Elva dagar i Berlin

elvadagariberlin

Det händer att jag skriver små magsura fraser som ”den här boken hade jag velat läsa” eller ”den här boken hade jag nog tyckt bättre om som pappersbok” – men nu måste jag få hojta ett glatt ”den här boken ska man absolut lyssna på!”

Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av Håkan Nessers Elva dagar i Berlin, ni vet: jag bara högg på ”Berlin”, men inte var det detta. Det hela blommade ut i en skröna av ett slag som jag kanske inte hade väntat mig av Nesser (men då ska jag villigt erkänna att jag är långt från Nesserexpert) och just den sortens skröna är sällan vad jag söker – men just tack vare Nessers underbara uppläsning så tolererade jag det.

(hey, jag tyckte inte ens speciellt mycket om ”Hundraåringen” som ”alla” älskade)

Arne Murberg är inte alltid snabb i tanken, men han har ett alldeles eget sätt att ta sig an saker, så också ett äventyr i Berlin. Modern är borta sedan många år, när fadern ligger för döden avslöjar han för Arne att modern faktiskt lever. I Berlin. Hon rymde med en trubadur när Arne var mycket liten. Nu ber han Arne att söka upp henne för att lämna över en ask, en låst ask som Arne absolut inte får öppna själv.

Det må vara att Arne Murberg inte är något nobelprisämne. Men han är en god människa och när hans far på sin dödsbädd ger honom ett uppdrag gör han sitt bästa för att ro det i land. En komplikation är att uppdraget hör hemma i Berlin; Arne är ingen van resenär och hans tyska kunde vara bättre. Han preparerar sig noga och ger sig så småningom iväg. Väl framme i den tyska huvudstaden tar han sig fram med karta och på Guds försyn, åtminstone till en början, men hans snirklande väg korsas av både onda och goda krafter. En galen professor och en ung kvinna i rullstol, till exempel. Och ett par gula skor. Och en häxprocess.

Sagt och gjort. Men en bunt nogsamt inövade tyska fraser i skallen och lite euro i plånkan drar Arne till Berlin för att leta upp sin mamma. Adressen har många många år på nacken. Hur i hela fridens namn ska han kunna hitta henne? Och huuuur många kommer att lura honom på vägen? Arne har ju knappt varit utanför hemstadens gräns förut, och efter en olycka i barndomen arbetar hans hjärna på tämligen annorlunda vis.

Men i en stad som marknadsför sig som ”schräg” (galen) kanske det rent av är en fördel?

För ett kontrollfreak som jag är hela upplägget naturligtvis ett enormt ”vojne” (”det är bara en BOK Siv, bara en booook”), men jag älskar Arnes sätt att ta sig an det tyska språket i allmänhet och staden Berlin i synnerhet. Nu rör sig Arne mest i den västra (otroligt rolig Freudian slip var att jag först skrev fel så att det stod ”värsta”) delen av stan: mycket Charlottenburg, Schöneberg – INTE mina favoritstadsdelar (men Nessers, om jag inte missminner mig), men… bygones!

Jag började lyssna lite tveksamt, älskade boken mer och mer allteftersom, men när sista orden tonat ut landar historien ändå på en lite lägre nivå än jag under resans gång trodde. Det blir lite VÄL galet ibland, men slutomdömet är ändå ”mer än godkänt”, jag hade väldigt väldigt roligt tillsammans med den här boken.

Annonser

2 svar

  1. Tack, då har jag något att se fram emot. Äskar Nessers böcker, särskilt när han själv läser dem. Jag tycker att det förhöjer. Väninnan tycker tvärt om.

    27 september, 2015 kl. 07:51

    • Det är en galen story – men Nessers inläsning förhöjer! Hoppas du gillar den.

      27 september, 2015 kl. 17:47

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s