Arkiv för januari, 2015

kan inte sluta tänka på kombon Garbo och Dietrich

pendlbjan15Veckans pendlarbok är Lena Einhorns mästerverk om Greta Garbo och Mimi Pollack och deras år tillsammans som elever på Dramaten. Oh the joy. Jag älskar den och slits mellan suget att bara VRÄKA i mig allt samtidigt, samtidigt som den försiktigare lilla ordningsminstern i mig viskar ”men det är väl bättre att ransonera, allt som gör den där svettiga tunnelbaneturen på 2 x 20 minuter per dag bättre är väl lämpat att vara en karamell att suga på lääääänge?”.

Som boende i Berlin och dyrkare av Dietrich är det naturligtvis omöjligt att inte tänka på dessa sköna damer tillsammans. Det går massor massor av rykten och internet dräller av snygga fotomontage. MJAU!

————–

Jag kan ärligt säga att just före jul krisade jag rejält i min relation till det nya livet i Berlin (eller snarare till allt som måste fixas och tyngden i att fatta och fixa precis allt ensam). Jag var ungefär så här —> xx <— nära att ge upp och flytta till Sverige igen, men nu känns det bättre. Igår hade jag en "break through day" och lyckades fixa massor av saker som jag haft ont i magen över (bankgrejor, försäkringar, yada yada). Med tanke på att jag fick ett åttasidigt häfte om hur man VÄDRAR tillsammans med lägenhetskontraktet så kanske ni kan gissa hur bank- och försäkringskontrakt ser ut? På kanslityska? I ett VI-ÄLSKAR-REGLER-OCH-GÄRNA-STRIKTA-OCH-KONSTIGA-DITO-land?

Nästa heta potatis är deklarationen. Här skickar man även som privatperson in sina papper med en låda kvitton. Papperskvitton. Skojar inte. Men det får bli då det. *frossa*

Igår var det som vår här. Oblåsigt för Berlin, 10 grader varmt (ända tills jag kom hem vid 19.15 faktiskt) och soooool. Stämplade ut redan 16.15 och promenerade sen i tre timmar. Inget lulla, det var bra tempo – men då och då smet jag in nånstans. Kan dock stolt säga att vare sig Dussmann eller Dr Martens (butiken här är verkligen välsorterad!) fick mig att glänta på plånkan.
150116eStannade till en stund vid minnesmärket över de mördade judarna. Skymningen var blå (klockan var 16.30, dagarna är rejält mycket längre än i Sverige här än men snart ändras det) och det är en plats som manar till eftertanke om vad som hände då och vad som händer nu och vad som händer sen.

150116dJag har aldrig plågat er med bilder av den här linslusen förut. There you go!

150116cFrankrikes ambassad på Pariser Platz.

150116aRälsfordon. Otippat.

150116bRälsfordon II. Otippat II.

😉

————–

DrS är i annan stad långt bort men jag nästan garvade här i veckan, för det kom ett lååååångt mail som i stort sett var ett svar på allt jag gnölat om här. Han påstår att han tänker fortsätta göra mig förvånad (på det bra sättet) igen. Och igen. Och igen. Nåja, vi får väl se. Det kom också en passus om att hans skrivna kommunikatonsförmåga inte riktigt är lika vass som min. Båda kajkar vi runt i andraspråksdammen och min engelska är förvisso jäkligt bra, men det ÄR inte mitt förstaspråk. Hans engelska är bra för att vara tysk (förlåt, det där låter muppigt men svenskar i genomsnitt är långt bättre än tyskar i genomsnitt – vi MÅSTE ju) men inte riktigt som min. Skriven kommunikation är en kraftigt minerad väg oavsett språkkunskap, till och med för de som känner varandra väl sen förr.

Vi får se. Igen. Vi ska försöka se om vi kan ses till veckan, men nu är det jag som har en massa aktiviteter på kvällarna (jobbmåsten – drygt).

…och ikväll bär det hem till pojkarna A och G på middag. A hade bjudit in nån mer också, men kön eller läggning redovisades ej (jag vet att han vill hitta en tjej till mig, men han känner inga lediga flator, han känner knappt några flator alls :)) och jag hoppas sannerligen att det inte är nån oannonserad blind date. Jag tror inte det, Alex är inte den typen.

Bis gleich. Jag strävar på.

Annonser

ääääääh jag måste ta lite anti-chick-lit också

OK, i en parallell värld så drog protagonisten av ett kommunikationsrelaterat plåster för en tid sen. Hon var nöjd med det. Nån som presumtivt skulle kunna vara fantastisk (rolig, smart och faktiskt väldigt vänlig – ett ganska snyggt ansikte [enligt protagonistens något nördiga smak] – på det var snarast besvärande ty protagonisten tänkte ”vad ska en sån med mig till? är han kattvåldtäktsman? seriemördare?” …ja, vi vet kanske lite hur den luttrade protagonisten tänker vid detta laget) betedde sig märkligt och plattformen där de möttes var ingen där protagonisten med lite eftertanke ville befinna sig vart fall, så hon skrev ”jag TROR att du vet var du kan nå mig om så är, jag kommer radera mitt konto här nu”.

Protagonisten visste mycket väl att all tidigare korrespondens raderades vid deaktivering av konto, appen var dessutom tämligen kopieringsskyddad så vare sig bilder eller meddelanden var enkla att kopiera för nåt så när ickenördigt folk.

I fredags morse blev protagonisten paff, ty i inlåddan på vanliga mailkontot låg ett mail från snubben ifråga. ”Aaaaaaargh, jag veeeeeet att du sa att du funderade på att radera ditt konto och jag BORDE ha sparat din mailadress med en gång men jag gjorde inte det för jag trodde inte du skulle försvinna så snabbt och JISSES som jag har letat men nu hittade jag dig och jag är glad för det – heeeeej! Nu MÅSTE vi ta den där kaffekoppen som du har lovat!” typ. Fast på utrikiska då.

Protagonisten flinade lite. Nä, hon mer än bara flinade, hon blev glad. Luttrad och cynisk, men ändå finns nån sorts hopp djuuuupt inuti henne om att folk som presumtivt verkar bra ska kunna vara det också. Ibland. Utan att blixten slår ner.

Det spelas så jävla många spel numera. Det är the rules och the game och gud vet allt. ORKA! Protagonisten insåg att om den där människan (vad ska vi kalla honom? DrS?) är en av de som gillar gaaaames (hon började misstänka det efter ett tag, det var därför hon tog risken att alls tappa bort DrS genom att radera den där appen för protagonisten har inget intresse av att ens fika med folk som gillar gaaaaames) så borde hon kanske vänta några dagar med att svara. Nu är protagonisten både milt autistisk och jäkligt wysiwyg (det är det enda hon tycker håller i längden, ty lögner brukar ta kraft att underhålla) så hon väntade tills det fanns lite tid över (lunchen samma dag) och skrev sen ett ”hej, kul att höra av dig – det trodde jag ärligt talat inte, jag misstänkte att du bara var en player men jag är glad om det visar sig vara fel ty det är sällan man kan hitta nån att diskutera det vi har diskuterat med, visst kan vi ta den där kaffekoppen nån dag, sure!” som svar. Typ.

Big mistake, antar protagonisten, för sedan dess inte ett LJUD. Protagonisten vet att DrS är busy och att han var bortrest hela helgen, men hon får inte ihop ständigt tjat om att ”ååååh, jag vill verkligen snacka f2f med dig, vi MÅSTE ses snart” med att vara så busy – hell, protagonisten kommer själv ofta hem seeeeent från jobbet men om hon ville träffa nån SÅ gärna så skulle hon GÖRA SIG icke-busy en liten stund, om inte annat så för att använda luren och skriva ett mail. Men det är ju hon det.

Ja jäklar. Jag Protagonisten kan inte påstå att jag hon har saknat den här sidan av singellivet. ALLS.

Gå i kloster, Ofelia!

——————————–

Alla knubbiga chicklitthjältinnor ska ju ha en snygg bögkompis. Denna hjältinnas dito kom på surprise visit förra söndagen och det var illans kul trots att hjältinnan normalt avskyr surprise visits, hon vill kunna planera sin tillvaro. Nåväl, det har talats läääänge om att eder hjältinna ska sammanföras med snyggkompisens pojkvän/sambo – men på nåt vis så kommer saker så ofta emellan att denna berömda pv snart får heta Mållgan *host* – men nu får vi se, på lördag ska det bli middag hemma hos pojkarna. Ja, om nåt inte kommer emellan igen. Stay tuned 😉


saker man kan göra när man vaknar 4.30 och vägrar somna om

…man kan till exempel gå upp och tänka ”NUUUUU ska jag kolla den där serien om Astrid Lindgren på svtplay!” bara för att inse att nej, den går inte heller att se från min tyska IP-adress.

”Mäh, skaffa VPN, kötthövve” tänker du då, men i njäääää, då riskerar jag att mista min största icke-bokliga underhållningskälla ty Netflix har visat en besvärande sida – vääääldigt många VPN-användare har ”råkat” få sina konton blockerade. Alla samband vägrar att medges, of course, men… nä. Riskerar inte det.

stasilandSå. Då skriver jag lite om Stasiland då. Anna Funder.

”In 1989, the Berlin Wall fell; shortly afterwards the two Germanies reunited, and East Germany ceased to exist. In a country where the headquarters of the secret police can become a museum literally overnight, and one in 50 East Germans were informing on their countrymen and women, there are a thousand stories just waiting to get out.

Anna Funder tells extraordinary tales from the underbelly of the former East Germany – she meets Miriam, who as a 16-year-old might have started World War III, visits the man who painted the line which became the Berlin Wall and gets drunk with the legendary ”Mik Jegger” of the East, once declared by the authorities to his face to ”no longer to exist”. Written with wit and literary flair, Stasiland provides a rivetting insight into life behind the wall.”

Den här boken tog TID att läsa, och det berodde inte på minsta vis på att den var tråkig, långsam eller ointressant. Det var snarare jag som var allt det där. Åtminstone långsam. Trött. Splittrad.

Det är inte en krävande bok att läsa såtillvida att man måste koncentrera sig för att hålla tempot uppe, men den är krävande för att den bitvis är tung. För tung för denna höst. Den är ursnyggt skriven, den är saklig och osentimental men ändå djupt (be-)rörande.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag min numera gullifierade (det ÄR en av Prenzlbergs sötaste och populäraste gator) gatstump som tidigare (van-)pryddes av muren. Den svängde utanför mitt fönster, korrektion: DE svängde. Murarna, med sin dödsremsa emellan. Många av historierna i boken, främst de som rör flykttunnlar, utspelades bokstavligen utanför mitt fönster. Så är det att bo på krypavstånd från Bernauer Strasses Mauer Gedenkstätte.

Anna Funder måste ha ett fantastiskt sätt att närma sig människor, för i den här boken möter hon så många som har så mycket att berätta. De berättar. Sannerligen. Familjen som separerades från sitt nyfödda barn. Stasi-män, höga som låga. Hon möter kartnörden som fick dra de första strecken på gatan – ”HÄR ska den gå!”. Kvinnan som fortfarande vill exhumera sin döde man för att försöka förstå hur han dog i fängelset. Anna besöker Hohenschönhausen långt innan det blev ett museum (nej jag har inte varit där än, måste ladda mod) tillsammans med folk som torterades där.

Hon möter också en man som drömmer sig tillbaka, som INTE uppskattar det nya Berlin där man måste ha en massa pengar för att ha det drägligt. En del av det han drömmer sig tillbaka till kan jag också uppskatta (främst efter att ha pratat med östtyska vänner som kan ge en kompletterande bild till det vi oftast hör) men det många av de som fortfarande har en mur i sin skalle glömmer är att DDR var bankrutt när muren föll. Fullständigt bankrutt. Han hade inte fått behålla sin dröm ens om muren hade stått kvar.

Det sägs vara ganska många som längtar tillbaka. Som inte tycker att övervakningen var så farlig. ”Vi får resa var vi vill nu? Mallorca säger du? Men jag har inga pengar att resa för ändå.”

Mindboggling alltihop. Jag kommer aldrig att förstå.

Den här boken kommer jag nog inte ens LÅNA ut för den här boken vill jag vara säker på att ha kvar. Jag kommer att läsa den igen. Kanske inte allt, men vissa kapitel. Ja. Så är det.


Inget elfte bud för mig

150110
Det är inte du boken. Det är jag. Imorgon hittar du nån annan som kan älska dig, i bokträdet. Puss.


saker som fick mig att glömma att sätta in kaffekoppen i kaffemaskinen

banksy

Av alla bilder som spritts efter terrordådet i Paris så är nog detta min favorit. Den påstås vara Banksys. Jag skriver ”påstås” för i Banksys fall känns det som om man aldrig kan vara säker, jag har sett många kanongrejor med hans namn på – felaktigt – men de får helt enkelt större spridning med förment Banksystämpel.

(edit: det tog bara nån dag till så visste alla att NEEEEEEJ, det var inte Banksy)

Charlie Hebdo publicerade ibland bilder av en karaktär som vi normalt (vi som i de där omtalade 87%) tycker är hets mot folkgrupp i Sverige. Muhammedkarikatyrerna till exempel. Jag såg inte många i min fb-feed som gillade dem. Charlie är en vänstertidning vars satir går åt alla håll.

Jag kan inte sluta fundera på hur många av oss som hade postat sorgsna poster om döden av det fria ordet om det hade varit en mer högerorienterad satirtidning som drabbats. Ens om de inte publicerat ”nåt värre” än sagda Muhammedkarikatyrer samt sarkasm om IS-ledaren. Om de publicerat exakt samma sorts satir mot islam, hade alla gått man ur huse för att värna det fria ordet då? Det funderar jag mycket på. Jag vet att en del av oss – ja, de hade absolut gjort det, men långt från alla.

Vad tror du?


jaja, jag kanske kan liiiite mer än bara Kleine Katze Chi

katzechi
Mitt självförtroende när de gäller att läsa på tyska är fortfarande tämligen ickeexisterande, så jag tänkte lyda min svensktyska kollega P (tyska föräldrar, född i Tyskland, uppvuxen i Sverige) och testa ett seriealbum – såna gillar jag ju! Jag vet inte om boken var inplastad eller om jag bara inte bläddrade i den, men jag plockade iallafall med mig Konami Kanatas Kleine Katze Chi och tänkte väl något i stil med ”mhmmm, japanskt, coooooool – lite manga och katt kanske, vad kan gå fel?”

Tja, fel och fel. Mitt självförtroende är som sagt rätt lågt och jag skojade om att det var perfekt att prata med 2,5-årige Henrik när han var här (vårt ordförråd var väl ungefär lika utbyggt om vi undantar mina Rammsteinska obsceniteter, mitt uttal är dessutom bättre än hans men jag är fortfarande inte säker på att det mest av allt beror på att jag inte har en ständig napp i truten ;)) men det här var lite VÄL mycket barnbok.

Lilla Chis familj flyttar till ny lägenhet, Chi är arg för hon känner inte igen sig, men så inser hon sakta att det kanske inte är så dumt ändå. Ja, det var det hele. Söt bok, ljuvliga illustrationer, men njä – jag kanske kan satsa LITE högre nästa gång (men OK, nu vet jag vad ”klippa klorna” heter på tyska;)). Nu fick den gå vidare till Henrik och hans syskon som tack för att de hjälpte sin mamma (min chef) att ta hand om Izzy och Spockissen är jag var i Sverige över jul.

Tyskatraggel i övrigt? Tja, i morse kom koncernens CSR-ansvariga förbi och önskade gott nytt år och då tog jag hela storyn om min Sverige-turné under julen SAMT nyårsdiskussionen (inklusive gnäll om dyngraka muppar som drog av raketer mitt inne bland husen utan nån som helst koll) på tyska med henne och det gick finfint. Lite i taget, that’s the shit. ”Plötsligt så händer det”. Att våga prata tyska med nån som jag knappt hade vågat prata med ALLS för ett halvår sen är ett stort steg för mig.


vanedjuret

”Ja men det är väl klart att du ska sitta DÄR” liksom flin-fnös min favorit-tant på stamstället när jag tog vanliga bordet. Egentligen är det inte mitt förstahandsval, men absoluta favvobordet var upptaget. Vi tog oss igenom en hel liten trevlig konversation om nytt år samt väder och vind sen. Ibland låter min tyska riktigt bra. Idag gjorde den det. ”Bra jobbat, Andersson”

150104a

150104b

Jag busade till det LITE för att vara jag (de första fyra-fem besöken åt jag väl samma sak varje gång, hum…) och testade oeufs cocotte med getost och timjan. Gudomligt gott. Frukten efteråt – man vet aldrig vad man får från gång till gång – är alltid lika fin. Bill Clinton was there, för övrigt. Lustigt, för det är ett bra ställe, men absolut inget lyxigt. Trevligt och jordat, helt enkelt. I like.

150104c

Jag läser fortfarande Lotta Lundberg – fantastisk bok, men mycket tung – och framförallt: jag fyllde tre sidor i min fina att-göra-bok (julklapp från P som vet att jag gillar Frida). Inga idéer är för små. Eller för stora. Här ryms allt från ”Åk till Madeira” till ”Gå mellan Hermannplatz och Kottbusser Tor” via ”Måla en tavla (obs, inte med katter på)”. Jag började fylla den med saker den 31/12 och en punkt är redan avklarad (promenera hela Karl Marx Allee). Ja, det finns en liten kolumn där jag kan bocka av det som är gjort and YOU BET ATT JAG GÖR’T. BOCKA AV FTW. JFDI.

Tog en kaffekväll med min allra äldsta vän Karin (ja, hon är inte äldst per se, men vi föddes med sex dagars mellanrum och bodde grannar från 1969 till 1980 så hon är den som varit min vän i flest år) när jag var i min barndomsstad i julas. Vi pratade om ordet ”normal”. Och om diagnoser. Finns det ens någon som är ”normal”, vad det nu är?, undrade jag. Vi är skeptiska. Så mumlade jag att jag inte tänker så mycket i termer av diagnoser men att jag också inser att jag har många aspiedrag och då skrattade hon rått.

”Du, Aspie? Skojar du? Klart du är.”

Ja, kanske. Alla har vi våra särdrag. Jag måste säga att som ingenjör, s k senior advisor och expert på projektuppföljning, planering och statusgenomgångar, har jag sannerligen nytta av mina. Jag är mycket tacksam över det. Det är väl klart att det finns nackdelar också, många, men det finns ju inte ett enda personlighetsdrag att tillgå som inte BÅDE har en fram- och baksida, om man tänker efter. Vad som är vad är in the eye of the beholder!

———————-

På chicklit-fronten? Inte mycket att redovisa mer än att jag fortfarande undrar hur folk tänker när de ska försöka tjusa en (se ovan ;)) erkänt torr ingenjör som beskriver sig som jordad och rätt icke-andlig genom att skriva en låååång och galen harang på franska och engelska om min underbara AURA (som tydligen syns på profilbilden). S u c k.

Jag har dragit av ett kommunikationsrelaterat plåster ganska bryskt (jag kan inte ens med ORD beskriva hur skön min nya taktik är, inte gå och grubbla utan bara klippa sånt som känns konstigt) och det finns fortfarande utrymme för mig att bli positivt överraskad men jag tror inte det. Livet är för kort för att bara undra över en del saker. Klara besked is da shit.