Arkiv för november, 2015

Lösenordsskyddad: tofugryta (uppd)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


om grubbel och dåligt samvete och att försöka att inte falla i fällan och låta dem vinna

Vi har ett middagsgäng, ”mina” pojkar och jag. Igår begåvades vi med en bonusdeltagare till, ännu en presumtiv vän ur den ljuvliga kretsen kring min första Berlinvän som fortfarande är en som jag räknar till De Bästa. Jag återkommer så ofta till hur vi möttes han och jag, ihopknuffade av en slump av en av mina f d chefer som egentligen inte alls förväntades vara där han var (inte helt slump, men en oväntad vändning t o m för honom), and the rest is history. Vi klickade från sekund ETT och jag tycker lika mycket om hans käresta. Möter en efter en av deras vänner och blir fascinerad över vilka människor jag aldrig skulle ha mött. Kanske. Om inte om fanns.

Igår satt vi i min gröne väns kök, ett kök sådär som åtminstone jag tänkte mig Berlin när jag inte bodde här själv: i ett icke rotrenoverat Altbau i Fhain, så högt upp i huset att man är helt slut när man kommer hela vägen upp. Golven lutar åt alla håll och i köket finns inte en enda rät linje, det är gott om galna vinklar och vrår. Min gröne vän är ett geni när det kommer till att hitta fina gamla grejor som jag aldrig skulle ha förstått att köpa själv, för jag hade aldrig kunnat räkna ut hur mysigt det skulle bli. Grönis kök är ett av de mysigaste kök jag sett. Där satt vi i timmar, åt god mat, tömde fem flaskor vin (eller, eh, tror jag tappade räkningen sen) och pratade pratade pratade.

Vi är en pol mag, en dr i psykologi, en master i marketing & administration, en socionom och så jag: tågnörden. Tre nationaliteter, eller egentligen fyra när man tar ossi/wessi i beräkning. Initierade och allvarliga samtal om politik (jag slutar aldrig älska att lyssna på min vän Herr Pol Mag trots/tack vare att våra politiska övertygelser både diffar och enas så kraftigt), psykologi och litteratur till oenigheter om huruvida Tinder borde marknadsföras som pur hook up-app eller ej och en för mig chockerande (faktiskt) insikt om att de andra inte alls tycker att det är konstigt att jag får löjliga mängder mail från VÄLDIGT unga män som frågar/ber ”snälla säg att du är dominant?” på en plattform där jag har samma i mitt sinne (iallafall innan de började argumentera) fullständigt nördiga och oskyldiga profilbild som jag har här. (n b jag är helt ointresserad av dessa mycket unga män, om det är viktigt)

Klev in i en taxi med två av vännerna, vi bubblade hela vägen hem och förhoppningsvis fattade chauffören att vi inget visste. Han sa inget heller. Kom hem, öppnade telefonen och bleknade. Skämdes på ett absurt sätt över att jag fortfarande bubblade över p g a den underbara kvällen VI hade haft.

Berlin nu, och snart åker jag och en bunt vänner till London. ”När händer det här?” tänker jag ofta. Det är lätt att fångas i det. Begränsas. Bli rädd och arg och misstänksam. Det är ju precis det de vill, de i sinnet mörka människorna! Själva essensen i terror är att avskräcka och begränsa. Rädsla rädsla rädsla. Den som inte dör i en direkt attack kan ”dödas” på andra vis. Man kan bli så rädd att man nästan är som död. I själen. Tänker jag. Så jag skiter i att lyssna på tanken, jag skiter i att betrakta varje medpassagerare misstänksamt. Jag rör mig i denna min älskade stad och i andra städer jag älskar.

Jag fortsätter att bubbla över hur många sorters kärlek det finns och på vilka olika sätt man t ex kan älska de där människorna runt bordet igår. En av dem är min bästa vän att se konst och analysera [sönder] känslor och tankar med. En av dem är min bästa jag-kan-berätta-allt-utan-att-känna-mig-dömd-vän. En av dem vill jag kyssa (men inte gifta mig med). En av dem känner jag inte nog väl än för att hitta specifik kärlek till men hon är intressant nog att jag ska kunna säga att jag skulle älska att få veta mer. Man kan älska unga knäppa katter också, och gamla sjuka. Och andras barn och föräldrar i brist på egna. Och man kan älska ost och blommor och kartor och kärlek tunnas inte ur och devalveras för att man blir överlycklig över till synes triviala saker.

Vi hämnas på terroristerna! Häng med i den sortens hämnd: att vägra begränsas socialt, geografiskt eller mentalt.

Det kändes som en knasig men skön slump igen, att jag just idag ska kunna hämta mitt hittills försenade beställda exemplar av Book Lover’s London. Metro guides är och förbli mitt favoritförlag när det gäller Londonguider. Om tre veckor åker vi till London och tågnördar och äter gott och shoppar böcker (inte skulle vi).


Lösenordsskyddad: Riesling

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Söndag och soooool, wohoooo

discobollenigen

Söndag och solen skiner som besatt. Det är den gyllene hösten som är här, och vem vet hur länge den stannar? Bäst att fånga den! Jo, jag vet att bilden av discobollen ser mörk ut. Den har några timmar på nacken.

Det är helt absurt, jag tog en kvällspromenad igår och svettades. När jag gick och lade mig strax efter 23.00 var det fortfarande 16 grader varmt ute. Hemma i lägenheten fryser jag. Oh, the irony. Många lägenheter här är kalla på vintern, det är bara att tugga i sig. Jag har gott om svenska expatvänner som gjort samma upptäckt i sina respektive länder. Sverige bygger rent generellt rätt bra hus, inte bara ur vinterperspektiv. Hurra för svensk byggstandard! 🙂

Kände mig ledsen och ynklig i fredags, så jag shoppade två par varma sockor. Sockor, böcker, varma drycker, TV-serieboxar, stearinljus, sjalar, varma koftor, plädar – ah, så ska en Berlinvinter genomlevas! Jag får ofta frågor om var man ska shoppa i Berlin. Kedjan TK Maxx kan erbjuda både toppar och dalar – det är väl en av de kedjor som köper in konkurslager, förra årets/säsongens grejor etc och sen säljer det billigt. Ibland kan man tokfynda, ibland är det bara skit. Mina sockor tillhörde Jeeps kollektion (!) och det struntade jag rätt kraftigt i, men det är varma termosockor, de är färgglada och sköna och jag betalade under fem euro för två par. Taget! På TK Maxx kan du hitta allt från ”no name” till Missoni och Calvin Klein. Tålamod är guld värt där. Det finns flera butiker i stan, bl a en vid Alexanderplatz och en vid Potsdamer Platz. Kläder, inredning, sportprylar, väskor mm mm.

dillonigen
klassisk bok-i-knä-bild 😉

OCH jag läser (och lyssnar! storytel, tänk att jag äntligen upptäckte storytel, jobbpendlingen har fått ett lyft), om än långsamt.

Lucy Dillons senaste, One small act of kindness, utspelas ”som vanligt” i Longhampton, och vi möter ”som vanligt” några av huvudpersonerna från tidigare böcker i små biroller. Det gillar jag! Ännu en bok om vad som till synes är downsizing, att lämna ett – skenbart – tjusigt liv i tjusigt hus i London för att göra något heeeelt annat på landet. Libby och hennes man kommer till Longhampton för att hjälpa Libbys svärmor, nybliven änka, med hennes hotell.

Plötsligt en dag finner Libby en skadad kvinna vid vägkanten. Smitningsolycka. Kvinnan minns inte vem hon är eller vad hon gör där, men i fickan har hon en lapp med adressen till Libby/hotellet. Ingen i Libbys familj har nånsin sett henne förut. Säger de…

Klart godkänd, om än inte fantastisk. Dillon har en jämn nivå, jag vet vad jag får och jag gillar det. Principen i boken är ”pay it forward” och det gillar jag. Att man ibland gör nåt fint för nån utan baktanke och utan att egentligen veta varför. Hur en hel liten stad kommer samman och hjälper på de sätt de kan (kanske lite mer utopiskt än att ”pay it forward” kan funka ;)).

I december flyttar den här boken hem till Ulrica! Att byta grejor med varandra är också en sorts pay it forward som jag gillar! Det är bara några veckor kvar tills jag får hänga med bl a Ulrica och Hanna i London, det ser jag fram emot så otroligt mycket!


Länkstänk

Long time no see. Det är lite småkaos. Min kollega är sjuk och har varit borta i över två veckor nu, så jag har fått försöka agera 200%, parat med att ta hand om ett svårt sjukt djur.

Vad jag har lärt mig: i Tyskland har man förstärkt djurskydd jämfört med i Sverige. Det betyder att en veterinär kan vägra avlivning så länge hen anser att det finns något alls kvar att prova.

Min äldsta katt är (minst) tretton år gammal. Jag säger minst för hon är f d ”gatukatt” och kom till mig i risigt tillstånd, men vuxen, upphittad av en god vän som dock inte kunde behålla henne. Nu har hon åldershalvtaskiga njurar, ikterus (Gelbsucht! veckans tyskalektion) och levervärden som ständigt försämras trots behandling. De vet inte varför. Jag har varit på två olika kliniker, träffat tre olika veterinärer (högutbildade akademiker alltså, varav ingen talar engelska, trots att de är yngre än jag. I BERLIN? Really?) – alla säger ”men vi KAN testa detta och detta också”. Fem veterinärbesök inalles, hittills 400 euro spenderade: fyra infusioner, ett par injektioner (bl a B12), två omgångar omfattande blodtester, röntgen, ett ultraljud. En MYCKET trött, stressad och ledsen katt senare vet de fortfarande inte vad de ska göra. Men somna in får hon inte. Jag blir förtvivlad.

För att hinna göra fulla arbetsdagar (och lite till, som förväntas i ”mitt” hus samt behövs då kollegan är sjuk) har jag gått upp fem på morgonen den här veckan för att kunna smita från jobbet ”redan” 17.15 och hinna till veterinären. Jag vet att många går upp kl fem konstant till vardags, jag har gjort det själv förr (när jag jobbade på verkstad) men nu börjar jag med allt sammantaget OCKSÅ känna mig så trött, ledsen och stressad att jag snart ber nån att avliva MIG.

Gnäll gnäll. Man lär sig något nytt om Tyskland varje dag. Och jag har onekligen fått använda min tyska på nya och intressanta sätt.

izzymagen
ixxybones

Izzy joinar den berlinska tanken på dekadens och bjussar på lite naken hud och ben

—————

Jag kan åtminstone erbjuda lite länkstänk! Friskt blandat. Läs och förundras.

Nils-Erik Forsgård har skrivit en av mina favoritböcker om Berlin, nu är han tillbaka med Dagarnas skum:

dagarnasskum

”Det har gått tio år sedan Forsgård publicerade sin kritikerhyllade bok om Berlin. Nu återkommer han med en högaktuell bok där Berlin återigen spelar en viktig roll, men denna gång en biroll. I den långa skuggan av Europas ekonomiska kris reser Forsgård till många olika städer och platser, Han vistas i centrum, i Bryssel och Barcelona, men besöker också periferin, Reykjavik, Aten och Istanbul. Han möter människor och beskriver stämningar och analyserar tendenser. Bokens kärna bildas av flera längre essäistiska betraktelser kring Europa från igår och idag, det handlar om arvet efter Napoleon Bonaparte, murens fall 1989, yttrandefrihetens gränser, Auschwitz och första världskrigets långa efterspel. Boken präglas av stor formuleringsglädje och av observationer som numera bara kan kallas – forsgårdska.”

Den åker upp på listan med eventuella julklappar till mig själv.

—————

Det skönaste jag läst på länge: ett VLT-reportage om Anders Granberg som brevväxlade med sig själv i nästan tjugo år – resultatet blev en konstutställning.

”— nästan 20 år senare har Anders Granberg lyckats skicka vykort till sig själv och andra från samtliga jordens nationer. Nästan. Tchad, Mali, Centralafrikanska republiken och Östtimor gick han bet på.
– Sierra Leone var svårt också, där finns ingen ordentlig postgång på grund av oroligheter. Att man inte kan skicka post säger något om vilket tillstånd ett land befinner sig i, säger han.”

Du kan se utställningen Allt förlöper fint på Postmuseum Stockholm fram till 31/10 2016.


Felice

Lika underbar som den förra helgen var, lika förfärlig är denna. Mycket melankoli rent generellt (alla dessa döda…) och det spetsas till av att älskade gammelkatten är så sjuk så sjuk, det har rasat snabbt utför. Jag måste nog be om en akuttid hos vetten imorgon och även om förnuftet vet att det är så det är att ha fyrbenta vänner så är det förbaskat jobbigt.

—————–

Stress och ledsenkänslor gör att vare sig läsande eller skrivande är på topp, det är svårt med koncentrationen, men noveller kan man alltid försöka få i sig för att få lite känslomässig näring. Fick plötsligt längt efter Amanda Hellberg, hittade en ljudnovell på Storytel men insåg mitt i att den här ”kan” jag redan, jag läste den redan för två år sedan. Nu är Blå linjer förvisso värd en repris, men det var ändå finfin tajming att det dök upp en puff från Swedish Zombie förlag. Puffen? Felice av Lupina Ojala.

Felice

Längtan finns i en dröm.

Catrin får sällskap om nätterna. Någon eller någonting kommer på besök, smeker och lockar. Sömnen blir lustfylld, men kanske också farlig. Det som börjar som en lek i drömmen blir snart allvar och förändrar hennes liv.

Felice är en vacker vacker novell som inte alls tar vägen dit jag initialt tror att den ska ta vägen. Jag hoppades på att bli skrämd, jag blev mer berörd – jag antar att mitt för helgen melankoliska jag svarade lite extra känslosamt på det här.

Nu låter det kanske som om jag är besviken över att inte bli skrämd men så är det inte. Jag fick något annat som jag kanske inte hajade att jag längtade efter. Skrämsel finns det ännu tid att fixa innan dagen är slut.

Jag älskar det här med att det finns så många bra noveller, så lättillgängligt, nu. Jag har sagt det förut: det är som att plocka ihop en påse smågodis. Felice är en mörk pralin. Elegant bitter choklad (hög kakaohalt!) med varmt innehåll som smakar rött. Jag skulle kunna säga körsbär i likör (jag är en av få som ÄLSKAR körsbär i likör) men det skulle få alla oförstående människor (såna som INTE älskar körsbär i likör) att missuppfatta mig.