Arkiv för 13 januari, 2015

ääääääh jag måste ta lite anti-chick-lit också

OK, i en parallell värld så drog protagonisten av ett kommunikationsrelaterat plåster för en tid sen. Hon var nöjd med det. Nån som presumtivt skulle kunna vara fantastisk (rolig, smart och faktiskt väldigt vänlig – ett ganska snyggt ansikte [enligt protagonistens något nördiga smak] – på det var snarast besvärande ty protagonisten tänkte ”vad ska en sån med mig till? är han kattvåldtäktsman? seriemördare?” …ja, vi vet kanske lite hur den luttrade protagonisten tänker vid detta laget) betedde sig märkligt och plattformen där de möttes var ingen där protagonisten med lite eftertanke ville befinna sig vart fall, så hon skrev ”jag TROR att du vet var du kan nå mig om så är, jag kommer radera mitt konto här nu”.

Protagonisten visste mycket väl att all tidigare korrespondens raderades vid deaktivering av konto, appen var dessutom tämligen kopieringsskyddad så vare sig bilder eller meddelanden var enkla att kopiera för nåt så när ickenördigt folk.

I fredags morse blev protagonisten paff, ty i inlåddan på vanliga mailkontot låg ett mail från snubben ifråga. ”Aaaaaaargh, jag veeeeeet att du sa att du funderade på att radera ditt konto och jag BORDE ha sparat din mailadress med en gång men jag gjorde inte det för jag trodde inte du skulle försvinna så snabbt och JISSES som jag har letat men nu hittade jag dig och jag är glad för det – heeeeej! Nu MÅSTE vi ta den där kaffekoppen som du har lovat!” typ. Fast på utrikiska då.

Protagonisten flinade lite. Nä, hon mer än bara flinade, hon blev glad. Luttrad och cynisk, men ändå finns nån sorts hopp djuuuupt inuti henne om att folk som presumtivt verkar bra ska kunna vara det också. Ibland. Utan att blixten slår ner.

Det spelas så jävla många spel numera. Det är the rules och the game och gud vet allt. ORKA! Protagonisten insåg att om den där människan (vad ska vi kalla honom? DrS?) är en av de som gillar gaaaames (hon började misstänka det efter ett tag, det var därför hon tog risken att alls tappa bort DrS genom att radera den där appen för protagonisten har inget intresse av att ens fika med folk som gillar gaaaaames) så borde hon kanske vänta några dagar med att svara. Nu är protagonisten både milt autistisk och jäkligt wysiwyg (det är det enda hon tycker håller i längden, ty lögner brukar ta kraft att underhålla) så hon väntade tills det fanns lite tid över (lunchen samma dag) och skrev sen ett ”hej, kul att höra av dig – det trodde jag ärligt talat inte, jag misstänkte att du bara var en player men jag är glad om det visar sig vara fel ty det är sällan man kan hitta nån att diskutera det vi har diskuterat med, visst kan vi ta den där kaffekoppen nån dag, sure!” som svar. Typ.

Big mistake, antar protagonisten, för sedan dess inte ett LJUD. Protagonisten vet att DrS är busy och att han var bortrest hela helgen, men hon får inte ihop ständigt tjat om att ”ååååh, jag vill verkligen snacka f2f med dig, vi MÅSTE ses snart” med att vara så busy – hell, protagonisten kommer själv ofta hem seeeeent från jobbet men om hon ville träffa nån SÅ gärna så skulle hon GÖRA SIG icke-busy en liten stund, om inte annat så för att använda luren och skriva ett mail. Men det är ju hon det.

Ja jäklar. Jag Protagonisten kan inte påstå att jag hon har saknat den här sidan av singellivet. ALLS.

Gå i kloster, Ofelia!

——————————–

Alla knubbiga chicklitthjältinnor ska ju ha en snygg bögkompis. Denna hjältinnas dito kom på surprise visit förra söndagen och det var illans kul trots att hjältinnan normalt avskyr surprise visits, hon vill kunna planera sin tillvaro. Nåväl, det har talats läääänge om att eder hjältinna ska sammanföras med snyggkompisens pojkvän/sambo – men på nåt vis så kommer saker så ofta emellan att denna berömda pv snart får heta Mållgan *host* – men nu får vi se, på lördag ska det bli middag hemma hos pojkarna. Ja, om nåt inte kommer emellan igen. Stay tuned 😉

Annonser

saker man kan göra när man vaknar 4.30 och vägrar somna om

…man kan till exempel gå upp och tänka ”NUUUUU ska jag kolla den där serien om Astrid Lindgren på svtplay!” bara för att inse att nej, den går inte heller att se från min tyska IP-adress.

”Mäh, skaffa VPN, kötthövve” tänker du då, men i njäääää, då riskerar jag att mista min största icke-bokliga underhållningskälla ty Netflix har visat en besvärande sida – vääääldigt många VPN-användare har ”råkat” få sina konton blockerade. Alla samband vägrar att medges, of course, men… nä. Riskerar inte det.

stasilandSå. Då skriver jag lite om Stasiland då. Anna Funder.

”In 1989, the Berlin Wall fell; shortly afterwards the two Germanies reunited, and East Germany ceased to exist. In a country where the headquarters of the secret police can become a museum literally overnight, and one in 50 East Germans were informing on their countrymen and women, there are a thousand stories just waiting to get out.

Anna Funder tells extraordinary tales from the underbelly of the former East Germany – she meets Miriam, who as a 16-year-old might have started World War III, visits the man who painted the line which became the Berlin Wall and gets drunk with the legendary ”Mik Jegger” of the East, once declared by the authorities to his face to ”no longer to exist”. Written with wit and literary flair, Stasiland provides a rivetting insight into life behind the wall.”

Den här boken tog TID att läsa, och det berodde inte på minsta vis på att den var tråkig, långsam eller ointressant. Det var snarare jag som var allt det där. Åtminstone långsam. Trött. Splittrad.

Det är inte en krävande bok att läsa såtillvida att man måste koncentrera sig för att hålla tempot uppe, men den är krävande för att den bitvis är tung. För tung för denna höst. Den är ursnyggt skriven, den är saklig och osentimental men ändå djupt (be-)rörande.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag min numera gullifierade (det ÄR en av Prenzlbergs sötaste och populäraste gator) gatstump som tidigare (van-)pryddes av muren. Den svängde utanför mitt fönster, korrektion: DE svängde. Murarna, med sin dödsremsa emellan. Många av historierna i boken, främst de som rör flykttunnlar, utspelades bokstavligen utanför mitt fönster. Så är det att bo på krypavstånd från Bernauer Strasses Mauer Gedenkstätte.

Anna Funder måste ha ett fantastiskt sätt att närma sig människor, för i den här boken möter hon så många som har så mycket att berätta. De berättar. Sannerligen. Familjen som separerades från sitt nyfödda barn. Stasi-män, höga som låga. Hon möter kartnörden som fick dra de första strecken på gatan – ”HÄR ska den gå!”. Kvinnan som fortfarande vill exhumera sin döde man för att försöka förstå hur han dog i fängelset. Anna besöker Hohenschönhausen långt innan det blev ett museum (nej jag har inte varit där än, måste ladda mod) tillsammans med folk som torterades där.

Hon möter också en man som drömmer sig tillbaka, som INTE uppskattar det nya Berlin där man måste ha en massa pengar för att ha det drägligt. En del av det han drömmer sig tillbaka till kan jag också uppskatta (främst efter att ha pratat med östtyska vänner som kan ge en kompletterande bild till det vi oftast hör) men det många av de som fortfarande har en mur i sin skalle glömmer är att DDR var bankrutt när muren föll. Fullständigt bankrutt. Han hade inte fått behålla sin dröm ens om muren hade stått kvar.

Det sägs vara ganska många som längtar tillbaka. Som inte tycker att övervakningen var så farlig. ”Vi får resa var vi vill nu? Mallorca säger du? Men jag har inga pengar att resa för ändå.”

Mindboggling alltihop. Jag kommer aldrig att förstå.

Den här boken kommer jag nog inte ens LÅNA ut för den här boken vill jag vara säker på att ha kvar. Jag kommer att läsa den igen. Kanske inte allt, men vissa kapitel. Ja. Så är det.