så var det söndag igen

Idag har jag för en gångs skull både lämnat och fyndat i bokträdet. Jag stannade till på väg till Gugelhof och lät Amanda flytta hemifrån, samtidigt som jag snodde med mig en pytteliten bok med erotiska historier. Är det DET som har fattats för att få fart på min tyska? 😉

Väl på stamstället välkomnades jag både av ”min” tant och en ung svensk kille som jobbar ganska ofta. För en främling som jag är den så skön den där känslan, att ha nån att småprata med som man känner igen och som känner igen en. Nu hade jag inte varit där på länge. Jag njöt ugnsbakade ägg med getost och timjan och fortsatte mitt tyskatraggel med en guidebok om Helsinki på tyska – det är strax under fem veckor tills BBC ses där för att tala Westö. Jag har redan dedicerat en hel sida i min att-göra-bok till mina Helsinkiönskningar. Jag antar att det inte är helt otippat att det står något om centralstationen 😉 Och ja, det funkar finfint att läsa turistiskt på tyska även om det har bieffekten att jag fick fundera en liten stund över att centralstationen i Helsinki INTE heter Hauptbahnhof som jag nu tänkte om den.

Söndagar betyder ju långpromenad också. Vädret var kallt och grått (men fr o m imorgon, när det blir kontor från bittida till sent, ska det såklart vara jeansjackeväder igen) men jag hade lagt ut en tur på runt femton kilometer som skulle ge mig både gatukonst och kyrkogårdsspaning.

Café Stockholm på Kollwitzstrasse har visst haft semlor i år, vet jag nu. Jag HETSADE på semlor i februari, åt äntligen årets första och enda i Västerås förra helgen – bara för att upptäcka att det inte var så gott som jag hade för mig. Jag kan ändå tänka mig att testa Stockholm nån kväll framöver. Vi får se vem jag släpar dit. Tyskarna är galna i svenska kanelbullar!

Traskade upp till S-Bhf Prenzlauer Allee (det var ”min” station innan jag hittade första lägenheten, long time no see nu!), köpte en stor röd ros och tog sedan ringlinjen till andra änden av stan. Klev av vid Bundesplatz för att traska ner till Friedhof Stubenrauchstrasse. Jag skulle hälsa på Marlene!

Väl på plats blev jag glatt överraskad över vilka trevliga kvarter det är runt Bundesplatz, många altbaus med roliga detaljer på fasaderna. Där fick jag, jag tycker ju ofta (och jag erkänner att det är på grund av okunskap, jag kan inte guldkornen) att det är tråkigt i väst men de här kvarteren smakade mer. Kyrkogården var liten och anses inte vara något speciellt, men jag hittade en hel del spännande och annorlunda gravvårdar så jag tycker att den är väl värd ett besök av den som till äventyrs delar mitt kyrkogårdsintresse. Några platser till vänster om Marlene hittade jag dessutom Helmut Newton (which reminds me, hans museum – i väst 😉 – ska jag också se framöver).

Jag fann sagda Marlene snyggt målad på en liten distributionstrafobyggnad vid Bundesallee

Strosade runt på kyrkogården en stund innan jag styrde snoken upp mot Schöneberg. Trodde jag. Bundesallee är lååååång och tråkig men ger långa obrutna promenadsträckor för mig som vill trycka på lite ibland. Hann en ganska lång bit och gick lite i min egen värld och glömde bort att hela och släta trottoarer – det är INTE Berlins grej – så jag klev snett och fick såpass ont i ett ledband att jag helt sonika fick ta tåget hem. Mina planerade femton promenadkilometer blev för dagen bara sju och gatukonsten får jag ta under någon solig lunch till veckan!