Sommarlov med Kulturkollo – #juli
Ja, som ni ser i rubriken: dagens tema är JULI. Jo, det är väl inte så dumt att brainstorma kring det temat den sista skälvande junikvällen (HUR gick det så fort? alldeles nyss var det januari och jag trodde aldrig ens det skulle bli april…) även om det var länge sedan jag var så clueless över sommaraktiviteter som nu.
<— Först av allt – jag är ju ändå fortfarande SVENSK: VÄDRET. Juli börjar varmt, som synes. Juli är ofta varm i Berlin och jag skojar inte när jag säger att 35 C kan vara lite påfrestande i en fyramiljonersstad som är byggd på ett träsk. Stans avlopp är gamla och det stinker. Spree gör sitt bästa, men lika iskalla som vindarna är på vintern, lika stillastående uhääääävarmt kan det bli på sommaren. MEN, jag är glad över sommar!
Gladgladglad.
——————–
Osnygg realitycheck: strax juli, nästan 30C, allt ruttnar ursnabbt. Mamma pratade alltid rötmånad hit, rötmånad dit. Rötmånad it is! Fick rensa bort hälften. Köpte NYSS. Tröstar mig med att saker som faktiskt ruttnar har sluppit åtminstone NÅN liten giftig kemikalie då.
Tvingades hetsäta det som var kvar.
Oh misery.
Not.
——————–
Juli. Jo, kanske lite semester, fast jag vet inte när än (!). Högst två veckor blir det. S har inte fått veta om han får ledigt i juli än, men han ska jobba minst en vecka i Köln under månaden så vi får se om vi får in den där efterlängtade resa till Krakow eller ej.
Förr om åren har jag samlat en stor läshög inför sommarsemestern. Så icke i år. Min läsro är fortfarande DÅLIG så jag törs inte på minsta vis försöka sätta upp några måsten, jag är glad om jag lyckas läsa alls, vad det än månde vara.
TÄNK om juli 2015 ändå blir månaden då jag lyckas läsa ut min mest envist svåravslutade handväskbok någonsin? Den är INTE dålig. Den är fläckvis fantastisk, men den är också tung och det ruvar något över den som gör att jag nästan inte vill eller vågar läsa vidare ibland. A smell of doooooom. Den mycket vildvuxna gräsmattan på bilden (jo, det ”ska” vara en gräsmatta :)) blir nog sommarens läsplats för mig. Slänten i Mauerpark. Andra sidan gatan från det som är hemma. Har redan en fläck som känns min. MinminMIN.
——————–
Till sist idag: 0707 – är det sant? NEEEEEJ!
Sommarlov med Kulturkollo – #hemligheter
Dagens Kulturkollo-tema – #hemligheter – kan tolkas på så många spännande sätt! Idag gjorde jag det enkelt för mig och valde bara ett.
Det är kopplat till det som brukade vara ett av mina största intressen. Fel, det är det än, jag bara GÖR det inte lika mycket längre.
Reser.
Förhoppningsvis kan det bli ändring på det, även om det kanske inte blir som åren med exet då vi sparade allt vi kunde till att resa, resa, resa och resa. Mannen jag umgås med nu älskar också att resa, och gör det mycket både i jobbet och privat, men vi är på tok för färska som konstellation för att boka stora projekt tillsammans redan. Vi har lösa småplaner på weekendresor dock, men han jobbar två helger av tre så det vete tusan hur det ska gå till. Nåja. Det om det.
Jag reser samma resa minst tre gånger.
– Jag älskar att förbereda. Plugga på.
– Jag reser på resmålet (duh, men jo – det är intensiva resor och det är sällan mer än 50% av tiden spenderas på stranden ens på traditionella sol-och-bad-resmål, till renodlade dylika skulle jag nog heller aldrig åka, det måste finnas mer – historia, kulturskatter, konst, kul grejor inom nära räckhåll!)
– Jag reser efteråt. Igen. Bläddrar. Skriver. Minns.
Jaha, vad har denna (långt från fullständiga, men jag vill inte vissa min nördighet i full blom än ;)) packe ord om resor (samt bild på packe böcker) med hemligheter att göra?
Jo, den där trestegsraketen med resa, den företas delvis (speciellt före och efter) med hjälp av bok. Guidebok. ALLRA helst en som har något med ”secret”, ”unusual” eller ”derelict” i titeln. Det kan vara städer, slott, kyrkogårdar eller (surprise) tågstationer. Har man väl börjat knarka ”secret/unusual/derelict/hidden [x]” är man oftast fast.
Nu inser vi ju att ”secret” liksom spricker lite när det finns en bok om det. ”Hidden” eller ”unusual” kanske är bättre. De där små små detaljerna som jag annars skulle ha missat. Som är kul att berätta för nån annan som också gillar detaljer.
Jag har testat lite olika serier genom åren och har hittat en del favoriter:
Metro Publications Ltd gör många små handväskvänliga guider om London där jag har hittat MYCKET bra! Jag har två om hidden walks, en om cemeteries. De kostar sällan över tio pund (och finns ofta att fynda ännu billigare hos t ex Book Ware House), innehåller massor av information och ofta många färgbilder. Jag vill ha allihop!
Jonglez är ett annat riktigt favoritförlag – det enda trista är att böckerna har varit svåra att få tag på ibland. Jag har Secret London och Secret Paris.
Duncan J D Smiths ”Only in…”-serie har jag tyckt lite so-so om. Stora och relativt tunga böcker (jämfört med de andra), lite traditionellt och tråkigt upplagda (jämför med de andra :)), men inte dumma alls ändå. Jag har Berlin och Budapest, skulle gärna ha Prag också. Prag är bara tre timmar bort med tåg – och halva den resan (från Dresden till Prag) är ljuvligt ljuvligt vacker.
Ja, förutom de här serierna har jag massor av fristående böcker. Väldigt ofta har jag köpt dem på plats, som/istället för mer traditionella souvenirer. Jag har två hyllmeter reserelaterade böcker, då ska ni veta att det fanns nån hyllmeter till som jag gjorde mig av med när samlingen skulle skalas ner inför flytt till Berlin. Jag gjorde mig mest av med gamla Lonely Planet – de åldras inte riktigt med samma värdighet (innehållsmässigt m a p shoppingtips och restauranger etc) som böckerna som beskriver mer beständiga saker som arkitektur och roliga detaljer.
———————–
PS jag skuuuuuulle kunna börja sniffa efter guider om t ex Krakow… eller Dresden, eller Köpenhamn. Men jag vill inte jinxa 😉
nu är jag otacksam igen
Den delas friskt och lyckligt, Frank Kaisers krönika om varför kvinnor över 40 är bäst. Själv är han… mycket äldre? Många av mina medmänniskor känner sig alltså grymt hedrade av att en sjuttioåring föredrar kvinnor över 40 istället för att som en del av sina pinsamma jämnåriga bara ha ögon för ”22-åriga servitriser” (se där, servitris ja, vi trycker till dem lite också medan vi håller på). Den manliga blicken, nån SER oss, uppskattar oss, nu måste vi deeeela och hylla något som är… klyschor, självklarheter eller inte ens upp till någon annan att bedöma.
Vi är värdiga. Vi ställer inte till med scener (på OPERAN!!).
Most older women cook well. They care about cleanliness. They’re generous with praise, often undeserved.
Are you fucking serious? Ja, jag lagar görgod mat. ÄNTLIGEN nån som uppskattar det och ser det som mitt VÄRDE!
Jo, jag vet att det är generationsklyftor och kulturskillnader, men att så många av mina jämnåriga svenska kompisar delar detta som vore han sänd av Gud, det gör mig förbryllad och sorgsen.
Jag avskyr generaliseringar. T o m när de ska hylla eller ”styrka” gruppen jag tillhör. Tänker lite på snubben som orsakade en shistorm i Sverige nyss, hans kommentar om att han inte ville ge (oombedda) komplimanger till de snyggsnygga tjejerna, nä, det var de mellansnygga till fulsnygga han ville glädja! TACK, vännen! (not)
Sommarlov med Kulturkollo – en #blommig söndag (triggervarning, jätteinlägg. meeeeget Berlin)
Dagens Kulturkollotema var #blommig, och ni kommer snart att se att jag tog det till snudd på Luke Rheinhartska proportioner…
(PS är jag sist i världen om att INTE läsa om Maj?)
———
Först letade jag upp mina någotsånär blommiga böcker. Gick inget vidare. Jag fick vara lite generös när jag tolkade ”blommigt”.
En blommande ljuuuuuuuvlig hjärna i En levande själ. Ypsiolon. En av de bästa böcker jag vet och en för mig snudd på helig författare.
Ljuvlig bonsai-Otsuka, When the Emperor was Divine
Tapetblomma? Vet ej, men fin fin FIN bok (och film)
….OCH en blommig Bröggerbok som ännu är oläst. Ooohoho.
———
Min köksvägg blir också mer och mer blommig. Nu också med en snutt Rammstein. Liebe is für alle da. Skivan som bl a gav oss mästerverket Pussy. ”Ein Blitzkrieg mit mein’ Fleischgewehr” och ”Mein Bratwurst in dein’ Sauerkraut”. Say no more.
(google translate. eller strunta i det.)
I krukan? Rosmarin. Pur nyttoväxt.
———
Kapten S chockade mig härom kvällen. Han är en (för mig ännu oförutsägbar) blandning av obotlig romantiker och svårartad cyniker. När det kom till blommor: uppenbarligen romantiker. Min blomstergalna lillkatt ser det som en godisbuffé. ”Men matte, jag kan väl få nooooosa lite? Bara liiiite?”
———
Vet ni hur mycket det kostade en lätt autistisk matchningsfanatiker att INTE ta med den här boken som dagens handväskbok? Notera dessutom klänningen. #blommig.
Yours truly. I orange kofta. Övermindödakropp för inte såååå många år sen. Den här stan gör nåt med mig. Eller så är det kulturtantshormoner. Who cares.
———
Jag sa Luke Rheinhart. Kulturkollo fick mig att t o m plocka #blommig väska.
———
Jag har fortfarande en naaaaaasty infektion i båda öronen, men jag orkade inte sitta hemma längre. Hade inte gått ut sen S åkte hem i fredags morse. Tog M10 till Boxhagener Platz. Loppis varje söndag. Gillar MYCKET mer än Mauer Park. Avskyr Mauer Park.
Ooooooh. Kolla Hermanson! Köpte dock INTE.
Ni vet bombhundar? Knarkhundar? Detta är en berlinsk bestsellersniffare TM.
Jodå. Men ni får vänta en stund till på VAD påsen döljer. Finfin påse. SPARAS.
———
Dagens första depåstopp blev en sen brunch på Simon Dach Str. Det blev Suzanne Brögger som fick äran att bli dagens blommiga handväskbok. Jag slog upp boken till min honungs- och mandelgratinerade getost men…kom just ingenvart.
———
Ny loppis. RAW vid Revaler Str 99. Inga fynd alls men ett paradis för den som gillar grafitti och allsköns sköna fik/klätterhak/allt du kan tänka dig (och lite till TM).
———
Nytt försök. Solstänkt mur vid Landwehrkanal.
Nej.
Fortfarande ingen koncentrationsförmåga.
———
Middag. Varierad kost? Not so much. Ostostost.
Jag är som sagt halvdöv, och lite till, än. Svenskarna vid bordet bredvid (jag försökte blocka dem när jag njöt min fantastiska ostbricka på Arkonaplatz) som diskuterade allt från Mycket Livskraftiga Spermier till kollegors otrohet i Miami (borde de be Patrik i rummet bredvid om ursäkt för sin högljudda kärleksakt!?) hade jag dock gärna sluppit höra. Det slutade med att jag fick berätta för dem hur de skulle komma hem till hotellet igen (20 minuters promenad).
———
HÄR har ni dagens loot! Unboxing (unbagging?) som proffsbloggarna säger.
Siegessäule (queermagasin) – Graaaaatis.
En för mig okänd bok av Roche. Hennes Våtmarker var fascinerande på många vis.
En liten tunnis om varför läsning gör en lycklig. TAGET!
Väggen. Haushofer. Älskade på svenska. Vill äga på tyska.
Jag hör som sagt mycket dåligt nu (har jag förresten berättat att jag hör dåligt??) och kvinnan som sålde de splitter nya men utrangerade pocketböckerna för ingapegaralls utbröt i en snabb snabb harang.
På tyska.
Vi är i Tyskland.
Det är lätt att glömma det i Berlin ibland.
Steffen fnyser ofta när jag försöker tycka saker om Tyskland och det tyska, men det där med att Berlin inte är (som resten av) Tyskland, det håller han med om. Kors i taket 😉
Jag hörde ingenting utan log mest fåraktigt. Jag hade snappat nåt om bästa-boken-hon-läst men ORKADE inte. Hon såg min frågande min (jag som trodde jag såg cool ut?)
”Du kanske inte har läst Haushofer?” sa hon.
”Jo, jag har läst, men ännu bara på svenska” svarade jag lättat.
”Ah. Då VET du!” sa hon.
Det gör jag.
Nio ynka euro gick det loss på, detta byte. NIO. Det fanns otroooooligt många bra böcker, men jag begränsade mig. Jag. I did it!
Se, DET var väl en finfin blommig dag?
äntligen kom hela USA in i matchen (bättre sent än aldrig)
Boktips dagen till ära:
25 Must-Read YA Books Featuring Gay Protagonists
True Colors: Mighty Girl Books for Pride Month
Och hurra igen för Västerås stadsbibliotek, idag är de ute på Prideparad i Västerås, men hyllan skapades för länge sedan.
Mina relaterade tips hittar ni i en strid ström här.
Sommarlov med Kulturkollo – #himmel
Kulturkollo idag, uppdraget är att associera fritt kring ordet himmel.
Att dra upp en bild av just den här boken (bland de allra översta sommarens läshög) känns aningens fantasilöst, men ändå inte. Omslagsbilden! Oh, jag gillar den. Jag har ju ”ganska” nära till Alperna nu (allt är relativt) så just den här sortens kombination av himmel och dal borde vara inom räckhåll, å andra sidan så är drömmarna och planerna lika många som årets sommarsemester blir kort.
———————
Humor är en annan sorts himmel. Kärestan ännu en (jaja, billig billig association igen, men OK).
Den tyska humorn i den här delen av landet – om man ska generalisera – är ganska kärv. Sarkastisk. Steffen är EXTREMT sarkastisk (det är jag också) och faktum är att de enda gångerna jag har blivit riktigt arg eller ledsen på honom hittills är när han har försökt att skämta skriftligen och det har fallit platt till marken på grund av språksvårigheter. Hans engelska är nästan lika dålig som min tyska och det är när han har försökt att skämta på engelska som det har gått riktigt snett.
Numera har han lärt sig att markera skämten genom att påpeka att han har ätit en clown till frukost nu igen. Han äter en hel cirkus full av clowner varje dag kan jag säga. Det borde alla de där som hävdar clownfobi (tack Pennywise och King!) gilla, antar jag. Jag kan hålla med om att det finns djupt obehagliga drag hos många clowner, men tänker ändå att de flesta som talar clownfobi (en trend som borde gå över snart?) devalverar ordet fobi å det grövsta. Men nu ska jag inte vara så torr och tråkig.
Jag får gå och äta en clown jag med.
Det är just det där med den sortens idiomatiska uttryck som jag älskar, kommunikationen med Steffen (en vild blandning av engelska och tyska) ger mig en chans att plocka upp dem.
———————
Till himlen 😉 kommer på vissa vis också Fanny Hill och det sker för allra första gången redan på sidan 14, även om hon inte alldeles då förstår vad det är som händer i hennes kropp. Suzann, du behöver läsa (om?) den här boken! Lesbisk köttslig kärleksscen skriven 1748. Språket är omständligt men vackert.
Det finns SÅ många billiga snuskskämt att leverera tillsammans med den här kisse-och-bok-kombinationen att jag helt enkelt avstår från att övertydligt peka på ett enda. Hmf.
Sommarlov med Kulturkollo – #deckare
Dagens tema i Sommarlov med Kulturkollo är deckare. Deckare är inte längre min favoritgenre (fel: just nu inte…), men det finns strålande undantag och Anna Lihammer är ett av dem. Lihammers kriminalromaner ger ett added value som jag uppskattar mycket. Du måste helt enkelt bara testa, om du inte redan har gjort det.
Vad jag tyckte om
Medan mörkret faller
Än skyddar natten
Sommarlov med Kulturkollo – #strandbryn
Stranden i Tulum är fantastisk. Den vita sanden. Havet. Stora vågor att tumla runt i. Strax intill fina Mayalämningar.
Samtidigt så känns både resan och livet jag levde då som tusen år sedan. Som en dröm ur vilken jag saknar somligt, och annat inte alls. Det är därför jag har gjort den här bilden till något som ser ut som ett handkolorerat vykort från 197x. Det är lite så minnet av resan känns.
Jag minns att jag bland annat läste Bobo Karlsson, en av hans essäer handlade om Berlin. Circle of life.
Sommarlov med kulturkollo – #läserjustnu
Nej, så här stökigt är det oftast inte på köksbordet, men när jag nu skulle kulturkollodela svaret på frågan vad jag läser just nu så blev det så här. Och då, eeeeeh, är det där ungefär hälften.
mvh
”Splittrad i Berlin, 47”
it’s not the size
”Bite size” är ett bra koncept. Förr tänkte jag ”ju mer desto bättre” om allt, nu tycker jag mer och mer om noveller och allra helst e-dito. Så smidiga att ha tillhands för att förvandla spridda stunder av tråktid till en skvätt hjärnstimulans.
Jag kommer aldrig sluta sakna bloggen Swedish Zombie, men förlaget är ju inte så dumt heller. Johan Rings Rent-a-claus hade kanske nått mina öro… ögon även utan Jonnys lilla pet på mig, men eftersom jag numera har dålig koll på aktuell utgivning är jag glad att jag påmindes om den här lilla pärlan.
Jag var själv skräckslagen för tomten (han frågade alltid om jag hade varit snäll, jag var redan som barn en liten läskigt plikttrogen prestationsprinsessa som visste att jag KUNDE ha varit bättre, snällare, duktigare, whatever) ända tills den dag då jag (klassiker) hittade en tom mask i en garderob (AHAAA!).
En julafton gömde jag mig under sängen och vägrade komma fram när det ringde på dörren. Jag minns inte vad jag hade gjort för fel dagen innan, men något var det, och jag hade INTE lust att redovisa den för den där läskiga gubben.
Skammen i att mamma skulle berätta (pappa var ute och köpte tidningen, trots att detta var den tid – som vi nästan glömt – då det faktiskt fanns dagar då inga tidningar gavs ut i svea rike, det var på den tiden det till och med fanns dagar då mataffären var stängd :-O) stod jag inte heller ut med. Nej, bättre stanna under sängen.
Johan gör för (mot) tomtar vad King gjorde för (mot) clowner. I like it. Ibland är underbart kort. Jag har nu fått svart på vitt att jag gjorde HELT rätt som lade mig under sängen.
(du känner igen namnet Johan Ring, sa du? det beror kanske på att jag läste och gillade hans Fyra minuter häromveckan. nytt fantastikfynd, på min ära.)
Sommarlov med Kulturkollo – #omläsning
När jag var yngre läste jag om hela tiden. Stephen King. Jackie Collins (! ja – på engelska, så att inte mamma skulle förstå, det var så jag som tonåring vande mig vid att läsa tjocka böcker på engelska trots att jag önskar att jag kunde nämna mer stilfulla författaresom inkörsport). Michael Ende. Och, såklart: C S Lewis, Astrid Lindgren och Maria Gripe. Åh, Tordyveln flyger i skymningen!
Som vuxen har somrarna i Ormsjö varit givna omläsningsperioder, åtminstone innan jag skaffade lånekort på det urfina biblioteket i Dorotea. Nu har jag skänkt bort stugan i Ormsjö till en kär släkting (det var inte hållbart att behålla min del i den längre) och med den försvann Agatha Christie och Ian Fleming som jag läste om och om och om igen. Jag är ganska säker på att min släkting skulle ta ner dem till Sthlm och skänka dem till mig om jag bad henne, men de där böckerna är lika med Ormsjö!
Numera har jag kortare tålamod och fler böcker. Jag har en löjligt stor andel olästa. Jag borde sluta köpa nya böcker. Det är som ni vet så mycket man borde. Jag ”behöver” inte läsa om, på gott och ont. Den här taggen fick mig att fundera (tack för det, det kan behövas ibland ;)) på vad jag vill/borde/BEHÖVER läsa om. Neil Gaimans Neverwhere är som en gosig snuttetrasa (men den har jag läst på svenska, engelska samt i tecknad version så den kanske inte borde hamna överst i högen igen) som jag har läst om ganska nyss.
En del är enkelt, så enkelt att det inte är någon sport. Mina böcker om Berlin – en del av dem – läser jag om igen när jag vill ha nya tips eller återvända till gamla. Styleguide Berlin är en favorit fylld av Post-it-notisar. Min käresta (jag vet att jag nämner honom löjligt ofta, men ni hajar ju: det känns så overkligt och mysigt och overkligt [igen] att det bara BLIR så) pluggade fem år i Berlin, men det Berlin han gjorde då, levde, har ingenting eller åtminstone inte mycket att göra med det Berlin är nu, och det vi tycker om att göra nu. Det är urkul att leta roliga saker inför våra möten. Butiker och restauranger i Berlin är en märklig blandning av färskvara och konservativ institution (kanske extra mycket här, jo, så är det) så allt jag hittar i den nu drygt ett år gamla boken bör googlas först.
Jag behöver dagen till att fundera på vad som ska bli nästa omläsning. Ses igen ikväll med ett svar, OK? Vad skulle DU vilja läsa om i sommar?
—————-
Beslut taget: jag ska ägna mig åt retroerotik (bara ordet! tjääärlek!) – från 1748 minsann.
Det gröna skafferiet (och sorry, en massa mer)
Snacka om att jag kände mig ”ööööh, jahaaaaa” när jag insåg att min favoritmatbloggare alla kategorier, Karoline Jönsson, hade skrivit en BOK. En bok som dessutom prisats fint. Jag uppskattar att Karoline aldrig någonsin hymlar när hon samarbetar med specifika märken eller leverantörer.
Jag är patologiskt oförmögen att följa recept till punkt och pricka. Ibland är det för att jag har glömt något på listan och affären är stängd (som till nyår, när jag tack vare det upptäckte att prosecco funkade liiika bra som vanligt vitt vin i den LJUVLIGA soppan med rostad blomkål och salvia) eller så är det bara för att jag helt enkelt SER recept som inspiration snarare än lag. Ibland är somligt svårt att hitta här i Berlin. Västerbottensost finns GARANTERAT någonstans (damn you IKEA, varför har inte NI det? ni har ju slaskiga giftgröna dammsugare och Marabou) men orrrrka!
Västerbotten var ju liksom huvudgästen i det godaste jag gjorde förra veckan. Fast där bytte jag ena zucchinin mot en aubergine. Västerbottensosten fick av ovan nämnda praktiska skäl (igen: orrrrrka leta!) bli en standard parmesan. Vanlig flagad och rostad mandel blev till hackad, saltad och honungsrostad dito. Citron hade jag glömt att köpa, så jag stänkte på lite limesaft. Mitt resultat smakade också otroligt bra och jag kommer att göra varianter igen och igen.
Annat kul som jag testat nyss var en fruktpizza. Jag vet att det är en svordom för somliga, och det är inte direkt your friendly neighbourhood capricciosa, men den blev fantastiskt god. Läste om persikopizza med fetaost, ”I can do better” tänkte jag och drog ihop en liten pizzadeg, grundade med ett tunt lager riven mozzarella, lade på två-tre (minns inte) skivade såna där vita plattpersikor (ganska säker på att de finns i Sverige också) och bytte fetaosten mot getost. Ingenting kan gå snett med getost! Drog över mer mozzarella och klippte över lite rosmarin (jag förenar nytta med nöje och har en lite buske på köksbordet). In i ugnen, 200C, tills allt fått bra färg. GUDOMLIGT. Ingen tomatsås alls, så lite pizza bianco? Det är det jag oftast gör.
Mitt köksbord med den röda rosmarinkrukan är en story i sig. ”Det är aldrig för sent att bli 22 år i Berlin” skrev jag på insta för några dagar sen. Köksbordet bar jag två km på fullsmockade trottoarer en random vardagskväll tidigare i våras. Ena köksstolen räddade jag från kastaborthörnan på vår innergård. Den andra köpte jag av en mer autentisk 22-åring på Rosenthaler Platz (däremed bars den 1,5 km på inte riktigt lika fullsmockade trottoarer, men dock) för några dagar sedan. Snart har jag likadana stolsdynor dock, en besökare har lovat att smuggla en till (jag hade bara en köksstol när jag hittade den nya favvodynen på Åhléns förra helgen), det kanske är lite mer medelålders igen 😉
Tavlan (Marimekko Unikko av Maija Isola, mönstret firar 51 år i år!) är också lite medelålders. Jag borde bara släppa tanken på det där huset jag tvingades ge upp i Sverige, men kökstapeten där hade jag drömt om i SÅ MÅNGA ÅR. Jag snodde helt sonika med en halv överbliven rulle ner till mitt nya liv och ramade in en bit. Ska man behålla något av det gamla så ska det göras på rätt sätt!
Sommarlov
Jag ska försöka joina Sommarlov med Kulturkollo, även om det med största sannolikhet blir både en och annan lucka i rapporteringen. Jag känner mig själv.
Första posten handlar om #semester. Jag är fortfarande ofrivilligt hemma sjukskriven med min grisiga mediaotit, det känns som allt annat än semester (och jag har jobbat några timmar redan, men nu får jobbdatorn vara ifred till efter lunch… bara att slippa kontorsbuller är vila i sig, lite läsa, skriva och tänka funkar i stillheten hemma), men någon gång under juli ska det kanske bli lite ledigt.
Kärestan och jag visste ju redan från början att detta inte skulle bli lätt, men so far so good, vi försöker vara flexibla och tänka ”kvalitetstid” när vi väl kan ses. Kvalitetstid är ett bra koncept i ALLA lägen, men förr eller senare kommer ju den dag då nån av oss känner sig off den dag vi kan eller ska ses, då gäller det att inte trilla ner i ”tindra för HELVETEEEE, nu ska vi TVÅNGSMYSA”-fällan utan bara ta det också som det kommer.
Jag ska ha två veckors semester nån gång under juli, han hoppas på detsamma, men om det kan bli samtidigt vet vi inte än. Krakow (Krakau på tyska) är en gemensam dröm som vi försöker få in. Det är nog nära dit för att vi ska kunna ta tåget och unna oss nån eller några hotellnätter. Krakow sägs vara en fantastisk stad och det är nära till Auschwitz.
———————-
Annat kul att göra på sommarlovet/semestern: A Mighty Girl postar som alltid underbara bokrelaterade tankeövningar. De tipsar också om äventyr och underbara pysselprojekt – som här och här. Literary signposts! ÄLSKAR’T! Det är ingenting som funkar i min lilla lägenhet, men tänk så roligt det vore att smyga upp Berlinlitteratur-(eller för den delen fantasy)-relaterade skyltar i nån park som literary guerilla street art.
På Östersjön kan ingen höra dig skrika
Jag är sååå sugen på Mats Strandbergs första renodlade skräckroman som tar plats på en Östersjöfärja – men jag måste nog vänta till september eftersom jag inte blir e-prenumerant ens för följetongens skull.
Om denna dionysiska färd mellan två tysta länder handlar årets sommarföljetong för SvD:s prenumeranter. Mats Strandbergs ”Färjan”, som kommer i bokform i september, är en skräckhistoria om en fiktiv färja och dess mardrömslika färd under en mörk novembernatt. Det är en berättelse om en värld av överflöd och vad den gör med människan, men också om vänskap och vikten av samarbete för att överleva.
– Jag är förvånad över att ingen fått idén tidigare, säger Mats Strandberg.
Vän av ordning vill påpeka att Malin Rydén redan har utforskat konceptet, förvisso ”bara” i en novell och inte en hel roman, men dock.
Öppnas i… öppnas inte mer, åtminstone inte på ett tag
Jag brukar inte redovisa DNF (did not finish) så ofta, men när det handlar om ett recex vill jag ändå göra det. Det var ingen bok jag bad om, jag fick den skickad till mig i en mycket mycket snygg kampanj, men det var fel tid för mig.
Trots att den började med omnämnande av Berlinmuren så fick jag spunk på förstockade könsroller (känner mig aningens bakom flötet gällande nutids-Australien, trodde kanske att det var ett lite mer progressivt samhälle men jag hör nu många säga ”näää, mycket konservativt”) och man kan ju argumentera att det också är en verklighet som jag just på gund av min aningslöshet borde läsa mer om, men livet är för kort för böcker som bara får mig att tänka ”aaaaargh”, åtminstone så länge det ska kallas underhållningslitteratur. Facklitteratur är något annat.
Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död förblir alltså icke avslutad ett tag till. Jag kanske plockar upp den igen när jag känner mig lite mer open minded och tolerant 😉 – but don’t hold your breath
”Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…”
Huvudpersonen i en av grenarna beskrivs enligt följande:
Cecilia Fitzpatrick är en framgångsrik affärskvinna, en mycket älskad fru och mamma och omtyckt av många. Hennes liv är välordnat och det är också hennes hem. Hennes äktenskap med John-Paul är lyckligt, de har tre döttrar och bor i Sydney i Australien.
Hon säljer Tupperware, tror jag. That’s it. Inte alldeles hur jag tänker om framgångsrik affärsmänniska, även om dylika pyramidgrejor (jag får spunk på det fenomenet också, har massor av folk i fejjanfeeden som försöker prångla Forever, stjärnögt övertygade om att just de ska bli rika) säkert kan ge OK inkomst. Själv bojkottar jag kategoriskt plast, ljus-, kläd- och sminkpartyn av alla de slag. Kalla mig förstockad tekniknörd.
(nej, jag har fortfarande inte öppnat det medföljande brevet som inte fick öppnas före sidan 151 heller)
att byta liv
…som jag skrev på annan plats: jag var ju en snäll flicka när jag flyttade hit, men det börjar ordna upp sig nu 😉
Livet gör som livet vill, somligt kan man påverka och i andra lägen är det bara att hålla i sig och försöka vara flexibel. ”Att flytta till Berlin är det bästa du har gjort” sa min goe vän Stefano redan i november när han kom hit för första gången. Jag var skeptisk då, men det går upp för mig att han hade rätt. Oavsett vad som händer så har detta gett mig väldigt väldigt mycket.
Kungamördaren
Ibland blir livet en rolig slump. När jag kom hem alldeles för seeeent från Sverige i söndags kväll var jag ännu fylld av Västeråsnostalgi. Ändå var det annorlunda den här gången. Förut har jag alltid lekt med tanken på att ge upp, flytta ”hem” igen. Den här gången var det annorlunda. Jag är alltid rädd för att jinxa, men: jobbet går bra, Berlin börjar bli mer min stad och jag har plötsligt en oväntad men ljuvlig tysk man, även om det där med distansförhållande är knöligt och svårt (lägg därtill en och annan liiiten kulturskillnad).
Denna helg strövade jag längs Mälaren, jag glodde på beachvolley på snyggfixade Löga strand, vi drack en god kopp kaffe vid Öster Mälarstrand. Stan öppnar upp sig på nya vis, så såg den inte ut den 26/12 1989 när jag flyttade dit (inte för att jag skulle vara sån som minns detaljer ;)). Det blev 25 år i stan, det hade jag aldrig trott. Där finns såklart mycket att sakna, inte minst alla vänner, men det jag riktigt ylade efter denna gång var Mälaren. Stort vatten. Himmel möter blänk. Nydeligt.
Ja, den där slumpen då. Jag kånkade upp väskan och klev fram till postfacket. Tjockt eftersänt kuvert. Huh?
I kuvertet låg en bok från Kalla kulor, Hans-Olov Öbergs senaste bok Kungamördaren. Snacka om vältajmat! Jag kunde fortsätta min Västeråsnostalgi! Kungamördaren är den fristående sista delen i en trilogi om Elias Fagervik och Benny Modigh. Benny, den sköna och smarta snuten. Elias, den osköna och smarta seriemördaren.
Det är bara ett halvår kvar till millennieskiftet. Benny Modigh tar farväl av polishuset i Västerås för att tillträda en ny tjänst på Rikskriminalen i Stockholm, med starkt ökade möjligheter att lösa komplicerade brott. Samtidigt kan han inte släppa tankarna på sitt stora, personliga misslyckande: brottslingen som kom undan.
Elias Fagervik återvänder till Sverige från en brutalt avslutad karriär i New York och tvingas inse att hans dagar som självutnämnt underbarn sedan länge är över. Det är dags att växa upp och ta tag i de stora, viktiga frågorna. Samtidigt kan han inte släppa tankarna på att någon hela tiden bevakar honom.Ett oväntat möte mellan de två utlöser en rad märkliga händelser i huvudstaden.
Allt utvecklas till en surrealistisk katt-och-råtta-lek mellan Benny Modigh kommissarien som enligt rykten kan se runt hörn och den grandiost laglöse Elias Fagervik: mannen som ingen någonsin kunnat binda vid ett brott.I centrum för uppgörelsen: den svenska kungafamiljen.
Trots att jag stått och blängt på de tidigare böckerna i trilogin – många gånger – så var detta den första jag läste. Nu måste jag läsa resten också. Varför inte förut? Jag talar om det ofta: hur less jag är på svenska kriminalromaner. Nu är förvisso Öberg en sån som nämns som alternativ för just oss som lider av den där tröttman, och jag kan delvis hålla med. Han serverar en skönt torr humor a la LGWP som jag uppskattar mycket. Språket är effektivt och sparsmakat utan att vara torftigt, redan på sidan 14 kom en passage om Bennys mentala inkorg och utkorg som var så snyggt formulerad att jag gjorde ett hundöra på sidan och läste den flera gånger. Det hemtama (men också några stänk Stockholm och New York). Gott om tidsmarkörer – kanske lite väl många? det är inte mycket jag vill gnälla på, men ibland blir det smått övertydligt – mycket mycket igenkänning. Mitt i allt en cool plot som slingrar åt oväntade håll. Du tror du vet. Det gör du inte.
Yes, I want more. Den här boken har gjort mig sällskap på tåg och i väntrum hos doktorn (dubbelsidig mediaotit, doktorn säger att om jag har tur så hör jag snart lika bra som en nittioåring igen) och den har varit perfekt för ändamålet. Kudos också för snyggt omslag. Jag såg många snegla på boken när jag plockade upp den ur väskan.
att packa upp
Vad köpte jag då i Sverige? Jo, jag begränsade mig till fem pocketböcker.
(jag vet att det bara är fyra på bilden, den femte, Emilsson, har jag redan skrivit om.)
Jag hade LITEN väska. Jag vet hur det blir annars och jag har en LITEN lägenhet. Say no more.
…fast den där lilla lilla kabinväskan upptogs ändå till cirka en sjättedel av…
Hur många tåg av trä en människa behöver? No comments. Det blev bra.
——————
Dagen i övrigt har bjussat på en apoteksvända för att hämta penicillin, och när jag ändå var ute passade jag på att preppa för svysk midsommar också. Denna firas dock utan kapten S som snart drar från Bayern till Polen. Å andra sidan är jag såpass hängig och asocial att jag nästan tänker att det är tur, ty vi är ännu i det rosaluddiga (nej autocorrect, jag VILLE inte skriva rostskyddsgaranti) stadium då snubben ännu adresserar mig ”dir Engel”. Illusioner brister med tiden ändå 😉
Jag ska sooooova mig genom resterande vecka och helg. Högaktningsfullt.
Den som väntar
(jag tänkte inte på det alldeles när jag lade upp bilden – men när min flight hem till Berlin blev två timmar försenad igårkväll lade jag upp en bild med en räkmacka, en Hof samt denna bok: ”hur man hanterar en försening”. ”Den som väntar”, minsann. men jag väntade åtminstone inte för länge, även om ”dramat” fortsatte på Tegel med trasiga bagageband – TVÅ – och meeeeeer väntan)
Ja! Jag har haft en myshelg i Sverige och då är det svårt att komma hem utan pappersböcker. Jo, det är fortfarande så, mitt nya storytel-liv till trots.
”Vilken superhelg, som en hel minisemester. Toppenväder, trädgårdsskötsel, grillat som blev löjligt gott, kattgos, shopping, mälarnjut på segelbåt (om än vid brygga) och inte minst häng och samtal med två personer som jag räknar till mina allra bästa vänner. Tack livet! Och tack vännerna.”
Ja, så var det. Och så här:
En del kollade bröllop, vi passade på att fixa i trädgården innan middagen. I den officiella versionen slog jag ner brännässlor runt Stefanos kompost. I verkligheten vet ni ju: träningsläger inför zombieapokalypsen.
Men boken då, dags att komma till saken. Jo, jag kanske vrider mig lite som en metmask, för jag älskade ju den första boken om Amanda, Äta kakan och ha den kvar. Jag måste ha läst den på S25:an under den intensiva finna-mig-till-rätta-i-Berlin-perioden förra sommaren, för jag kan inte hitta någon text om den. Men jag gillade! TOKGILLADE. Att den kommit ut en bok till om Amanda kom som en glad överraskning, så jag nöp den direkt och började läsa redan medan jag var kvar i Irsta. Min klassiska grej där numera, svenskt lösgodis, (den svarta) katten Snövit på fötterna och en chicklittare i handen. Jag är ett vanedjur. Det är helt OK.
Plotten i första boken (mild spoiler, sluta läs om du är känslig) var den att Amanda tröttnat ur lite på sitt snygga Brommaliv. När hon får kicken vill hon inte berätta det för sin lätt elitistiske man, hon låtsas istället att hon fått ett uppdrag i Tyskland som kräver veckopendling, så packar hon sin rullväska och lämnar familjen till förmån för ett… helt annat liv som hon otroligt nog lyckas bygga upp på Kungsholmen, inkl helt annat jobb, helt annat umgänge etc. PERFEKT ESKAPISM! Det hade kanske inte ens behövts någon mer bok om Amanda.
Men, nu blev det ju en bok till ändå. Den som väntar. Att börja om med småbarn är kanske inte alltid lätt. Bromma är fortfarande Bromma. Hur får vi in eskapismen här?
Jodå, det går, men trots fånga-in-Siv-grejor som t ex bokmässa stänger jag boken med ett tveksamt ”mja” efter att ha avslutat den. Jag hade roligt medan jag läste, men den kändes inte alls lika katjiiiiing som ettan. Jag vill ha mer Emilsson, men nu vill jag lämna Amanda ifred.
Den här boken går till bokträdet vid Anna Blume, nån lär bli nöjd över att hitta något relativt nyutkommet där.
(inte så) Anonyma Biblioholister 