Arkiv för september, 2015

Lösenordsskyddad: kökkenmödding

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Elva dagar i Berlin

elvadagariberlin

Det händer att jag skriver små magsura fraser som ”den här boken hade jag velat läsa” eller ”den här boken hade jag nog tyckt bättre om som pappersbok” – men nu måste jag få hojta ett glatt ”den här boken ska man absolut lyssna på!”

Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av Håkan Nessers Elva dagar i Berlin, ni vet: jag bara högg på ”Berlin”, men inte var det detta. Det hela blommade ut i en skröna av ett slag som jag kanske inte hade väntat mig av Nesser (men då ska jag villigt erkänna att jag är långt från Nesserexpert) och just den sortens skröna är sällan vad jag söker – men just tack vare Nessers underbara uppläsning så tolererade jag det.

(hey, jag tyckte inte ens speciellt mycket om ”Hundraåringen” som ”alla” älskade)

Arne Murberg är inte alltid snabb i tanken, men han har ett alldeles eget sätt att ta sig an saker, så också ett äventyr i Berlin. Modern är borta sedan många år, när fadern ligger för döden avslöjar han för Arne att modern faktiskt lever. I Berlin. Hon rymde med en trubadur när Arne var mycket liten. Nu ber han Arne att söka upp henne för att lämna över en ask, en låst ask som Arne absolut inte får öppna själv.

Det må vara att Arne Murberg inte är något nobelprisämne. Men han är en god människa och när hans far på sin dödsbädd ger honom ett uppdrag gör han sitt bästa för att ro det i land. En komplikation är att uppdraget hör hemma i Berlin; Arne är ingen van resenär och hans tyska kunde vara bättre. Han preparerar sig noga och ger sig så småningom iväg. Väl framme i den tyska huvudstaden tar han sig fram med karta och på Guds försyn, åtminstone till en början, men hans snirklande väg korsas av både onda och goda krafter. En galen professor och en ung kvinna i rullstol, till exempel. Och ett par gula skor. Och en häxprocess.

Sagt och gjort. Men en bunt nogsamt inövade tyska fraser i skallen och lite euro i plånkan drar Arne till Berlin för att leta upp sin mamma. Adressen har många många år på nacken. Hur i hela fridens namn ska han kunna hitta henne? Och huuuur många kommer att lura honom på vägen? Arne har ju knappt varit utanför hemstadens gräns förut, och efter en olycka i barndomen arbetar hans hjärna på tämligen annorlunda vis.

Men i en stad som marknadsför sig som ”schräg” (galen) kanske det rent av är en fördel?

För ett kontrollfreak som jag är hela upplägget naturligtvis ett enormt ”vojne” (”det är bara en BOK Siv, bara en booook”), men jag älskar Arnes sätt att ta sig an det tyska språket i allmänhet och staden Berlin i synnerhet. Nu rör sig Arne mest i den västra (otroligt rolig Freudian slip var att jag först skrev fel så att det stod ”värsta”) delen av stan: mycket Charlottenburg, Schöneberg – INTE mina favoritstadsdelar (men Nessers, om jag inte missminner mig), men… bygones!

Jag började lyssna lite tveksamt, älskade boken mer och mer allteftersom, men när sista orden tonat ut landar historien ändå på en lite lägre nivå än jag under resans gång trodde. Det blir lite VÄL galet ibland, men slutomdömet är ändå ”mer än godkänt”, jag hade väldigt väldigt roligt tillsammans med den här boken.


Oh salighet

Hur tröstar man sig då när man inte är på bokmässan?

Jo, man kan gå på premiär! Rammstein in Amerika.

Jag gamblade. De skickade upp den på ett par ställen i Berlin samtidigt och jag anade väl att Rammstein skulle dyka upp på nåt av ställena. Jag hoppades på Kulturbrauerei (fem minuters promenad från mig :)), de flesta av dem bor här i kvarteren och de hängde mycket där förr.

Jag satsade fel, gänget dök (såklart) upp på gigantiska Kino International på Karl Marx Allee istället, men det är OK (*gnager knoge*). Jag har ju delat hus med en av dem, sett en av dem sitta och äta glass utanför grannhuset och en tredje av dem cykla förbi 😉

(om jag älskar Rammstein? passionerat? har påven en rolig hatt?)

När det började komma reklam för filmen tänkte jag ”jäkla latmaskar, nu vill ni ha pengar för gammal skåpmat”, men det var faktiskt nåt helt annat. Från gamla filmer av Feelin B till (relativ) nutid i Madison Square Garden – massor av filosoferande från Flake (supernörden), mycket om hur det var way back when (guld för mig som aldrig slutar försöka förstå DDR). Huuur bra som helst. Dessutom en bra tyskalektion. Mycket snack med andra rockstars (Iggy Pop, Anthrax, RHCP etc). Bilderna och berättelserna om hur alla i bandet oberoende av varandra (de hade inte hunnit bli Rammstein än) åkte på roadtrip till det stora landet i väst efter att muren fallit var h i l a r i o u s. Vilka underbara muppar de är.

ch010

Konsertfilmen var också av otroligt hög kvalitet, kanonljud och snyggt fångat. Att se det på bio var faktiskt lite som att vara på konsert igen (fast jag såg bättre än när jag satt uppe i Globens tak) och det tog en stund innan vi fattade att det inte BARA var surroundljud, folk i salongen betedde sig faktiskt som om det VAR konsert. Jag blåstes bakåt i stolen och bara LOG fånigt på det där sättet som jag gör av en riktigt riktigt bra konsert.

Kompisen som följde med kände till dem sen förut, han sa innan att han tyckte att de var OK men jag anade att han var inte riktigt en hardcore-fan – nu är han det. ”TACK för att du tog med mig, jag kan inte sluta LE” sa han (fast på engelska då ;)) och bad mig sen att lova att de inte pensionerat sig, för nu MÅSTE han få se dem live nån gång. Det kan jag ju såklart inte lova, men de HAR sagt att de nog vill börja snacka med varandra snart åtminstone. Låter fint.

Till har kört soloprojekt med Peter Tägtgren, Kruspe har släppt en skiva med Emigrate (ingen av dem har väl lyckats kanonbra) och Flake har skrivit en bok. Vad de övriga tre har gjort de senaste åren har jag ingen aning om.

—————–

Intervjuerna med killarna var på tyska, intervjuerna med diverse americanos var såklart på engelska, men textade på tyska. Bra träning! Jag förstår alltid mer än jag befarar på förhand. Det tar sig, om än långsamt.

Jag läser dessutom Flakes biografi, Der Tastenficker, nu. Galen, finurlig, underbar. Det går inte snabbt, men det är den första boken på tyska som jag ser FRAM emot att läsa lite i varje kväll. En varning är dock på sin plats för den som hoppas läsa smarrigt Rammsteinskvaller. Då ska ni nog läsa nån annan bok. Han filosoferar lite om livet som rockstjärna på ett ljuvligt sätt, men vill du få historier om galna händelser inklusive vem som gjorde vad – se filmen!


nu BÖRJAR det…

…och jag är inte där. BOKMÄSSAN. Det strömmar in lägesrapporter i både insta- och fejjanfeed. Jag bokade inte i år för vi skulle ha En Stor Och Skitviktig Review nästa vecka som skulle blocka även denna veckan fullständigt – när det stod klart att Den Stora Döööviktiga Reviewen inte blir av var det redan för sent att dra igång hela apparaten. Otroligt surt, men sånt är livet.

Jag får träna på – igen, det skadar ju aldrig – att glädjas med andra. Och så får jag delta på mitt egna vis, via Mix Förlag. Kul grej! SMS-noveller! Svårt att välja vad jag ska börja med bara, jag älskar ju BÅDE Anders Fager och Jenny Lundin.

Du kan endast läsa en novell åt gången, men så fort du läst färdigt en novell kan du beställa nästa. Novellerna går att beställa 21/9-27/9. Självklart lämnar vi inte ut ditt telefonnummer till tredje part.

(nu får vi se om det funkar till tyskt nummer också, jag har inte vågat testa än ;))


vem sa att singellivet måste vara tråkigt?

keeeeermit

…så här kan t ex tinderflödet se ut en vanlig kväll i Berlin. Men nä, det blev ”swipe left”. En ny dejt per vecka får räcka när man känner sig trött. Jag tror inte att jag skulle våga mig på Miss Piggys leftovers vart fall.


aaaaand Häxan Surtant is back!

Jag började läsa (nej, OK, lyssna på, pendlingen ni vet) en bok om introverta – dels för att jag är introvert själv, dels för att mitt arbete bl a innefattar psykometriska analyser av medarbetare och för att jag dessutom jobbar med att omvandla dessa kunskaper om allas våra olika sidor till hur vi ska maximera trevnad och prestation i team som består av extroverta, introverta och allt däremellan – men jag slutade igen för jag blev bara arg. Jag frågade andra som läst den om den nyanseras mer allteftersom men fick svaret att så icke var fallet.

Jo, författaren ville nog stärka sina stackars med-introverter, men att göra det genom att ständigt få extroverta att framstå som bullriga babianer är inte rätt sätt. Varje kapitel avslutas med ett kort sammandrag ”för extroverta”. Huh? Dessutom så retade jag mig på att nån som beskriver extroverta som egoister som alltid talar i termer av ”jag jag jag” gör det SJÄLV hela tiden. Jag tycker. Jag har gjort. Jag är.

Sorry, no, jag förstår att detta var ett lättsamt försök att lyfta introverta, men nej. Jag bör nog leta annan litteratur. Lite mer djuplodande. Med lite mindre doft av anekdotisk bevisföring. Otaliga äro de som älskat Introvert – den tysta revolutionen, men jag blev inte en av dem. Men jag har väl ingen humor. Och nu är det slut på min lunchrast.


Lösenordsskyddad: ny vecka i drömfabriken (uppd)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Färjan tog Surtant ur Häxan

Jag kände mig verkligen som Häxan Surtant igår när jag dissade både det ena och det andra, men det var inget som inte lite snygg skräck kunde ordna till. Jag laddade ner Färjan i fredags kväll efter jobbet och gick sedan inte utanför dörren förrän jag hade lyssnat klart på den. Femton timmar. Femton timmar Färjan-fröjd. Det var första gången jag använde Storytel som annat än pur pendlarlyssning och det gav mersmak. Telefonen följde med överallt här hemma.

En finlandsfärja – lagom sliten och bedagad. Människor – lagom slitna och bedagade. En del ljuvliga, andra gräsliga. Snälla och elaka. Med på båten följer något som ingen riktigt hade räknat med och det blir blodigt. B l o d i g t.

Mats Strandberg! LOVE! Ingen kan som han skriva människor och dialog som jag bara suuuuger i mig. Detta var precis vad jag behövde nu.


veckans ljudböcker – deckare och ”jag förstår inte”

Ljudböcker är som bekant min räddning när jag tar mig till och från jobbet, men nu börjar det bli mer än så. Boken jag lyssnar på nu (nä, vilken det är får ni inte veta idag :-P) är så bra (och så lång) att jag lyssnar på den hemma också, istället för radio. Det är första gången hittills i min nymornade ljudboksälskarkarriär.

Om jag tar S-Bahn (det föredrar jag – U-Bahn spar 10-15 minuter från dörr till dörr men är alltid smockfullt, varmt och klaustrofobiskt) tar det ungefär 45 minuter från dörr till dörr. 2.5 km till fots. Perfekt ljudbokstillfälle. Med ungefär 1,5 timme lyssningstid per dag kommer jag ganska långt i böckerna per dag, det är skönt. Promenerar jag hem – och inte ska fixa ärenden som ”kräver” hörsel – får jag ännu mer lyssningstid.

detslutnaogat

Belinda Bauer är alltid ett säkert kort. Hon är dessutom en av de mest sociala och trevliga författare jag haft förmånen att kommunicera med, hennes sida på facebook erbjuder gott om interaktion och hon tar sig ofta tid till personliga svar och kommentarer. Hon har ovanligt få följare i förhållande till sin popularitet, det kanske är därför hon fortfarande kan ta sig tid – vad vet jag, men trevligt är det.

Det slutna ögat var inte min bästa Bauer, men den var väl godkänd. Det har varit lite ostadigt väder de senaste veckorna (tja, det börjar bli höst) och på något vis matchade lyssningen allt det grå. Den kändes grå grå grå och tung. Ibland för tung för mitt nuvarande humör.

Fem fotavtryck är det enda som bevisar att fyraårige Daniel någonsin varit där. Och nu är det allt hans mamma har kvar. Varje dag vaktar hon de små avtrycken i cementen. Polerar dem så att de glänser. Glider allt närmare vansinnets gräns.

När ett medium så erbjuder sig att hjälpa henne, tar hon chansen. Vem skulle inte ha gjort det? Kanske kan han tala om för henne vad som hänt hennes son…

Men är mannen verkligen den han utger sig för att vara?

Många stickspår (det blir svårare för mig när jag lyssnar än när jag läser och enkelt kan bläddra fram och tillbaka), en ambitiös och lite extra mystisk plott för att vara Bauer. Jag TROR att jag kanske hade tyckt mer om den om jag hade läst den istället för att lyssna.

denvitastaden

Sååååå till en bok som hade fått mig att känna mig lite som en idiot på den tiden då jag fortfarande trodde att jag behövde tycka ”rätt” – Karolina Ramqvists Den vita staden tycks nämligen älskas och hyllas av alla utom mig. Jag är ofta tveksam till hennes böcker, jag kan sällan eller aldrig relatera till en enda person som hon skriver om, och jag börjar förstå att det är viktigt för mig. Det behöver inte vara huvudpersonen, men det behöver finnas NÅGOT, någonstans. Någon.

Hantverket är gediget, hon hanterar svenska språket snyggt och effektivt, men när de första lyssnade 41 minuterna hanterat kött, kött, kött, kropp, amning, förlossning, bebisbajs – ja, jag tappar intresset. Jag vet dessutom att det vidgar vyerna att försöka sätta sig in i någons liv om det är helt annorlunda än ens eget, men i fallet med Karin (tidigare gangsterflickvän som länge levt i lyx tack vare mannens brottslighet, nu är pengarna slut) tar och har hon tagit så många – för mig – konstiga beslut att jag tappar intresset på grund av det också. Just därför borde jag väl öppna skallen lite extra och bara låta historien strömma in utan att analysera eller döma, men nope.

Inte min kopp te.

Karolina lär klara sig utan mina hyllningar vart fall.

Karin? Jag hoppas att hon klipper sig och skaffar sig ett jobb 😉


Skyddsrummet Luxgatan

virdborgluxgatanSkrämmande, snyggt och frustrerande.

”MEN VAD ÄR DET SOM HAR HÄÄÄÄÄNT!” tänker jag. Riksdagshuset i ruiner, Helgeandsholmen är en hög sten – inga konstigheter för killen som just ska sälja sin mammas medicin för att få pengar till kul saker. Någonstans (förslagsvis Luxgatan) ett skyddsrum där en människa ironiskt nog räknar detonationer för att slippa få panik. En stilla skog i Småland där någon forcerar vägspärr efter vägspärr, han måste muta, han misshandlas av påtända galningar i milisen – han vill hitta sin familj. Kanske kan svenska skogar och en välbekant huvudstad ingjuta lite ödmjukhet i skallen på oss svennebananer? Funkar finfint på mig iallafall. För nånstans finns det alltid nån som får lära sig den hårda vägen att sånt här, det händer inte alltid nån annanstans.

Skrämmande aktuellt igen.

”Igen”?

Inte att det händer – det är onekligen alltid aktuellt nånstans – men bristen på ödmjukhet hos oss. Igen och igen och igen.

Jerker Virdborg. Skyddsrummet Luxgatan. Novellsamling nyss utkommen i pocket – en del av den loot jag släpade hem från Sverige förra söndagen.


Den döende kommunismen

dendoendeDen 3/10 är det 25 år sedan Tyskland (återför-)enades – jag har hört förvånansvärt lite om det hittills, men hoppas att det händer åtminstone NÅNTING kul, nånting extra kul, trots att det infaller på en söndag (damn, en ledig dag färre ;)).

Veckan som gick försökte en vän tyskifiera mig genom att ta med mig på en EM-match i basket. Det gick inget vidare. Eller jo, jag kände mig rörd när jag stod och lyssnade på den vackra tyska nationalhymnen, och det var ascoolt att få se Dirk Nowitzki live (han börjar bli ”gammal”, detta kan vara hans sista turnering på tysk mark – är man 213 cm lång och väger 111 kg kan det nog bli tungt att elitidrotta för en 37-årig kropp!), men det gick inget vidare för Tyskland. De fick pisk av Turkiet i vad som på vissa vis får kallas en derbymatch med tanke på att Berlin ofta nämns som Turkiets tredje största stad. Men det var kul ändå och även om jag fortfarande inte känner mig värst tysk så vill jag mer av det tyska. Jag vill ju bo här. Kanske inte för alltid, men här och nu.

Öst och väst och historia i dåtid och närtid är alltid på tapeten. Jag har oftast umgåtts med ossis (f d östtyskar), men nu hänger jag en hel del med en wessi (med samma logik en f d västtysk) och det är himla kul att höra samma historia ur många perspektiv. Mina ossivänner har naturligtvis helt olika upplevelser av samma land, lägg därtill wessiversionen. Att många fortfarande har en mur i huvudet är alla överens om. Vilka som har den högsta muren – därom tvista de lärde 😉

Jag får ofta frågor från besökande vänner och kollegor som vill veta mer. Anna Funders Stasiland är en favoritbok, men nu vill jag börja puffa för Wolfgang Hanssons Den döende kommunismen också. Kommer i pocket på måndag! Wolfgang var här är det hände. Det är blytungt.

Men det händer varje dag, fortfarande. Berlin är nog en av de mest bubblande städerna jag vet. Du vet aldrig var du har den här stan annat än rent geografiskt. ”Berlin har redan hänt” tror en del, gärna de gamla uvarna som vill berätta hur det var back in the days. Oh no. Igen: Berlin händer varje dag. Yesterday’s news är sannerligen yesterday’s news. Men i den här stan finns gott om lärdomar att dra om saker vi inte vill ska hända igen, vare sig det handlar om brunt eller rött.

Basta.


Lösenordsskyddad: yet another Monday (uppd, UPPD, uppd)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: