Kulturtanting – we’re doing it right!

Igår traskade vi genom ett skymningsblått Berlin – i inte helt förutsägbara kringelikrokar (jag ville ge lite bonus-Berlin på vägen) – för att slutligen hamna i Martin Gropius Bau. Det tog många år innan jag kollade upp vad det var för något, det där färgglada gamla huset som så mirakulöst stod kvar i ett kvarter som i övrigt var fullständigt nermejat (på goda grunder, kvarteret hyste högkvarter för såväl SS som SA, numera är det där du finner Topographie des Terrors) efter WWII. Även detta hus skadades rejält men ansågs till skillnad från skräcknästena bredvid vara värt att rädda och restaurera.

From Hockney to Holbein, alltså. Ja, det var en rasande kavalkad av kända verk, bang bang bang – jag kan inte påstå att jag heeeelt förstod mixen eller hur den presenterades, men OK, det var på sitt vis fascinerande att se Warhol bredvid gamla kyrkoutsmyckningar. Att tänka utanför lådan är väl vad en kurator på ett konstmuseum/för en samling om NÅGON ska kunna och detta var nog en av de mest speciella presentationer jag sett hittills, men då är jag långt från någon avancerad konstvetare. Jag har tänkt gå på den här utställningen sen jag först såg reklam för den sent i somras, det var tur att jag äntligen gjorde det nu, den körs bara i två veckor till.

Min stora behållning/nyupptäckt blev Max Beckmann. Jag hade ingen koll på honom förut, först fnissade jag över ett av hans verk här (en dam med ungefär lika stor rumpa som jag står vällustigt med sagda rumpa i vädret och… ja) men sen blev jag riktigt riktigt glad av den där bilden. Jag blev tvungen att skicka länken till nån som 1) gillar att se mig så (ja vaf*, vi är vuxna) 2) var avundsjuk över att han inte kunde se utställningen själv eftersom utställningen flyttat vidare när han kommer till Berlin nästa gång. Jag ville äga en kopia av den där bilden, men antingen var just de korten slutsålda eller så tyckte ingen att de var värda att trycka upp – tillåt mig tvivla. Googlade på Beckmann och fann att han verkar ha varit något av en crazy cat artist. Det är gott om katter i hans konst.

Jag känner en mix av frustration, fascination och en bunt känslor till över alla dessa enorma privata konstsamlingar. Äga konst. Konst som investering. Verken vi tittade på igår kommer från en enoooorm privat samling. Det var så överdådigt – klassiker på klassiker på klassiker. Jag blev nästan proppmätt i hjärnan. Men OK, om de här fantastiska verken köps av någon/en stiftelse som kan ta hand om dem, som vill visa upp dem, som gör det generöst och låter verken turnera flitigare än genomsnittligt rockband – fine. Speciellt om konsten blir tillgänglig så som den t ex blir här – där det är fritt inträde till utställningen på måndagar. MEN det förutsätter såklart att man kan ta sig till en stad stor nog att ha ett museum stort nog och… ni hajar.

Jo. Ingen sa att livet är rättvist. Fördelen med internääääätet är att konst digitaliseras och kan ses om det finns tillgång till uppkoppling

Här finns tips på gratisgrejor i Berlin. Ja, det är på tyska, men det är ändå värt att kolla sidan om man ska hit. Google translate alternativt ”använd fantasi och låt dig överraskas” – skriven tyska kan ofta funka rätt bra för oss svenskar när det är formulerat på kortfattat vis som här.

Tips på engelska – men inte lika dag-för-dag-rykande-aktuella som länken ovan.

Anna hade precis köpt sin första Moleskine, så jag ville ta med henne till Moleskine-himlen på Dussmann. Jag skulle bara visa upp huset (speaking of ”överdådigt” och ”proppmätt hjärna” :)) om hon ville återvända själv senare, men vad hon glömde att berätta för mig (som absolut inte behöver fler böcker) var att hon tydligen har ett notoriskt dåligt inflytande på folk som inte ska handla något.

JA, jag köpte bl a en samling kärleksnoveller med jultema. ”Quelle HORREUR!” säger nån, och det var vad jag sa också – hur kunde jag INTE vilja se vad fantastikhjältar som Laini Taylor, Holly Black och Kelly Link kan göra av en sån grej? GIVET köp! Förutom det en bok om en vrålnörd i NYC som blir firad författare, boken sägs kunna sända vem som helst in i lesbiska äventyr (nörden är en man)… igen: givet köp!

Till slut ett tips från Anna som kallar den speciell, absurd, galen: The First Bad Man. Jag, som för stunden hostat ut den felaktigt förmodat eviga klumpen i halsen (tänk HÅRBOLL och de ljud en katt kan frambringa ibland), ser fram emot att läsa den här historien om en annan 40-nånting som också tycks lyckas hosta upp den där hårb… klumpen och och och.

Roligt var att min nya tyska boktok-kompis (som jobbar för D-koncernen ;)) ploppade upp på fejjan när hon såg bilden, hon är sugen på att läsa den här som bokklubbsbok. JA! Frågan är om vi får de mer konservativa medlemmarna i vår löst sammanhållna grupp med på det tåget. I värsta fall får vi två läsa och diskutera den bara vi då. Ju.

Navelskådande:

Hade nån berättat för mig för några år sen att och HUR min klump skulle komma att hostas upp i Berlin så hade jag skrattat tills jag grät och sagt ”no way” (nej, alla galenskaper berättas inte här), men jag är glad att jag hostat upp den samtidigt som jag är ödmjuk inför det faktum att den kan komma tillbaka hur som helst, när som helst. Den insikten får mig att njuta ännu mer av att den är borta för stunden. Jag tror inte att jag behöver förklara mer än så. Ofta har man ju stunder när man inte ens tror att det finns ett liv utan klump. Nu vet jag att det kan göra det OCH att det livet inte alls ser ut eller känns som jag trodde att det gjorde är jag betraktade alla de där andra människorna som jag bara förutsatte aldrig hade känt av klumpen. Yada yada yada.

29 december, 2015 | Categories: Berlin, konst | 4 kommentarer