äntligen blev jag lite Berlin som folk tror att Berlin ska vara – eller nåt

Äntligen kom jag hem 02.30 igen – det händer på tok för sällan. Middag hos käre A och hans pojkvän, de hade bjudit in en kompis till och det var sjukt trevligt. Fascinerande att fyra personligheter, tre nationaliteter, med fyra VITT skilda politiska uppfattningar kan snacka politik i en eller annan form i stort sett oavbrutet i sex timmar utan att det blir otrevligt (eller tråkigt). Liknande diskussioner i det förflutna har inte sällan spårat ur. Både A och hans kompis växte upp i DDR, men var ganska unga när muren föll. Kompisens föräldrar var aktiva i motståndsrörelsen så den familjen hade haft det svårt (dagens understatement). Det var lite som att möta en av Anna Funders informanter öga mot öga. Tråkigt nog hade ingen i sällskapet läst Stasiland (men de hade åtminstone hört talas om den), det är definitivt en bok jag skulle vilja diskutera med någon lokal förmåga, speciellt i form av en människa med en pol mag (eller om han t o m hade doktorerat, minns inte – men yrkespolitker nu). A-sambon har doktorerat i psykologi. Intressanta diskussioner var ordet, sa Bull.

Eventuellt repris nästa lördag då de ska ha nån sorts privatklubb i miniformat – de hyr ställen då och då och bjuder in de hundra närmaste vännerna, nån i kretsen är proffs-DJ med förflutet på Berghain, men frågan är om tant jävligt-medelålders-svensk orkar det. På nyår hade de förfest till 5.30 på morgonen – sen gick de på klubb. Jassåjahaja. Är tio år äldre än de flesta i det där gänget men det störde åtminstone inte igår. Sällskapade med den inbjudne kompisen till tunnelbanan, ”då ses vi på lördag då” flinade han och bugade sig, ”vielleicht… [kanske]” sa jag. ”Jag tror nog att vi ses – bis dann” kläckte skitungen.

Vi får väl se. A och jag har sällan eller aldrig samma smak när det kommer till män, så jag är inte säker på om det var med flit eller inte som han bjöd in nån som fick mig att haja till så förbannat både intellektuellt och utseendemässigt. Vill helst tro att det var ett försök att skapa intressant dynamik snarare än matchmaking, men vem är jag att INTE uppskatta en stund dialog-pingis med attraktiva människor? Det ser jag enbart som social träning för mig som ganska kantstött tröttmössa.

Expanderar cirklarna både socialt och geografiskt. A med sambo bor i en del av Wedding som jag inte utforskat förut, men det var fint däruppe – definitivt läge att återvända. Fast idag ska jag försöka klippa Neukölln, om jag nu inte fryser inne (som så ofta på söndagarna ;)) efter brunchen. Efter en period med 10 C är det plötsligt minusgrader igen. Burr!