Sommarboken

150320Att hitta den perfekta handväsk-/pendlarboken har blivit till en hel vetenskap, men jag TROR att jag börjar hitta mitt eget recept nu. En spännande thriller kan normalt vara fin distraktion under t ex en lång flygresa, men efter några försök (Lihammer funkade bra, mina andra försök gick so-so) har jag lärt mig att nej, det funkar inte lika bra för mig under min tunnelbaneresa till jobbet. Jag, som annars har ett kluvet förhållande till noveller, börjar mer och mer luta åt att DET är det perfekta. Noveller eller möjligen fackböcker med relativt korta essäer eller artiklar.

”Längtar du efter sommar?” undrade Ulrica när hon såg en bild av den senaste pendlarboken (jag har för mig att hon ofta läser den på sommaren, till och med varje sommar?). Ja. JA, det gör jag! Berlinsommar!

Sommarboken handlar om tre människor som bor på en vacker ö i skärgården: Sophia, hennes pappa och farmor. Det är mest av allt en berättelse om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och en mycket ung flicka. Deras vänskap över generationsgränserna är lika stark och intensiv som en sommar i skärgården kan vara efterlängtad.

Tove Jansson är alltid rätt, jag har många vänner som dyrkar henne, men trots att jag finner henne mycket intressant så är jag dåligt bevandrad i hennes författarskap. Jag tyckte aldrig om mumintrollen som barn (jag vet, jag svär i kyrkan!) men jag älskar Toves tecknade estetik som vuxen – men läst hennes böcker? Sällan. Detta var första gången jag läste Sommarboken! Jag var inte färdig för den förrän nu, men nu fann jag den svindlande vacker och tämligen tidlös. Farmor blev snabbt en idol. Bokens berättelser är löst sammanhållna på ett sätt som gör den alldeles perfekt att ta till när det finns en stund över, det är lätt att hitta tillbaka till sammanhanget och kronologin spelar ingen som helst roll. Varje kapitel är något nytt att upptäcka och jag tror att de flesta av dem skulle kunna läsas på nytt redan inom en vecka utan att kännas tråkiga. De liksom sätter sig i omgångar, plötsligt trillar den insikten på plats, och den, och den. Jag läste någonstans att Sommarboken är en glad bok, för mig är den mer smygande, eftertänksam och lite melankolisk. Jag tror att jag föredrar det framför ”glad”. Glada kan andra, simplare, böcker få vara.

Boel Westins förord är dessutom en påminnelse till mig – jag ska läsa förord. Alltid. Tänk om jag hade missat detta?

Nu fick jag ett nytt mini-tema att utforska i Helsinki (jo, jag vet, jag har snart önskningar som skulle fylla en veckoresa, vi får se vad jag hinner), jag ska leta Tove-platser. Jag hinner vad jag hinner. Det har bokens farmor lärt mig. Min egen farmor dog långt innan jag ens var påtänkt, men jag kan bara hoppas att hon var lite så där Sommarboken-farmor-klurig.

———————–

Nästa pendlarbok ligger redan i väskan i väntan på att jag ska bli frisk. Den är av ett HELT annat slag, men jag hoppas och tror att den också kan kvala in som Perfekt Pendlarbok. Vi får väl se…!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s