Skymningslandet
Mitt instagramflöde fylls av såna här bilder: korsade ben och en bok i knäet. Så försöker jag nämligen hålla kvar påsklovskänslan (det blir ändå alldeles för många brickluncher vid skrivbordet *plut*) – om det inte alldeles ösregnar så går pendlarboken och jag ut och sätter oss en stund på luchen. Park am Gleisdreieck eller under en kastanj nära Potsdamer Platz, det varierar lite dag för dag.
Jag minns när ”alla” läste Musselstranden. När de beskrev den förstod jag inte grejen. Så började jag läsa. Ah. Så alltså. Hermanson hade något alldeles unikt och de följande åren satte jag utgivningen under lupp. Jag TROR att jag tyckte allra mest om Värddjuret.
Hermanson kan ju ta vad som helst och twista det en millimeter i taget tills det blir något alldeles annat än vad som helst. Skymningslandet har alldeles det där: en förvisso förtvivlad men inte helt ovanlig situation (ung svensk kvinna har ett tråkigt jobb som jävlas och kastas dessutom ut från andrahandslägenheten hon hyr) blir på underliga vis något lite mysigt (samma unga kvinna möter en vän som serverar en märklig men tilltalande lösning).
Tjugotvååriga Martinas valmöjligheter är lätt räknade. Så när hon träffar sin gamla kompis Tessan, som erbjuder henne ett boende på en herrgård i närheten säger hon inte nej. Tessan har inte heller haft mycket att välja på. Det visar sig att hon är anställd av en gammal dam som husa. Husa på fyrtiotalet. Det är i den tiden den gamla damen befinner sig mentalt. Hon lever sitt liv som under andra världskriget och bjuder verserade herrar på inbillade middagar.
Martina och Tessan accepterar sina roller i hennes fantasivärld. De bor bra och betalar ingen hyra.Men de blir fler. Först en vilsen tonårstjej på rymmen. Sedan två killar som Tessan och Martina träffat under en kväll på stan. Ingen har funnit sin plats i livet, men alla finner de sig väl tillrätta på herrgården. De börjar fantisera om att få leva kvar där. I Skymningslandet. De sätter en plan i verket för att få ärva herrgården. Tills en oanmäld och mycket ovälkommen besökare dyker upp. Som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.
Åh, livet där på Glimmenäs, med Florence vars inre klocka stannat på år 1943: så vackert, sirligt, lugnt och mysigt. Så den gradvisa förändringen. Skruvat, ännu mer skruvat. Ondare. Vilket steg i händelsekedjan är det steg där allt hade kunnat stoppas? Så att de förblivit i tjusiga 1943, lugnt och fint, tills… (ja, OK: tills det inte längre blivit en roman av historien utan bara ett utdraget myyyyspyyyyyys…)
Kort, snabbt, snärtigt och effektivt. Det hade nog varit lätt att lockas att dra ut på allt lite längre, men den här boken är alldeles lagom lång. Fingertoppskänsla!
Ett för mig mycket bra (och välkommet) återtåg in i Hermansons författarskap. En snudd på perfekt pendlar- och lunchbok. Nu ska jag läsa bakåt bland de böcker jag missat. Himmelsdalen ligger redan och väntar.
BBC ska diskutera den här boken på nästa bokfrukost, jag ser fram emot att läsa om det sen. Det är helt klart en bok jag gärna hade velat vara med och diskutera.
(inte så) Anonyma Biblioholister 