Välkommen till den här världen

Ibland är jag skoningslös och ditchar en bok med en gång. Eller – inte alldeles med en gång, men säg att jag ger den femtio sidor, sen går den till bokträdet (eller tidigare: byteshyllan på jobbet) om den inte har lyckats fånga mig. Fullknökade hyllor gör sånt till och med med en samlare som jag.

Jag lade ner Amanda Svenssons Välkommen till den här världen en gång, men jag behöll den. Världen jag välkomnades till kändes för långt från min egen. För ung. För strulig. För galen och märklig. Trots utomordentligt vackert språk så o r k a d e jag inte. Språket – som till och med skapade en ny kategeori (som jag egentligen saknat länge) här i bloggen – var det som räddade då. #ljuvligtspråk-alert
Språket och kombon Malmö-Köpenhamn-Berlin.

Amanda har i sak överlevt TVÅ utrensningar, för i slutet av september när jag var hemma i Sverige och hade några galna och ledsna dagar på mig för att försöka sortera ut vad av allt jag ville/kunde behålla och ta med till Berlin så låg Amanda kvar i halvlästa-böcker-högen vid sängen. Hon blev INTE nerpackad när jag tvingades sortera ut böcker för att reducera fjorton Billysar till fem och en halv. Men så var jag hemm… (jag MÅSTE sluta tänka ”hemma” om Sverige, åtminstone på obestämd framtid) i Sverige igen två gånger i november, och det var någon av de gångerna som mina ögon föll på boken igen och jag började läsa. Mitt eget liv hade inte blivit yngre per se (* men plötsligt räckte Berlinreferenserna i Gretas liv till för att jag skulle bli sugen igen. Mitt liv var onekligen galet nog för att jag skulle relatera. Berlin ist shräg. Det som hade hänt mig var schräg. Den gången fick Amanda plats i den sprängfyllda väska som jag släpade ner till Berlin igen.

”Välkommen till den här världen: utspelas på en avgränsad plats där tre människor rör sig och formar en triangel bland flera tusen andra. De är tre små plastjuveler i en låda och locket är himlen som hänger över havet. Där är Köpenhamn och där är Malmö. Där är den nagelbitande Greta som är i wokbranschen och skriver dagbok om såren ingen nånsin sett. Hon som tänker att det finns andra former av lidande som är värre, sår man inte kan stoppa in fingret i och veta varför det gör ont. Hon som har astma men tänker på skenande hästar i stället för att ta sin medicin. Hon som bor i ett kollektiv med självupptagna, mesiga pojkar som tycker pärlplattor är en storslagen konstform. Allt desperatare behöver hon en förändring i sitt liv.

Så en dag träffar hon Simon som sysslar med art works och är bäst av alla i hela Köpenhamn på att rita trianglar. Samtidigt är han inte som andra. Som barn läste han Svindlande höjder och allt gick åt skogen. Nu spelas ljuden från hans hjärta och hjärna i dubbel hastighet. Men med Simon kommer också Claus som älskar konceptualitet och vars ljudspår snarare spelas i överljudshastighet. Snart blir det uppenbart att det inte handlar om en gyllene triangel utan en som obönhörligt måste spricka. Någon måste bort, frågan är bara vem.”

Det är galet, det är drama, det är vackert och trasigt. Hur vansinnigt det än snurrat i min skalle det senaste halvåret så känner jag mig luuuuugn i jämförelse med Greta, Simon och Claus. Det är där jag som cynisk medelålders ingenjör ibland kan sucka lite – jag har svårt att känna en koppling till allt detta oförklarade übertrasiga, det blir LITE för trasigt. Fast det är väl en lyx att kunna tänka så. Men jag som stundtals är hård och kall just på grund av att jag OCKSÅ kommer från en familj med många många trasigheter kan känna att det i en viss sorts generationsroman snudd på koketteras med trasigheter på ett sätt som… driver mig halvt till vansinne. Den här boken virvlar nära den gränsen för mig, och det var därför jag fick ge den flera försök. Jag har dessutom ofta ett behov av att kunna relatera något till åtminstone NÅGON i boken och där blev det också #massive fail, men då såg jag det som träning på det där viktiga som läsning ger – ”ahaaa. vidga vyerna, tanten! det svänger!” – och det funkade.

”Jag åker tillbaka imorgon. Min vilja är likt stål obändig. Oändlig.
Han har sagt att han älskar mej. För den han tror jag är.
Det måste vara värt mer än att bli ömkad för vad man varit.”

Nu har jag gnällt. Nu vill jag hylla. Språket. Ibland tänker jag att jag redan från början borde ha sett den tämligen fragmentariska historien som en speciell sorts poesi, för en sån som jag som inte ens är någon höjdare på att njuta lyrik. Svensson leker med ord och meningar, det är referenser till andras verk (sångtexter, romaner) omvartannat med fantastiska alldeles alldeles egna ordlekar. Hon ger de tre huvudpersonerna alldeles egna röster.

Välkommen till den här världen är inte lika lättillgänglig och omedelbar som Allt det där jag sa till dig var sant, men den var väl värd en andra (jaja, tredje) chans. Den KOMMER att gå till bokträdet, mycket för att jag har trångt i hyllorna men också för att jag tror att det är alldeles precis den bok som en lite yngre svensk turist kanske kan älska att ta hem från sitt första besök i ett berusande Berlin (ja, nu hittar jag på en mottagare, i verkligheten kanske boken plockas upp av en överårig surdegskultiverande hipster som bor i något dyrt vindsvåningsaktigt vid Kollwitzplatz, men huvudsaken är ATT den plockas upp)

*) Yngre? Har Berlin gjort mig yngre? Ska man tro en del av mina vänner: ja. Jag har en bekant som jobbar med mode. Hon är skoningslös i retrospektiv. Vi möttes strax innan jag flyttade ner, ja snudd på exakt för ett år sedan, vi möttes sedan igen i november under en av mina resor hem <—- aaaaargh, till SVERIGE, och hon utbrast "herregud människa, du ser tjugo år yngre ut, vad har du gjort?”.

Vad har jag gjort? Skrattat mer. Dansat mer. Varit jag mer. Blommat ut. Plötsligt tas fler delar av min kompetens tillvara på jobbet och jag får vara jag, mitt knäppa jag, mitt lite icketraditionella [för miljön] jag, detta till trots att jag dansar på väldigt högt uppspända linor rent ”statusmässigt/hierarkiskt i organisationen”. Jag har inte gråtit mycket rent faktiskt, det borde jag kanske ha gjort, men jag har haft mycket ont i hjärtat också, jag har känt mycket rädsla, misstro och stress. Det kanske borde ha gjort mig tjugo år ÄLDRE men nu blev det inte så. Sist men inte minst, det där man ”egentligen” inte får säga: men jag har tagit mycket mycket bättre hand om kroppen än förut. Ätit bättre. Promenerat miltals. Tränat upp mina muskler igen. Utan träningen hade jag behövt antidepressiva igen, det är jag övertygad om.

14 mars, 2015 | Kategorier: Berlin, ljuvligtspråk-alert, märkligheter | 5 kommentarer