Sommarlov med Kulturkollo – smultronställe

Alla Kulturkollotexter om detta sommarlov är välskrivna – men den om smultronställe fick mig att flina lite extra. That’s dedication! Älskar’t!

—————-

I min f d trädgård drällde det av smultron, ända in i december ett år (!). Ja, hela trädgården var ett smultronställe. Vi behöver inte gå in på hur mycket jag saknar den.

I Berlin har jag inte sett ett enda smultron. Inga bokstavliga smultronställen med andra ord, men väl ett par av den där typen som vi menar oftast (tror jag) med ordet ”smulstronställe” numera. Marie skickade över den här länken som dräller av bra tips (en del av dem passeradejag under gårdagens långpromenad i Xberg).

Here goes, några av mina bästa:

* Att sitta/ligga uthälld i en av stolarna vid dansbanan i Monbijoupark. Kanske sipprar lite tango från dansgolvet (men denna sommar har det nästan varit mer lindy hop än tango, trenden kanske svänger igen?), båtar puffar förbi på floden. Jo, Spree är ju en flod även om de flesta grenarna som löper genom centrala Berlin är så ynkliga att vi svenskar som veeeerkligen kan vatten (nu är jag kanske lite sarkastisk igen) snarast tycker att den är som en bäck. Möjligen en å. Så hittar du dit —> pjoing

* Rosengarten har jag redan skrivit om den här helgen. En liten del av Volkspark am Weinbergsweg. Där finns rosor (duh), uppbyggeliga östfresker på en mur OCH en bar. Jag har varit i den baren tre gånger sedan i fredags kväll, så den håller nog på att rendera smultronställestatus officiellt nu. Igår förvånade jag mig själv (det är alltid bra) genom att stämma spontanträff med en nybliven instagramkompis som är i stan på semester. Vi tog en kopp te i parken (den är mysig även upplyst av kulörta lampor i mörker) och pratade feminism, böcker och annat som vi båda brinner för. Sverige är litet, det visade sig att vi har en del gemensamma bekanta i boksvängen och jag blev otroligt glad över att kunna skicka med henne min utlästa Kaninhjärta som annars skulle ha gått till bokträdet och därmed riskerat att hamna i ett hem där man INTE älskar böcker på ”rätt” sätt 😉 Så hittar du dit —> pjoing

utsikten
utsikt från ett köksbord. den som kan sitt Berlin kan gissa var jag bor. kvällsljuset, hör ni! otroligt! igår var det magiskt, MEN också en påminnelse om hur mycket mörkare det redan är på kvällarna. i Berlin kan vi iofs oftast ha dagar som är som svenska sommardagar (då menar jag inte de där kalla och regniga svenska sommardagarna som många skrivit om på sistone) en bit förbi mitten av oktober. men ändå. uuuuhuhu.

* Mitt köksbord! Det har väl inte undgått nån att jag spenderar mycket tid där numera. Radio, kaffe, något annat gott att äta eller dricka, något att läsa. Hur du hittar dit? Det får bara goda vänner veta 😉

Köksbordet figurerarar oooofta på bilder. En av de böcker som plåtats där på sistone är Candace Bushnells senaste bok Killing Monica.

killingmonicaI Killing Monica möter vi P J Wallis, skaparen av Monica – en hjältinna som gjort folk galna av begär. Monica har förvisso gjort P J rik, Monica har blivit en hel galen business med film(er), merch, skor – allt. Monica har blivit ett monster.

P J vill ju skriva annat, hon kan så mycket mer än att bara skriva om en ung kvinna som gillar party, män och snygga skor. Grejen är den att vare sig hennes rådgivare ELLER hennes ekonomiska situation vill att hon ska göra annat än att fortsätta mata på med Monica, Monica, Monica. För jo, P J har tjänat bra, men hon har råkat få en karl på halsen som kramar pengar ur henne.

Huuuuur ska det gå? Voj voj.

Den här boken har blivit toksågad av Bushnellfans, men jag tycker inte att den var så himla tokig. Den bjöd på en del roliga passager och vändningar, den bjöd också på den bittra kalken att kvinnor kan skapa saker, men det är sällan kvinnorna som drar in den stora cashen på det skapade. Fortfarande.

Det är naturligtvis OMÖJLIGT att inte undra om Bushnell önskar att hon kunde lustmörda Carrie (OCH om hon haft något förhållande med en gravt narcissistisk kock med moderskomplex ;)). The Carrie Diaries indikerar nästan att hon hamnar i samma rävsax som P J, eller så VILLE hon alldeles frivilligt mjölka ur SATC-konceptet lite till genom att skriva om Carries tonår. Vad tror ni?

(jag gillade tonårs-Carrie också, men New York Och Allt Som Skriva Om Den Stan – ja, med stora bokstäver – hade kanske mer med det att göra än den litterära kvaliteten per se)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s