saker man kan göra när man vaknar 4.30 och vägrar somna om

…man kan till exempel gå upp och tänka ”NUUUUU ska jag kolla den där serien om Astrid Lindgren på svtplay!” bara för att inse att nej, den går inte heller att se från min tyska IP-adress.

”Mäh, skaffa VPN, kötthövve” tänker du då, men i njäääää, då riskerar jag att mista min största icke-bokliga underhållningskälla ty Netflix har visat en besvärande sida – vääääldigt många VPN-användare har ”råkat” få sina konton blockerade. Alla samband vägrar att medges, of course, men… nä. Riskerar inte det.

Så. Då skriver jag lite om Stasiland då. Anna Funder.

”In 1989, the Berlin Wall fell; shortly afterwards the two Germanies reunited, and East Germany ceased to exist. In a country where the headquarters of the secret police can become a museum literally overnight, and one in 50 East Germans were informing on their countrymen and women, there are a thousand stories just waiting to get out.

Anna Funder tells extraordinary tales from the underbelly of the former East Germany – she meets Miriam, who as a 16-year-old might have started World War III, visits the man who painted the line which became the Berlin Wall and gets drunk with the legendary ”Mik Jegger” of the East, once declared by the authorities to his face to ”no longer to exist”. Written with wit and literary flair, Stasiland provides a rivetting insight into life behind the wall.”

Den här boken tog TID att läsa, och det berodde inte på minsta vis på att den var tråkig, långsam eller ointressant. Det var snarare jag som var allt det där. Åtminstone långsam. Trött. Splittrad.

Det är inte en krävande bok att läsa såtillvida att man måste koncentrera sig för att hålla tempot uppe, men den är krävande för att den bitvis är tung. För tung för denna höst. Den är ursnyggt skriven, den är saklig och osentimental men ändå djupt (be-)rörande.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag min numera gullifierade (det ÄR en av Prenzlbergs sötaste och populäraste gator) gatstump som tidigare (van-)pryddes av muren. Den svängde utanför mitt fönster, korrektion: DE svängde. Murarna, med sin dödsremsa emellan. Många av historierna i boken, främst de som rör flykttunnlar, utspelades bokstavligen utanför mitt fönster. Så är det att bo på krypavstånd från Bernauer Strasses Mauer Gedenkstätte.

Anna Funder måste ha ett fantastiskt sätt att närma sig människor, för i den här boken möter hon så många som har så mycket att berätta. De berättar. Sannerligen. Familjen som separerades från sitt nyfödda barn. Stasi-män, höga som låga. Hon möter kartnörden som fick dra de första strecken på gatan – ”HÄR ska den gå!”. Kvinnan som fortfarande vill exhumera sin döde man för att försöka förstå hur han dog i fängelset. Anna besöker Hohenschönhausen långt innan det blev ett museum (nej jag har inte varit där än, måste ladda mod) tillsammans med folk som torterades där.

Hon möter också en man som drömmer sig tillbaka, som INTE uppskattar det nya Berlin där man måste ha en massa pengar för att ha det drägligt. En del av det han drömmer sig tillbaka till kan jag också uppskatta (främst efter att ha pratat med östtyska vänner som kan ge en kompletterande bild till det vi oftast hör) men det många av de som fortfarande har en mur i sin skalle glömmer är att DDR var bankrutt när muren föll. Fullständigt bankrutt. Han hade inte fått behålla sin dröm ens om muren hade stått kvar.

Det sägs vara ganska många som längtar tillbaka. Som inte tycker att övervakningen var så farlig. ”Vi får resa var vi vill nu? Mallorca säger du? Men jag har inga pengar att resa för ändå.”

Mindboggling alltihop. Jag kommer aldrig att förstå.

Den här boken kommer jag nog inte ens LÅNA ut för den här boken vill jag vara säker på att ha kvar. Jag kommer att läsa den igen. Kanske inte allt, men vissa kapitel. Ja. Så är det.