Fallna kvinnor
När Suzann och jag var på Bokmässan för två år sen så lyssnade vi på Caroline Krook och Eva F Dahlgren när de talade om Evas då nyutkomna bok Fallna kvinnor. Inte hade jag väl tänkt att det skulle behöva gå två år innan jag läste den boken! Nu är det förvisso ett på vissa vis tidlöst stycke kvinnohistoria som skildras, så det spelade väl inte nån större roll när jag läste boken. Huvudsaken är ATT jag läste.
Eva började gräva i Sveriges smutsiga historia i samband med arbetet med Farfar var rasbiolog, men hon blev inte färdig när hon gav ut den boken. Det fanns fortfarande bilder kvar, kvinnoblickar som satte sig i minnet. Ja, du behöver antagligen bara se kvinnan på omslaget för att relatera. Jag förstår åtminstone precis hur hon kände. Eva började läsa brev, journaler och bläddrade i rasbiologens gamla fotoalbum. Anstalten i Landskrona, där hamnade många utsatta kvinnor. De hade varit prostituerade, lösaktiga, pilska eller helt enkelt hemlösa. Intagna för lösdriveri. Diagnosticerade som undermåliga, både fysiskt och prykiskt. I Landskrona skulle de få arbeta bort sina syndiga lustar och fackas in i ledet på rätt sätt.
Allt var inte kolsvart. I boken anas en vilja – på vissa håll – att hjälpa, samt ett ifrågasättande från delar av samhället: varför var det så få som fick ett ”normalt” liv efter vistelsen på anstalten? Var det så att man kunde hamna där på rätt luddiga grunder och en var man VERKLIGEN brännmärkt och dömt? Oh yes. Så var det.
Tung läsning, men aldrig svårläst. Eva levandegör kvinnoöden och det blir till en kombination av historielektion, dramatisering (ett utbroderande av en del av de öden som tonar fram i brev och journaler) och reflektion över hennes egna tankar och känslor under processen. Det lär kosta att skriva en sån här bok. Jag är glad att Dahlgren tar den kostnaden. Sånt här behöver vi läsa, ser ni, när vi ondgör oss över vad andra länder gör och har gjort.
serendipity
Jag råkade instagramma något fånigt om en viss liten katts fäbless för att använda Fallna kvinnor som huvudkudde (samt något om min egen bristande ork att försöka leva upp till devisen ”Good girls go to heaven, bad girls go to Berlin”) men jag ska försöka att inte gräva mer i den sortens dåliga humor. För nu.
Sverige är ett litet land, Uppsala är en liten stad och genren medicinsk historia (gärna med kvinnoinriktning) är en liten genre, men ändå måste jag le. Jag läser min Dahlgren, tänker på Karin Johannisson och hennes författarskap (stor favorit!) och strax 1) läser jag om Johannissons kommande bok Den sårade divan i Femina 2) dyker bokmässesamtal mellan Johannisson och Dahlgren upp i Fallna kvinnor.
———————
Så – Den sårade divan:
Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.
Måste ha! Måste läsa! Måste få bo kvar i bokhyllan. Och mer om Beckomberga? Ja, serendipity. Bästa sorten.
Besked av INTE bästa sorten är dock en annan artikel som påstår att Karin ser Den sårade divan som sin sista bok. Jooo, man kanske kan få pensionera sig som författare vid 71, men rent egoistiskt vill jag ha mer. Johannissons författarskap och tankar äger en kvalitet som jag uppskattar. Vi får väl se. Med lite tur hinner hon ändra sig.
A Long Winter
Det finns både bra och dåliga saker med att joina en bokklubb för ett kontrollfreak som jag.
Bra sak: jag ”tvingas” läsa böcker jag förmodligen aldrig annars skulle ha läst
Dålig sak: jag ”tvingas” läsa böcker jag förmodligen aldrig annars skulle ha läst
Ah, jag driver lite med min egen kantighet nu. Det hajar ni va?
För det mesta finns det ju BARA bra saker med det där tvånget. Jag skulle aldrig joina ett gäng där det muttras för att man inte läst (ut) boken ifråga, när/om så händer. I Berlin var vi flera som inte läst allt, det funkade finfint ändå. En av damerna i klubben dyrkar Lundell och hans tes om att en inställd spelning är också en spelning (eller hur det nu var) har förmodligen felciterats fler gånger än en del av de stora och creddiga mästerverken har lästs – den kan appliceras även här. Man kan ju alltid diskutera varför man INTE läste ut, eller ens påbörjade, boken 😉
Men nu var det Colm Tóibín jag skulle skriva om. Hans kortroman/långnovell A Long Winter (jag plockade min ur novellsamlingen Mothers and Sons, men den finns utgiven som egen bok på många språk också).
En by i bergen. Spanien. En liten familj blir ännu mindre när Miquels lillebror ger sig av för att göra sin värnplikt. Dynamiken i den till synes alltid tigande familjen skakas om, och då fattar Miquel att mamman är alkoholist. Ett stort gräl, mamman försvinner. I samma stund kommer vintern. Vintern i bergen kan vara grym. Finns det en chans att hon hann till nästa by?
Detta är en historia som jag ALDRIG skulle ha läst på egen hand, tror jag. Tung utan att vara svårläst! Men där finns några varma toner. En överraskande homoerotisk ton som förvånade mig en smula tills jag läste att Colm är öppet homosexuell.
Sällan har så mycket sagts med så få ord, Tóibín är en mästare språkligt sett. Jag kände nästan en doft av Nobelpriskandidat, jag fick dessutom samma ont-i-magen-känsla som när jag läste Coetzees Onåd. Det där med ett utsökt språk som kombineras med en tryckande känsla av förfärliga ting.
Jag är jätteglad att BBC plockade ut den här läsningen, trots att jag rynkade pannan och tänkte ”men töser, det är sommar och sol och glada dagar nu…” när jag först började läsa.
Kommer jag att läsa resten av novellerna? Otvivelaktigt. Men inte nu. Nu har jag semester. Nu vill jag läsa gulligt fluff (…hann jag tänka och så föll blicken på Fallna kvinnor som är allt annat än fluff, hm) och låta bli att tänka för mycket i några dagar till.
Breakfast Book Club på vift i Köpenhamn och på Louisiana
Sommarens resa för mig – en helg i Köpenhamn! Löst häng med delar av Breakfast Book Club, massor av god mat, sol sol sol från knallblå himmel och en av de mysigaste sommarstäderna jag vet. TOPPEN!
Jag vore ju inte jag om jag inte gick ut hårt med en bild av den vackra Hovedbangården i Köpenhamn. Snyggt både inne och ute! Det är så smidigt att ta sig till och från Kastrup, det går att ta vanliga tåg eller metro – jag testade såklart båda varianterna 😉 Vanligt tåg går snabbast (runt sju minuter) men metron är kul för en tågnörd, på den här linjen har de nämligen förarlösa tåg.
TW alla boktokar – Arnold Busck uppe vid Rundetårn är en grym bokhandel. Jag kan stolt säga att jag inte gjorde av med så mycket som en spänn här, men det var en rolig butik att titta runt i.
Rent generellt: ditcha Ströget! Njut av Latinerkvarteren (runt just Rundentårn) istället. Och Christianshavn.
Vad jag gjorde mer än åt? Jag gick. Gick gick gick gick. Spridda intryck nedan, gott om båtar och vatten.
Louisiana då, själva Litteraturfestivalen och boksnacket? (tips: Anna skriver bra om festivalen) Tja, jag var inte jättesugen på seminarieprogrammet men jag VAR jättesugen på att se konstmuséet (det är en så otroligt bra idé att gifta ihop boktok och konst – de flesta boktokar jag känner gillar nämligen båda grejorna), både de fasta utställningarna och en del av de tillfälliga som bjöds nu. Första intrycket: det var mindre än jag trodde, men det som fanns var utsökt (och museishopen…. aaaaargh). Nedan bl a Giacometti, Miró och Kennermeyer. Precis som Anna föll jag dessutom som en sten för Terry Winters grafik.
Åter till Köpenhamn och åka BÅT! Det kostar 80 DKK, tar ungefär en timme och är så mysigt [iallafall i det kalasväder som det alltid varit när jag gjort det]. Maggan, Marie, Ann-Sofie och jag tog en tur under sen eftermiddag och det var nyyyyydelig. På bilden nedan synes Olafur Eliassons Cirkelbron, snyggsnyggSNYGG och alldeles nyinvigd när vi passerade under den. Det regnade ännu serpentiner!
Dronningens lilla jolle till vänster.
Herr Andersen måste jag ju hälsa på, såklart!
….till sist: min nya ring. Jag hade bestämt att Min Souvenir (om jag hittade den) från Köpenhamn skulle bli en ring. jag visste PRECIS hur den skulle se ut. Jag har ofta liknande planer, men hittar nästan aldrig det jag bestämt mig för. Den här gången gjorde jag det! I museishopen i Louisiana låg den och väntade på bara mig ( 😉 ), priset var mycket lägre än jag trott (210 DKK) och nu sitter den på min högerhand och glänser. Ett fint minne av en fin helg!
———–
Whut? Vad jag tyckte om boken/långnovellen/kortromanen vi diskuterade på bokfrullen? Det kommer i ett eget inlägg. Stay tuned.
Berlin Staycation 15 – pt 3, Go West!
Jag är en heders-Ossi i själen. Eller bara inskränkt. Jag arbetar på att vidga vyerna.
Det är bara så att mina favoritplatser i Berlin ligger (nästan) alla i forna öst. Prenzlberg där jag bor, Mitte, Fhain. MYYYYSIGT! Områden som klarade sig förvånansvärt fint från att bombas under WWII och därför är fyllda av Altbaus (alla dessa tjusiga gamla hus), fik, små hak av alla de slag. Till stor del har de också undgått att bombas av de stora butikskedjorna (med viss reservation för delar av Mitte). Joooo, det finns vackert i väst också men mycket av det jag verkligen avskyr i Berlin ligger i väst. Försöker då och då att lära mig gilla Kreuzberg och Neukölln (där finns också fina Altbaus och roliga hak) men jag har lite att jobba på där. Området kring Savignyplatz, jodå. Delar av Charlottenburg ÄR fina.
NATUR saknar jag. Alltid. Det just nu förbrända gräset i innerstadens parker gör ingen glad, åtminstone inte mig. Jag sitter ofta vid floden i Monbijoupark med en bok i handen, men lilla Spree – nä, sorry. Jag vill ha vattenblänk från stöööööörre vatten. Djupare.
S Mexikoplatz – oooh, visst ser det ut som nåt hoberna skulle kunna bygga om de åkte S-Bahn? JA, jag tog S1 till sjöarna, klev av en station för tidigt för jag ville se stationen och en del av de vackra villorna på väg till Schlachtensee.
Tack vare mina nya böcker har jag börjat leta mig utåt igen. Bortåt. Wannsee är ett säkert kort – men hur är det med Zehlendorf? Nära Wannsee, men ändå LITE närmare stan (runt 20 minuter med S-Bahn från Potsdamer Platz). Där finns mycket fint att upptäcka. Arkitektur (grandiosa villor signerade Mies van der Rohe, Walter Gropius m fl), en spännande kyrkogård (ännu inte gjort) och inte minst några sjöar (Schlachtensee, Krumme Lanke) där det faktiskt sägs att man INTE behöver känna sig som en inlagd sill. (man säger så på tyska också, eller åtminstone nästan: ”Extrem-Sardinen-Dosing” skrev en kollega under en talande bild efter att ha genomlidit en trång strand i Jungfernheide förra helgen)
Vad jag fann! En för att vara Berlin ganska glesbefolkad plats (kanske p g a ”dåligt” väder efter några stekheta veckor, det var nog inte mer än 25 C igår ;)), en plats med fint vatten (fötterna blev glaaada av att få dingla i det medan jag fortsatte läsa min Dahlgren) OCH som bonus – runt hela Schlachtensee går ett jättefint skogsspår på perfekta 5,5 km! Det ska gå att gå runt Krumme Lanke också, men det spåret är ”bara” 2,5 km. Ni hör ju, för oss svenskar är detta blott och bart mer än tjärnar, men för mig var denna del av stan en LJUVLIG oas att hitta.
Jag åkte alltså S-Bahn ut, men tog en annan (tunnelbane-)väg hem, dels för att det var närmare till U Krumme Lanke från SJÖN Krumme Lanke, dels för att jag verkligen gillar en del av stationerna utefter U3. Alla stationer som slutar på -platz är tjusiga! Stan ovanför en del av dem är rätt trist (sömniga bostadsområden) men gillar du att titta på pampiga armaturer och tjusigt gammalt kakel är detta linjen för dig! (gör inte alla det? :-O :-D)
För den som är nyfiken på att se fina detaljfoton från några av Berlins metrostationer kan jag rekommendera Ulf Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin. Jag önskar mig fortfarande en bok med ALLA stationer. BÅDE metro och S-Bahn. Och med mer skriven information. Om jag bor kvar i Berlin när jag blir pensionär så skriver jag den boken själv 😀
Berlin Staycation 15 – pt 2, How to be bad
igår var det en grå grå grå grå GRÅ dag, så jag stannade i soffan länge med katt x 2 och bok och kaffe x [okänt]
Jag kände mig lite blåst när How to be bad landade hos mig – inte blåst som i att nån blåst mig (eller jo, kanske lite, på vissa säljsidor STÅR Lockhart som ensam författare), utan mer blåst som i ”aha, läs heeeela texten”. Jag hade ju letat efter ungefär-eeeeeeverything-lockhart efter att ha blivit så tagen av den fantastiska We Were Liars, så jag missade helt att den här boken var ett samarbete mellan Lauren Myracle, Sarah Mlynowski OCH E. Lockhart.
Nåväl, det är en historia om en roadtrip, om tre unga kvinnor som på var och ett sätt behöver bli lite mindre snälla och fogliga (fast sååå jäkla mjäkigt snälla är de väl inte alla tre tycker jag, kan vara kulturkrock kanske) så konceptet med tre författare är ganska passande på många vis. I slutet av boken får du chansen att gissa vilken författare som skrev vilken person – jag blev förvånad, men å andra sidan har jag bara läst Lockhart förut så jag vet inte varför jag trodde att jag visste. Kanske för att jag så gärna ville att hon skulle ha skrivit om den tjej jag tyckte mest om.
When you’re tired of being good, sometimes you gotta be a little bad…Jesse, Vicks and Mel couldn’t be more different.
Jesse, a righteous Southern gal who’s as thoughtful as she is uptight, is keeping a secret that she knows will change her life forever.
Vicks is a wild-child: seemingly cool, calm and collected on the outside, but inside she’s furious at herself for being so anxious about her neglectful boyfriend.
And Mel is the new girl in town. She’s already been dismissed as just another rich kid, but all she wants is to get over some of her fears and find some true friends.
Så: roadtrip i Florida (vi gillar roadtrips!), tre på ytan myyyycket olika tjejer (men alla tre har naturligtvis egna svåra bekymmer som de ännu inte vågat berätta om), tre livsöden, en gammal bok med ”sevärdheter” – well there you go. Kommer 2 + 1 bli 3? Kommer bilen hålla hela vägen? Kommer allt lösa sig? Kommer tjejerna bli baaaaad?
”We are badass
We have a duckling”
Mja, jag borde lära mig att läsa på. Det är långt från en dålig bok, den var till och med mysig och stundtals ganska rolig (se ovan nämnda citat), men något att mata Lockharthungern med efter We Were Liars? NJÄ! Jag hade helt enkelt fullständigt felaktiga förväntningar. Det får jag ta på mig själv.
Själv försöker jag så gott jag kan. Fast jag gillar inte bad-bad. Jag har inget intresse av att bli ”bad” på vissa vis. Men jag behöver kanske bli lite mer good-bad. Berlin HAR hjälpt mig med det. Eller: Berlin har hjälpt mig att hjälpa mig med det 😉
min motionsrunda igår var rätt tråååååkig, det var motion för motion, rant krasst – ingen mystur. passerade iallafall luftvärnstornen i Humboldthain – det går att kolla in dem närmare för den som vill. jag har inte velat hittills, men Berliner Unterweltens turer rekommenderas rent generellt, det är ofta hög kvalitet på deras guider
Gårdagens staycation då? Oh. Helt misslyckad. Eller inte. Det beror på vad jag lägger i ordet staycation. Det blev inget läsätande ute på lokal. Gjorde närmare bestämt inte av med en enda cent igår och det kan ju vara bra på sitt sätt. Semestrar kan ju tendera att tömma plånboken annars. Jag spar mina pengar till Köpenhamn 🙂
Ibland funkar JFDI och lite örongodis i form av ljudbok rätt bra. Grå dag. Grå grå grå grå. Humöret ännu gråare än vädret, oklart varför men riktigt kass nattsömn under lång tid har förmodligen nåt med saken att göra.
Hade förvisso tvättat och fixat måsten hemma, läst lite – men när klockan blev fem hade jag fortfarande inte ens varit utanför dörren. Vad är det för hälsosemester? Ett armpass på förmiddagen räknades inte riktigt.
På med skorna och ut på gatan. Det var sannerligen ingen mysig nöjestur men dryga sju raska kilometrar blev det, med Nessers senaste i öronen och banne mig fick jag inte ihop en och annan ny gatstump, om än FUL, också. Känns gött. Humöret är fortfarande dåligt, men åtminstone inte sämre än innan. JFDI. Underskatta aldrig den förkortningen.
Sommarens bästa – en tisdagsenkät
Som vanligt numera är det Sommarkollo som får mig att greppa tag i skrivdisciplinen. Sommarens bästa. Men backspegel? Nääää, här är det sommar ett bra tag till och jag har ju dessutom nyss börjat min semester, så jag väljer att lägga till ett ”hittills!” som brasklapp till många av mina svar.
Sommarens…
Bästa bok: oj, svårt! Jag måste nämna två: Himmelsdalen och Kunskapens frukt.
Bästa tv/film: TV har jag fortfarande ingen, men att få Netflixa säsong tre av OITNB binge eating style var ljuuuuuuvligt.
Bästa dag: Oj. Den har inte kommit än, tror jag. Men jag hade en riktigt riktigt fin dag med min bästa vän i Sverige i mitten av juni när vi pysslade i hans trädgård, lagade mat tillsammans och sen njööööt av den maten ute på gräsmattan en riktigt varm och fin sommarkväll. It’s the little things… (inte för att god mat, fina vänner och soliga sommarkvällar är little things – men ni hajar)
Projekt: mitt fortsatta projekt att gå gå gå GÅ mig runt Berlin. Gärna med en bok i väskan så att jag kan sätta mig ner och läsa när jag hittar nåt fint ställe.
Skönhetsupplevelse: Wannsee! När jag äntligen hittade en snutt skog och en sjö som åtminstone LITE påminde mig om Björnön i Västerås.
Nya bekantskap: där har vi ännu en sak som jag hoppas att jag inte vet än! En ny bekantskap som var bra för mig på vissa sätt, men inte på andra, var en viss blond militär som numera är ett ex. Ja, jag dumpade honom för ett tag sen. Ändå var han bra för mig i form av ”bro”. En bro till nåt nytt, en bro till nåt gammalt (d v s insikten att det där med att släppa in en ny människa i sitt liv är mer som att cykla än jag vågade tro ;)), en bro till ännu mer kunskap om vad jag vill och inte vill.
Lärdom: oh, den gamla vanliga. 1) ”Det går över”. 2) Och att det mesta jag gör fastän jag egentligen inte orkar eller vågar slutar med nåt bra, och NÄR det inte slutar med nåt bra appliceras lärdom 1: ”Det går över”.
Kulturupplevelse: jag hoppas att den kommer om några dagar, i Köpenhamn, tillsammans med Breakfast Book Club på Louisiana Literature! Tjohooooo!
Berlin Staycation 15 – pt 1
Dagens första utflykt gick till bokträdet! Där kan man inte bara hitta böcker, folk ställer dit allt möjligt i mediaväg (fast vem de tror vill ha VHS-filmer numera… beats me :)) så jag ställde dit en bunt glossiga magasin. På väg dit passerade jag min favorit-brandstation och kunde inte låta bli att knäppa bilden ovan (barnet är ju ganska anonymiserat, så jag känner inte att jag hänger ut nån). Hen stod där en låååång stund och tog in allt som hände med brandbilen, men när en av killarna gick dit för att prata blev det visst lite läskigt. Bra idé att gömma sig bakom stolpen <3.
Hade ju tänkt att denna staycation skulle bli ett evigt läsätande runt Berlin – började med en Frühstück mediterranes (medelhavsfrulle – nåja, det var lunchtid, så brunch it was) på Restauration 1900 vid Kollwitzplatz. Det var helt OK om än inte fantastiskt. Allra surast var det att jag fick ta mina grejor och gå in trots att det var en fin dag i solen – Berlin invaderas just nu av nån form av steklar som ser ut som bin (jag tror dock inte att det ÄR bin) och det är HOPPLÖST att försöka äta utomhus just nu. Vem vet vad de där steklarna har suttit på förut, liksom. Att ha dem i maten? Njäääe. Ser folk bli halvt hysteriska hela tiden, och det ÄR ganska nasty att plötsligt befinna sig i centrum av ett moln av stora insekter.
Restauration 1900 ska servera brunchbuffé på helgerna, den har jag dock aldrig testat. Än.
ÄNTLIGEN lyckades jag ta mig in på Jüdischer Friedhof Prenzlauer Berg (minst sagt sparsamma öppettider), den gamla judiska kyrkogården i mina hoods. Insprängd bland hus, utsatt för vandalisering under de mörka nasseåren och slutligen delvis förstörd av en bomb under kriget. Om jag inte minns fel så invigdes den 1827. Det är som att komma in i en grön sal, trolsk stämning, mycket vackert.
Som man måste du täcka huvudet om du vill gå in och titta.
Det doftade höst därinne, många av de stora kastanjerna hade redan fällt sina löv – men det är nog snarast en fråga om uttorkning. Som jag skrev, det är som en sal, tätt tätt tätt med träd, så det lilla regn som fallit de senaste veckorna har nog svårt att nå ner till marken.
För den som är intresserad av gravvårdar finns där många intressanta exempel. Somligt är illa åtgånget dock.
Så for jag neråt Schöneberg till – nära U Nollendorfplatz finns denna lilla butik. Feinkost-skylten har falnat, men vi boktokar tycker ju att den gäller än – numera är det nämligen en liten bokhandel som huserar i lokalen. Feinkost. Delikatesser. Det är ju precis så vi ser på böcker, eller hur? 😉
Jag hade bestämt mig för att jag ville läsa om mina fallna kvinnor tillsammans med ett glas Prosecco på nån trevlig bar – valet föll på Bar Gagarin i Prenzlberg. Bubblande vin på en måndagseftermiddag va! Snacka om fallen kvinna!
Skämt åsido, Eva F Dahlgren är ett utmärkt sällskap att ha med sig i väskan. Ännu en gång återvänder hon till sin forskning om rasbiologins härjningar i allmänhet och kvinnoöden i synnerhet. Tung läsning, mycket mycket bra.
Det är varmt och fuktigt och alla dagens mål går ju inte att äta ute på lokal – en sallad fick det bli hemma i köket på kvällen. Stilton, päron, valnötter och blåbär på en salladsbädd. Gott och snyggt! Receptet hittar du här (om det nu behövs nåt recept för att plocka ihop en sallad – njäe va? – men det finns mer grejor i den bloggposten som jag vill testa vid tillfälle).
The New Hunger
”Men, har du inte läst UT den där än?” retades Marie när jag lagt upp umpte bilden på raken där Isaac Marions The New Hunger halkat in nånstans på ett hörn.
Mhmmmmpf. Det var ingen dålig bok, men att vara handväskbok hos mig när jag samtidigt har en bra ljudbok i telefonen – det är inget lätt liv. Dessutom: du ser ju bilden. ”Min” gräsmatta i parken på andra sidan gatan ser så postapokalyptisk ut att det snudd på gör ont att LÄSA om postapokalyps också.
(det ösregnade igår kväll och inatt. ooooh, jag hoppas att det inte bara studsade på marken och rann undan. Berlin är kruttorrt! vi BEHÖVER vätska nu! marken! djuren! och kanske kanske tvättades en del av den varma pisslukt som förstört promenadupplevelserna de senaste stekheta veckorna bort nu. hoppas.)
The New Hunger är en s k prequel (”vad hände innan…?”) och det vete tusan om Marion egentligen tänkte ge ut den på papper – men så blev det iallafall. Nån tjatade väl hål i huvudet på honom. Kanske t o m hans egen skrivpanik? Han skriver ju på uppföljaren till den utmärkta Warm Bodies och kanske behövde lite monetär skrivro. Vad vet jag. Det är inte direkt en roman, mer en ”novella” (så, medboktokar, vad säger vi på svenska? är det långnovell som gäller?).
Det är alltså en liten bok med stor text och ymnigt förekommande (snygga) anatomiska bilder av gammeldags slag. Tre spår, tre stories tar oss genom ett zombieinfesterat postapokalyptiskt Nordamerika. Tolvåriga Julie och hennes mamma och pappa. Sextonåriga Nora och hennes lillebror. Och en nymornad Zombie. Fast han är inte som alla andra zombier. Han TÄNKER. Han är förvirrad. Och huuuuungriiiig… Samtligas spår korsas redan här. Det gör mig ont att jag bara minns huvuddragen av det som hände i Warm Bodies – så jag minns utan-att-gå-in-på-spoilande-detaljer inte ens alla överlevare av personerna som nämns i denna prequel. ska jag behöva läsa om Warm Bodies? (Det var en av ganska FÅ lästa böcker som överlevde Utrensningen i september, så mycket tyckte jag alltså om den att den fick flytta med till Berlin när 14 Billysar blev 5,5…!)
Marion skriver alltså på en uppföljare, THE uppföljare, den som ska knyta ihop säcken. Det har han gjort länge nu. Oroväckande länge. Jag läste en bloggtext (bloggen tycks sova gott nu) där han avhandlade 1) skrivarvånda (nähä?) 2) förvåning över hur boken svällde ut och blev jääääättetjock. Warm Bodies är en ”vanlig” roman rent formatmässgt, men ovanligt tunn för att vara PA.
Hoppas att han får bra redaktörshjälp. Jag vill få säcken hopknuten. SNART. Genomtänkt. Med KVALITET.
(ack oh ve, kräsna kvinna)
Jag skulle inte rekommendera The New Hunger till nån som inte läst Warm Bodies. Jag skulle nog bara rekommendera den till Redan Övertygade Fans, eller Troliga Blivande Fans som har möjlighet att läsa den i nära anslutning till Warm Bodies. Jag tyckte om den, men den kändes lite som om nån skulle sätta fram ett fat med fantastiska ostar, fikonmermelad, lyxiga päron och kanske lite valnötter och ett fint fint vitt vin och sen säga ”varsågod, du får ta en bit inplastad hushållsost och en Pripps Blå”. Pripps blå kan vara gott en varm dag när intet annat finns och man kanske längtar efter något som förknippas med SVERIGE (hushållsost däremot finns det aldrig några ursäkter för). RETLIGT är ordet jag far efter. Nåt som kunde vara så mycket mer, man känner doften av det, reduceras till en halvhjärtad budgetvariant. Tur för Marion att han har en trogen följare i mig ändå 😉
—————————–
(och DAMN you, Kulturkollo – Station Eleven har jag ju fingrat på länge nu, jag försöööööker ju att dra ner på bokinköpstakten men det vete tusan om inte jag behöver den här boken nu när jag klivit ner i PA-träsket igen…)
hemester med söndagsjobb
Jag kanske inte behöver fler böcker om Berlin – eller så GÖR jag det 😉 – men jag går mycket, jag har fortfarande ambitioner att försöka gå åtminstone NÅGON tidigare icke utforskad gatsnutt varje gång jag går längre sträckor (!) och framförallt så lurar jag ju fortfarande på att göra egna föreslagna fotopromenader att lägga upp här, så jag behöver alla tips och all inspiration jag kan få. Roligt med de här böckerna är dessutom att de också täcker stadsdelar som inte alltid förekommer i de ”vanligaste” guideböckerna. OCH, igen: de är på tyska. Jag behöver lura mig själv att läsa tyska.
Den lille illbattigen Herr Spock tyckte dock att jag borde ha köpt lite FLER böcker. ”Det platta paket som kom denna gång kvalar ICKE in som riktig LÅDA” lät han meddela innan han lade sig ner och försökte ge mig fingret (det gick sådär, han ar inte den korrekta innerveringen i sin lilla tass för att kunna klara det ;)).
Idag ska jag gå lite nya gator igen, eller åtminstone en snutt gata som jag inte gått tidigare. När jag såg att det bara var 3,8 km till dagens arbetsplats i Wedding så tänkte jag att det är ju ett utmärkt sätt att få lite motion, så jag tar och traskar dit. Vill inte dega ihop alldeles nu när jag inte ”behöver” gå hem från jobbet på kvällarna.
Jobb idag med? Jo, men idag ska jag göra mitt första volontärjobb i Berlin, vi ska måla väggar i ett youth community center. Bra sätt att 1) få hjälpa till 2) lära känna nytt folk 3) ja, bara bryta den vanliga inslagna RUTTEN. Stuck in a rut. Så känner jag mig ibland.
De förklädda flickorna i Kabul – bacha posh
Min sista ljudpendlingsbok före semestern blev Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul. Först blev jag så förvirrad – uppläsaren sa ”i översättning av Ann Marie Ljungberg” och jag höjde på ögonbrynen. Översättning? Men så är det, Jenny är svensk men lever i New York och den här boken har mycket viktigt att säga en internationell publik, så jag skulle vilja påstå att det var ett utomordentligt smart drag att skriva den på engelska och sedan översätta den. Jenny arbetar då och då för New York Times, hon berättade om fenomenet ”bacha posh”, det slog ner som en bomb och sen var stenen i rullning. Som sagt, klart att hon skulle skriva den på engelska!
Låt mig först säga att den här boken skulle nog ha passerat mig spårlöst förbi ganska länge om inte för mig tunga namn (Maggan och Hanna :)) hade talat om den.
Jag läser normalt väldigt få böcker ”av den här typen” (ooooh, där kliver jag ut på ett minerat fält) – hur ska jag förklara? Det finns så mycket känslosam och välment litteratur, men som inte alltid är så väl underbyggd. Nån gör en enstaka resa och tror sig sen veta allt, plockar lite referenser (som passar syftet, men inte de referenser som inte passar in i bilden författaren önskar servera) och skriver. Så kunde det iallafall vara förr, på den tiden när jag söööög i mig sån här litteratur. Det kanske gick hem då? Nu kanske alla har högre krav och välresearchade böcker som den Jenny just givit oss är resultatet? Men nu ska jag inte spinna iväg i svårbevisade teorier, då är jag ju platt intet bättre än de där böckerna jag brukade reta mig så på förr.
Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När jag skrev och pratade om den här boken medan jag lyssnade nämnde jag ofta Terese Cristianssons sommarprogram som också handlar mycket om Afghanistan. Jenny refererar dessutom till Terese på några ställen i boken. Du behöver lyssna på Terese. Gör, om du inte redan gjort det!
Det här är en fruktansvärd bok på många vis. Det är ingen slump att både FN och UNICEF vid upprepade tillfällen yttrat att landet är ett av de värsta/det värsta landet för kvinnor i världen. Jag känner att det finns länder som Kongo-Kinshasa som nog konkurrerar rätt bra om den titeln, men den regionen än ännu inte lika omskriven.
Ändå är den inte tung att ta in, den är inte ”svår”. Det är bra! Jag vet inte när pocketupplagan kommer, men jag hoppas att den slår ner i den svenska folksjälen och att många många köper ett eget ex. Det är inte bara kvinnor. Inte bara Afghanistan. Det är politik och sociologi, feminism och referenser tillbaka till Lerner, Butler och Kinsey. Orden rör vid något i dig men boken är ändå mycket saklig. Make no mistake, Jenny får fram att män också lider av strukturerna och att långt från alla män vill finna sig i det som sker.
Jag tycker också om hur hon lyfter frågan (utan att själv servera tvärsäkra svar) om hur omvärlden bäst kan hjälpa Afghanistan. VAR börjar man gräva? Det var en fråga jag ofta snubblade över när jag jobbade på ett kvinnoboende för drygt tio år sen. En persisk kollega sa ”ni svenskar vill så gärna hjälpa, men ni måste förstå att det som står högt på er agenda kanske inte är det som står högst på de här kvinnornas agenda.”. Burka är t ex ofta omdebatterat i väst, och det kan tyckas vara ett förfärligt övergrepp att tvinga folk att klä sig på ett visst vis, men flera kvinnor i boken säger ”oh, jag tar gärna på mig den om det betyder att jag kan göra det, det och det”. Och det vi i väst behöver förstå är att detta ”det, det och det” kanske är en BÄTTRE ände att börja i än att dra i kläderna. När ett förtryck (av både kvinnor och män, även om det är jävligast för kvinnor) är så djupt djupt rotat – i vilken ände börjar man dra? Hjärnan krullar sig.
Jag vänder mig mot några få saker. Dels en del uttalanden om hur kvinnlig sexualitet setts genom tiderna (det känns inte komplett och det som kommer ut känns lite enkelriktat), dels en del storögda (nåja, det är jag som hör storögdheten) konstateranden att fenomenet flickor/kvinnor som klär sig som män finns utanför landets gränser också. Oh, det finns/har väl funnits väl globalt? Är det en nyhet? Dessutom av ungefär samma anledningar som i Afghanistan? Jag kanske prenumererar på uppdateringar av ett särskilt slag, men i min fejjanfeed förekommer ofta bilder från förr och nu – kvinnor som på ett eller annat sätt antagit en manlig identitet för att kunna göra det de brinner för, eller för att överleva alls (punkt). Samtidigt så serveras många referenser för den som vill gräva vidare – så i en del kapitel kommer storögdheten in, i andra talas det om historiska kvinnor som antagit manligt genus. Förvirrande, men kanske mest för att jag lyssnar. Hade jag haft ett läsex att kunna bläddra fram och tillbaka i så kanske det hade klarnat. Svårigheten med att jag just lyssnar är dessutom att ag gör det när jag åker eller går till och från jobbet – att ta sig genom centrala Berlin innebär onekligen att fokus stundtals måste ligga på annat än det man hör i lurarna och då är det lätt att missa eller missuppfatta saker.
Summa summarum: det var en mycket bra bok som väckte många tankar. Jag hade aldrig hört talas om Jenny Nordberg förut, men nu åker hon upp på bevakningslistan. Det är helt klart en journalist och författare att hålla ögonen på.
————
Well, skämskudde de luxe på mig! Jag HAR ju läst Nordberg förut, dessutom läst och GILLAT. Jenny och Nuri Kino skrev Välgörarna tillsammans. ÅÅÅÅH, varför kom det aldrig någon fortsättning på den?
semessssteeeeeeer!
ÄNTLIGEN har eder boktok semester, om än ”bara” två veckor!
OM jag ska läsa? Halva nätterna? Jaaaa!
Förutom helg med BBC i Köpenhamn så ska jag dessutom läsäta mig runt Berlin även på vardagar! Det ska regna en hel del fr o m imorgon (såklart :)) men fördelen med att älska böcker är ju att det finns en hel del att göra oavsett väder. I denna fantastiska kaffe-å-mat-stad går det ju att sitta inne också.
Skulle gärna få in en resa till Sachsenhausen också.
Å andra sidan görs det nog helst med en vän…
——————
Dagens kulturkollotema är höst, och jag som just har gått på semester vill ju helst inte tänka på det ordet (vill dessutom – förhoppningsvis utan att jinxa hösten 15 – framhålla fördelen med att bo LITE söder om Sverige – förra hösten satt jag i en backe och drack öl i t-shirt så sent som den 19/10…).
Officiellt så är sommarlov med kulturkollo över nu – men jag har flera oskrivna taggar kvar, så jag drar ut på det göttiga lite till!
Min höst? Oh, idag köpte jag en snygg snygg SNYGG höstjacka trots att det blev uppåt 35 C innan kvällen var över, men det köpet gjorde jag
1) för att solsäkra min semester
2) för att jag inte vågade chansa på att nåt som satt SÅ som en smäck ska finnas kvar senare när det blir mer lagom att köpa höstjacka
Äsch, jag orkar inte spekulera, ingenting blir nånsin som man tror vart fall. Jag bestämmer mig ändå för att se hösten an med tillförsikt. Stearinljus, böcker och kaffe kommer alltid finnas. Resten är bara bonus!
Sommarlov med kulturkollo – #hopp, det känner man lätt med A J Fikry i väskan
nej, det är inte en vääääldigt liten bok, det är väääääääldigt stora blåbär! å goda var’om serru!
Kopplat till ordet ”hopp” skriver Carolina om en mig mycket välbekant syn. Hopptokarna på Alex. Vojne. Missförstå mig rätt, jag är gammal simhoppare OCH fallskärmshoppare, båda sporterna får en del att mumla ”dåre” (* – men det där de pysslar med på Alex, nej tack.
Men nu skulle jag skriva om Fikry. A J Fikry. Alla boktokar mumlade om denna metaboktok de luxe, jag roffade åt mig sista exet på Thalia uppe vid Schönhauser tidigare i vår. Kastade mig över. Men… men… men… den där Fikry, han kändes lite som Ove. En amerikansk bokhandels-man-som-inte-heter-Ove-men-är-rätt-sur-och-bitter-och-ni-hajar. Jag tillhör den lilla skara som INTE föll pladask för Ove. Min och A J Fikrys start var seg. Boken fick ofta ofta vara handväskbok, men det blev sällan så värst mycket läst. I teorin var den ju PERFEKT, vad var fel?
A. J. Fikry s life is not at all what he expected it to be. He lives alone, his bookstore is experiencing the worst sales in its history, and now his prized possession, a rare collection of Poe poems, has been stolen. But when a mysterious package appears at the bookstore, its unexpected arrival gives Fikry the chance to make his life over–and see everything anew.
Jo, det lossnade till slut. Det blev aldrig en lääääängta-till-bok, men den var bra! Klart läsvärd.
Alltså, uuuuhuhu, det händer så mycket tragiskt i den här boken, ändå ÄR den snudd på feelgood. Märklig känsla (eller så är jag bara ovan vid den typen av böcker). Den är bitterljuv på ett sätt som jag nog inte skulle ha uppskattat om det inte varit just så där mycket metaboktok med.
Och: den ger hopp. På något vis så gör den det. Drama, tragedi, bra sak. Drama, tragedi, bra sak. Repeat. Som livet. Och hopp om livet, hör ni, det måste vi faktiskt ha.
Den finns på svenska också. Livet enligt Fikry. Zevin.
—————–
*) innan man ska få börja ta sitt fallskärmscert måste man genomgå en hälsoundersökning – hjärta kollas, blodvärden, yadayadayada, och jaaaa, det finns faktiskt en liten ruta för mental status också. ”är du rädd?” frågade syster Håkan strax innan han skulle venpunktera mig. det var innan jag började med blodgivning, jag var svårstucken och ämlig. ”ja, detta gillar jag inte” svarade jag sanningsenligt. doktorn bredvid mig frustade till. ”du ska alltså BETALA för att kasta dig ur flygplan med en glorifierad ryggsäck på ryggen, men du är RÄDD FÖR ATT TA ETT BLODPROV?”
”jaa?” pep jag.
”lessen serru men då kan jag og inte kryssa i rutan om att du verkar mentalt frisk”
(höhöhö, kul kille. men jag fick mitt intyg.)
Bombmakaren och hans kvinna
Maggan på BBC skriver ofta bra om ljudböcker – detta gillade jag! Jag försöker ju att ta mig förbi det där med bra och dåliga uppläsare men det SPELAR roll!
I min senaste ljudbok, LGWPs Bombmakaren och hans kvinna, läste Reine Brynolfsson. Han var kanonbra, tyckte jag; inte fööööör Dramaaaaaten, men gav ändå liv åt händelser och dialoger.
Boken? Tja, LGWP innebär nån form av automatisk kvalitetsstämpel för mig, jag vet vad jag får, han har hög lägstanivå.
Det är måndagen den elfte maj när Lisa Mattei, operativ chef på Säkerhetspolisen, får ett telefonsamtal från sin chef. Ett telefonsamtal som förändrar allt och sätter nationen i höjd beredskap.
Ojvoj. Det ska sprängas och mördas, kriminalromanerna tar färg av samtiden och den är den tredje boken jag läser denna sommar där drönare avhandlas.
Detta är ingen av Perssons bästa stories (och för mig som oftare tappar fokus när jag lyssnar än när jag läser var det stundtals väl många detaljrika vändningar ibland, jag missade en hel del finesser misstänker jag), men det var sannerligen en bok för den som vill ha många kompetenta kvinnor i handlingen. Förvisso några inkompetenta också, men det gäller båda könen. LGWP svingar ju gärna lite sarkastiskt åt sin forna arbetsgivare både nu och då. Det är ju den där torra sarkasmen jag gillar så mycket.
Det kommer inte upp i samma nivå som min favorittrilogi signerad LGWP, Välfärdsstatens fall, men en alldeles OK trea fick han på Goodreads. Gott så.
(apropå drönare, Persson och framförallt hans f d polare så höll jag på att smälla av när Guillou pudlade i AB häromveckan, helt skamlöst spoilade han Almedalen har fallit – jag skulle INTE vara nöjd om jag vore Lewin)
Sommarlov med kulturkollo – läser just nu II
Läser just nu, Lotta läser Camilla Davidssons andra bok och Davidssons första finns faktiskt i min hög med eventuell sommarläsning lite senare, men det jag läser just nu är (bland annat):
Jag äääääälskade Isaac Marions Warm Bodies (trots att den ”bryter” mot många regler för hur och vad zombier är) men har inte köpt hans ”prequel” förrän alldeles nu. Jag har haft en LÅNG zombie-paus, men nu kommer längtan efter att läsa om både PA och odöda tillbaka.
(Och nej det blev aldrig någon halloweenfest trots det jag skrev om i bloggposten om Warm Bodies. Mamma dog tre dagar senare, så det var inte läge för fest…)
Jag satt och läste The New Hunger i Rosengarten igårkväll, det var en av de där varma sommarkvällarna att stoppa undan en liten bit av i minnet för att kunna plocka fram januari. Boken? Not bad at all, men den är TUNN och satt med stor stor font. Känns lite grisigt att ta fullpris för en långnovell, men OK då. Den är bra hittills, fast jag inser hur mycket jag har glömt av Warm Bodies.
Tóibín: tja, vår superhelg i Köpenhamn drar allt närmare, så jag har läst långnovellen som ska diskuteras. Vi får se om jag hinner svepa några fler noveller ur samlingen!
Dillon: so far inte jätteinspirerande, men jag hungrar efter allting-ordnar-sig-feelgood så jag ger den några tiotal sidor till innan jag eventuellt byter ut den mot en hyggligt ny Ahern som fick följa med hem tidigare i veckan.
Kent: Tung men/och fin. Lite för tung för mig nu, men jag kanske gaskar upp mig snart!
…och så gav jag mig på How to be bad – här är det inte bara Lockhart, hon har skrivit boken med två andra författare.
Detta är LÅNGT från den fantastiska We were liars, men alls icke helt oävet, det är helt enkelt en heeeelt annan sorts bok. Tre unga kvinnor på roadtrip i Florida. Mhmmm. Inte pjåkigt alls.
Ostbrickan? En fin en (ostarna var fantastiska, frukt, bör och marmelad av lite sämre standard än vanligt) på Platzhirsch i fredags kväll. Solnedgången gick inte av för hackor.
att läsäta sig runt Berlin del 8576108565, att pudla uruselt exekverad Sommarlov-med-kulturkollovecka och lite till
Förlåt mig bloggen, ty jag har varit en dålig bokbloggare. Vädret är varmt, hjärnan är seg (och har bitvis upptagits av annat grubbel än bokrelaterat dito) och semesternöden är STOR. EN VECKA KVAR, sen… sen får jag semester! I två veckor. Jaja.
Tonår! Oh, tonår. För en vecka sen satt jag på Ständige Vertretung (populär restaurang, TYSK, med tysk mat – jag åt en Flammkuche med fläsk och kantareller och det där fläsket förstörde den för mig, det borde jag ha förstått. jag äter allt mindre kött och FLÄSK har nog aldrig varit min grej) med en nyinköpt Levithan. Den ska hänga ihop lite löst med den fantastiska Every Day och det lockelsen kunde jag naturligtvis inte stå emot!
För några år sedan läste jag en bok där kändisar skrev brev till sig själva som tonåringar. Konceptet är ju fantastiskt, fantasieggande. Utförandet – i den boken – var sådär, en del var finfint och annat var fantastiskt. Somligt var klyschigt och oinspirerat. Och så skrev jag ett brev till mig själv, såklart. Det mesta stämmer än, men den där mannen som jag beskrev som snäll och snygg finns inte längre i mitt liv. Förra veckan gifte han sig – efter tio månader – med kvinnan han bedrog mig med. Häpp! ”Skrattar bäst som skrattar sist” säger de flesta av mina vänner om det, men jag vill inte skratta, varför ska jag önska dem olycka bara för att han betedde sig omoget? Gjort är gjort. Han ställde till en jävla röra för mig rent praktiskt och det vore väl dumt och den röran vore bortkastad med ännu fler trasiga hjärtan som följd? Jag orkar inte vilja hämnas.
—————-
Helena skriver fint om längtan och jag känner igen mig mycket i hennes tankar. I dessa dagar längtar jag ut, varje dag. Och jag skrev om semesterlängtan (NÖÖÖÖÖD) en bit upp. Jag längtar efter att få dyka ner i en knallblå pool. Den friska känslan, kanske 21-22 grader i vattnet (nu när det drar uppåt 40 C i skuggan här i Berlin igen känns den längtan lite extra). Eller längtan efter hav. Att få knorvla ner fötterna i sand. Och så längtar jag efter de där vanliga sakerna. Trygghet. Kärlek. Don’t we all?
”På väg till fikadejt i Wedding!” skrev jag hurtigt för en vecka sen när jag tog den här bilden på U Friedrichstrasse. Jag hade mycket längtan och mycket rastlöshet i kroppen den dagen, men en låååång eftermiddag med två kompisar lindrade en del av den JOBBIGA delen av de känslorna. Vi talade om nån som min bästa kompis inte är så imponerad av, men så sa min vän ”men han gav mig DIG, det kommer jag alltid att vara honom tacksam för” och där och då smälte mitt hjärta igen. Då kunde jag plötsligt se den POSITIVA delen av längtan igen. Den som Helena skriver fint om. Att ha tillförsikt. Att luta mig mot min kompis och njuta den och andra vänskaper.
—————-
KÄRLEK, hör ni! Vad vore vi utan den, i alla dess former?
Min kärlekshistoria med och till Berlin är ett ständigt återkommande ämne här. I söndags stoppade jag ner den lilla kart-och-adressdelen av min Kreativ Reise Berlin i väskan, jag skulle ju till Neukölln, minsann! Jag skulle följa den föreslagna rutten i boken. Butikerna skulle inte vara öppna (Berlin är en mycket mycket söndagsstängd stad) men jag kunde ju fönstershoppa och spana in fik och restauranger. Se nya gator, nya platser, nya konstverk. Boken tipsar om lite av varje, kreativitet avhandlas med brett anslag.
Jahaja. Nähänä.
Så blev det inte, för jag hoppade av en station tidigare än planerat och tog en dag vid och omkring Osthafendelen av Spree istället.
Först tittade jag närmare på Molecule Man av Borofsky – jag har bara sett den på håll förut. Maffig! Den ligger väldigt nära S Treptower Park om du vill se den. Eller så tar du en båt förbi, det är nog ett av mina bästa sommartips i Berlin. Båta! Båta båta båta! Det finns flera rederier som kör olika turer, hyggligt prisvärt.
Reederei Riedel
Stern und Kreis
Jag vandrade vidare neråt Kreuzberg och sprang på denna oemotståndliga uppmaning. It’s time to dance! Det är det alltid! Det var alldeles för länge sen jag dansadee på lokal, men hemma dansar jag ganska ofta. Ibland med en förbryllad katt i famnen.
Vandrade vidare upp mot Oberbaumbrücke. Klassisk vy! Och ja, jag vet att jag filtrar sönder en del av mina bilder så att de ser ut som handkolorerade vykort från sextiotalet. Jag gillar den looken just nu 🙂
När man går över (eller under, eller mittemellan – valven du ser är under tunnelbanespåren men ovedersägligen över vattnet) bron från Kreuzberg (ofta förkortat Xberg) hamnar man i Friedrichshain (ofta förkortat Fhain). Där går det utmärkt att förlora sig en stund. Många fina gamla hus, många roliga småbutiker, mycket gatukonst och gott om fik och restauranger.
Den här gången hamnade jag på restaurangen vid Kino Intimes. Jag avnjöt en gooood anatolisk veggotallrik (det där var en förrätt, jag kan avslöja att jag blev MER än mätt av den), ett glas sval lambrusco (det var vaaaaaaarmt) och min Ty riket är ditt. Och där landade vi i kärlek igen! Min kärlek till boken, och framförallt temat i boken.
K ä r l e k. Tillintetgörande dito. Uppoffrande kärlek. Förtärande.
Låt mig säga det med en gång, Therese Granwald har skrivit en sån bok som jag saknar nu när jag har läst ut den. Den var PERFEKT som handväskbok, både formatmässigt och innehållsmässigt.
Vad händer om man bestämmer sig för att ge upp sig själv fullständigt för någon annan, och hur hänger det ihop med kärlek? Vilken är den totala hängivelsen? Vad sker när man lovar att stanna oavsett vad? Vem är man när man gett upp sitt eget rike?
En Eva, en Sara, en Anna. Två av dem känner du garanterat redan till.
Eva var bara tonåring när hon träffade mannen hon till slut kom att offra sitt liv för. Tillsammans med. Jag tror inte att någon av oss riktigt kan förstå vad Eva Braun såg i Hitler, men Thereses tolkning av hennes tankar tycker jag mycket om.
Sara, ja Sara. Sara blev hjärntvättad, nedbruten, påverkad i en klassisk normaliseringsprocess. Hon trodde sig vara utvald, fortsatte tro det även när hon på någon vis också såg påtagligt att hon var en i raden. Att hon blev ersatt. När hon blev ersatt blev det ännu viktigare att göra det hon måste göra: att mörda för hans skull. Hon måste rädda honom och sig själv. Ja, du minns skotten i Knutby.
Anna lämnar sitt vanliga liv för en sommar på landet långt bort från Stockholm. Hon slutar höra av sig till vänner och familj. Hon följer HONOM. Han är konstnär, musiker, ett geni. Han är också en plågoande. Han torterar. Anna vet kanske innerst inne att det här inte kan vara rätt, men hon har ju lovat att aldrig lämna honom? Anna är alltigenom fiktiv, men lika lätt att knyta an till som Eva och Sara.
”Jag trodde nog att det kunde vara en bok för dig” sa Ulrica och ack så rätt hon hade. Den är vacker, den rör något i mig – men ändå är den inte sentimental på det sätt som jag är aningens överkänslig för (böcker som t ex Livet efter dig av Jojo Moyes får mig att uääääärgha lite, trots att”alla” andra älskar dem). Klar fyra-av-fem-bok, jag hoppas att den hittar många läsare. En keeper! Den här kommer INTE gå till bokträdet, den här boken får mig att gå Gollum och jag väser ”oh, preciousssss, du sssstannar hossss miiiiig”.
Sommarlov med kulturkollo – sommarmusik
Egentligen hör ALL musik sommaren till, men jo, det finns speciell sommarmusik (UTMÄRKT val av Linda, jag älskar Island in the sun!) som det vete tusan om jag skulle stå ut med året runt. Nåt extra gladfånigt. Gärna dansvänligt. Nä, stryk det – ALLTID dansvänligt.
Detta är min sommarlåt i år. Flo Rida med Robin Thicke och Verdine White – I don’t like it, I love it.
Sommarlov med Kulturkollo – skugga och augusti
Sommaren i Berlin har gått upp och ner i en hastighet som är svår att hänga med i. 38 C kl 22 på kvällen, sen 15 C och regn i några dagar, så uppåt de 30 igen. Den gångna veckan var kall och regnig – nu ska det bli varmt igen. Idag ”lagom” (26 tror jag), fr o m imorgon drar det över 30 några dagar igen. Vad far jag efter även om det blir långsökt?
Skugga. Jag har ingen vacker bild på skugga att posta (tänker annars skira och somriga drömbilder i termer av den där grönskimrande skuggan under lövträd, eller skugga under ett parasoll, eller skugga för att solen skyms av nån man tycker så mycket om att man hellre ser den människan än skaffar sig ännu fler fina fräknar i solen) men jag har under veckan som gick plöjt två vackra böcker som också kvalar in under begreppet skugga.
Först ut var E Lockharts We Were Liars (jodå, finns på svenska: Kanske är det allt du behöver veta, nu också i pocket)
Ni ser ju, det var inte bara jag som älskade den boken. We Were Liars beskriver den sortens familj som jag egentligen inte är så intresserad av att läsa om: the all American family Sinclair. Gamla pengar, men ändå anständigt röstande demokrater. De är långa, blonda, förmodligen har alla jämna kritvita tänder – och de har en egen Ö. En egen sommar-ö. En patriark och hans tre döttrar, alla har de sina egna hus på ön. I centrum för berättelsen står barnen, eller snarare ungdomarna. Patriarkens barnbarn. De börjar se den fula baksidan av det förment blanka och tjusiga, och de vill göra något åt det. Mot det. Det slutar i katastrof.
Möt Cadence Sinclair Eastman, ta del av hennes somrar på ön. En ö som går från barnsligt sommarparadis, till en plats där hon möter den första kärleken, till… Den är STARK, snudd på förgörande, denna ö. Den ÄR förgörande. När du läser den här boken får du händelserna serverade på ett snyggt snyggt sätt – det låter ju inte så tjusigt när jag uttrycker det att det är som att skala en lök, men lager på lager av lögner skalas bort. Du serveras en bit i taget. Du börjar förstå i takt med att Cadence börjar förstå.
Ouch.
Läs! Den är fin. Jag gav den en fyra på Goodredas, men för mig en det en fyra-och-en-halva.
Att Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj inte skulle vara någon sunnanbris var lätt att inse. När jag slog igen den var det med ett ”oh fuck” (ja, förlåt mig, jag pratar engelska hela dagarna, jag pratar till och med engelska med mig själv ibland) och en stunds stirrande ut i luften. Den var tung men inte tung. Den var vacker och mycket mycket mer lättläst än du kanske tror när jag skriver om mitt ”oh fuck”. Kapitlen är korta och lätta, förmodligen för att prosan i sig är så vacker.
Beckomberga: alla vi i vår generation minns väl hur vi tänkte? En plats av ångest där ingen borde behöva vara. Men så vet vi hur det gick efter psykiatrireformen. Kanske är det inte så enkelt att alla mår bäst av att vara ”fria”? Beckomberga tillhandahöll trygghet också. En av de trådar i historien som smärtar mest är den om Olof som varit där sedan han var barn och som också är en av de sista som lämnar bygget. Han vill inte.
(jag tänker lite på en av personerna Funder talade med när hon skrev Stasiland, en av männen som längtade tillbaka till sitt trygga DDR och sa något i stil med ”nej, vi fick inte åka till Mallorca, men det kan jag ju inte nu heller, jag skulle aldrig ha råd” – och att det DDR han längtade tillbaka till kanske delvis var en illusion: tja, det är/var väl samma med Beckomberga, och så många andra saker ur det förflutna. ni vet det där med svart, vitt, och alla gråzoner däremellan…)
Alice Teodorescu (av alla) använde ett bra ord i sitt sommarprogram. Arvssorg. Inte arvssynd, den är vi less på (åtminstone jag, speciellt om min endometrios kommer av det där SATANS äpplet som Eva åt, kunde hon inte ha gjort cider av det istället eller nåt? eller ätit ett körsbär? det är godare än äpplen.) Arvssorgen vilar tung i den här boken, framförallt runt flickan Jackie och hennes föräldrar Lone och Jim. Jim är den som ofta är på Beckomberga. Han super och har ångest. Lone reser som en galning och lämnar den unga Jackie ensam, så Jackie gör Beckomberga till sitt hem också, sitt egna sorts daghem. Där skaffar hon vänner och finner trygghet. Någon sorts glädje, allt är inte nattsvart. Men arvssorgen, går den att stoppa?
Den här boken tassade in i mig på speciella sätt. Många vet redan hur min familj såg ut, att där också fanns psykisk sjukdom och självmedicinering med både alkohol och droger, tabletter, röka, sprutor. Alla de mina är döda nu och jag vill tro att jag åtminstone på något vis har brutit vår familjs kedja av arvssorg och lyckats skaffa mig ett helt annat liv (som är långt från fritt från sorg, men det är åtminstone inte på DET viset). Fast nu har jag inga barn heller, så det skulle ändå inte ha funnits någon som kunnat ärva min sorg. Som /behövt/ skapa sin egen sorg på grund av vad min sorg ställt till med. Katternas existensiella grubblerier är förmodligen mer av typen ”blir det fisk- eller lammsmak på godiset jag får nu?” och det hanterar de fint, verkar det som.
MEN, till följd av min egen uppväxt (på grund av bl a missbruket inte direkt strösslad med monetära rikedomar), tänker jag ofta ”men hur har de RÅD?” när jag läser den här boken. Hur har Lone råd att resa så mycket, hur har Jim råd att köpa en hus vid havet i södra Europa efter alla år av ångest, missbruk och hospitalisering? Jag vet att det är en petitess i en stor stor historia, men jag fastnade där, i det, ofta. Man får aldrig riktigt förstå vilket (vardags-)liv de lever bortanför Beckomberga. Jim går ibland till ett ”kontor” (där han somnar vid fikabordet). Nåja. Bygones.
Se där, två skuggiga men/och vackra böcker. Båda är definitiva keepers! De får bo kvar i mina bokhyllor.
——————-
Augusti – det är idag det. HJÄLP! Sommaren, sakta ner, jag hinner inte med! Å andra sidan så får jag semester de två sista veckorna i augusti, och till semestern är det ju svårt att inte längta!
Mitt i min semester åker jag till Köpenhamn för att träffa BBC. Började läsa A Long Winter (från Mothers and Sons) som vi ska diskutera i på litteraturfestivalen. Oj. Voj. ÄNNU mer skugga, och det under vad som blev en av årets jobbigaste dagar hittills. Nej, den får vila några dagar innan jag ger mig på den igen!
(inte så) Anonyma Biblioholister 