Arkiv för april, 2015

en helg i Helsingfors

Breakfast Book Club är en sammanslutning ett ljuvligt fenomen som jag prisar ganska ofta, och grejen blir bara bättre och bättre. Det allra vanligaste är att klubben ses en morgon i månaden och äter frulle och diskuterar en bok i Stockholm (de flesta bor där), men klubben blir alltmer mobil. En frukost – ofta med författare – på Bokmässan till exempel. En på Sigtuna Litteraturfestival. I december kom de som ville ner till Berlin. Nu åkte vi till Helsingfors med fokus på Kjell Westös författarskap!

JA, det är en väldigt medelålders medelklassig grej att kunna göra detta och jag är otroligt tacksam. Att spara pengar till resor har varit min grej sen jag var 16 (mina första sommarjobbspengar från det att jag var 14 gick in i en resa till franska alperna när jag var 17, sen rullade det bara på) och nu när det inte längre blir några exotiska långresor på ett tag är jag milt sagt beredd att lägga sparpengarna på sköna helger med sköna vänner. Vi var ingen familj som hade råd att resa när jag var barn, så förutom några timmar i Lübeck när jag var elva (vi tog båten över från Skåne) var den egenhändigt ihopsparade resan till Frankrike min första tripp utanför Norden, och det gav mersmak. ”Resa. Det ska jag göra.” Och det har jag gjort, så ofta jag kunnat.

150426f

Berlin och jag har haft en liten kris (jag gick ur förälskelsefasen där allt knasigt är uppiggande och exotiskt och hamnade i den stormiga fasen då stans storlek, skitighet och kaos verkligen ÅT min energi) så att komma till den förhållandevis lilla och mycket vackra och välordnade staden Helsingfors var en lisa för själen. MEN det var grått och kallt (snöblandat regn när jag anlände, en liten kontrast till lulla-runt-i-t-shirt-Berlin från veckan innan) och att fika, äta och dricka är bokstavligen och tämligen exakt dubbelt så dyrt som i billiga Berlin, så trots mitt ”oooooooh” om Helsingfors så har ju Berlin sina fördelar också 😉

Åt, drack och pratade var just vad vi gjorde. Extra bonus var att kunna hänga med Siv, söstra i östra. Vi har känt varandra sedan slutet av nittiotalet men det var bara tredje gången vi sågs öga mot öga. Vi är lika och olika på ett sätt som passar åtminstone mig perfekt, så jag hade gärna pratat några dagar till. Det får inte gå lika lång tid till nästa gång vi ses…!

150426e

Helgens huvudnummer var en guidad tur i Westös Helsingfors, och sedan en stund tillsammans med Kjell själv hos Schildts & Söderströms. Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet tog oss på en skön tur genom kvarter som återkommer i de flesta av Westös böcker och hon är så bra på att göra stan levande att jag faktiskt för en stund glömde att Thune och de andra är litterära karaktärer, bara, om än stundtals inspirerade av människor som funnits. Kjell berättade att han är mycket mycket försiktig med sina karaktärer. Även birollerna beskrives med försiktighet. Denna tämligen neutrala och rättvisa fingertoppskänsla har gjort att han faktiskt i stort sett är älskad i alla läger, trots att han ofta beskriver känsliga och smärtsamma skeenden i stadens och landets historia.

Men Annika var det! Är du i stan och får en plats på en av hennes guidade turer (de blir fulla tidigt!), ta den. Hon är flexibel och mycket intressant att lyssna på. Hon tar in sin grupp och jag tyckte att hon kände av alldeles perfekt vad vi ville veta mer om. Hon är dessutom vän till Westö, så hon vet ovanligt mycket om hur och vad han tänkte när han skrivit. Vi fnissade åt Westös livliga sociala liv, jag tog inga anteckningar så det jag minns allra mest om många platser var ”här var Kjell på fest, han stod och såg ut genom fönstret och insåg att här måste [karaktär x, y eller z] bo”.

Annika berättade att Kjell tillhör stans absoluta intelligentia men jag har en inte så svag aning om att detsamma förmodligen gäller Annika själv också.

150426d
Här hade Thune i Hägring 38 sitt kontor! Jag blev alldeles starstruck tills jag insåg just det där att… ja, just ja. Thune är fiktiv. Han har INTE passerat in genom den där dörren varje morgon.

150426c
Här hade Tove Jansson sin ateljé! Tove förekommer också – dock icke namngiven – i Hägring 38 (hon är kvinnan som kommer paddlande och bjuder på fika, för den som läst boken). Annika hade förmånen att träffa Tove några gånger, så vi som fascineras av Jansson fick lite bonusinfo om henne.

150426b
Så var det dags att träffa Kjell på hans förlag. ”Har ser… glad ut” sa en kompis som såg bilden, och det är sant – jag lyckades knäppa ett ögonblick som ser sammanbitet ut, men Kjell var öppen och trevlig och berättade generöst om sitt författarskap och om historien som han forskar fram bit för bit.

Han berättade att han bl a ligger på golvet med gigantiska – runt 1,5 x 2 m – mindmaps för att hålla rätt på alla spår, det fick mig att känna ett ”ahaaaaaa!” för ibland när jag har läst hans alster så har jag känt att jag också skulle behöva en mindmap för att få ihop pusslet så som historien förtjänar.

Jag känner mig så naiv, jag visste så lite om det finska inbördeskriget. Jag vet (OK, tack vare katalansk expojkvän!) mer om det spanska! Talade lite med Siv Ö om detta, men hon sa att det ÄR inte så konstigt, de fick knappt lära sig något i skolan heller (hon är några år yngre än jag men vi är ändå hyggligt i samma generation). Det var för sårigt och smärtsamt. ÄR sårigt och smärtsamt.

Vi som försökt förstå en del av det som hände när vi läst Westö fascineras ändå av hur neutral han förmår hålla sig. Han förklarade att det kommer sig av att han har rötter både bland de röda och de vita. Han växte upp i arbetarklass men hade släkt bland de vita. Bara det att han är finlandssvensk har ibland betraktats som att han skulle vara lite von oben i sig, han berättade om hur många svensktalande fått kämpa mot bilden av att vara automatiskt klassmässigt priviligerade på grund av sitt språk.

Språket ja. Westö och språket. Fantastiskt.

150426a

Hägring 38 är en tung bok, jag fick börja på den två gånger innan jag fastnade. När jag var fast var jag F A S T. Jag ska inte orda så mycket mer om den (den är nu signerad, wooohoooo). Jo. Jag vill säga två ord:
Läs.
Den.

Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors – ett in­formellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Klubbkvällarna är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdags­klubbens. Claes Thunes intresse för den glada samvaron börjar falna och han ägnar hellre sin tid åt att skriva utrikespolitiska artiklar för dagspressen.

Thune står vid ett vägskäl i sitt liv. Han har nyss genomgått en skilsmässa och de privata be­kymren gör att han inte orkar engagera sig i sin byrå som tidigare. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda kontorist, Matilda Wiik.

Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret uppfattar hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.

Ni förstår ju. Och den var alldeles perfekt att läsa tillsammans med Lihammer.

Annonser

it’s not me, it’s you

Förra helgen diskuterade jag det där med ”vad orkar man läsa när man är stressad/ledsen/trött/omotiverad” med en god vän. Hennes svar var det som jag alltid trott att mitt för-alltid-svar skulle vara också: skräck och dystopier. Men nu när jag är där, på olika sätt har varit där i ett år, så är mitt svar den här gången chick lit (och där gjorde jag just en rolig Freudian slip eftersom jag först råkade skriva ”chock lit”). Jag har ju redan skivit det hur många gånger som helst, så jag kanske inte behöver upprepa det, men jag gonar mig i att läsa om nyorientering, i det där med att bryta upp och (ändå) landa på fötterna.

itsnotmeI Mhairi McFarlanes It’s not me, it’s you finns inte riktigt min vanliga favoritingrediens ”att starta eget” (butik, bageri, glasstillverkning – mitt favorittema ni vet, med ”starta bokhandel/café” i topp ;)) med, men historien innefattar naturligtvis smärtsamt uppbrott, flytt till ny stad (London, swooooon), söka nytt jobb som känns lite övermäktigt initialt, nyorientering, yada, yada, yada, yadayada.

Paul och Delia har varit tillsammans i tio år, det kanske inte direkt är PASSION längre (kanske aldrig var ens från första början?) och Paul är inte superromantikern som skulle komma på tanken att plocka med en flaska skumpa och fria på stans vackraste bro, men de ÄR ett bra team och han HAR sina poänger, så Delia gör det själv.
Tar med skumpan.
Släpar med en oförstående man till bron.
Friar.

Hans reaktion är so-so men han mumlar ett ja. Delia tänker att det kanske är just det där med att han inte är en man av såna gester, men riktigt så enkelt var det ju inte. En stund senare råkar hon få ett SMS som inte var menat till henne. Andemeningen är ”HJÄÄÄÄLP, hon har friat!”. Messet är formulerat på ett sätt så att det är fullständigt uppenbart att det är riktat till Pauls (unga) älskarinna, som uppenbarligen vet att han redan har ett fast förhållande sedan länge och smärtan i att inse otroheten paras med smärtan i just den insikten, att den andra kvinnan vetat att Delia finns OCH att Paul uttrycker sig som han gör till henne, OM Delia.

(traaaalalaaaaa… no further comments)

Nåväl. Hej då hund och hus i Newcastle, hej nytt liv delandes lägenhet med bästa vännen i London. Hej leta nytt jobb! Delia får ett märkligt jobb på en märklig PR-byrå med en märklig chef men en trevlig kollega. Intriger hit, intriger dit, Delia kommer i kontakt med en man som till att börja med känns som en ovän men som till slut känns som (mer än en) vän.

Nytt liv vs gammalt liv. Vad ska man välja när de olika liven är så vitt skilda och det kanske dyker upp en chans att återvända till det gamla trygga? Better the devil you know?

Oooooh vilken cliffhanger.

Det här är den tredje Mhairi-boken jag läser och också den jag tycker minst om. Stort plus för London (såklart), för mycket humor. Minus för att jag börjar tröttna på huvudprsoner som naturligtvis är skitsnygga och attraktiva fastän de tror annat. Minus också för en ganska tjock bok (över 500 sidor) där somligt dras ut på i oääääändligheeeeet medan annat hastas förbi. Jag hade gärna disponerat den annorlunda, men nu är det ju inte min historia så det kan jag tycka vad jag vill om. Ingen keeper. Vi får se om den går till bokträdet (jag tror inte det) eller om jag spar den till kommande bokbytesevent, jag vet nämligen en del andra kulturtanter som också gillar Mhairi och gärna blandar in den här sortens böcker bland sina mer high-browaktiga läsupplevelser.

(jag SKULLE ju skriva om Kjell Westös Hägring 38 idag, och landade i att skriva om den här boken först. say no more.)


NEXT!

Knappt har jag borstat Helsingforsdammet av skorna så kläcker BBC nästa ljuvliga idé – ja men det är väl SJÄLVKLART att vi ska ses på Louisiana Literature i slutet av augusti. Bokat och klart, katjing!

Annat katjing idag var besked om kort-kort (men dock) besök i London i mitten av maj. Jag har fått i uppdrag att skriva/sammanställa en global handbok (wiiihiiii) om teknisk projektledning och ska träffa brittiska och franska kollegor som gjort ett lokalt uppkast att utgå från. Jag fick granska deras alster tidigare i år, det är en väldigt bra start och tillsammans kan vi bygga vidare till något ännu bättre. Jag kan inte säga annat än att jobbet är stimulerande. Mycket stress, mycket oro, många kliv ut ur komfortabel zon men det är bara att hålla i sig och åka med.


nej, jag har inte rymt!

Overload med mycket jobb och intensiva utbildningar gör att till och med en fantastisk helg med Breakfast Book Club i Helsingfors ännu förblir oomskriven. Satsar på att få ihop något till helgen.

Under tiden – lika mycket till mig som till er: massiv vill-haaaaaaa-känsla efter att ha kollat in ett reportage om snygga kartor över Berlin.

Själv umgås jag med tanken på att starta upp en kulturnördskarta. Vi får se när jag får tid och ork till det!

Bis Freitag, tror jag. Oder Samstag.


Än skyddar natten

anskyddarnattensåhär har vi ofta haft det under denna semestervecka, boken och jag

Det var en ren slump att jag upptäckte Anna Lihammers första kriminalroman, och när jag väl gjorde det kunde jag inte begripa varför den inte var mer omtalad än den var. Jag skriver ofta om hur less jag är på svenska kriminalromaner, men Annas politiskt medvetna 1930-tal gav mig en nytändning och jag blev väldigt glad när jag insåg att jag kunde få mer av radarparet Gustavsson och Hell.

AnSkyddarNatten-180x276Än skyddar natten är alldeles nyutkommen och tar vid en tid efter att Medan mörkret faller tagit slut. Gustavsson och Hell kommer från vitt skilda världar och de har inte haft någon riktig anledning att arbeta tillsammans sedan seriemorden 1934 heller, men när det bränner till med ett politiskt hett mord är det ändå Maria som får uppdraget att stötta Carl igen, till många manliga polisers förtret.

Nazisterna stärker sin makt i Tyskland, och år 1935 inför Hitler antisemitiska raslagar. Samtidigt reser en tysk SS-expedition till Sverige. I sina vanföreställningar om ariska förfäder söker de sitt ursprung i hällristningar och runstenar. En mörk höstnatt hittas en tysk journalist brutalt mördad vid den berömda Sigurdsristningen. Kommissarie Carl Hell blir utsedd att utreda mordet och till sin hjälp tar han än en gång polissyster Maria Gustavsson. Med den tyska makten i hälarna försöker de hitta förövaren, men snart pockar andra våldsbrott på deras uppmärksamhet.

Ett mord blir till två, tre, fyra… ja, det är många som bragts om livet innan den här historien är slut.

Lihammers andra roman om Gustavsson/Hell är inte lika omedelbar – för mig – som hennes första bok. Det är enkelt: Medan mörkret faller rör sig i miljöer som jag ”kan” och minns. Uppsala, rasbiologen, anatomilabb och allt det som hör till. Än skyddar natten tar en lite längre stund att komma in i, men när jag väl kommer in i den så blir den som en drog igen. Bok nummer två serverar ännu mer av Berlin, ännu mer tysk mellankrigstid och det slukar jag ju av lätt insedda skäl med hull och hår. Lihammer känns ännu en gång gediget påläst och kryddar historien med smarta och intressanta detaljer, många av en typ som dessutom är en blinkning till gräsliga skeenden i det helyllesvenska nuet. Anna är den typ av skribent som får mig att googla saker och det tycker jag om. Spänningen kryddas med politisk medvetenhet, historia och ickenormativa relationer. Detta blev ett perfekt påskekrim.

Jag ser många många svenska författare i bestseller-listorna här. Jag kan bara hoppas att Anna plockas upp av en tysk agent (om det inte redan skett), för när läsande kollegor pratar om Läckberg så önskar jag att kunde sätta något annat i händerna på dem. Jag vill ge dem Lihammer. Medan mörkret faller är fortfarande favoriten, men… kommer inte del tre snart? Jag vill ha mer. Nu med en gång.

———————–

(här kan du läsa mer om Sigurdsristningen)


Lösenordsskyddad: statistiknörd

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


se men inte röra, det är boktokens göra

bucherbogendetta blev ju en synnerligen trist bild på en trevlig plats, men det var en ljuvlig försommardag och mobilkameran hanterade motljuset lite so-so

Igår gjorde jag slag i saken – jag utforskade en liten del av Väst-Berlin! Jag har blivit otroligt inskränkt och tråkig och extremt ossifierad, jag älskar MIN Kiez och möööööjligen några av grannområdena, men väst – nej huuuu så tråkigt. Har bara sett Ku’damm framför mig.

lihammer2Lihammer och jag i Volkspark am Weinberg

Nu fick jag en anledning att åka dit (men jag skrattade nästan själv åt hur jag liksom bet mig fast i öst genom att sätta mig och läsa en lång stund i Volkspark am Weinberg innan jag traskade västerut) och när jag väl klev ut från S Savignyplatz så fick jag erkänna att det är ju väldigt fint där också. Det dräller av fik och matställen, roliga små butiker som INTE tillhör de vanliga kedjorna, ja – det är helt enkelt lika mycket (medelklassghetto… oj, jag skrev det!) eh… lika mycket ”stora träd, gamla hus som överlevde kriget samt folk som älskar sina kvarter och stannar och pratar med grannarna på trottoaren” som i mina hoods. Möjligen var Dr Martens-koncentrationen mycket lägre än hemma.

Jag hade stämt fikaträff med en ny bekantskap och vi skulle ses framför Bücherbogen. Han var lite sen så jag fick en anledning att ta några varv extra inne i butiken och oooooooh. En bit bort, också i valven under S-Bahn, fanns ännu en boklåda, Autorenbuchhandlung, som tycktes ha ett enormt utbud av böcker på engelska. Fantastiskt. Dussmann i all ära, men jag utökar gärna jaktmarkerna…! Igår var det dock ”se men inte röra” (på alla vis, lol, jag är eventuellt lite besvärlig att hantera för en viss ragazzo italiano som kanske inte är lika svårflörtad som jag är) och jag höll mig från att köpa något trots ett finfint reabord.

Till Savignyplatz kommer jag definitivt att återvända. Det ligger dessutom snudd på på krypavstånd från Literaturhaus.