att läsäta sig runt Berlin del 8576108565, att pudla uruselt exekverad Sommarlov-med-kulturkollovecka och lite till

Förlåt mig bloggen, ty jag har varit en dålig bokbloggare. Vädret är varmt, hjärnan är seg (och har bitvis upptagits av annat grubbel än bokrelaterat dito) och semesternöden är STOR. EN VECKA KVAR, sen… sen får jag semester! I två veckor. Jaja.

150808a

Tonår! Oh, tonår. För en vecka sen satt jag på Ständige Vertretung (populär restaurang, TYSK, med tysk mat – jag åt en Flammkuche med fläsk och kantareller och det där fläsket förstörde den för mig, det borde jag ha förstått. jag äter allt mindre kött och FLÄSK har nog aldrig varit min grej) med en nyinköpt Levithan. Den ska hänga ihop lite löst med den fantastiska Every Day och det lockelsen kunde jag naturligtvis inte stå emot!

För några år sedan läste jag en bok där kändisar skrev brev till sig själva som tonåringar. Konceptet är ju fantastiskt, fantasieggande. Utförandet – i den boken – var sådär, en del var finfint och annat var fantastiskt. Somligt var klyschigt och oinspirerat. Och så skrev jag ett brev till mig själv, såklart. Det mesta stämmer än, men den där mannen som jag beskrev som snäll och snygg finns inte längre i mitt liv. Förra veckan gifte han sig – efter tio månader – med kvinnan han bedrog mig med. Häpp! ”Skrattar bäst som skrattar sist” säger de flesta av mina vänner om det, men jag vill inte skratta, varför ska jag önska dem olycka bara för att han betedde sig omoget? Gjort är gjort. Han ställde till en jävla röra för mig rent praktiskt och det vore väl dumt och den röran vore bortkastad med ännu fler trasiga hjärtan som följd? Jag orkar inte vilja hämnas.

—————-

Helena skriver fint om längtan och jag känner igen mig mycket i hennes tankar. I dessa dagar längtar jag ut, varje dag. Och jag skrev om semesterlängtan (NÖÖÖÖÖD) en bit upp. Jag längtar efter att få dyka ner i en knallblå pool. Den friska känslan, kanske 21-22 grader i vattnet (nu när det drar uppåt 40 C i skuggan här i Berlin igen känns den längtan lite extra). Eller längtan efter hav. Att få knorvla ner fötterna i sand. Och så längtar jag efter de där vanliga sakerna. Trygghet. Kärlek. Don’t we all?

150808b

”På väg till fikadejt i Wedding!” skrev jag hurtigt för en vecka sen när jag tog den här bilden på U Friedrichstrasse. Jag hade mycket längtan och mycket rastlöshet i kroppen den dagen, men en låååång eftermiddag med två kompisar lindrade en del av den JOBBIGA delen av de känslorna. Vi talade om nån som min bästa kompis inte är så imponerad av, men så sa min vän ”men han gav mig DIG, det kommer jag alltid att vara honom tacksam för” och där och då smälte mitt hjärta igen. Då kunde jag plötsligt se den POSITIVA delen av längtan igen. Den som Helena skriver fint om. Att ha tillförsikt. Att luta mig mot min kompis och njuta den och andra vänskaper.

—————-
KÄRLEK, hör ni! Vad vore vi utan den, i alla dess former?

Min kärlekshistoria med och till Berlin är ett ständigt återkommande ämne här. I söndags stoppade jag ner den lilla kart-och-adressdelen av min Kreativ Reise Berlin i väskan, jag skulle ju till Neukölln, minsann! Jag skulle följa den föreslagna rutten i boken. Butikerna skulle inte vara öppna (Berlin är en mycket mycket söndagsstängd stad) men jag kunde ju fönstershoppa och spana in fik och restauranger. Se nya gator, nya platser, nya konstverk. Boken tipsar om lite av varje, kreativitet avhandlas med brett anslag.

150808c

Jahaja. Nähänä.
Så blev det inte, för jag hoppade av en station tidigare än planerat och tog en dag vid och omkring Osthafendelen av Spree istället.

Först tittade jag närmare på Molecule Man av Borofsky – jag har bara sett den på håll förut. Maffig! Den ligger väldigt nära S Treptower Park om du vill se den. Eller så tar du en båt förbi, det är nog ett av mina bästa sommartips i Berlin. Båta! Båta båta båta! Det finns flera rederier som kör olika turer, hyggligt prisvärt.

Reederei Riedel
Stern und Kreis

150808d

Jag vandrade vidare neråt Kreuzberg och sprang på denna oemotståndliga uppmaning. It’s time to dance! Det är det alltid! Det var alldeles för länge sen jag dansadee på lokal, men hemma dansar jag ganska ofta. Ibland med en förbryllad katt i famnen.

150808e

Vandrade vidare upp mot Oberbaumbrücke. Klassisk vy! Och ja, jag vet att jag filtrar sönder en del av mina bilder så att de ser ut som handkolorerade vykort från sextiotalet. Jag gillar den looken just nu 🙂

150808f

150808g

När man går över (eller under, eller mittemellan – valven du ser är under tunnelbanespåren men ovedersägligen över vattnet) bron från Kreuzberg (ofta förkortat Xberg) hamnar man i Friedrichshain (ofta förkortat Fhain). Där går det utmärkt att förlora sig en stund. Många fina gamla hus, många roliga småbutiker, mycket gatukonst och gott om fik och restauranger.

150808h

Den här gången hamnade jag på restaurangen vid Kino Intimes. Jag avnjöt en gooood anatolisk veggotallrik (det där var en förrätt, jag kan avslöja att jag blev MER än mätt av den), ett glas sval lambrusco (det var vaaaaaaarmt) och min Ty riket är ditt. Och där landade vi i kärlek igen! Min kärlek till boken, och framförallt temat i boken.
K ä r l e k. Tillintetgörande dito. Uppoffrande kärlek. Förtärande.

Låt mig säga det med en gång, Therese Granwald har skrivit en sån bok som jag saknar nu när jag har läst ut den. Den var PERFEKT som handväskbok, både formatmässigt och innehållsmässigt.

Vad händer om man bestämmer sig för att ge upp sig själv fullständigt för någon annan, och hur hänger det ihop med kärlek? Vilken är den totala hängivelsen? Vad sker när man lovar att stanna oavsett vad? Vem är man när man gett upp sitt eget rike?

En Eva, en Sara, en Anna. Två av dem känner du garanterat redan till.

Eva var bara tonåring när hon träffade mannen hon till slut kom att offra sitt liv för. Tillsammans med. Jag tror inte att någon av oss riktigt kan förstå vad Eva Braun såg i Hitler, men Thereses tolkning av hennes tankar tycker jag mycket om.

Sara, ja Sara. Sara blev hjärntvättad, nedbruten, påverkad i en klassisk normaliseringsprocess. Hon trodde sig vara utvald, fortsatte tro det även när hon på någon vis också såg påtagligt att hon var en i raden. Att hon blev ersatt. När hon blev ersatt blev det ännu viktigare att göra det hon måste göra: att mörda för hans skull. Hon måste rädda honom och sig själv. Ja, du minns skotten i Knutby.

Anna lämnar sitt vanliga liv för en sommar på landet långt bort från Stockholm. Hon slutar höra av sig till vänner och familj. Hon följer HONOM. Han är konstnär, musiker, ett geni. Han är också en plågoande. Han torterar. Anna vet kanske innerst inne att det här inte kan vara rätt, men hon har ju lovat att aldrig lämna honom? Anna är alltigenom fiktiv, men lika lätt att knyta an till som Eva och Sara.

”Jag trodde nog att det kunde vara en bok för dig” sa Ulrica och ack så rätt hon hade. Den är vacker, den rör något i mig – men ändå är den inte sentimental på det sätt som jag är aningens överkänslig för (böcker som t ex Livet efter dig av Jojo Moyes får mig att uääääärgha lite, trots att”alla” andra älskar dem). Klar fyra-av-fem-bok, jag hoppas att den hittar många läsare. En keeper! Den här kommer INTE gå till bokträdet, den här boken får mig att gå Gollum och jag väser ”oh, preciousssss, du sssstannar hossss miiiiig”.

Advertisements

2 svar

  1. Ulrica

    Så glad att du gillade boken!

    8 augusti, 2015 kl. 13:02

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s