Arkiv för augusti, 2015

Lösenordsskyddad: ruttna räkor (uppd, uppd)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Fallna kvinnor

krookodahlgren

När Suzann och jag var på Bokmässan för två år sen så lyssnade vi på Caroline Krook och Eva F Dahlgren när de talade om Evas då nyutkomna bok Fallna kvinnor. Inte hade jag väl tänkt att det skulle behöva gå två år innan jag läste den boken! Nu är det förvisso ett på vissa vis tidlöst stycke kvinnohistoria som skildras, så det spelade väl inte nån större roll när jag läste boken. Huvudsaken är ATT jag läste.

Eva började gräva i Sveriges smutsiga historia i samband med arbetet med Farfar var rasbiolog, men hon blev inte färdig när hon gav ut den boken. Det fanns fortfarande bilder kvar, kvinnoblickar som satte sig i minnet. Ja, du behöver antagligen bara se kvinnan på omslaget för att relatera. Jag förstår åtminstone precis hur hon kände. Eva började läsa brev, journaler och bläddrade i rasbiologens gamla fotoalbum. Anstalten i Landskrona, där hamnade många utsatta kvinnor. De hade varit prostituerade, lösaktiga, pilska eller helt enkelt hemlösa. Intagna för lösdriveri. Diagnosticerade som undermåliga, både fysiskt och prykiskt. I Landskrona skulle de få arbeta bort sina syndiga lustar och fackas in i ledet på rätt sätt.

Allt var inte kolsvart. I boken anas en vilja – på vissa håll – att hjälpa, samt ett ifrågasättande från delar av samhället: varför var det så få som fick ett ”normalt” liv efter vistelsen på anstalten? Var det så att man kunde hamna där på rätt luddiga grunder och en var man VERKLIGEN brännmärkt och dömt? Oh yes. Så var det.

Tung läsning, men aldrig svårläst. Eva levandegör kvinnoöden och det blir till en kombination av historielektion, dramatisering (ett utbroderande av en del av de öden som tonar fram i brev och journaler) och reflektion över hennes egna tankar och känslor under processen. Det lär kosta att skriva en sån här bok. Jag är glad att Dahlgren tar den kostnaden. Sånt här behöver vi läsa, ser ni, när vi ondgör oss över vad andra länder gör och har gjort.


serendipity

150826

Jag råkade instagramma något fånigt om en viss liten katts fäbless för att använda Fallna kvinnor som huvudkudde (samt något om min egen bristande ork att försöka leva upp till devisen ”Good girls go to heaven, bad girls go to Berlin”) men jag ska försöka att inte gräva mer i den sortens dåliga humor. För nu.

Sverige är ett litet land, Uppsala är en liten stad och genren medicinsk historia (gärna med kvinnoinriktning) är en liten genre, men ändå måste jag le. Jag läser min Dahlgren, tänker på Karin Johannisson och hennes författarskap (stor favorit!) och strax 1) läser jag om Johannissons kommande bok Den sårade divan i Femina 2) dyker bokmässesamtal mellan Johannisson och Dahlgren upp i Fallna kvinnor.

———————

Så – Den sårade divan:

Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.

Måste ha! Måste läsa! Måste få bo kvar i bokhyllan. Och mer om Beckomberga? Ja, serendipity. Bästa sorten.

Besked av INTE bästa sorten är dock en annan artikel som påstår att Karin ser Den sårade divan som sin sista bok. Jooo, man kanske kan få pensionera sig som författare vid 71, men rent egoistiskt vill jag ha mer. Johannissons författarskap och tankar äger en kvalitet som jag uppskattar. Vi får väl se. Med lite tur hinner hon ändra sig.


A Long Winter

Det finns både bra och dåliga saker med att joina en bokklubb för ett kontrollfreak som jag.

Bra sak: jag ”tvingas” läsa böcker jag förmodligen aldrig annars skulle ha läst
Dålig sak: jag ”tvingas” läsa böcker jag förmodligen aldrig annars skulle ha läst

Ah, jag driver lite med min egen kantighet nu. Det hajar ni va?

För det mesta finns det ju BARA bra saker med det där tvånget. Jag skulle aldrig joina ett gäng där det muttras för att man inte läst (ut) boken ifråga, när/om så händer. I Berlin var vi flera som inte läst allt, det funkade finfint ändå. En av damerna i klubben dyrkar Lundell och hans tes om att en inställd spelning är också en spelning (eller hur det nu var) har förmodligen felciterats fler gånger än en del av de stora och creddiga mästerverken har lästs – den kan appliceras även här. Man kan ju alltid diskutera varför man INTE läste ut, eller ens påbörjade, boken 😉

Men nu var det Colm Tóibín jag skulle skriva om. Hans kortroman/långnovell A Long Winter (jag plockade min ur novellsamlingen Mothers and Sons, men den finns utgiven som egen bok på många språk också).

toibinmothEn by i bergen. Spanien. En liten familj blir ännu mindre när Miquels lillebror ger sig av för att göra sin värnplikt. Dynamiken i den till synes alltid tigande familjen skakas om, och då fattar Miquel att mamman är alkoholist. Ett stort gräl, mamman försvinner. I samma stund kommer vintern. Vintern i bergen kan vara grym. Finns det en chans att hon hann till nästa by?

Detta är en historia som jag ALDRIG skulle ha läst på egen hand, tror jag. Tung utan att vara svårläst! Men där finns några varma toner. En överraskande homoerotisk ton som förvånade mig en smula tills jag läste att Colm är öppet homosexuell.

Sällan har så mycket sagts med så få ord, Tóibín är en mästare språkligt sett. Jag kände nästan en doft av Nobelpriskandidat, jag fick dessutom samma ont-i-magen-känsla som när jag läste Coetzees Onåd. Det där med ett utsökt språk som kombineras med en tryckande känsla av förfärliga ting.

Jag är jätteglad att BBC plockade ut den här läsningen, trots att jag rynkade pannan och tänkte ”men töser, det är sommar och sol och glada dagar nu…” när jag först började läsa.

Kommer jag att läsa resten av novellerna? Otvivelaktigt. Men inte nu. Nu har jag semester. Nu vill jag läsa gulligt fluff (…hann jag tänka och så föll blicken på Fallna kvinnor som är allt annat än fluff, hm) och låta bli att tänka för mycket i några dagar till.


Breakfast Book Club på vift i Köpenhamn och på Louisiana

Sommarens resa för mig – en helg i Köpenhamn! Löst häng med delar av Breakfast Book Club, massor av god mat, sol sol sol från knallblå himmel och en av de mysigaste sommarstäderna jag vet. TOPPEN!

kp1

Jag vore ju inte jag om jag inte gick ut hårt med en bild av den vackra Hovedbangården i Köpenhamn. Snyggt både inne och ute! Det är så smidigt att ta sig till och från Kastrup, det går att ta vanliga tåg eller metro – jag testade såklart båda varianterna 😉 Vanligt tåg går snabbast (runt sju minuter) men metron är kul för en tågnörd, på den här linjen har de nämligen förarlösa tåg.

kp2

TW alla boktokar – Arnold Busck uppe vid Rundetårn är en grym bokhandel. Jag kan stolt säga att jag inte gjorde av med så mycket som en spänn här, men det var en rolig butik att titta runt i.

Rent generellt: ditcha Ströget! Njut av Latinerkvarteren (runt just Rundentårn) istället. Och Christianshavn.

Vad jag gjorde mer än åt? Jag gick. Gick gick gick gick. Spridda intryck nedan, gott om båtar och vatten.

kp3

kp4

kp5

Louisiana då, själva Litteraturfestivalen och boksnacket? (tips: Anna skriver bra om festivalen) Tja, jag var inte jättesugen på seminarieprogrammet men jag VAR jättesugen på att se konstmuséet (det är en så otroligt bra idé att gifta ihop boktok och konst – de flesta boktokar jag känner gillar nämligen båda grejorna), både de fasta utställningarna och en del av de tillfälliga som bjöds nu. Första intrycket: det var mindre än jag trodde, men det som fanns var utsökt (och museishopen…. aaaaargh). Nedan bl a Giacometti, Miró och Kennermeyer. Precis som Anna föll jag dessutom som en sten för Terry Winters grafik.

lo1

lo2

lo3

lo4

Åter till Köpenhamn och åka BÅT! Det kostar 80 DKK, tar ungefär en timme och är så mysigt [iallafall i det kalasväder som det alltid varit när jag gjort det]. Maggan, Marie, Ann-Sofie och jag tog en tur under sen eftermiddag och det var nyyyyydelig. På bilden nedan synes Olafur Eliassons Cirkelbron, snyggsnyggSNYGG och alldeles nyinvigd när vi passerade under den. Det regnade ännu serpentiner!

kp6

kp7

kp9

Dronningens lilla jolle till vänster.

kp10

kp11

kp8

Herr Andersen måste jag ju hälsa på, såklart!

kp12

….till sist: min nya ring. Jag hade bestämt att Min Souvenir (om jag hittade den) från Köpenhamn skulle bli en ring. jag visste PRECIS hur den skulle se ut. Jag har ofta liknande planer, men hittar nästan aldrig det jag bestämt mig för. Den här gången gjorde jag det! I museishopen i Louisiana låg den och väntade på bara mig ( 😉 ), priset var mycket lägre än jag trott (210 DKK) och nu sitter den på min högerhand och glänser. Ett fint minne av en fin helg!

———–

Whut? Vad jag tyckte om boken/långnovellen/kortromanen vi diskuterade på bokfrullen? Det kommer i ett eget inlägg. Stay tuned.


Berlin Staycation 15 – pt 3, Go West!

Jag är en heders-Ossi i själen. Eller bara inskränkt. Jag arbetar på att vidga vyerna.

Det är bara så att mina favoritplatser i Berlin ligger (nästan) alla i forna öst. Prenzlberg där jag bor, Mitte, Fhain. MYYYYSIGT! Områden som klarade sig förvånansvärt fint från att bombas under WWII och därför är fyllda av Altbaus (alla dessa tjusiga gamla hus), fik, små hak av alla de slag. Till stor del har de också undgått att bombas av de stora butikskedjorna (med viss reservation för delar av Mitte). Joooo, det finns vackert i väst också men mycket av det jag verkligen avskyr i Berlin ligger i väst. Försöker då och då att lära mig gilla Kreuzberg och Neukölln (där finns också fina Altbaus och roliga hak) men jag har lite att jobba på där. Området kring Savignyplatz, jodå. Delar av Charlottenburg ÄR fina.

NATUR saknar jag. Alltid. Det just nu förbrända gräset i innerstadens parker gör ingen glad, åtminstone inte mig. Jag sitter ofta vid floden i Monbijoupark med en bok i handen, men lilla Spree – nä, sorry. Jag vill ha vattenblänk från stöööööörre vatten. Djupare.

150819a
S Mexikoplatz – oooh, visst ser det ut som nåt hoberna skulle kunna bygga om de åkte S-Bahn? JA, jag tog S1 till sjöarna, klev av en station för tidigt för jag ville se stationen och en del av de vackra villorna på väg till Schlachtensee.

Tack vare mina nya böcker har jag börjat leta mig utåt igen. Bortåt. Wannsee är ett säkert kort – men hur är det med Zehlendorf? Nära Wannsee, men ändå LITE närmare stan (runt 20 minuter med S-Bahn från Potsdamer Platz). Där finns mycket fint att upptäcka. Arkitektur (grandiosa villor signerade Mies van der Rohe, Walter Gropius m fl), en spännande kyrkogård (ännu inte gjort) och inte minst några sjöar (Schlachtensee, Krumme Lanke) där det faktiskt sägs att man INTE behöver känna sig som en inlagd sill. (man säger så på tyska också, eller åtminstone nästan: ”Extrem-Sardinen-Dosing” skrev en kollega under en talande bild efter att ha genomlidit en trång strand i Jungfernheide förra helgen)

150819b

150819c

150819d

Vad jag fann! En för att vara Berlin ganska glesbefolkad plats (kanske p g a ”dåligt” väder efter några stekheta veckor, det var nog inte mer än 25 C igår ;)), en plats med fint vatten (fötterna blev glaaada av att få dingla i det medan jag fortsatte läsa min Dahlgren) OCH som bonus – runt hela Schlachtensee går ett jättefint skogsspår på perfekta 5,5 km! Det ska gå att gå runt Krumme Lanke också, men det spåret är ”bara” 2,5 km. Ni hör ju, för oss svenskar är detta blott och bart mer än tjärnar, men för mig var denna del av stan en LJUVLIG oas att hitta.

Jag åkte alltså S-Bahn ut, men tog en annan (tunnelbane-)väg hem, dels för att det var närmare till U Krumme Lanke från SJÖN Krumme Lanke, dels för att jag verkligen gillar en del av stationerna utefter U3. Alla stationer som slutar på -platz är tjusiga! Stan ovanför en del av dem är rätt trist (sömniga bostadsområden) men gillar du att titta på pampiga armaturer och tjusigt gammalt kakel är detta linjen för dig! (gör inte alla det? :-O :-D)

För den som är nyfiken på att se fina detaljfoton från några av Berlins metrostationer kan jag rekommendera Ulf Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin. Jag önskar mig fortfarande en bok med ALLA stationer. BÅDE metro och S-Bahn. Och med mer skriven information. Om jag bor kvar i Berlin när jag blir pensionär så skriver jag den boken själv 😀


Berlin Staycation 15 – pt 2, How to be bad

howtobebad

igår var det en grå grå grå grå GRÅ dag, så jag stannade i soffan länge med katt x 2 och bok och kaffe x [okänt]

Jag kände mig lite blåst när How to be bad landade hos mig – inte blåst som i att nån blåst mig (eller jo, kanske lite, på vissa säljsidor STÅR Lockhart som ensam författare), utan mer blåst som i ”aha, läs heeeela texten”. Jag hade ju letat efter ungefär-eeeeeeverything-lockhart efter att ha blivit så tagen av den fantastiska We Were Liars, så jag missade helt att den här boken var ett samarbete mellan Lauren Myracle, Sarah Mlynowski OCH E. Lockhart.

Nåväl, det är en historia om en roadtrip, om tre unga kvinnor som på var och ett sätt behöver bli lite mindre snälla och fogliga (fast sååå jäkla mjäkigt snälla är de väl inte alla tre tycker jag, kan vara kulturkrock kanske) så konceptet med tre författare är ganska passande på många vis. I slutet av boken får du chansen att gissa vilken författare som skrev vilken person – jag blev förvånad, men å andra sidan har jag bara läst Lockhart förut så jag vet inte varför jag trodde att jag visste. Kanske för att jag så gärna ville att hon skulle ha skrivit om den tjej jag tyckte mest om.

When you’re tired of being good, sometimes you gotta be a little bad…Jesse, Vicks and Mel couldn’t be more different.
Jesse, a righteous Southern gal who’s as thoughtful as she is uptight, is keeping a secret that she knows will change her life forever.
Vicks is a wild-child: seemingly cool, calm and collected on the outside, but inside she’s furious at herself for being so anxious about her neglectful boyfriend.
And Mel is the new girl in town. She’s already been dismissed as just another rich kid, but all she wants is to get over some of her fears and find some true friends.

Så: roadtrip i Florida (vi gillar roadtrips!), tre på ytan myyyycket olika tjejer (men alla tre har naturligtvis egna svåra bekymmer som de ännu inte vågat berätta om), tre livsöden, en gammal bok med ”sevärdheter” – well there you go. Kommer 2 + 1 bli 3? Kommer bilen hålla hela vägen? Kommer allt lösa sig? Kommer tjejerna bli baaaaad?

”We are badass
We have a duckling”

Mja, jag borde lära mig att läsa på. Det är långt från en dålig bok, den var till och med mysig och stundtals ganska rolig (se ovan nämnda citat), men något att mata Lockharthungern med efter We Were Liars? NJÄ! Jag hade helt enkelt fullständigt felaktiga förväntningar. Det får jag ta på mig själv.

gvgyrrytv

Själv försöker jag så gott jag kan. Fast jag gillar inte bad-bad. Jag har inget intresse av att bli ”bad” på vissa vis. Men jag behöver kanske bli lite mer good-bad. Berlin HAR hjälpt mig med det. Eller: Berlin har hjälpt mig att hjälpa mig med det 😉

flaktowers

min motionsrunda igår var rätt tråååååkig, det var motion för motion, rant krasst – ingen mystur. passerade iallafall luftvärnstornen i Humboldthain – det går att kolla in dem närmare för den som vill. jag har inte velat hittills, men Berliner Unterweltens turer rekommenderas rent generellt, det är ofta hög kvalitet på deras guider

Gårdagens staycation då? Oh. Helt misslyckad. Eller inte. Det beror på vad jag lägger i ordet staycation. Det blev inget läsätande ute på lokal. Gjorde närmare bestämt inte av med en enda cent igår och det kan ju vara bra på sitt sätt. Semestrar kan ju tendera att tömma plånboken annars. Jag spar mina pengar till Köpenhamn 🙂

Ibland funkar JFDI och lite örongodis i form av ljudbok rätt bra. Grå dag. Grå grå grå grå. Humöret ännu gråare än vädret, oklart varför men riktigt kass nattsömn under lång tid har förmodligen nåt med saken att göra.

Hade förvisso tvättat och fixat måsten hemma, läst lite – men när klockan blev fem hade jag fortfarande inte ens varit utanför dörren. Vad är det för hälsosemester? Ett armpass på förmiddagen räknades inte riktigt.

På med skorna och ut på gatan. Det var sannerligen ingen mysig nöjestur men dryga sju raska kilometrar blev det, med Nessers senaste i öronen och banne mig fick jag inte ihop en och annan ny gatstump, om än FUL, också. Känns gött. Humöret är fortfarande dåligt, men åtminstone inte sämre än innan. JFDI. Underskatta aldrig den förkortningen.