Cindy Sherman på me Collectors Room Berlin
Den här helgen uppgraderade jag från Siv_ver_4.6 till Siv_ver_4.7, men jag brukar vilja ta det ganska lugnt och gärna förtiga dagen på förhand. Mina närmaste vänner låtsades inte veta om det men bjöd hem mig på middag, det blev en låååång ljuvlig tillställning med god mat, vin och vid tolvslaget kom en av dem in med glass och champagne :’-)
Jag kan då inte tänka mig ett bättre sätt att vaka in ett nytt år – och det bara fortsatte. Under kvällen började vi tala om konst och det visade sig att både G och jag gillar Cindy Sherman. Jag visste att det just nu finns ett galleri som visar delar av hennes produktion, så vi bestämde oss för att det fick lov att bli en konstsöndag! (den tredje deltagaren velade fram och tillbaka, inte helt övertygad om Shermans storhet, men eftersom en av dennes favorityogis var i Berlin samtidigt så tog han en session där och sammanstrålade med oss efteråt).
Sherman visas på me Collectors Room Berlin, ett fantastiskt men/och genomkommersialiserat galleri på mysiga Auguststrasse. Här kan du se konst (nähä), fika, shoppa (fiiiin liten museibutik) och faktiskt hyra galleriet om du vill hålla en middag mitt bland all konst med dina vänner/kollegor/kunder. Hur försäkringarna ser ut för att nån ska tordas ge sig på det kan man undra (jag den torra teknokraten).
Sherman var såklart magisk, 65 av hennes verk finns att se fram till april 2016 och utställningskatalogen blev en födelsedagspresent till mig själv. Jag kanske återvänder och köper mer nästa helg. Det som gör Sherman unik är hur hon använder sig själv i iscensatta bilder, hon porträtterar kvinnoklyschor och föreställningar om vad en kvinna är (oftast, men ibland intar hon en närmast maskulin persona också) och förändrar sig själv med hjälp av smink, maskering, styling – men också med hur hon egentligen för sig och poserar. Helt otroligt. Många av bilderna är sådana som man kan stå och fantisera länge om. Bilden ovan – en av hennes mest kända – fick oss att gemensamt hitta på en historia som växte och förändrades. En fin stund med en fin vän!
Det som gjorde mig förvånad var att hon inte ansåg sig vilja skicka något politiskt budskap med de här bilderna. Hon är kontroversiell och omtalad, och för mig ÄR konst politisk (om inte konst är politisk så är det ”bara” bilder/former för mig – det är inte ”konst”) men jag vet inte om hon var ironisk när hon sa det, eller om jag missuppfattade något. En del i utställningen var en intervjufilm med henne men den hann vi inte se denna gång. Jag kommer garanterat att återvända innan utställningen är till ända, så det blir fler chanser.
Den riktigt häftiga överraskningen var deras Wunderkammer, ett kuriosakabinett i renässans-stil med groteska, fascinerande, skrämmande, vackra, fula, motbjudande och bara-gapa-och-se-ut-som-en-fågelholk-saker – ja, alla ting du kan tänka dig. Allt antikt.
Sist men inte minst: ett finfint fik! Ja, det är härliga lokaler och de tycks ständigt ha påkostade och intressanta events. Inträde plus fin utställningskatalog/bok gick loss på EUR 21.80 (enbart inträde EUR 7) och det var värt varenda öre.
—————
Efter utställningen mötte vi upp med A och gick och fikade innan jag tog en promenad hem, det var en ljummen höstkväll i Mitte/Prenzlauer Berg så det blev många stopp för att njuta på vägen. Knock yourself out! Jaaaa, en del av bilderna är sönderfiltrerade – alternativt tillkonstlade – det är ju svårt att inte se ett konstverk i varenda buske efter en så inspirerande eftermiddag. Den sista bilden ska helt opretentiöst (lol!) erbjuda en liten känsla av Hockney going Berlin 😉
Höst i Berlin
Dagarna trillar på och november drar allt närmare.
Förr avskydde jag allt bortom augusti. Vinterångesten var så stor att jag inte förmådde njuta hösten. Så sträckte jag mig till mitten av september. Sen ett ”OK, mitten av oktober”. Nu stretchar jag det lite till. En perfekt Berlinhöst – ja, då kan man sitta i solen i bara t-shirt (gyllene höst heter det här, men vi fick inte riktigt den värmen i år) även under den senare delen av månaden.
Men livet är kort och det gäller att hitta #njutvarjeminut (courtesy of Katarina) utan sol och värme också.
Camus sägs ha sagt att ”Hösten är en andra vår, där varje löv är en blomma.” Oh! Ja! Fint sätt att se det. Nu behöver jag bara hitta nåt fint med nästa fas också, den långa perioden då så många träd står nakna, kala och svarta. Oavsett korrekt färgton så SER de svarta ut när de är blöta som de så ofta är här mellan november och mars.
En sak som jag njuter av oavsett årstid är god mat och dryck, alternativt fika. Och boklådor!
Igår hade jag ett otroligt intressant och inspirerande möte i Café Wintergarten i Literaturhaus. Mycket vackert ställe, inte så dyrt som det ser ut (åtminstone inte för oss svenskar som är vana vid en generellt ganska hög prisnivå). Anständigt kaffe, men när Suzann och jag åt lunch där en gång så var mackorna trista och flaskvattnet ljummet och illasmakande. Sedan dess har jag inte gett dem nån chans att erbjuda mer än bara kaffe, men det kanske är läge att våga språnget igen nån gång.
I källaren under restaurangen finns en urtrevlig boklåda, Kohlhaas & Company. Mysig miljö, intressant utbud (speciellt om du letar Berliniana) och massor av fina vykort!
Egentligen borde jag åka till Literaturhaus mycket oftare, det händer mycket spännande där, men det ligger i ”fel” del av stan för mig, det tar lång tid att ta sig dit och det är svårt att undvika Ku’damm (kaosgata på helgerna). Det är lätt att bli lat!
—————
Mina hoods, Schönhauser Allée, i skymningstimmen.
—————
Att mysa hemma med katterna är också en bra grej varenda årstid. Tråkigt nog är det snart ”katten” och inte ”katterna” som gäller. Tant Izzy, närmast kameran, har mycket dåliga njurar nu och måste snart få hoppa vidare över regnbågsbron. Alla som haft husdjur vet hur hjärtat brister oavsett hur icke djurälskare tror att ”det är ju bara en katt/hund/undulat/råtta/hamster” etc.
—————
…och hur var filmen då, undrar ni? Er ist wieder da? Ja, det undrar jag med. Tre timmar innan jag skulle sticka landade nämligen ett oplanerat måstejobb på mig och det var bara att snällt skippa filmen och jobba kväll istället. Sånt är livet!
Er ist wieder da
Den får blandade omdömen i vänkretsen – en del gillade den, andra (t ex min favorit BBC-Maggan, ingen länk till omdöme dock) gillade inte alls – själv gav jag upp efter halva boken, den fångade mig inte helt och när jag kom hem från Paris (jag var tvungen att köpa NÅGOT på ljuvliga Shakespeare and Company förra sommaren) där jag köpte den blev den bara liggande.
”Våren 2011 vaknar Hitler upp i centrala Berlin med huvudvärk. Det sista han minns är att han var med Eva Braun i bunkern, så förvånad inser han att staden inte ligger i ruiner.
Folk känner naturligtvis igen Hitler, men tror att han är en imitatör. Han gästar en tv-show och hans kommentarer tolkas som bitande ironi och blir ett Youtubefenomen. När Hitler blir förskräckt över bristen på övertygelse bland nynazisterna och skäller ut partiledaren, vinner han ett fint journalistpris – för sin satiriska exponering av fördomar. Karriären pekar spikrakt uppåt. En satir? Politisk komedi? Allt detta och mer: Han är tillbaka är ett litterärt drama på högsta nivå.”
Imorgon går jag på Kino in der Kulturbrauerei igen, då visas filmversionen och regissören David Wnendt dyker upp och lovar att svara på frågor. Kul! David regisserade filmversionen av Roches Våtmarker också, förutom det är han ännu okänd för mig.
Utmaningarna är två
1) Tyskan (igen). Mitt ex Herr Luftwaffe hälsade på förra veckan, och han hävdar att min tyska har tagit jättekliv (”unbedingt!” som han uttryckte det) och det känner väl jag också nu när jag tittar på nyheter och dokumentärer, men dock. Filmen är en satir och humor och satir kräver en Fingersptizengefühl som det tar tiiiid att tillägna sig, men vatusan! Friskt vågat och allt det där!
2) Jag KANSKE går ensam, och det är ingen big deal för många, men för mig blir det eventuellt den första gången jag går ensam på bio. Jag säger eventuellt, för efter att jag hade bokat fick jag en snilleblixt och messade mitt stolsnummer till en kompis. Jag vet nite om han kan gå än- Vi får se!
hoppsan
Jag som har varit utan TV sedan april 2014 bestämde mig plötsligt för att jag ville ha en trots allt. Sagt och gjort, jag var mäkta stolt att jag fick ihop allt – inkl installation av kabelbox och kanalinställning – trots att vi befinner oss i landet där det ses som heeeelt onödigt att skicka med instruktioner annat än på tyska.
jag har minsann tittat på reportage om den just nu pågående bokmässan i Frankfurt 🙂
På vissa vis var det väldigt vältajmat, jag har nämligen legat hemma sen i förrgår. Jag har ju varit hängig länge, i måndags lät jag som Janis Joplin till kollegornas glädje, och i tisdags när jag vaknade fick jag inte fram ett ljud. Alls. Jag kan inte jobba utan att prata. När jag så äntligen gick till doktorn efter all denna tid visade det sig att jag har bronkit, bihåleinflammation och stämbandsinflammation. Hoppsan! Blev hemskickad med fyra olika piller, en spray och en flaska hostmedicin (landet som älskar medikamenter)
Febern har redan gått ner och jag mår mycket bättre, men jag får fortfarande inte fram ett ljud. Belades med fullständigt talförbud av doktorn och det förbudet är just nu inte svårt att hålla. Detta blir extra spännande eftersom jag får besök av exet (herr Luftwaffe alltså, inte svenska exet) imorgon och sen ska spendera helgen med en annan kompis. Båda dessa herrar är såna som det aldrig saknas samtalsämnen med. Mhmmmm. Jag får väl skriva då 😉 Eller bara se djup och mystisk ut. Precis min grej. Not.
Tack kosmos för att det åtminstone finns böcker. Och te.
om du som jag tycker om att lyssna
I somras läste jag Sara Stridsbergs ”Beckomberga, ode till min familj” och blev tämligen tagen av den. För några dagar sedan kom ett fint pressmeddelande från Sveriges Radio, boken blir radioföljetong i P1 och får därmed chansen att hitta nya fans.
”Beckomberga – ode till min familj” är Sara Stridsbergs roman om välfärdssamhällets ambitioner att bygga bort psykisk ohälsa. Men också om den tunna gränsen mellan normalitet och galenskap. Och om ett barn som längtar efter sin pappa, som alltid är någon annanstans. Nu blir ”Beckomberga – ode till min familj” radioföljetong i 17 delar i P1 med premiär 19 oktober.
19 oktober kl. 11.35 i P1, alltså. L y s s n a, hörni. Den här historien är så värd det.
Kort sammanfattning av hur jag tyckte i somras: Att Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj inte skulle vara någon sunnanbris var lätt att inse. När jag slog igen den var det med ett ”oh fuck” (ja, förlåt mig, jag pratar engelska hela dagarna, jag pratar till och med engelska med mig själv ibland) och en stunds stirrande ut i luften. Den var tung men inte tung. Den var vacker och mycket mycket mer lättläst än du kanske tror när jag skriver om mitt ”oh fuck”. Kapitlen är korta och lätta, förmodligen för att prosan i sig är så vacker.
Uppläsaren, Nanny Nilsson, blir en ny upptäckt för mig.
Radioföljetongen. Nanny Nilsson läser Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj. Foto Ulla Strängberg/Sveriges Radio
Timme noll
Ibland tar det märkligt lång tid att läsa ut böcker som de facto förtjänar att slukas. Fast i fallet Timme noll är det en sanning med modifikation, den förtjänar mer än att ”bara” slukas, den förtjänar tid och eftertanke, men jag drog det aningens långt ändå. I månader fanns den där. Ofta på bordet bredvid mig på Gugelhof. Ofta i väskan, sedan i min hand när jag försökte blockera trängsel och oljud i U2 på väg till jobbet. Stundtals låg den bredvid mig i sängen.
”Berlin 1945. Författaren Hedwig Lohmann är på väg ut ur den sönderslagna staden till ett kloster. Något år tidigare har hennes dotter gjort en helvetesvandring. Var finns hon nu, flickan som hon lämnade bort? Lever hon?
2005. Ingrid har gett upp sin praktik för att flytta till skärgården och bli prästfru. Maken är sjuk och kräver hennes omsorger. Men på ön finns också Hanna, författaren som Karl Erik verkar komma allt närmare.
1983. Isa klipper sönder sin docka och hamnar som tonåring hos en psykolog. En dag bestämmer hon sig för att göra Det Stora Terapispelet – med stakar, hjärtan och kors. Om man hamnar på fel ruta får man gå i Kaos, men det finns sätt att laga världen.”
Det var Suzann som fann den här boken åt mig och som tyckte att jag behövde läsa den. Fullständigt korrekt! Detta är en sån där ”tre historier i en”-bok som jag så ofta gillar, tre öden som hänger ihop och där funderingen på hur och varför driver läsandet framåt. Mitt problem var att jag nästan bara ville läsa om Hedwig. Efterkrigets Tyskland, inte minst kvinnornas lott, fascinerar mig. Skrämmer mig. Gör mig ont.
Lundbergs språk, så utsökt in i minsta detalj. Hennes sätt att betrakta och beskriva. Purt fantastiskt.
Den finns i pocket nu. En höstpresent till dig själv?
bara för att
Och jo, jag måste ju posta lite Telespargel i solnedgångsljus. Så här snygg var Spree i fredags kväll när jag promenerade hem från jobbet. Jag bara stod där, på Friedrichstrassebron, och njöt en stund (med en liten påse från närbelägna Dussmann i handen :)).
Den röda adressboken
Fördelen, om man nu ska hitta en sån, med att vara nedrigt förkyld är att man hinner hyfsa slattar: bokliga slattar, alla dessa påbörjade böcker som oförtjänt blivit liggande i vardagsstressen och egentligen bara ska avslutas och skrivas om.
Det finns folk som kallar mig matchningsfanatiker, men jag valde faktiskt inte lakan efter bok (vad som inte syns är att underlakanet tar upp det röda alldeles perfekt ;)). En mycket vacker bok, för övrigt: Sofia Lundbergs Den röda adressboken.
En bok att längta hem till, skrev jag när jag instagrammade den en dag. En boklig snuttetrasa, smart exekverad. Den röda adressboken tillhör Doris, och Doris genomlever det där som min mormor också talade om under de sista åren då hon kunde tala: smärtan i att stryka namn efter namn. När födelsedagsdatum i adressboken efterföljs av ett kors, och ett annat datum. Historien rör sig i nutid (Doris är gammal, med stor sannolikhet döende – men hon har lyxen att älskas! om än av någon som bor långt bort) och dåtid: det är där adressboken kommer in, namnen formar kapitel av återblickar – vem var den här människan i Doris liv? Hur var det?
Doris levde i Stockholm, Paris, New York, i England – hon levde i sanning ett brokigt liv. Hon fick aldrig några egna barn men knöt tighta band till släktingen Jenny och det är för Jennys skull hon i hemlighet skriver ner sina minnen.
Under resans gång hann jag tröttna lite på allt drama – jag är ju oftast den jordbundna typen som har svårt för böcker som avhandlar otroooligt yviga livsöden (Doris öde är ett sånt), men jag vet precis vilka av mina vänner som skulle älska detta (mer än jag till fullo gör). Lundbergs debutroman är mer än godkänd, men mitt intiala ”wooohoooo” mattas lite. LITE. Den är en fin bok, jag skulle säga att den är perfekt att njuta tillsammans med te, varm pläd, goda ostmackor och höstblåst. Ibland är det alldeles det man vill ha!
—————
JAAAAA. Jag vet vad en del av er tänker. Jag dissar alltför yviga livsöden, men suger i mig böcker om zombier och framtida världar. Bygones!
Lördagsnjut och Lagercrantz
Gårdagens lugna (jag är riktigt patetiskt tokförkyld!) långpromenad tog mig till sagobrunnen – Märchenbrunnen – i Volkspark Friedrichshain som ligger på gränsen mellan Prenzlberg och just Fhain. Jag har ofta passerat parken via det jag lite felaktigt brukar kalla ”ringleden” (det är bara en halvring, men den går från Spree/Fhain förbi Prenzlberg bort till Mitte, nästan hela vägen till Hauptbahnhof/Moabit) och alltid tyckt att den ser lite sliten och ruffig ut. Tråkig. Som en ful DDR-rest. Så FEL jag hade! Jag gick genom parken tidigt i våras (snudd på i vintras), men sedan har jag aldrig återvänt och det är dumt, inser jag nu. Jag såg en bild på just Märchenbrunnen tidigare i veckan och den såg så skönt over the top ut att jag ville gå dit och se den. Fontänen ligger i ett hörn av den enorma parken.
(på väg dit förstod jag plötsligt var Rammstein-Flake växte upp – yes, jag läser fortfarande lite i boken varje kväll som roligt tyskatraggel – och kuggarna i skallen började snurra när jag kände igen gatunamn och platser som han nämner)
Fontänen ÄR over the top, helt underbar på ett förfärligt sätt. Det var gott om folk som satt och softade där. Helt klart en mysig plats att stämma träff på nån gång.
Parken är STOR och grön och erbjuder många skilda ”rum” – helt klart en plats att återvända till och utforska mer.
Jag tog en lång omväg hem förbi en massa gamla fula DDR-kvarter så som vi TÄNKER oss DDR-kvarter (anonyma slitna höghus). I höstligt kvällsljus blir alla gator fina på sitt vis.
————-
…och så har jag, precis som BBC-Maggan, just avverkat Det som inte dödar oss. Egentligen har jag inte mycket att tillägga till hennes text (utmärkt sammanfattning!) – det är onekligen årets boksnackis i Sverige. Jag kan tycka att David möjligen stundtals har agerat lite vääääl kränkt oskuld, det kan inte komma som nån enorm överraskning hur mycket bajs som skulle komma att kastas (han lär ändå skratta hela vägen till banken).
Jag läste en intervju med honom där han berättade hur han insett att det är sånt här som är hans grej. Att förvalta någon annans historia, må det vara en biografi eller en utbyggnad av ett redan tidigare existerande persongalleri, så som Salander et al. En insikt så god som någon! Jag tycker inte att Larsson var någon språklig gigant (men jo, han skapade en bunt spännande karaktärer) så David gör alls inget dåligt jobb. Godkänt, vare sig mer eller mindre.
Precis som Maggan lyssnade jag på den här boken. Det blev min första Sauk! Vojne. Jo, han är skicklig, men ibland blev det too much drama. Jag är nog en sån som gillar uppläsare som låter min egna hjärna stå för dramatiken. Som litar på att den lästa texten klarar det.
Och apropå Lagercrantz och att förvalta andras liv – jag uppskattade savant-temat, men kunde inte låta bli att le över hur han med stor sannolikhet återanvände kunskaper som han tillägnade sig när han skrev om Alan Turing. Igen: inget fel i det. Smart!
jag läsäter mig genom Berlin – del 538475634587, denna gång med Ida Bäckman som sällskap
Förra söndagen var en strååålande höstdag (gott om såna här just nu, det är jag ganska glad över) och jag ägnade mig åt min favoritgrej: traskade runt stan med en bok i väskan. Jag hade tänkt att jag skulle unna mig både fika och utemat, men i slutändan stod jag mig så länge på fikat att jag traskade runt runt runt och lagade mat hemma istället.
Häng med!
Dagens första depåstopp gjorde jag på Princess Cheesecake på Tucholskystr i Mitte. Jag har varit sugen på att fika där länge, men det har alltid varit helt fullknökat förut – äntligen fick jag plats. Ooooh, utbudet, helt fantastiskt. Åt en toffe-tårta som var gudomlig, och allt är ekologiskt. Mysig liten gata, lite gömd, och bra spanläge! Hit kommer jag att återvända.
Efter fikat tog jag en låååång solig promenad i Mitte, Fhain och Prenzlberg. Med en bok i väskan har man sällan tråkigt i den här stan. Att helt sonika traska runt och glo på folk och leta gatukonst, sen sätta sig ner på random fik och äta och dricka läsandes en bra bok, det är ett av de bästa sätten att njuta Berlin om du frågar mig.
(inte så) Anonyma Biblioholister 