Sommarlov med Kulturkollo – vatten, fantasi, intryck, gemenskap, grön, värme, utekväll

#vatten spelar på många sätt en stor roll i Therese Bohmans Den drunknade. Ja, redan titeln hintar ju vatten, på det ickemysiga sättet. Bohman blev mitt sällskap i öronen på väg till och från jobbet denna vecka, vädret har varit bra så det har blivit många långa promenader. Tåg till jobbet. Oftast promenad hem.

”Mitt i den allra hetaste högsommaren åker Marina till Skåne för att hälsa på sin äldre syster Stella. Nu får Marina för första gången besöka Stellas nya hus och träffa hennes sambo, författaren Gabriel. Runt Marina, Gabriel och Stella tar ett lika lågmält som intensivt kammarspel form. I mitten av står de två systrarna, som på en gång är själsfränder och inte förmår nå varandra. Under de kvalmiga sommarveckorna blir Marina alltmer övertygad om att Stella inte är trygg i förhållandet. Det är något som hon vill berätta, men ingenting blir sagt. Men också Marina döljer någonting – den allt starkare attraktionen mellan henne och Gabriel.”

Ja, det känns ganska tidigt att det är triangeldrama och en lätt dysfunktionell syskonrelation som står på menyn (eller dysfunktionell – men många år av avund, av att inte riktigt kunna eller orka förstå varandra, av komplex och – tja, ni hajar), det är inte (den uteblivna) överraskningen i det som är grejen. Det är Thereses sätt att ta oss genom den. Varje dag. Thereses språk. Thereses ovilja att smickra oss med vad vi kanske vill ha, vill se. Har sett många som hatar slutet. Jag tycker att slutet funkar bra.

Den här boken bekräftar min Bohman-kärlek. Upptäck henne! Strössla pengar över henne så att hon kan skriva mer och mer och mer.

Jag har stundtals gnällt på uppläsare. Nu vill jag göra tvärtom. Viktoria Flodström! En pärla!

Jag HADE tänkt att mitt vatteninlägg skulle handla om en ljuvlig dag i Wannsee, med picnic i det gröna, härlig frisk luft och till och med lite runtlufsande i vattenbrynet, men nooooo. Trots tidigare utlovat fint söndagsväder förra helgen så fylldes dagen av ett REJÄLT #sommarregn

inte vad man vill se en söndag när man planerat sol och bad

Jag stannade hemma och tjurade. Det får man också göra ibland. Läste, lyssnade på Sommar i P1, klappade katter, tvättade – tja, det VAR väl ingen bortkastad söndag även om den inte blev som jag hade tänkt. ANDRA snygga bilder av vatten får jag servera en annan gång. Just nu hoppas jag på Wannsee IMORGON. Vi får se!

—————

Berlin, min stad, är min ständiga källa till glädje OCH stress. Stans stundtals förfärliga och ofta omtumlande historia stimulerar alltid min #fantasi. Jag vandrar mil efter mil och undrar hur det var. Läser namnen och årtalen på Stolpersteine och undrar vem han eller hon var, den där människan som mördades av nazisterna. Funderar över muren. Jag tjatar om det ofta, den gick alldeles utanför mitt fönster. Det moderna huset ni ser på bilden ovan står mitt i det som var dödsremsan mellan murarna.

Jag får ofta frågan ”vad ska jag göra i Berlin?” av folk som är på väg hit. Jag har en del stående svar men ett som är underskattat är det som ändå är mitt bästa tips: sätt dig nånstans, ta en kaffe, en öl, en läsk, en Flammkuche eller vad du nu är sugen på, och GLO PÅ FOLK. Berlin gör en grej av att vara en galen stad, med galna människor. Det är på vissa vis sant. Att sitta och betrakta, eller för all del promenera och göra detsamma, är fantastiskt i all sin enkelhet – den här stan kan servera så många olika #intryck.

undertecknad på långpromenad förra lördagen, jag samlar på ännu otrampade gatstumpar och jag fick mig några till denna ljuvliga sommarkväll

ni vet ju redan – tunnelbanan och jag. också ett fantastiskt medel för att samla intryck. för att ta sig till platser när fötterna värker, för att titta på folk, för att njuta vacker stationsarkitektur – här stationen på Schönhauser Allee

Förra lördagens glo-på-folk-ställe blev den lilla familjerestaurangen Fleur de Sel på Oderberger Strasse. Bra spanställe! Ändå hade jag som vanligt en bok med mig. Ibland kan en bok vara perfekt om man vill spana diskret, lite över kanten på boken sådär 😉

—————

Det är många som bloggat och postat ljuvliga bilder kopplade till ordet gemenskap. Vår bokbloggargemenskap. Annan gemenskap. Jag har denna vecka kombinerat #gemenskap, #värme och #utekväll på LJUVLIGA vis.

Normalt har jag inte jättemycket tid eller ork att hänga med besökare – Berlin är min vardag, jag jobbar mycket och jag har bekanta och kollegor i stan faktiskt varenda vecka – men den här veckan har varit underbar ur hänga-med-kul-folk-trots-mycket-jobb-aspekten. Kollega Helle och jag tog en lååååång promenad och en fin middag på Onkel Ho i måndags och i onsdags hängde jag med Ulrica och hennes man på kvällen, det blev Onkel Ho igen (Onkel Ho är bra och eftersom jag skriver om det stället så ofta vill många som kommer hit testa :)).

Ulrica och jag hade gjort upp om byte på förhand (hon fick två böcker som jag tror att hon kan gilla av mig i utbyte mot ett av de glossiga magasin som jag saknar från Sverige) men hon överraskade med en hel påse – jag fick inte bara det utlovade magasinet utan en påse svenskt smågodis OCH Therése Granwalds Ty riket är ditt också.

Kastade mig över boken. Älskar. Mer om den en annan dag.

Berlin är en förvånande #grön stad, många många parker (om än inte alltid så välskötta, Berlin är nämligen en mycket FATTIG stad också).

Boken jag fick av Ulrica är min handväskbok den här veckan och igår gjorde den mig bl a sällskap i Rosengarten. I feel a new stamställe coming up 😉 Jag passerar Volkspark am Weinberg ofta, men jag har aldrig tidigare stannat till i baren uppe i rosenlunden. Vad kan jag säga? Kvällssol, 26 grader varmt, sjuttiotalsfunk/soul i högtalarna och bekväma stolar. Gårdagskvällen var fiiiin!