Oh salighet

Hur tröstar man sig då när man inte är på bokmässan?

Jo, man kan gå på premiär! Rammstein in Amerika.

Jag gamblade. De skickade upp den på ett par ställen i Berlin samtidigt och jag anade väl att Rammstein skulle dyka upp på nåt av ställena. Jag hoppades på Kulturbrauerei (fem minuters promenad från mig :)), de flesta av dem bor här i kvarteren och de hängde mycket där förr.

Jag satsade fel, gänget dök (såklart) upp på gigantiska Kino International på Karl Marx Allee istället, men det är OK (*gnager knoge*). Jag har ju delat hus med en av dem, sett en av dem sitta och äta glass utanför grannhuset och en tredje av dem cykla förbi 😉

(om jag älskar Rammstein? passionerat? har påven en rolig hatt?)

När det började komma reklam för filmen tänkte jag ”jäkla latmaskar, nu vill ni ha pengar för gammal skåpmat”, men det var faktiskt nåt helt annat. Från gamla filmer av Feelin B till (relativ) nutid i Madison Square Garden – massor av filosoferande från Flake (supernörden), mycket om hur det var way back when (guld för mig som aldrig slutar försöka förstå DDR). Huuur bra som helst. Dessutom en bra tyskalektion. Mycket snack med andra rockstars (Iggy Pop, Anthrax, RHCP etc). Bilderna och berättelserna om hur alla i bandet oberoende av varandra (de hade inte hunnit bli Rammstein än) åkte på roadtrip till det stora landet i väst efter att muren fallit var h i l a r i o u s. Vilka underbara muppar de är.

Konsertfilmen var också av otroligt hög kvalitet, kanonljud och snyggt fångat. Att se det på bio var faktiskt lite som att vara på konsert igen (fast jag såg bättre än när jag satt uppe i Globens tak) och det tog en stund innan vi fattade att det inte BARA var surroundljud, folk i salongen betedde sig faktiskt som om det VAR konsert. Jag blåstes bakåt i stolen och bara LOG fånigt på det där sättet som jag gör av en riktigt riktigt bra konsert.

Kompisen som följde med kände till dem sen förut, han sa innan att han tyckte att de var OK men jag anade att han var inte riktigt en hardcore-fan – nu är han det. ”TACK för att du tog med mig, jag kan inte sluta LE” sa han (fast på engelska då ;)) och bad mig sen att lova att de inte pensionerat sig, för nu MÅSTE han få se dem live nån gång. Det kan jag ju såklart inte lova, men de HAR sagt att de nog vill börja snacka med varandra snart åtminstone. Låter fint.

Till har kört soloprojekt med Peter Tägtgren, Kruspe har släppt en skiva med Emigrate (ingen av dem har väl lyckats kanonbra) och Flake har skrivit en bok. Vad de övriga tre har gjort de senaste åren har jag ingen aning om.

—————–

Intervjuerna med killarna var på tyska, intervjuerna med diverse americanos var såklart på engelska, men textade på tyska. Bra träning! Jag förstår alltid mer än jag befarar på förhand. Det tar sig, om än långsamt.

Jag läser dessutom Flakes biografi, Der Tastenficker, nu. Galen, finurlig, underbar. Det går inte snabbt, men det är den första boken på tyska som jag ser FRAM emot att läsa lite i varje kväll. En varning är dock på sin plats för den som hoppas läsa smarrigt Rammsteinskvaller. Då ska ni nog läsa nån annan bok. Han filosoferar lite om livet som rockstjärna på ett ljuvligt sätt, men vill du få historier om galna händelser inklusive vem som gjorde vad – se filmen!