blivande snackis även i Sverige?
Vad man använder som bokmärke avhandlas i bokbloggar med jämna mellanrum. Jag viker ofta hundöron i mina egna böcker, men i recexet som damp ner förra veckan ligger det medföljande brevet ovan 😉 Kul kampanj i det lilla formatet. Jag har redan sett omdömen som ”sträckläsningsbok” bland en del vänner, vi får se vad jag tycker. Inledningsmeningen fick mig att le: ”Alltihop var Berlinmurens fel”.
Boken? Vilken? Gissa! Är den snackis nog för att du redan ska hört talas om den (eller läst den på engelska)? Ni andra med rec-ex kan ju ligga lågt med svaret en stund.
En bit av George
Vad som numera händer i samband med varje hemresa (n b: hem = ARN – TXL, jag börjar äntligen vänja mig): Jag står där, i Pocket Shop på Arlanda, och ältar val så att svetten lackar. Den? Eller DEN? Eller båda? Alla tre? Men oj, DEN också! En klassiker!
Jag som sällan ynkade över svenska böcker förr (jag vet, jag tjatar ofta om detta nu) får plötsligt något vilt i blicken i sista stund och vill hitta BARA NÅGRA POCKETAR TILL som kan rädda mig de stunder då jag längtar efter att läsa om Sverige, eller på svenska. För några veckor sen stod jag där igen. Lotta Lundgren hade jag redan i ett fast grepp, men jag ville ha något mer också. Något lättsamt. Jag har ju blivit en chick-lit-slukare av enorma mått sedan livet ställdes smått på ända (ja, jag tjatar om det också, nej, jag har inte riktigt vant mig).
John Hennius, alltså? En bit av George. Never heard of. Plockade.
Det var omslaget, ser ni. Sara R Acedo har ofta den effekten på mig, hennes omslag hoppar ut på mig. Började läsa baksida: medelålders människa inser att partnern går bakom ryggen, och har så gjort ett tag, tack vare partnerns klantighet på nätet. Nej men, det låter ju VÄLDIGT välbekant! Medelålders människa ger sig ut i nätdejtingdjungeln trots stor tvekan och allmän känsla av ”jag är clueless, JAG ÄR CLUELESS!”. Nej men, det låter ännu mer välbekant.
Hennius fick följa med till Berlin. Att män skriver chick lit är kanske inte helt vanligt (så var vi där igen och jag orkar egentligen inte älta genrebenämningen en gång till: men lättsam relationsroman med stora inslag av humor och dråpliga situationer, företrädesvis med trygg igenkänningsfaktor samt oftast gossigt slut, då), eller så gör de det oftare än jag inser men vi bara etiketterar inte alstren på det sättet. Never mind. Det är inte noga. Jag har ingen lust att döma hunden efter håren, eller lättsamma-relations-romanen-med-humor efter författarens kön.
George jobbar med reklam (men hur han får något gjort på jobbet någonsin undrar jag ibland ;)). Han är tvåbarnsfar. Han var gift med Susanne, men hon lämnade honom för en annan fotbollsfarsa. Han börjar jaga ny kärlek. Hur gör man, i vår ålder? Ja, antingen börjar man leta bland de andra frånskilda i den närmaste kretsen (det kan kännas lätt incestuöst till slut, har jag insett) eller så ger man sig ut och nätdejtar. George kör båda varianterna.
Jo, det är tidvis roligt och en del passager är mycket snyggt skrivna, men jag undrar ofta hur ett så stort förlag som Bonniers kunde gå med på att ge ut den här boken utan att redigera den hårdare. MYCKET hårdare. Det är nästan 500 sidor med vilda spret hit och dit. Det finns material för flera böcker här (vilket blir lite meta, eftersom huvudpersonen George alltid har en ny bok-idé på gång i huvudet, och många av hans idéer nuddar naturligtvis skeendena i boken) och jag undrar väldigt ofta vad somligt spret ska tillföra mer än en provkarta på allt Hennius kan skriva om (resor, vuxen-hjälte-fantasier, inspirerad och relativt avancerad matlagning etc etc). George skriver bland annat väldigt passionerade kärleksbrev, även till kvinnor han ganska nyss mött, och nu är jag en jordnära och tjock halvgammal tågingenjör så jag kanske aldrig skulle ha hamnat på dejt med George från första stund (han fixar alltid väldigt tjusiga kvinnor), men så mycket kan jag säga att hade jag fått ett av de där breven så hade jag lagt benen på ryggen och sprungit.
Den här boken var på väg att gå till bokträdet halvläst just på grund av spretet, men jag läste ut den till slut under en lång natt då jag spydde som en gris (sorry författaren, det kanske inte är din glammigaste back-drop ever men de sista hundra sidorna utgjorde ganska mysig tröst ändå).
Vad jag gillade: Stockholm. Hennius skriver ibland om ett medelklass-snygg-Stockholm på ett sätt som får mig att längta dit: till den färgglada och lite glansiga (jaja: orealistiska) bilden jag får av mitt idealiserade turist-Stockholm, det som jag förhoppningsvis får njuta med en god vän i början av maj: det ska såklart vara varmt och soligt och jag ska få fräknar på näsan och vi ska hinna både Moderna och skärgårdsfärja och mysiga fik… ja, om han nu inte har fotbollsföräldertjänst den helgen då, och/eller att det spöregnar. Gillade också fläckvisa igenkänningsstunder och o-igenkänningsstunder. Om jag bara vill läsa om mig kan jag ju skriva dagbok och läsa den då.
Cons: omslaget på min pocketutgåva citerar en recension som talar om diskbänksrealism. Nja. Jag vet inte. Medelsvennebananen kan inte riktigt ha det så här tjusigt efter en separation, tror jag. George går till synes ekonomiskt obemärkt ur detta på ett sätt som få i åtminstone min vänkrets kan göra, men det är å andra sidan få av mina vänner som går på nyårsfest på Östermalm heller så vi lever i lite olika verkligheter, George och jag (jaja, jag är numera högavlönad och bor i en nyrenoverad sekelskifteslägenhet på Tjusig Gata I Berlin, så det går sannerligen ingen nöd på mig, men uppväxtränderna går visst aldrig ur). Nu kanske man ska läsa Alakoski istället om det är sann diskbänksrealism man är ute efter, detta är en underhållningsroman och det är knappast Hennius fel att den som stod bakom citatet inte har en bild av diskbänksrealism som stämmer överens med min. Jag ville ha verklighetsflykt och jag fick det.
(jag får korrigera mig själv: det stod DISKBÄNKSROMANTIK, inte -realism. Ah, men då så! ;))
Slutbetyg 2,5 av 5 och en biljett till bokträdet på söndag. Någon annan nordisk Berlinare ska också få njuta Stockholm och medelålders dejtingvånda. Pass it on!
——————————–
Jag kommer att passera Arlanda två gånger på två veckor framöver, men den första vändan är (bytes-)stoppet så kort att jag redan ältar hur jag ska hinna skutta från flight till flight så jag tror inte att jag hinner passera någon boklåda. Det blir förmodligen inte förrän i början av maj som jag står där på Pocket Shop och svettas igen. Jag hoppas naturligtvis alltid (Ms Control Freak at your service!) att jag ska ha handlat av mig INNAN jag kommer till Arlanda, att jag ska ha hunnit hitta allt jag vill hitta i en vanlig boklåda ute på stan, men den där hamstringspaniken kommer ändå när jag kliver förbi säkerhetskontrollen. Och det finns ju en Pocket Shop på Vanta också, även om deras utbud av böcker på svenska inte sägs vara enormt. Vi får se. Det går egentligen ingen nöd på mig. Tippar på att ungefär hälften av de böcker som fick flytta med mig ner till Berlin i oktober kommer från hyllorna och högarna av oläst (jag hade 700+ olästa böcker senast jag vågade räkna för något/några år sedan). Fast att jag har många olästa böcker har aldrig hindrat habegäret förr.
(inte så) Anonyma Biblioholister 