Arkiv för februari, 2015

ett rätt och femtio fel

fruhlingEn av mina pelargoner i köksfönstret bekräftar att JA, det är vår nu.

——————-

Ur dejtingträsket: tysk man som ser väldigt tysk ut (förlåt för den generaliserigen) försöker se tuffsvår ut och skriver ”jag är en hård man, för mig är 50 nyanser av grått inte BARA en bra bok”

(oh. hej då!)


Marly’s Ghost

marlysghort

Jag erkänner. Trots att jag inte firar alla hjärtans dag så köpte jag fredag-den-trettonde-presenter till mig själv den trettonde februari, dagen innan… ni vet. Ja. Det blev dessutom tre böcker om kärlek (! vem var det som intog min kropp den dagen?), Colgan-boken som jag skrev om för några dagar sedan var en av dem, detta är en annan. Den tredje får vi se när jag ids läsa. Jag kanske inte ska överdosera 😉

Plotten? Ben saknar sin döda flickvän Marly. Han är arg och ledsen och bitter och tänker att kärlek är skit, livet är skit. Han kan luuuuuugnt tänka sig att sumpa alla andras upplevelse av alla hjärtans dag, han hjälper dem ju bara ändå för (alla i en kör nu): kärlek är bara nåt som gör en ledsen. Men så på kvällen… (jaa, punkt punkt punkt)

Jag läste någonstans att David Levithan ofta skriver korta historier om kärlek (eller hum, han skriver väl alltid om kärlek) just kopplade till alla hjärtans dag och detta är en av dessa historier. Makes sense. Han har plockat Dickens klassiska julsaga om Ebeneezer Scrooge och placerat den i nutida valentintid. Illustratören har till och med inspirerats – starkt – av John Leechs illustrationer i originalet.

Levithan är tämligen trogen originalet (nästan lite för trogen, det är lätt att tänka ”var ligger utmaningen?”) men moderniserar ändå en smula och lyckas på trevligt Levithan-manér rucka på heteronormativiteten också. Gilla på det! Detta var min pendlarbok under den gångna veckan, jag har läst den på tåg och sittandes i väntrum på Orthopädiezentrum på Potsdamer Platz (medelålders förströdda människor ska gå försiktigt på morgonfrostiga durkplåtar på det att det annars slutar med slaskigt skrapsår på knä samt röntgen och bandagering, hmf) och jag vet inte var mitt cyniska jag tog vägen – men jag blev rörd och blöt i ögonen av och till och det kanske INTE är vad jag normalt önskar när jag läser på tåg/i väntrum. Jag kan knappast klandra boken, snarare min egen brist på Fingerspitzengefühl i val av lagomt lättsam pendlarförströelse.

Mina Levithan-favoriter är fortfarande Every Day och Dash & Lily’s Book of Dares. Levithan/Selznick i Dickenstappning är snyggt och smart och rätt gulligt, men jag kunde ha och mista den här läsupplevelsen. Eller nej, jag ångrar inte läsupplevelsen, men det är ingen KEEPER. Detta blir en passa-vidare-bok. Inget ont i det. Jag åker till Sverige i slutet av nästa vecka och jag tror minsann jag vet vem som ska få den här boken som överraskning i brevlådan 😉

(egentligen var det The Lover’s Dictionary jag ville köpa, men den fanns inte i någon av de fyra (!) boklådor jag besökte, jag får leta i Sverige)


som en vanlig kväll i Surahammar

liebeweaver
Det är ju GLASKLART att det är MIG Sigourney vinkar till, eller hur? Sekunden innan var det Hugh Jackman 😉

Det var faktiskt en ren slump att jag sprang på dem, jag promenerade hem från jobbet och passerade Mall of Berlin – där var de, reklamandes för Chappie. Först tyckte jag att den verkade lite fjantig, men jag gillade ju faktiskt District 9, så… ja, vi får se, jag kanske slår till och ser den!

Hugh Jackman kom f ö en halvtimme innan de andra och jag tror banne mig inte att den fanns NÅN som inte fick en autograf eller bild med sin idol. Vilken kille!


Neil the Puffin II

summeratlittleNä, jag vet. Boken heter inte alls Neil the Puffin II, men nu är Neil en favorit och då blir det likförbaskat så jag tänker. Ja, jag behövde en boklig snuttetrasa. Ja, jag älskade att återvända till Cornwall. Och, jag tycker om att läsa om nån som bakar. Om VAD hon bakar. Ja, jag faller för den omöjliga, opraktiska men ändå myyyyyysiga idén att köpa och bo i en fyr. På en halvö. I havet.

Det känns märkligt att jag läste Neil the Puffin I när jag höll på att flytta till den här lägenheten. Det känns som en evighet sen – ja, både flytten och boken. Tänk hur jag trodde att allt skulle bli då. Och hur det (inte) blev.

Att byta liv, hörni. Snacka om att jag har gjort det. Snacka om att det är bekväm verklighetsflykt att läsa om nån annan som gör det. Nån som har det tufft. Och detta (ja, boken, inte mitt liv ;)) är safe safe chick lit, så jag spoilar nog inte ens när jag avslöjar att Allt Ordnar Sig. Ooooh vad jag behövde läsa om det nu. Älskar’t.


virusinfesterat tyskatraggel

Min chef och jag inleder varje dag med en stunds småprat på tyska. Eftersom vi båda har varit halvkrassliga (eller snarare helkrassliga) i flera veckor (finns det nån som INTE har varit det?) så såg vi ungefär lika levande döda ut båda två imorse. Följaktligen vet jag nu att zombie heter Zombie även på tyska, samt att det är Der Zombie.

Omistligt! Det var lääääänge sen jag konsumerade brai… eh, sjysst zombiekultur nu. Jag har stått och fingrat på The Walking Dead på tyska ibland, men tvekar än. Jag har ju redan köpt ett par böcker på tyska (men färre än tio, jag lovar!) som jag aldrig kommer mig för att läsa så nu är jag sträng mot mig själv.


Lösenordsskyddad: Bones x2 (pun intended)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Bokrea? Bokrea!

Jag kan egentligen inte skylla på Berlin för att jag glömt (jaja, förträngt) årets bokrea – det var flera år sedan jag bokreahandlade senast (!), men i år tänker jag faktiskt försöka beställa lite. För att det inte ska bli rundgång med eftersändningen (som funkar sisådär) så har jag just gjort upp med Stef att jag beställer ett bokpaket c/o honom. YES! Förr om åren har jag kunnat ta det coolt och vänta tills det blir halva reapriset (eller ännu bättre än så), men nu finns inte riktigt den lyxen.

Hittade en tipslista på Aftonbladet.se och kan instämma i en hel del (Blekingegatan 32 hörni! Kööööööp!). Andra tips har jag i min ägo, ännu olästa (Americanah, Hägring 38 mm) och det gör gott i magen att veta att jag har dessa skatter som väntar.

Jag kommer bl a att beställa Mera vego, Jag heter inte Miriam och Stark som en björn snabb som en örn. Har du förbeställt något?


samtidigt i en annan del av Toy Town

I give you Brit Bitch Berlin.
Fantastisk, som alltid. Hon var ett av mina första lokala bloggfynd och hon förblir oöverträffad.


tyskatraggel del 1347685658

villkoradmat

Jag har börjat villkora maten. Ibland. Den här ljuvliga tallriken fick jag bara äta under villkoret att jag läste minst en av novellerna. Det gjorde jag. Det var en historia om hur man kan skaffa sig en snyggsnygg julgran, inklusive blå kulor (och då avses inte plågade testiklar), utan att ha ett öre på fickan. Småputtrigt men inget riktigt nöje utan den perfekta känslan för nyanser som jag vill ha när jag (nöjes-)läser. Men det finns ju inga genvägar. Visserligen plockar jag in en DEL tyska lite som ”by osmosis”, men inte på den nivå jag vill.

Jag har dock börjat ta en del möten på tyska, med braskklappen att de andra låter mig börja tala engelska när vokabuläret tar slut. Tog ett möte med chefen och en kollega i Zürich och log åt den rara tyska han talar. Tyskan som talas där låter lite som om ni tänker er finlandssvenska vs rikssvenska – fast på tyska då. Finlandstyska. Samma ton. Det är vackert men ovant, och en del ord är helt helt annorlunda. Såklart.

Grönis och jag skriver smågrejor till varandra på tyska (utmaningen där är att han som privatperson skriver MYCKET slang, jag antar att det är vad långa dagar med strikt politikertyska gör med en gammal punkare) men känslopjunket tar vi fortfarande på engelska, med enstaka tyska ord när engelskan tryter. Jo, det har redan blivit så för mig också att jag faktiskt hittar en del ord på tyska innan de kommer upp i skallen på engelska.

Jag har börjat fika/äta middag med folk och jag borde väl välja tysktalande då också, men hittills är det bara andra utlänningar jag möter. Imorgon ska jag fika med någon från andra sidan jorden, och när han beskrev sin kamp blev jag tvungen att le – ”When I first came here I was really eager to learn German, but yesterday I had a JAPANESE guy helping me to adjust my pronounciation. Yes. It’s THAT bad.”

Så illa är det inte för mig, det jag väl kan säga säger jag bra, till och med mina hårdaste kritiker A och Seb säger att jag stundtals talar tyska helt utan ”utlänningsaccent”, men jag är ju så BEGRÄNSAD. Småpratade med en vietnamesisk tjej igår, hon kunde knappt nån engelska men har bott i Berlin i snart tjugo år och visst kunde vi föra en enkel konversation om var vi kom ifrån, att jag tyvärr inte varit i HaNoi – ÄN – men jag vill så mycket mer. Mermermer.

Men inga genvägar. Jag vet. Min kvällsunderhållning just nu är Bron på Netflix (jag vet, sist på bollen yada yada) och när danskaförståelsen tryter är den den tyska texten jag tar till hjälp.

En dag i taget. Det är väldigt stressigt på jobbet nu, så jag försöker att vara snäll mot mig själv, jag kanske inte måste lägga press på mig själv om tyskan också. Den där gränsen mellan att inte lägga press på mig själv och att råka (för-)bli lat är dock hårfin ibland.


Lösenordsskyddad: och tala om trollen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Lösenordsskyddad: la dolce vita

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


söndag med Scholl et al

Jag ligger efter med redovisningen av mina söndagspromenader. Alla är inte direkt värda att skriva om, men den här är det!

Det är lätt att glömma att det fanns tyskar – höga och låga – som motsatte sig nazismen. En del försökte till och med förändra inifrån. Målet för sagda söndag blev därför Gedenkstätte Deutscher Widerstand, eller The German Resistance Memorial Center som det heter på engelska.

Du kanske har sett filmen Valkyrie? Von Stauffenberg och hans förtrogna försökte mörda Hitler den 20/7 1944, men misslyckades. Den lilla minnesplatsen på innergården är den plats där gärningsmännen avrättades.

dwgd2vonstauff

I efterhand debatteras det hur drivande just von Stauffenberg egentligen var, men han var ju tjusig så jag antar att han är mest ”filmisk” att sätta i fokus. Man kan dessutom invända att mordförsöket kom först 1944, frågan är hur mycket av historien som hade ändrats – många människor hade redan dött. Å andra sidan, ett liv är ett liv är ett liv? Alla som deltog i komplotten hade heller inte några ädla och humanistiska motiv – en del av dem ville helt enkelt bara ha bort Hitler, inte nödvändigtvis hans galna idéer.

Nu fokar muséet inte bara på Valkyrie-plotten även om det kanske är den de flesta av oss har hört talas om. Här finns en liten men naggande god utställning med information om diverse olika grupperingar som kämpade mot nazismen.

sophies

Jag fastnade lite speciellt för den vita rosen och Sophie Scholl. Yes, jag är ytlig, jag såg den vackra profilen och började läsa mer om henne, hennes bror och de andra som formade rörelsen. Hon avrättades några månader innan hon skulle fylla 22 år, efter att ha delat ut flygblad. F l y g b l a d.

(ja, jag vill ha boken, nej, jag får inte köpa den. än. ska försöka få fatt i filmen också.)

elserberlin

Till min stora glädje fanns det en poster om Georg Elser också. Jag sprang på minnesmärket över honom av en slump en fredag när jag promenerade hem från jobbet och jag var allt annat än bevandrad i hans öde. Nu vet jag lite mer. Han försökte mörda Hitler och hans närmaste redan 1939 – om HAN hade lyckats? Mindboggling. Filmen om honom är pinfärsk, så det borde jag absolut kunna lyckas se, det kan dessutom vara bra för mitt tyskatraggel! Elser fängslades, torterades och mördades slutligen i Dachau, bara några veckor innan lägret befriades.

Dessa människoöden. Alla dessa öden.

Mycket mycket rörande är också den tillfälliga utställningen (slut 29/3 2015) ”Don’t forget your name. The children of Auschwitz.” Jag vet inte riktigt vad man ska vara gjord av för att inte få en klump i halsen av den.

Inträdet till detta museum är alldeles alldeles gratis, och i en tämligen söndagsstängd stad kan det utgöra ett ganska bra utflyktsmål. Det är snyggt gjort men jag kan tänka att de hade kunnat göra ÄNNU mer av det (kanske inte bara text, bild och film? Jag är en sån där som vill se Stauffenbergs… tja, penna? Scholls skolväska? vad som helst. Jo, jag vet också att krig göra destruktiva saker med ting som redan från början var förgängliga, men på NÅGOT vis skulle det gå att levandegöra allt ännu lite till).

dwgd1

fantastiskt vackra lokaler

Sist men inte minst – den ljuuuuvliga Marlene! Hon h a t a d e nassarna och joinade den amerikanska arméns uderhållningsförband, så hon har också fått en liten plats på muséet. Underbara kvinna. Att åka med en röd ros till hennes grav blir en annan söndagsutflykt till våren…

dietr


Käthe, jag och handväskan

rrrriottant
Käthe vill påpeka att väskan är LITE för tantig för hennes smak, ”men man tager vad man haver”.

#tantentillväxjö


Lösenordsskyddad: blodtrycket… blodtrycket…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


dagens lunch: en godispåse med blandade kulturrelaterade länkstänk

Hög hög HÖG vill-ha-faktor på det mesta denna kvinna har producerat, men Curie och Tereshkova ligger allra högst på listan.

——————–

Jag ska till Sverige över helgen om några veckor, mina husnycklar ska lämnas till nästa ägare. Jag antar att jag inte behöver förklara exakt hur jobbigt det är, samtidigt som det ska bli skönt att bli av med allt… strul. Jag ska få gona mig hos Stefano igen, så det blir inte BARA elände. Jag har preliminärlovat att vi ska testa att göra vietnamesiska vårrullar, vi ska göra en sista kolla-om-nåt-mer-ska-räddas-i-huset, vi ska ut och dricka öl och busa (busandet blir bara om vi ORKAR :-D) och… ja, det är mycket som ska hinnas med den där stackars helgen. Innerst inne när jag en dröm om att få se Louise Bourgeois-utställningen också, men jag inser redan att det snudd på är omöjligt denna gång. Vi får se. Mirakel kan ske…

——————–

Plötsligt vet jag dessutom preciiiiiiis vad jag ska göra i helgen. Käthe Kollwitz är såååå med. Eventuellt också Ernst Thälmann. Spännande! 😉


Medan mörkret faller

medanmorkretfaller
”Det enda dumma med att promenera hem från jobbet nästan varje kväll är att jag får för lite lästid med min suveräna pendlarbok.” postade jag på instagram förra veckan.

Det är inte BARA för att få motion som jag promenerar, det är för att försöka ducka förkylning/flunsa också, för när S1, S2 och S25 är ersatta med bussar (ledtråd, man undviker helst gatutrafik i Berlin under vissa tider på dygnet så det är snällt att det finns ersättningsbussar men de är inte direkt ett bra alternativ) så blir den stackars kvarvarande U2 som ännu rälsrullar något episkt som vissa tider på dygnet liknar såna där videor från Tokyo där folk i stort sett staplas på höjden i tunnelbanevagnen. Så här ska det vara fram till maj och jag HOPPAS att behovet för tunnelarbetena verkligen uppkom akut, för hur de annars tänkte när de inte sköt på det hela till mer cykelvänliga tider vete tusan.

Till slut gav jag upp och fuskade (ja, det kändes lite som att fuska – som att äta upp lördagsgodiset redan på fredagskvällen, jag vet då sannerligen att hålla mig själv i herrans tukt och förmaning ;)). Lihammer plockades ur väskan och hamnade på kudden istället. När jag nu hade läst ut Marwood måste jag ha något annat att trösta mig med under nattvaken. Lihammer fick det bli.

Mörkret faller över Europa år 1934. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och många är på flykt. Hemma i Sverige fattas beslut om sterilisering av »sinnesslöa«. I Uppsala hittas en högt uppsatt akademiker bestialiskt mördad i Anatomiska institutionens källare.

Den egensinniga kriminalkommissarien Carl Hell blir utsedd att utreda mordet, och till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. De två kastas in i samhällets finrum där tvivelaktiga åsikter och inhuman forskning är en del av vardagen. Snart sker ytterligare ett mord och jakten på mördaren blir alltmer desperat.

Ja, ännu en kriminalroman. En ANNORLUNDA dito. Välresearchad, med många bottnar. Banne mig – här dyker dofter av ett ljuvligt dekadent Berlin upp, minnen av ett Berlin som jag önskar att jag hade fått uppleva (i e ett Berlin före nassarna). Här dyker också rasbiologiska institutet i Uppsala upp. I de lokalerna har jag genomlidit en och annan föreläsning, även om det naturligtvis inte heter just rasbiologen numera.

Jag har också bligat beklagande på en del av de skelett och andra preparat som pryder korridorerna på BMC där anatomilektionerna hålls och de skalade preparaten numera ”bor”. Jag minns alldeles speciellt en ”puckelryggig pojke från Älvdalen” (eller var han nu kom från) som jag tyckte så synd om där han hängde, aningens torr om benen.

(N B! numera kommer kropparna från FRIVILLIGA donatorer, det är en m y c k e t speciell process som föregår att en kropp ska få hamna i händerna på medicinstudenter i Uppsala! väl på plats behandlas kropparna med kärlek och respekt, åtminstone när jag gick där och jag tror inte att det har förändrats – vi insåg att det var en ynnest att nån lät sig grävas i för att vi skulle få lära oss muskler och ben)

I boken plöjer vi ner trynena i trettiotalets Stockholm/Uppsala, med de otäcka strömningar som minsann fanns i Sverige också. Tvångssteriliseringsdiskussioner. Galna experiment utförda på skyddslösa människor som föll utanför den trånga normen. I den här historien finns dessutom HBTQ-medvetenhet och en gryende feminism. Det är mycket lätt att tycka om huvudpersonerna Carl och Maria. Det är lika lätt att vilja ha MER av dem. En liten varning bör dock utfärdas: den här boken innehåller slaskiga och grymma detaljer kopplade till mord. Äckelmagade kan eventuellt bli lite gröna i ansiktet. Det kanske är lätt för mig att säga (jag är inte äckelmagad), men det är värt det!

Jag. Älskar. Den. Här. Boken. Jag är avundsjuk på den som ännu har den oläst. Vilken tur då att det kommer en fristående uppföljare senare i vår: Än skyddar natten.

————————

Läs också Eva F Dahlgren: Farfar var rasbiolog


Granne med döden

Njuter av en ledig eftermiddag efter en period med myyyyyycket jobb. Det trista med myyyyycket jobb är att jag sover så kasst. Vaknar mitt i natten, ligger vaken några timmar och är sen som en zombie (nä, det var elakt mot zombiepopulationen) när mobilen börjar tuta vid 6.15.

Ibland kan jag nyttja den där vakentiden till att läsa, ibland inte (om jag känner att jag kanskeKANSKE skulle kunna dåsa lite så vill jag inte väcka mig själv ännu mer genom att läsa, hårfin avvägning). Nu är detta en bokblogg (eller brukade åtminstone vara), inte en insomniablogg. Enough whining!

grannemeddodenVi har tagit en paus från varandra, kriminalromanerna och jag. Eller: hade. Jo, så var det länge, men så landade Granne med döden hos mig för ett tag sedan och jag kände ett ”hm…!”. Jag gillade Marwoods första, Onda flickor, och anade att hon faktiskt kunde vara allt annat än ett one-hit-wonder.

Vi har ett hus i en ännu-inte-så-glamorös-del-av-London. Det är den typen av hus dit folk flyttar som kanske inte vill vara så sociala. Vill eller kan. Ett hus där man kanske inte stannar så länge, av en eller annnan anledning. Fast en av hyresgästerna har bott där sen hon var barn. Den snikne hyresvärden skulle gärna kasta ut henne, men han kan inte. Hon är besvärlig. Hon vill ha såna där lyxiga saker som fungerande avlopp till exempel. Ja, hon bor i källaren, så det är hennes lägenhet som råkar allra mest illa ut på grund av de där igenslammade avloppen.

Det stinker. Det är den hetaste sommaren på länge och när avloppet RIKTIGT sätts igen och Vestas golv blir förstörda så stinker det rentav… LIK. Nån i det lilla hyreshuset har visst en riktigt riktigt kladdig hemlighet.

Granne med döden är inget för den äckelmagade, kan vi säga. Det är ingen mys-spänning. Det är en gräslig, fantastisk, spännande och välskriven historia. Marwood kliver upp på tronen vid sidan av Belinda Bauer för mig. Granne med döden känns inte lika annorlunda som Onda flickor, men det är ändå ”kriminalroman med den där extra twisten” som gör att jag lockas.

——————–

Knappt hade jag lagt ifrån mig den här boken förrän det damp ner ett mail om Crimetime Gotland. BÅDE Bauer och Marwood (pseudonym dock, tippar på att Serena kommer dit som Serena-Alex) ska dit ihop med en hel BUNT andra namnkunniga författare. Denise Mina, Anne Holt och Katarina Wennstam tillhör också favoritförfattare som ska dit. Oh!

Jag har aldrig varit på Gotland. Gotland i augusti låter MUMS, men jag tippar på att det är snudd på kört att hitta hotell till annat än hutlösa priser där då.


livets nödvändigheter

Vi visste ju redan, vi som älskar böcker.
Böcker är väl så nödvändiga – och boknöd kan uppkomma! – som kondomer, kylda drycker, choklad eller annat som ofta saluförs i varuautomater.

bokomat

Denna ljuvliga bokomat står på perrongen vid linje U8 på Alexanderplatz. Love it.


50 nyanser av…

Jag har tyvärr några väninnor som har snöat in totalt på ”50 nyanser av…”-böckerna. Jag har fortfarande inte läst dem och det beror verkligen inte på att jag skulle vara ointresserad av kink, mer på en kombo av ”usch, jag har hört att de är pinsamt pinsamt skrivna” samt den inre motvallare som får mig att skygga eller åtminstone kraftigt försena inmundigande av en hel del hype (den motvallaren gör att jag kan vara den sista i bekantskapskretsen som inte sett filmen Titanic heller).

BDSM-utövare ute i verkligheten stönar över den här serien, och inte direkt av behag (det kan vara bäst att förtydliga det). Suzann förklarar varför.

Varför jag skriver ”tyvärr” om väninnorna? Tja. Jag önskar dem bättre erotik, helt enkelt. Erotik som inte ÄNNU mer befäster det där med liten fattig och oerfaren flicka som sveps bort av stor, erfaren och rik man.


söndag i retrospektiv – med en ton av Nelly Sachs

Förra söndagen var grå och trist, men jag hade en lunchdate med A&G och med risk för att låta stjärnögd och lättroad – när jag får hänga med dem spelar vädret ingen roll. Vi åt riktigt bra vietnamesisk mat på DuDu, letade sen upp ett pyttelitet fik med fantastiskt kaffe – The Barn. A skulle på sin söndagsyoga efteråt så G sa ”jag kan ta er till ett fint monument på vägen dit om ni vill?” och då blev jag glad för just detta har jag velat hitta även om jag inte har lagt ner mig nog mycket för att kolla upp det på förhand.

Jag strövar ofta i dessa kvarter (i stadsdelen Mitte) så jag har helt kallt räknat med att snubbla över det förr eller senare vart fall – Der verlassene Raum (det övergivna rummet). Karl Biedermann på Koppenplatz.

nellys

“…O die Wohnungen des Todes, (Oh the houses of death)
Einladend hergerichtet (invitingly appointed)
Für den Wirt des Hauses, der sonst Gast war- (for the landlord of the house who was once a guest)
O ihr Finger (Oh you fingers,)
Die Eingangsschwelle legend (Laying the threshold)
Wie ein Messer zwischen Leben und Tod – (like a knife between life and death)

O ihr Schornsteine, (Oh, you chimney stacks,)
O ihr Finger, (Oh you fingers,)
Und Israels Leib im Rauch durch die Luft! (And the body of Israel going up in smoke!)”

Budskapet är lätt att ta till sig. Ett rum har lämnats i hast. Runt plattan löper citatet ovan, skrivet av den berlinska poeten och Nobelpristagaren Nelly Sachs (du kanske redan vet att hon flydde till Stockholm under kriget och sedan stannade där fram till sin död 1970).

Detta kanske inte är den FÖRSTA platsen att leta upp för den ovana besökaren i Berlin, det är INTE svårhittat per se men det kanske finns maffigare och mer kända monument att se vid första Berlinbesöket (men å andra sidan – som en del av en temapromenad? funderar på att göra en och lägga upp, vi får se), men en solig vårdag ihop med en bra bok (kanske lite komboläsning i form av Sachs?), oooooh jag kan se mig själv sitta där och läsa. Otvivelaktigt.

—————————–

Idag är det söndag igen och jag ska återgå till min vanliga Gugelhof-rutin, ensam-brunch med bok och anteckningsblock bredvid tallriken. SOLEN SKINER. Det lär bli en låååååång promenad efteråt. Har ännu inte lagt upp rutten. Vi får se.


HM (pun intended) – vad kan vi göra av King Lear?

Allra hemskaste syster_2

Allra hemskaste syster av Lina Forss, en King Lear i nutida bratförpackning med en svensk klädkedjeägande familj i centrum. Ja, inget dumt upplägg alls, det fångade åtminstone min blick även om det rosa omslaget fick mig att skygga. Lear-referensen vann ändå. Jag köpte boken och tänkte att den var light men ändå fångande nog att funka finfint som pendlarbok.

Kungen i detta drama är Kurt Leander, ägare till storföretaget Firman. Han är svårt sjuk och Firman måste delas mellan de fyra systrarna Cornelia, Gabriella, Regina och Alex. Frågan är bara hur? Patriarken samlar sina fyra döttrar och meddelar att den som älskar honom mest ska bli rikast belönad.

Så ställs syster mot syster i kampen om makten över modeimperiet, en kamp där två av systrarna Gabbie och Reggie jävlas idogt med varandra och den självklara tronarvingen Cornelia. Cornelia gillar inte att strida men däremot så gillar hon syrran Gabbies man och han gillar henne. Lite för mycket. Men i krig och kärlek är allt tillåtet – så länge det inte läcker ut i pressen.
Under tiden Kurt Leander förtvinar av sjukdom åser han striderna och smider egna planer som ska eka bortom hans bortgång.

Intressant upplägg – check, enstaka otroligt snyggt skrivna passager – check, ljuvligt lockande (om än snobbiga) Londonreferenser – check, men ändå faller jag inte för helheten. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som skaver, men när det plötsligt efter en låååång transportsträcka bränner till i vissa relationer så är det slut på boken. King Lear-upplägget med en bunt döttrar och andra ”givna” roller runtomkring gör dessutom att en del av karaktärerna som finns där för just det upplägget inte finner någon naturlig och riktigt intressant del i historien, de just bara finns där. När jag läste efterordet insåg jag att Lina verkar vilja fortsätta att skriva om familjen Leander, så de blekare karaktärerna kanske utvecklas i kommande böcker. I dagens hetsiga succé-geeeeenast-or-else-klimat i bokbranschen så undrar jag lite stilla om det ens blir fler böcker om Leanders? Vi får se.

Två av fem. Jag kanske läser mer av Lina (hon har bl a givit ut lite YA, det kanske funkar bättre?) för att forska i var de där otroligt snyggt skrivna passagerna kommer ifrån, vi får se. Det finns potential.

…och jag är sugen på att dra fram min King Lear ur bokhyllan, det är bra. Komboläsning ftw!

Någon annan kommer att kunna fynda den här boken i bokträdet på söndag, hoppas den finner ett fint nytt hem (trots att en viss liten katt ätit på hörnen så den ser lite extra sliten ut ;))


Blekingegatan 32

Ibland drar jag mig för att skriva om en bok som jag älskar, enbart för att jag inte med ord kan göra den rättvisa. Blekingegatan 32 är en sån bok. Jag ber på förhand om ursäkt för alla plattityder jag kommer att rapa.

blekingegatan32

Greta, den gudomliga Garbo. Jag kan inte påstå att jag hade någon riktig relation till henne alls innan min blick föll på omslagsbilden som pryder denna bok. Kolla. Blicken. Handen. Eller BLICKARNA. Mimi Pollacks underluggenbläng, så full i fan. Greta, så ung men redan så full av värdighet, alldeles bakom. Fantastiskt. (hela bilden hittar du bl a här).

Boken följer två parallella spår, ett ”då” med en tonårig Greta Gustafsson som säljer mode på PUB men drömmer om något annat och tar sig in på Dramaten. Utanförskapet där, hon är den fattiga utan riktigt finkulturella referenser, hon saknar de självklara manér som de andra, rikare, studenterna fått gratis med modersmjölken (och fadersplånboken). Ett ”senare” när hon redan är på andra sidan Atlanten med sin Moje (Stiller). Jag tycker mer om ”då” än ”senare” och hade velat ha fem-sexhundra… tusen sidor TILL om det, men det är det inre glupska barnet som talar och inte den mer vuxna som inser hur en roman behöver byggas upp 😉

Och så kärleken. Mimi. Åh.

Det är ju det där med att skapa en roman. Att klippa i tid. Einhorns tolkning av Gretas liv tar slut långt tidigare än Garbos filmkarriär gjorde det, men det är ju så – det är inte en karriärbeskrivning vi vill ha. Eller JO, jag vill veta mer, om än kanske inte om karriären. Vad händer sen? Men OK, jag kan inte kräva att Lena ska skriva just DEN boken, och det är inte som om det inte finns fler böcker om den mystiska stjärnan som drog sig tillbaka tidigt. Men jag vill ha Lenas blick, Lenas varsamhet och skoningslöshet och Lenas ORD.

…och ooooooh, den finns på tyska också! Här kanske jag kan hitta fler bra tips!


Lösenordsskyddad: och så lite gråt på det – update

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Lösenordsskyddad: en soppa att ducka

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: