Arkiv för 11 oktober, 2015

om du som jag tycker om att lyssna

I somras läste jag Sara Stridsbergs ”Beckomberga, ode till min familj” och blev tämligen tagen av den. För några dagar sedan kom ett fint pressmeddelande från Sveriges Radio, boken blir radioföljetong i P1 och får därmed chansen att hitta nya fans.

”Beckomberga – ode till min familj” är Sara Stridsbergs roman om välfärdssamhällets ambitioner att bygga bort psykisk ohälsa. Men också om den tunna gränsen mellan normalitet och galenskap. Och om ett barn som längtar efter sin pappa, som alltid är någon annanstans. Nu blir ”Beckomberga – ode till min familj” radioföljetong i 17 delar i P1 med premiär 19 oktober.

19 oktober kl. 11.35 i P1, alltså. L y s s n a, hörni. Den här historien är så värd det.

Kort sammanfattning av hur jag tyckte i somras: Att Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj inte skulle vara någon sunnanbris var lätt att inse. När jag slog igen den var det med ett ”oh fuck” (ja, förlåt mig, jag pratar engelska hela dagarna, jag pratar till och med engelska med mig själv ibland) och en stunds stirrande ut i luften. Den var tung men inte tung. Den var vacker och mycket mycket mer lättläst än du kanske tror när jag skriver om mitt ”oh fuck”. Kapitlen är korta och lätta, förmodligen för att prosan i sig är så vacker.

Uppläsaren, Nanny Nilsson, blir en ny upptäckt för mig.

nannynilsson

Radioföljetongen. Nanny Nilsson läser Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj. Foto Ulla Strängberg/Sveriges Radio

Annonser

Timme noll

Ibland tar det märkligt lång tid att läsa ut böcker som de facto förtjänar att slukas. Fast i fallet Timme noll är det en sanning med modifikation, den förtjänar mer än att ”bara” slukas, den förtjänar tid och eftertanke, men jag drog det aningens långt ändå. I månader fanns den där. Ofta på bordet bredvid mig på Gugelhof. Ofta i väskan, sedan i min hand när jag försökte blockera trängsel och oljud i U2 på väg till jobbet. Stundtals låg den bredvid mig i sängen.

timmenollundberg

”Berlin 1945. Författaren Hedwig Lohmann är på väg ut ur den sönderslagna staden till ett kloster. Något år tidigare har hennes dotter gjort en helvetesvandring. Var finns hon nu, flickan som hon lämnade bort? Lever hon?

2005. Ingrid har gett upp sin praktik för att flytta till skärgården och bli prästfru. Maken är sjuk och kräver hennes omsorger. Men på ön finns också Hanna, författaren som Karl Erik verkar komma allt närmare.

1983. Isa klipper sönder sin docka och hamnar som tonåring hos en psykolog. En dag bestämmer hon sig för att göra Det Stora Terapispelet – med stakar, hjärtan och kors. Om man hamnar på fel ruta får man gå i Kaos, men det finns sätt att laga världen.”

Det var Suzann som fann den här boken åt mig och som tyckte att jag behövde läsa den. Fullständigt korrekt! Detta är en sån där ”tre historier i en”-bok som jag så ofta gillar, tre öden som hänger ihop och där funderingen på hur och varför driver läsandet framåt. Mitt problem var att jag nästan bara ville läsa om Hedwig. Efterkrigets Tyskland, inte minst kvinnornas lott, fascinerar mig. Skrämmer mig. Gör mig ont.

Lundbergs språk, så utsökt in i minsta detalj. Hennes sätt att betrakta och beskriva. Purt fantastiskt.

Den finns i pocket nu. En höstpresent till dig själv?