Konsten att dö

några dagars sommarvärme har gjort den här boken till både pendlingssällskap och lunchläsning i solen, och nej, jag matchar normalt inte strumpor och bok ens när boken följer med i väskan varje dag 😉

Så har jag varit ute på tur igen – det blev en långhelg i Stockholm för att fira en väns femtioårsdag, det betyder både tystnad i bloggen och påfyllning i (den svenska) bokhögen. Ett paket Zoegas och en chokladkaka fick visst också följa med tillbaka till Berlin.

Inger Edelfeldt köpte jag dock i Helsingfors. Klassiska Akademen är också ett bra ställe för utlandssvenskar med en skriande hunger efter det egna, hemtama språket.

(nu när jag börjat knarka böcker igen så är jag åtminstone noggrann med att jag baaaara får köpa böcker på svenska, av svenska författare, på mina resor – för EGENTLIGEN behöver jag inte fler böcker, men… ja. ni vet. nog. kanske.)

Det fanns en tid då jag hade järnkoll på Edelfeldt, hon var en av mina husgudar. Numera har jag inga sådana alls (jo, OK, PC Jersild, men i det fallet inser jag att det är dags att bereda sig på att det kanske inte blir sååå många fler romaner även om jag blir mycket glad varje gång jag finner en artikel eller essä signerad miraklet ifråga), men de gamla hänger kvar som husgudar emeriti (nu är jag på djupt vatten, och inte orkar jag googla plural av emeritus heller). Följaktligen: Edelfeldt glimrade mot mig i pockethyllan och jag högg.

Konsten att dö handlar om Jacky, medelålders fotograf som börjat ifrågasätta det mesta i sitt liv (tja, välkommen till medelåldern som sagt, jag känner mig som tonåring igen med alla dessa hormonkaskader [eller brist på] – å andra sidan: har jag någonsin haft en livsperiod då jag inte ifrågasatt allt och lite till? /grubblaren). Stjärnan börjar eventuellt falna (hon har åtminstone en känsla av det) och hon har kanske inte ens lust att vara den där innovativa stjärnfotografen längre. Lust har hon däremot till Elias, den gifte älskaren. Jacky ser sig som fri och poly, ingen klängranka alls men när push comes to shove var visst inte saker så enkla trots allt. I Jackys väg kommer Monia, en mopsliknande skönhet med drag av ängel (! jag vet, jag hade också svårt att göra en bild av henne) och intet blir någonsin som förr…

Ingers språk! Oh, som alltid: en del passager är purt gudomliga. Hon ser saker (S E R) och har dessutom förmågan att skriva ner dem så att det känns, hela vägen rätt in. Men den här storyn? För mig blir den bara märkligare och märkligare, när jag når sista sidan tittar jag i taket och säger ”ooookej…?”. Det är förmodligen meningen. Det är med stor sannolikhet meningen. En klart läsvärd Edelfeldtare, men ingen av mina topp fem.

6 maj, 2015 | Kategorier: resor | Lämna en kommentar