Arkiv för 20 januari, 2015

vi måste prata om Hanna

hanna

Jag har snott Hannas profilbild, och jag vet inte ens vem som ska ha credden för den. Jag hoppas att det må vara förlåtet.

Vi måste nämligen prata om Hanna. Hanna finns inte mer, för hon ville inte vara med längre. När vi först möttes berättade hon ganska snart att hon var bipolär, men hon medicinerade och jag trodde att hon var rätt OK. Då och nu. Inte mer suicid än vi andra som trillar ner i svarta hålet med jämna mellanrum.
Jag hade fel. Hon, precis som min vän Kent, gjorde’t. Hon tog livet av sig.

Twitter, Instagram, bloggar och fejjan fylls nu med sorgsna texter, för denna Hanna blev lite av en minikändis – hon fick äga twitterkontot @sweden i en vecka och det gav bokstavligen eko i många delar av världen. Hennes humor och vassa förmåga att betrakta och beskriva det hon såg och tänkte uppskattades av så många.

Men vare sig uppskattning eller mediciner når hela vägen in hela tiden. Inte alltid. Och om stunden av beslutsamhet inträffar vid fel tidpunkt – ja, då kan det hända, det som inte får hända om du frågar oss andra. Kvar står vi och känner oss som idioter för att vi ingenting förstod. Åtminstone känner jag så. Tippar på att jag är långt från ensam. Men nu var det ju inte VÅRA känslor av otillräcklighet som skulle ältas.

hannaknorvarnaHanna och jag möttes på en littvet-kurs med genusinriktning för tio-elva år sen. Hon damp ner bredvid mig på första seminariet, med korta röda dreadsknorvar på skallen och ett feministmärke på väskan. Jag petade lite på henne och på märket och sa ”ah, du är också en SÅN” och så fnissade vi. Jag plockade med en av mina korsstygnade feminist-tavlor till henne – den satte hon upp på sin toa 🙂 Det var en fantastisk kurs och vi sågs varje vecka.

Till slut var det bara jag och Hanna och kursledaren kvar på de obligatoriska seminarierna, då lades kursen ner. Hanna och jag, vi fortsatte ses, för Hanna berättade att hon kände sig som ett ufo – hon hade tillfälligt flyttat till min stad för att ta lastbilskörkortet och låt oss säga så här: just då var internatet och skolan där hon gjorde det inte fullsketna med människor som tänkte som hon. Lite senare knuffade jag ihop henne med Suzann också, eftersom de båda bodde i Uppsala då.

anarkattfeministen
Izzy vill också vara med, hon är anarkattfeminist

På annandagen skrev jag en lång, lite ledsen och ärlig text – ni kunde läsa den här också – om hur ensamt det känns, har känts och stundtals KOMMER kännas när man försöker bygga ett liv i ett nytt land och en ny stad under premisser som är helt andra än det var tänkt från början (vi skulle ju vara två om att göra det jag nu gör ensam). Jag fick så mycket support, men det var Hanna som fick mig att gråta då också.

hanna2

Hanna var en ängel för många (och en vällustig djävul – på det bra viset – för andra) och hon hävdade ibland att vi varit räddande änglar för henne, men ingen av oss räddande änglar kunde fånga upp den här tösen. Hanna skickade ibland bilder på Berlin-skyltar som hon passerade när hon körde sin 32-metersälsklingar genom Europa och vi sa att nån gång så skulle hon bara överge den uppsatta rutten och svänga in, parka skorpan på min gata (det är humor för den som vet ur min gata ser ut) och så skulle vi hångla upp varandra så att rutorna i mitt lilla gryt ångade igen.

Det sket sig.

Vi måste prata om Hanna. Och Kent. Och alla andra. Vi måste fortsätta med det. Våga prata. Våga fråga. Våga peta.

—————————-

Nästa text här skulle ju handla om von Druskowitz (senaste Gugelhof-sällskapet) och om min låååånga söndagspromenad i Neukölln och Kreuzberg. Om senaste utvecklingen i chick-lit-såpan och annat som jag först tänkte etikettera ”fjams”. Igårkväll tänkte jag en stund att ”nu blir det fan ingen dejt på fredag eller klubb på lördag, det vore fan psykopatvarning på att dejta och dricka och festa och dansa nu” men det är ju precis tvärtom. Kommer hångelchansen nu så kommer jag inte tveka en sekund. Jag svarade Hanna nåt om att vara en livrädd liten lort här uppe men är det något sorg gör med mig numera så är det att den där lilla lorten knuffas undan för en stund och jag blir ”WTF…!” och öser på. Gud (eller valfritt hångelobjekt) må förlåta mig om tankarna går till Hanna en stund nästa gång jag slaskar mule.

Och A medgav att JO, han spelade matchmaker i lördags. Han visste PRECIS vad han gjorde. Han är förlåten, och känner mig tydligen bättre än jag någonsin kunde ana.

—————————-

Idag ska jag redovisa mina findings om en mentoring-pilot som rör vår lilla globala engineering-org (8500 personer) för en person som stundtals gjort sig känd för att skrika på folk som misshagar. Ja, skrika. Jag är inte nöjd med det jag har. Plötsligt känns det bekymret lite ”jaha, och?”.

Annonser