veckans ljudböcker – deckare och ”jag förstår inte”

Ljudböcker är som bekant min räddning när jag tar mig till och från jobbet, men nu börjar det bli mer än så. Boken jag lyssnar på nu (nä, vilken det är får ni inte veta idag :-P) är så bra (och så lång) att jag lyssnar på den hemma också, istället för radio. Det är första gången hittills i min nymornade ljudboksälskarkarriär.

Om jag tar S-Bahn (det föredrar jag – U-Bahn spar 10-15 minuter från dörr till dörr men är alltid smockfullt, varmt och klaustrofobiskt) tar det ungefär 45 minuter från dörr till dörr. 2.5 km till fots. Perfekt ljudbokstillfälle. Med ungefär 1,5 timme lyssningstid per dag kommer jag ganska långt i böckerna per dag, det är skönt. Promenerar jag hem – och inte ska fixa ärenden som ”kräver” hörsel – får jag ännu mer lyssningstid.

Belinda Bauer är alltid ett säkert kort. Hon är dessutom en av de mest sociala och trevliga författare jag haft förmånen att kommunicera med, hennes sida på facebook erbjuder gott om interaktion och hon tar sig ofta tid till personliga svar och kommentarer. Hon har ovanligt få följare i förhållande till sin popularitet, det kanske är därför hon fortfarande kan ta sig tid – vad vet jag, men trevligt är det.

Det slutna ögat var inte min bästa Bauer, men den var väl godkänd. Det har varit lite ostadigt väder de senaste veckorna (tja, det börjar bli höst) och på något vis matchade lyssningen allt det grå. Den kändes grå grå grå och tung. Ibland för tung för mitt nuvarande humör.

Fem fotavtryck är det enda som bevisar att fyraårige Daniel någonsin varit där. Och nu är det allt hans mamma har kvar. Varje dag vaktar hon de små avtrycken i cementen. Polerar dem så att de glänser. Glider allt närmare vansinnets gräns.

När ett medium så erbjuder sig att hjälpa henne, tar hon chansen. Vem skulle inte ha gjort det? Kanske kan han tala om för henne vad som hänt hennes son…

Men är mannen verkligen den han utger sig för att vara?

Många stickspår (det blir svårare för mig när jag lyssnar än när jag läser och enkelt kan bläddra fram och tillbaka), en ambitiös och lite extra mystisk plott för att vara Bauer. Jag TROR att jag kanske hade tyckt mer om den om jag hade läst den istället för att lyssna.

Sååååå till en bok som hade fått mig att känna mig lite som en idiot på den tiden då jag fortfarande trodde att jag behövde tycka ”rätt” – Karolina Ramqvists Den vita staden tycks nämligen älskas och hyllas av alla utom mig. Jag är ofta tveksam till hennes böcker, jag kan sällan eller aldrig relatera till en enda person som hon skriver om, och jag börjar förstå att det är viktigt för mig. Det behöver inte vara huvudpersonen, men det behöver finnas NÅGOT, någonstans. Någon.

Hantverket är gediget, hon hanterar svenska språket snyggt och effektivt, men när de första lyssnade 41 minuterna hanterat kött, kött, kött, kropp, amning, förlossning, bebisbajs – ja, jag tappar intresset. Jag vet dessutom att det vidgar vyerna att försöka sätta sig in i någons liv om det är helt annorlunda än ens eget, men i fallet med Karin (tidigare gangsterflickvän som länge levt i lyx tack vare mannens brottslighet, nu är pengarna slut) tar och har hon tagit så många – för mig – konstiga beslut att jag tappar intresset på grund av det också. Just därför borde jag väl öppna skallen lite extra och bara låta historien strömma in utan att analysera eller döma, men nope.

Inte min kopp te.

Karolina lär klara sig utan mina hyllningar vart fall.

Karin? Jag hoppas att hon klipper sig och skaffar sig ett jobb 😉