja, men såklart. Det är inte välgörenhet de håller på med.

Så, nu har jag haft min bingewatchingvända, hoppas jag. Nu kan jag göra annat.


Kaknäs sista band för en signad jul

   

Skräckmästare Fager är tillbaka med Kaknäs sista band och andra zonsagor. Jag surade först när jag insåg att det skulle bli ett avbrott i flödet av stories kring Cornelia, CeO och de andra, men så kom jag ihåg att jag surade när det inte kom ett jämntjockt flöde av svenska kulter också. Jag lugnade ner mig en smula.

Mutanter. The shit. Egentligen en briljant grej – alla möjligheter. Ni minns ju vampyrerna. Bleksiktiga. Sensuella blodsugare. Porriga och eleganta av Rice. Mindre eleganta av Hogan/del Toro. Så zombierna. Ruffare. Roligare. Skitiga. Åh, jag älskade dem. Varulvar? Jo, det gjordes milda försök (t o m lite porriga där med), den den trenden tog aldrig riktigt.

Enter mutanter. I spel är de veteraner, men i böcker? Jag älskar postapokalyps, så ja – bring it on. Jag har tidigare bara mött dem i Metro203x-böckerna, där har de mest en biroll uppe på ytan. I ‎Dmitry Glukhovskys värld var det ändå mest tunnelbanan jag ville åt (ja, förlåt då) men jag kanske kan slita mig från underjordisk infrastruktur och njuta de försiktiga försöken uppe på ytan också. Jo, det kan jag. Ett snyggt världsbygge med invånare jag vill veta mer om. Försök till någon form av återuppfunnen civilisation. Samarbete. Handel. Men också nya strider, för vi människo… eh, ja, det vi nu blir SEN – vi har ju inte lärt oss nåt. Såklart. Språket har utvecklats och många välkända platser i Stockholm har lite nya namn nu. Sånt gillar jag.

”Undergången kom. Stockholm är i ruiner och de få människor som finns kvar kämpar för att överleva. Över ruinerna reser sig fortfarande Kaknästornet som fortfarande sänder dagliga nyheter. För någon där uppe ser dem där nere. Och pratar om en bättre framtid.

KAKNÄS SISTA BAND är en samling noveller som utspelar sig i Stockholm efter katastrofen. Vi möter de överlevande; skrotletare från Dieselverkstaden, rövarhövdingar från Blackeberg och köpmän från Kungsholmen. Alla försöker de skapa en ny värld. Alla lyssnar de på Kaknäs sändningar. Det är gripande, spännande och rörande.”

Det vore ju inte en Fager om det inte fanns humor också. Det är gott om humor i somlig fantastik, ibland är det bra, ibland blir det slapstick. Fager kan det där. Han är torr och vass på ett sätt som får mig att undra hur mycket mer skoj som bara far över skallen på mig utan att jag fattar. Men jag VILL se slusskrapan Benny. Och (tunnelbana!) vem kunde ana att i ett postapokalyptiskt Stockholm blir det en varm mysfaktor (jul, jul, strålande jul) att få byta lysrör i en inte heeeelt övergiven tunnelbanestation. Och så har vi ”Femtio sorrenter av Siv” (!) – Skitsiv! Sockersiv. Milt gråtmilda Sviniga Siv. Ja jäklar. Tur att hon bor nära Arlanda och inte i Berlin. Det fanns ju en tid då jag bevistade Arlanda nog ofta för att ha guldkort hos SAS, men jag är numera förvisad till det pöbelaktiva silverkortet och nån måtta på narcissismen får det ju lov att vara.

Jag ska inte förfalla till klyschan att skoja om att Fagers författarskap muterar, men han glider snyggt (knapplöst, för att parafrasera Jong) mellan fantastiskgenrer och lyckas fläta in allt svunnet i något nytt, för det FINNS ju en doft av svenska kulter bland de silvriga lavarna i Järva skog. Det kan möjligen sägas vara ont om molinsk dekadens, men det finns spår av svunna lyxtider i Köphuset. Kaknäs sista band är en antologi av den typ som jag egentligen vill läsa om igen så snart ögonen har löpt över de sista orden, för jag får en känsla av att jag missat mycket som faller på plats om jag läser en gång till. Jag vill ha mer av Saki och Margit Mo Diesel.

Och över den nya världen vakar Tornet. Kaknäs. Molnen talar sanning.

PS jag behöver VERKLIGEN läsa Stockholms undergång

PPS jag har inte spelat på måååååånga år, men jag blir lite sugen

PPPS ÅH vad jag vill ha något sånt här om MIN stad. Telespargel är perfekt för PA, och många av oss som bor här har redan muterat en smula. Vem vet vad som ruvar under Prenzlbergs eko-hak efter världskrig och märkliga dopingexperiment på sjuttiotalet? Det finns ju gott om aspirerande skribenter här så det är väl ”bara” att samla ett gäng och börja jobba 😉

Extra bonus: en omslagsillustration av Reine Rosenberg som man kan titta lääääänge på.

————————-

 

Kaknäs sista band blev min julaftonsläsning.
Jag muterade också. Ingen har sett mig i tomteluva förut. Jag har aldrig kokat egen rödkål heller (men jag duckade Morberg). Jag skiter ju i julen. Trodde jag. Jag har muterat. Jag kokade rödkål med glögg och granatäpple. Nu ska vi tala om aeropondi, gödsvin och svampar. Jag är ju ändå uppvuxen med Alsterlind och HAJK. Tjipp tjipp!

Skrattrynkesiv vill dessutom meddela att det där som löper från ögonen inte är plågsamma eyelinerförsök trots att de där dikena lätt kan tas för nåt ditmålat. Jag har bara skrattat vääääldigt mycket i år.


God jul!

Här sänker sig julefriden! När folk frågade vad jag önskar mig av julen sa jag ”att kunna läsa massor och dricka kaffe så sent som jag vill” så då gör jag det då! Spockissen var lite sur inatt, han ville leka, jag ville läsa. Vi hittade nån sorts kompromiss till slut 😉

Mitt jullovsbingo går vidare! Liten tjej som läser och skriver långt innan hon börjat förskolan får brev. Nya världens symfoni fick tuta medan jag skrev. Mysigt!

  


Berlin blir snudd på tomt på jul! Drog ut för att köpa lyxfrulle sent igår, började garva åt att mina fönster var de enda där det lyste i hela huset. Nåja, grannen bredvid rasade hem mitt i natten så nån mer än jag finns här.

 

God jul! Ät, sov och läs!


Första rutan – check!

   
    

Testat Entwederoderfrulle, Entweder Oder är ett av de där fiken som faktiskt är kvar sen före murens fall. Finfint bröd, bra musik och rar snubbe, bed jag hade glöbt hur jobbigt det är att äta offedtligt där bad är däbbt i däsad 😉

  

Och så surar jag. Vågade äntligen klippa mig här. 50 euro och ingen skillnad? Hon ägde inte ens en effileringssax. Jag saknar min Soooooozan!

  

Bonus: l j u s. Äntligen i allt det grågrågrå.

  

Snuva. Dyngförkyld. Jo man tackar.

 

Tröst: The Affair. Jag är helsåld!