Bokrea? Bokrea!
Jag kan egentligen inte skylla på Berlin för att jag glömt (jaja, förträngt) årets bokrea – det var flera år sedan jag bokreahandlade senast (!), men i år tänker jag faktiskt försöka beställa lite. För att det inte ska bli rundgång med eftersändningen (som funkar sisådär) så har jag just gjort upp med Stef att jag beställer ett bokpaket c/o honom. YES! Förr om åren har jag kunnat ta det coolt och vänta tills det blir halva reapriset (eller ännu bättre än så), men nu finns inte riktigt den lyxen.
Hittade en tipslista på Aftonbladet.se och kan instämma i en hel del (Blekingegatan 32 hörni! Kööööööp!). Andra tips har jag i min ägo, ännu olästa (Americanah, Hägring 38 mm) och det gör gott i magen att veta att jag har dessa skatter som väntar.
Jag kommer bl a att beställa Mera vego, Jag heter inte Miriam och Stark som en björn snabb som en örn. Har du förbeställt något?
samtidigt i en annan del av Toy Town
I give you Brit Bitch Berlin.
Fantastisk, som alltid. Hon var ett av mina första lokala bloggfynd och hon förblir oöverträffad.
tyskatraggel del 1347685658
Jag har börjat villkora maten. Ibland. Den här ljuvliga tallriken fick jag bara äta under villkoret att jag läste minst en av novellerna. Det gjorde jag. Det var en historia om hur man kan skaffa sig en snyggsnygg julgran, inklusive blå kulor (och då avses inte plågade testiklar), utan att ha ett öre på fickan. Småputtrigt men inget riktigt nöje utan den perfekta känslan för nyanser som jag vill ha när jag (nöjes-)läser. Men det finns ju inga genvägar. Visserligen plockar jag in en DEL tyska lite som ”by osmosis”, men inte på den nivå jag vill.
Jag har dock börjat ta en del möten på tyska, med braskklappen att de andra låter mig börja tala engelska när vokabuläret tar slut. Tog ett möte med chefen och en kollega i Zürich och log åt den rara tyska han talar. Tyskan som talas där låter lite som om ni tänker er finlandssvenska vs rikssvenska – fast på tyska då. Finlandstyska. Samma ton. Det är vackert men ovant, och en del ord är helt helt annorlunda. Såklart.
Grönis och jag skriver smågrejor till varandra på tyska (utmaningen där är att han som privatperson skriver MYCKET slang, jag antar att det är vad långa dagar med strikt politikertyska gör med en gammal punkare) men känslopjunket tar vi fortfarande på engelska, med enstaka tyska ord när engelskan tryter. Jo, det har redan blivit så för mig också att jag faktiskt hittar en del ord på tyska innan de kommer upp i skallen på engelska.
Jag har börjat fika/äta middag med folk och jag borde väl välja tysktalande då också, men hittills är det bara andra utlänningar jag möter. Imorgon ska jag fika med någon från andra sidan jorden, och när han beskrev sin kamp blev jag tvungen att le – ”When I first came here I was really eager to learn German, but yesterday I had a JAPANESE guy helping me to adjust my pronounciation. Yes. It’s THAT bad.”
Så illa är det inte för mig, det jag väl kan säga säger jag bra, till och med mina hårdaste kritiker A och Seb säger att jag stundtals talar tyska helt utan ”utlänningsaccent”, men jag är ju så BEGRÄNSAD. Småpratade med en vietnamesisk tjej igår, hon kunde knappt nån engelska men har bott i Berlin i snart tjugo år och visst kunde vi föra en enkel konversation om var vi kom ifrån, att jag tyvärr inte varit i HaNoi – ÄN – men jag vill så mycket mer. Mermermer.
Men inga genvägar. Jag vet. Min kvällsunderhållning just nu är Bron på Netflix (jag vet, sist på bollen yada yada) och när danskaförståelsen tryter är den den tyska texten jag tar till hjälp.
En dag i taget. Det är väldigt stressigt på jobbet nu, så jag försöker att vara snäll mot mig själv, jag kanske inte måste lägga press på mig själv om tyskan också. Den där gränsen mellan att inte lägga press på mig själv och att råka (för-)bli lat är dock hårfin ibland.
(inte så) Anonyma Biblioholister 