Arkiv för september, 2015

Färjan tog Surtant ur Häxan

Jag kände mig verkligen som Häxan Surtant igår när jag dissade både det ena och det andra, men det var inget som inte lite snygg skräck kunde ordna till. Jag laddade ner Färjan i fredags kväll efter jobbet och gick sedan inte utanför dörren förrän jag hade lyssnat klart på den. Femton timmar. Femton timmar Färjan-fröjd. Det var första gången jag använde Storytel som annat än pur pendlarlyssning och det gav mersmak. Telefonen följde med överallt här hemma.

En finlandsfärja – lagom sliten och bedagad. Människor – lagom slitna och bedagade. En del ljuvliga, andra gräsliga. Snälla och elaka. Med på båten följer något som ingen riktigt hade räknat med och det blir blodigt. B l o d i g t.

Mats Strandberg! LOVE! Ingen kan som han skriva människor och dialog som jag bara suuuuger i mig. Detta var precis vad jag behövde nu.


veckans ljudböcker – deckare och ”jag förstår inte”

Ljudböcker är som bekant min räddning när jag tar mig till och från jobbet, men nu börjar det bli mer än så. Boken jag lyssnar på nu (nä, vilken det är får ni inte veta idag :-P) är så bra (och så lång) att jag lyssnar på den hemma också, istället för radio. Det är första gången hittills i min nymornade ljudboksälskarkarriär.

Om jag tar S-Bahn (det föredrar jag – U-Bahn spar 10-15 minuter från dörr till dörr men är alltid smockfullt, varmt och klaustrofobiskt) tar det ungefär 45 minuter från dörr till dörr. 2.5 km till fots. Perfekt ljudbokstillfälle. Med ungefär 1,5 timme lyssningstid per dag kommer jag ganska långt i böckerna per dag, det är skönt. Promenerar jag hem – och inte ska fixa ärenden som ”kräver” hörsel – får jag ännu mer lyssningstid.

detslutnaogat

Belinda Bauer är alltid ett säkert kort. Hon är dessutom en av de mest sociala och trevliga författare jag haft förmånen att kommunicera med, hennes sida på facebook erbjuder gott om interaktion och hon tar sig ofta tid till personliga svar och kommentarer. Hon har ovanligt få följare i förhållande till sin popularitet, det kanske är därför hon fortfarande kan ta sig tid – vad vet jag, men trevligt är det.

Det slutna ögat var inte min bästa Bauer, men den var väl godkänd. Det har varit lite ostadigt väder de senaste veckorna (tja, det börjar bli höst) och på något vis matchade lyssningen allt det grå. Den kändes grå grå grå och tung. Ibland för tung för mitt nuvarande humör.

Fem fotavtryck är det enda som bevisar att fyraårige Daniel någonsin varit där. Och nu är det allt hans mamma har kvar. Varje dag vaktar hon de små avtrycken i cementen. Polerar dem så att de glänser. Glider allt närmare vansinnets gräns.

När ett medium så erbjuder sig att hjälpa henne, tar hon chansen. Vem skulle inte ha gjort det? Kanske kan han tala om för henne vad som hänt hennes son…

Men är mannen verkligen den han utger sig för att vara?

Många stickspår (det blir svårare för mig när jag lyssnar än när jag läser och enkelt kan bläddra fram och tillbaka), en ambitiös och lite extra mystisk plott för att vara Bauer. Jag TROR att jag kanske hade tyckt mer om den om jag hade läst den istället för att lyssna.

denvitastaden

Sååååå till en bok som hade fått mig att känna mig lite som en idiot på den tiden då jag fortfarande trodde att jag behövde tycka ”rätt” – Karolina Ramqvists Den vita staden tycks nämligen älskas och hyllas av alla utom mig. Jag är ofta tveksam till hennes böcker, jag kan sällan eller aldrig relatera till en enda person som hon skriver om, och jag börjar förstå att det är viktigt för mig. Det behöver inte vara huvudpersonen, men det behöver finnas NÅGOT, någonstans. Någon.

Hantverket är gediget, hon hanterar svenska språket snyggt och effektivt, men när de första lyssnade 41 minuterna hanterat kött, kött, kött, kropp, amning, förlossning, bebisbajs – ja, jag tappar intresset. Jag vet dessutom att det vidgar vyerna att försöka sätta sig in i någons liv om det är helt annorlunda än ens eget, men i fallet med Karin (tidigare gangsterflickvän som länge levt i lyx tack vare mannens brottslighet, nu är pengarna slut) tar och har hon tagit så många – för mig – konstiga beslut att jag tappar intresset på grund av det också. Just därför borde jag väl öppna skallen lite extra och bara låta historien strömma in utan att analysera eller döma, men nope.

Inte min kopp te.

Karolina lär klara sig utan mina hyllningar vart fall.

Karin? Jag hoppas att hon klipper sig och skaffar sig ett jobb 😉


Skyddsrummet Luxgatan

virdborgluxgatanSkrämmande, snyggt och frustrerande.

”MEN VAD ÄR DET SOM HAR HÄÄÄÄÄNT!” tänker jag. Riksdagshuset i ruiner, Helgeandsholmen är en hög sten – inga konstigheter för killen som just ska sälja sin mammas medicin för att få pengar till kul saker. Någonstans (förslagsvis Luxgatan) ett skyddsrum där en människa ironiskt nog räknar detonationer för att slippa få panik. En stilla skog i Småland där någon forcerar vägspärr efter vägspärr, han måste muta, han misshandlas av påtända galningar i milisen – han vill hitta sin familj. Kanske kan svenska skogar och en välbekant huvudstad ingjuta lite ödmjukhet i skallen på oss svennebananer? Funkar finfint på mig iallafall. För nånstans finns det alltid nån som får lära sig den hårda vägen att sånt här, det händer inte alltid nån annanstans.

Skrämmande aktuellt igen.

”Igen”?

Inte att det händer – det är onekligen alltid aktuellt nånstans – men bristen på ödmjukhet hos oss. Igen och igen och igen.

Jerker Virdborg. Skyddsrummet Luxgatan. Novellsamling nyss utkommen i pocket – en del av den loot jag släpade hem från Sverige förra söndagen.


Den döende kommunismen

dendoendeDen 3/10 är det 25 år sedan Tyskland (återför-)enades – jag har hört förvånansvärt lite om det hittills, men hoppas att det händer åtminstone NÅNTING kul, nånting extra kul, trots att det infaller på en söndag (damn, en ledig dag färre ;)).

Veckan som gick försökte en vän tyskifiera mig genom att ta med mig på en EM-match i basket. Det gick inget vidare. Eller jo, jag kände mig rörd när jag stod och lyssnade på den vackra tyska nationalhymnen, och det var ascoolt att få se Dirk Nowitzki live (han börjar bli ”gammal”, detta kan vara hans sista turnering på tysk mark – är man 213 cm lång och väger 111 kg kan det nog bli tungt att elitidrotta för en 37-årig kropp!), men det gick inget vidare för Tyskland. De fick pisk av Turkiet i vad som på vissa vis får kallas en derbymatch med tanke på att Berlin ofta nämns som Turkiets tredje största stad. Men det var kul ändå och även om jag fortfarande inte känner mig värst tysk så vill jag mer av det tyska. Jag vill ju bo här. Kanske inte för alltid, men här och nu.

Öst och väst och historia i dåtid och närtid är alltid på tapeten. Jag har oftast umgåtts med ossis (f d östtyskar), men nu hänger jag en hel del med en wessi (med samma logik en f d västtysk) och det är himla kul att höra samma historia ur många perspektiv. Mina ossivänner har naturligtvis helt olika upplevelser av samma land, lägg därtill wessiversionen. Att många fortfarande har en mur i huvudet är alla överens om. Vilka som har den högsta muren – därom tvista de lärde 😉

Jag får ofta frågor från besökande vänner och kollegor som vill veta mer. Anna Funders Stasiland är en favoritbok, men nu vill jag börja puffa för Wolfgang Hanssons Den döende kommunismen också. Kommer i pocket på måndag! Wolfgang var här är det hände. Det är blytungt.

Men det händer varje dag, fortfarande. Berlin är nog en av de mest bubblande städerna jag vet. Du vet aldrig var du har den här stan annat än rent geografiskt. ”Berlin har redan hänt” tror en del, gärna de gamla uvarna som vill berätta hur det var back in the days. Oh no. Igen: Berlin händer varje dag. Yesterday’s news är sannerligen yesterday’s news. Men i den här stan finns gott om lärdomar att dra om saker vi inte vill ska hända igen, vare sig det handlar om brunt eller rött.

Basta.


Lösenordsskyddad: yet another Monday (uppd, UPPD, uppd)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: