The Other Side of the Wall

I söndags var jag trött men smått euforisk efter en ”yeah-still-got-it”-natt då jag dansade till 6.15 utan att tillgripa kemisk stimulans (”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas any more.” – ja, den känslan slog denna tant straight out of Surahammar mer än en gång när jag både tackade nej till vitt pulver och gröna rökdon i en rökig klubb i tegelbågarna under S-Bahn vid Spree). På det viset var jag betydligt mycket mer hardcore än en del av de andra, tio-tjugo år yngre, besökarna 😉

Pratade med min nyaste favoritmänniska (jaja, en av dem, men senaste tillskottet i favoritskaran då) Grönis om det där och när jag först råkade säga att jag inte dansat hela natten sen ”last century” påpekade den unge mannen hjälpsamt att ”du menar last millenium”. Ja. Tack som f*n.

Jag hade illans kul och jag vill göra’t igen! Jag var milt sagt tveksam på förhand, inte minst tack vare det där med åldern (A gjorde kanske inte saken bättre på förhand när han sa ”jo, men det finns EN som är rätt gammal, typ i din ålder… eller ja, han är åtminstone 40” – lol!!) men jag kände mig inte som morsor-på-stan en minut och det jag älskar med detta gäng (de hyr ett hak, bjuder in 300 kompisar och öser sen på – flera av dem är DJs och turas om) är att de gör det för att dansa och festa. Inte för att visa upp sig. Folk kom i jeans, t-shirt och gympadojor. Det fanns inte ett SPÅR av den cooooooolnesstävling jag ofta suckat över hemma. I had a feeling we were not at Stureplan (eller ens i Västerås) heller. På det bra viset.

150125

Jag stod i toalettkön och den vackra kvinnan framför mig sa ”du, BLUNDA, och riv av en lapp” och pekade på en upptejpad A4 med klippta flikar (a la ”ring-det här-numret-för-hundvakt”-lappar på icas anslagstavla, ni vet). Jag blundade, sträckte fram handen och rev en lapp.

”Bau dir eine Bude im Kopf”
Bygg mig vad i huvudet?

Ah. Bude? Bod? Bo? ”Ja, nåt sånt” sa tjejen. ”Du är inte härifrån va?” sa hon sen och jag medgav att nej, jag är ju en svennebanan. ”Ah. Och du känner dig inte helt helt hemma än? Du liksom letar ‘hemma’?” [Eh… ja, på många vis]. ”Ja, då är det det det handlar om. Du ska bygga DITT hemma i DITT huvud”

Ja j*klar. Hittade lappen i behån (!) när jag kom hem. Den sitter på väggen i hallen nu, fast jag kanske borde ha den limmad i pannan. Hmf.

Nåväl, jag var i säng kl 07.00 men var uppe igen tre timmar senare tack vare pigga husdjur som väl hade sovit som grisar hela natten när jag var borta. Det BLEV brunch på Gugelhof (det hade jag inte trott att jag skulle orka på förhand) i sällskap av en essä om Nietzsche och von Druskowitz och sen blev det en lååååång promenad trots att det var grått och hurvigt.

150115aNebel-Spargel – det är gråruggdimmigt när inte ens linslusen-vi-kallar-tv-torn syns.

Prenzlberg – Alexanderplatz – Gendarmenmarkt – Stadtmitte – Friedrichstrasse – Monbijou Park – Rosenthaler Platz (och ett frustrerat tjut när Vino e Libri inte hade hunnit öppna än, grmpf, jag tänkte ju ääääntligen sitta där med mina libri nu när jag hade tre stycken med mig i väskan) – Prenzlberg/hemma. Nätt liten runda. Mötte Markoolio på Unter den Linden och kände att det onekligen var lite starstruck-roligare på den tiden då jag brukade möta Till Lindemann.

—————————–

Jag hade tänkt mig en eftermiddag med en fin kopp kaffe och min nyaste grafiska självbiografi – Simon Schwartz The Other Side of the Wall – där på Vino e libri, men nu fick det bli kaffe och bok hemma istället. Detta är rent tekniskt en barn/ungdomsbok, men det brukar som bekant inte störa mig och gjorde det inte den här gången heller.

theothersideofthewall

Simon Schwartz föddes 1982 så han är lite yngre än mina DDR-polare, men det var ändå mycket intressant läsning. Simons mor kom från en familj som alltid var lite tveksam till regimen, men hans fars familj var mycket lojal och därför blev det extra traumatiskt när hans mor och far tog beslutet om att ansöka om att få flytta till väst.

Rent formellt hade man under en period RÄTT att ansöka om det, men det betydde ju inte att det var enkelt eller att det sågs med blida ögon. Simons föräldrar trakasserades i tre år innan tillståndet ändå kom. Och farföräldrarna… ja, kunde fadern nånsin hitta tillbaka till dem? En fin bok med extra bonus i form av ett tecknat åttiotals-Berlin. Gillar’t!

—————————–

Grönis föräldrar var mycket aktiva i motståndsrörelsen i sin stad (nej, inte Berlin) och ett ständigt mörkt moln i form av hot om interneringsläger (naturligtvis ”fanns” de lägren inte officiellt) hängde över familjen. För dem föll muren i rättan tid, kan vi säga. Internering för föräldrarna hade inneburit barnhem med ”korrekt” fostran för Grönis och hans syster. Det kanske inte kommer som någon stor överraskning att Grönis är politiker idag. Med en pol mag (och diverse kulturantropologi och annat intressant godis) är han en otroligt engagerad och kunnig människa som jag skulle kunna lyssna på i TIMTAL trots/tack vare att våra politiska åsikter är både lika och olika (vi RÖSTAR inte lika, kan vi säga). Ja, han är skitsnygg också och jag hör vad ni tänker. ”Om inte om fanns”. Låt oss stanna där.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s